Svansjön 

Utdrag ur Skär
Mia Axelsson

Skridskosnörena träs över varje hake. Spänns ut i kors och hakas fast. Den översta haken på mina skridskor har lossnat. Skomakaren ersatte den med en metalliskt glänsande. Den lyser som en guldtand bland de vita. I ett av Himmlestalundshallens omklädningsrum sitter vi som är med i svansjönumret. Vi vann en tävling i Stockholm och ska framföra numret i pausen på en hockeymatch. Våra överkroppar är nedlutade. Vi drar med fingrarna i skridskosnörena. Härdade hårda fingrar. Jag trär de beiga glansiga strumpbyxorna ned över skridskorna, fäster dem med kardborreband under skorna, framför klackarna. Guldtanden är dold. Mina ben är så långa när jag reser mig.

*

När min hud är solbränd lyser den som guld. Det var du som såg det. Du tog vid där andra redan tittat, men flyktigare. I min första bikini. En pojke förundrades av glansen. Han var i skärgården med sin familj den sommaren och vi lekte. En lek där vi sprang mot varandra, på grusplanen vid ladugården, och våra kroppar och munnar möttes. Han var mjuk, hans hår blåste runt. Fast öronen var glödande när jag kom emot dem med kinden. Sedan på verandan vid stugan de hyrde skulle vi få saft och kakor. Jag väntade på en stol i trädgården medan allt plockades fram. Bikinin glänste lila under min hoodie. Jag drog ned dragkedjan så att glansen skulle synas. När jag lyfte blicken, hans mamma och storasyster hade sett och log.

*

När jag började träffa dig dejtade vi båda andra, men jag var inte svartsjuk, kanske på grund av hur du frågade om jag ville följa med på en konsert och sa att du hellre gick med mig än honom du träffade. Kanske på grund av hur våra ögon kunde mötas i samförstånd när någon kille närmade sig oss för att inleda en konversation. Dina fräknar och fläckar, dina händer nära mina på bordet.
      När du är borta vid baren tar jag av mig för att jag har blivit varm av strålkastarna och människorna i lokalen. Runda blöta avtryck under armarna på skjortan. Jag gömmer den bakom mig. Sitter och känner mig bar i linnet när du kommer tillbaka och säger att jag ser somrig ut. Jag är medveten om min kropp och byter position på stolen ofta. Även du blir varm och tar av dig, fastnar med tröjan över huvudet, och jag tittar bestämt nedåt på mina fingrar och ett pappersflygplan jag viker av kvittot från ölen. Först när du lagt ned tröjan i väskan ser jag upp. Det är något överväldigande i att sitta bredvid varandra med bara armar. Jag blir tyst och tung, som ett vatten. Jag känner allt vatten i min kropp och att det dras mot dig. Den grumliga tystnaden som lägger sig.

*

Vid några få tillfällen har blodet runnit ur mig som ett okontrollerat flöde. Jag förstår inte att det är ur mig det kommer. Att jag lever, att jag kan dö. Jag blir yr och dras nedåt av de skrämda blickarna som ser blodet. Det är i ishallen. En annan åkares skena rispade min arm på träningen. Skenan kom snabbt, det var över innan jag förstod vad som hände. Oftast har vi koll på varandra på isen, förstår vart de andras rörelser är på väg och deras hastighet. Det var ett vanligt flygskär. Helt oväntat. Armen förbands direkt. Jag tittade bort.
      Efter träningen sitter jag på en orange klappstol på läktaren. Ismaskinen cirkulerar på isen, följs av en våt blank svans. Den rör sig systematiskt, längs sargen och inåt, över våra hål och rispor, täcker långsamt alla ytor. Jag älskar spåren som bildas på isen efter piruetterna, allra mest när de inte är centrerade. När man vandrar för långt från mittpunkten, är sned i tyngdpunkten. Jag dricker Festis och Sanna och fler åkare och hockeyspelare kommer. Några springer med en hand längs stolsraderna, så att sitsarna fälls ut och faller tillbaka med en smäll. Jag tror att det är nu de säger: Om några skulle vara homo så är det ni. Eller sa de horor? Något fryser till i mig. Jag är tyst, men Sanna säger håll käften. Vi har likadana tajts och benvärmare. Vi dansar bredvid varandra framför spegeln i omklädningsrummet. Smeker tajtsens sammetstyg. Omväxlande mjukt och strävt. Vi är olika långa, vi står på olika ställen i svanbaletten. Jag gillar känslan av att vara en i mängden. Strålkastarnas varma och kalla ljus som växlar med musikens skiftningar. Fast efter showen, när vi löses upp känner jag mig osäker bland dem som vimlar på läktarna och i korridorerna till olika omklädningsrum. Jag känner inte igen någon, men någon känner igen det brunröda på mina vita tröjärmar som blod. Någon ropar, hjälper mig att sätta mig ned. När du dansade in i spegeln, din spegelsituation. Du vågade alltid säga ifrån. Sa att du blivit biten av en gädda när de frågade om ärret på handen. Du var så tuff då, säger du. Från högtalarna spelas introt till Svansjön och det bubblar i mig. Det lyfter mig över allt prat. Över allt blod. Blod har ett ljud. När det går hål på kroppen kan man höra det, som ett orkesterstycke i en tom arena. Tom på publik, men inte på barn.

*

Efter piruetten tar det några sekunder tills jag ser klart, men jag fortsätter att saxa trots att det flimrar. Sedan: Sanna blir tydlig. Hon är prinsen. Jag ser de andra flickorna runt mig. Jag är den utvalda svanen. Vi är alla svanar, vi har koll på varandra. Vilka som är vänner utanför isen och inte. Vilken status vi har i skolan. Vi är prins och prinsessa efter ett schema. Vi virvlar och sluter oss i en ring. Saxar baklänges och böjer oss ned på ett ben. Håller det andra i luften framför oss. Armarna utsträckta så långt det går. Fingrarna slutna som lås. Ett grepp delvis längs armleden. Kraften i ringen. Den spänner oss, lyfter oss. Vi reser oss samtidigt. Släpper händerna och prinsen kommer in i ringen. Sätter i en tagg och snurrar med en arm upp. Pekar med fingret ut tills det stannar på rätt svan. Jag vet att det är min tur. Jag är beredd när hon kommer emot mig i låg fart. Jag tar ett skär för att mötas. Håller foten i luften och vi låter skridskorna haka i varandra när vi passerar. Spänner fötterna och skjuter oss tillbaka. Fattar varandras händer och tar fart på innerskär. Böjer och drar armarna mot oss och hastigheten ökar. Ser varandras ögon, allt utanför blir suddigt. De andra sluter upp i en ring runt oss.

*

Jag har ingen ålder, jag är alltid yngre än dig. Åldersskillnaden gjorde att du stod länge framför spegeln. Smörjde in dig med olika krämer. Du sa att du inte ville lägga ditt mörker på mig. Jag blev osäker på nästan alla utsagor efter att du hade uttalat dem. Du sa att du önskade att jag vore äldre och man. Du sa att du tycker kvinnor är vackrare än män. Jag har nya linjer och ringar under ögonen, och ändå är min kropp en flickas. Jag kommer att ha en flickas kropp ända tills min kropp blir en gammal persons kropp. I mig: klapprande stolar i ishallen. Orangea, gula och röda. Läktarnas färger. Djupa djupa lutning ned mot botten. Jag lutar inåt mig själv.

*

Vår första sommar, innan du kom till mig i huset i skärgården första gången: En vän har nyss åkt hem och det är bara jag och flugorna. De närmar sig surrande mig, min mat, datorn – allt som är varmt. På eftermiddagarna lyser solen in genom det höga köksfönstrets gultonade glas och jag dåsar på den hårda smuliga soffan. Jag har så lätt till sömn på dagarna. Den sluter sig kring mina tankar och gör dem suddiga. Jag blundar och ser dig äta en nektarin och det droppar saft från den på din mage. Ser jag mig slicka upp saften? Flugorna väcker mig. Eftersom ljuset kommer tidigt genom de lösa gardinerna vaknar jag alltid innan klockan ringer och somnar igen på soffan på eftermiddagarna. Tills flugorna hittar mig. Om man slår ihjäl dem kommer det genast nya. Mormor tog de flesta, med flugsmällan i det disiga gula ljuset. Röda fläckar på det solblekta nätet i smällan. Finns det blod också i flugor? Jag hade en period då jag istället fångade och släppte ut flugorna i burkar, försökte hinna före hennes slag. Hennes händers ådror fick mig att tänka på rabarberbladen bakom huset. Både händerna och flugorna var snabba. Jag ställde burken över flugan när den satt på en plan skåplucka eller bordsskiva, försökte lirka locket under. Benen klämdes ibland emellan. Jag hällde ut dem sargade ur burken utanför huset, som om jag räddat dem, men det kändes inte helt bra.
      Nu låter jag flugorna komma och gå som de vill. Jag viftar över maten, annars lägger jag mig inte i deras rörelsemönster. Lämnar dörrar och fönster öppna. Jag blundar och de kryper längs mina ben upp mot shortskanten. Jag tänker på dig som ska komma. På ett mms du skickade från din resa. Du stod framför havet. Det kändes intimt att du gav mig ditt ansikte och inte bara utsikten. På vägen tillbaka kommer du hit och hälsar på. Inget har hänt mellan oss. Flugorna kryper längs kanten. På vissa ställen märker jag att min hud inte har känsel och på andra ställen kittlas det och sprider sig. De går inte dit jag vill fast jag försöker fokusera på en punkt. Hårt. Dina fräknar i ansiktet och fläckarna. Du smörjer in dig på kvällarna genom att slå handflatorna med kräm mot ansiktet. Fast ännu vet jag inte det, ännu möter jag dig bara före eller efter mina jobbpass. Vi promenerar längs alléerna och i hamnen vid graffitiväggen.

*

Du frågade om jag ville följa med på en konsert, någon annan hade blivit sjuk, och du sa att du hellre gick med mig än honom ändå. På toaletten sminkade du över några fläckar jag knappt såg. Tog på mer puder, undrade, täcker det? Jag sa ja, och jag oroades lite av all uppmärksamhet på fläckarna, både din och min. Du tog på dig solglasögon. Suget i min mage när våra händer möttes. Ärret från spegeln på din hand. Du berättade om hur du hade fått det, hur du dansade in i en spegel som barn. Du mindes inget efteråt. De sa att det hade varit efter en serie piruetter.
      Vår första sommar i huset: Jag lämnar soffan, jag hämtar dig vid bussen. Du har en mörkgrön kappsäck och du har packat noga i vikta högar ser jag när du öppnar den och tar fram en stickad tröja. Vi dricker vin till musik från datorn. Du tycker att vi ska dansa till en lugn låt och du väljer en. Dunkla inledningstoner. Jag reser mig och kommer nära, men får samtidigt ett nytt avstånd just där. Något du säger. Det låter som att du också vill ha mig. It’s strange what desire will make foolish people do. Jag får flugor för blicken. Ett surr för öronen. What a wicked thing to do to let me dream of you. Vad är dina fläckar? Mina klibbiga drömmar? Jag kan min kropp, men inte när den är i samma rum som din. Jag ändrar mig. Vill jag dansa? Det är inte jag som dansar och det är kanske just jag.

*

Jag säger efteråt att jag inte visste om det skulle kännas konstigt. Eftersom jag mest varit med killar. Men det är ett spel, jag vet inte för vem. Egentligen visste jag nog hur det skulle kännas att ligga med dig. Du tog dig in i mina drömmar, de blev oroliga och korta. Jag vaknade och undrade. De gjorde mig rörig och flygig på samma gång. Jag tog mig lätt igenom dagarna. Sänkte korgarna i frityroljan. Skrapade stekbordet utan motstånd. Hade efter några veckor lärt mig knyckarna, mönstren och skrapvinklarna som var bäst. Du kom till McOrvars. Det schackrutiga golvet, jukeboxen i hörnet och de obefintliga arbetsvillkoren. Raggarmålet, knuttemenyn och alla tjocka korvar. Du kände igen mig från ishallen. Du extraknäckte som balettlärare åt de yngsta konståkarna medan du pluggade till ingenjör på universitetet. Du bar kappor och parfym, men kunde se sportig ut vissa dagar. Du kom in och köpte kaffe. Du kom tillbaka ofta, bodde ändå nära. Du väntade på mig på parkeringen utanför gatuköket. Du snurrade i snön medan du väntade. Som att du var yngre eller kärare? Som att du var medveten om att jag kunde se dig genom fönstren? Jag följde med dig till Myrorna för att välja skridskor. Ge experttips, som du sa att du behövde. Jag kände på slipningen med fingret. Drog skenans vassa ytterkanter försiktigt mot fingertoppen. Det fanns mån att slipa på innan den blanka delen av skenan började. Kängan helt okej stabil. Jag sträckte ut mig i din uppmärksamhet. Jag var egentligen inte särskilt bra på konståkning för att ha hållit på med det så länge, men det kunde se ut så för dem som inte var insatta. Det brukade ibland göra mig obekväm, men jag blev glad när du kallade mig isprinsessa. Vi tog bussen några hållplatser från McOrvars till isbanan. Du åkte snabbt i dina nya hockeyskridskor. Försökte dig på olika trick som jag visade. Gav dig med mycket fart in i en vinglig piruett. Jag ville skratta åt dig och med dig. Jag ville reta dig. Nästan gå över gränsen. Ville väcka alla reaktioner som fanns i dig. Du dansar bra, men på isen tappar du det. Jag saxar i en åtta. Jag moppar golvet i en åtta. Du är i mina ögon. Mina ögon lyser av dig. En bränd smula pommes glänser i oljan under lysrören.

*

Mamma mätte med ett måttband längs min kropp. Jag höll andan. Ville inte känna något när hon nuddade mig. Måste hon röra mig? Hon sa förebrående att jag aldrig har gått att pussa, så som min bror gick att pussa. Jag var både avundsjuk och lättad för att de kunde tillgodose varandras behov. Hon bad mig höja armen. Måttbandet kring armhålan. Håret hade börjat växa ut där. Mammas blick på min kropp. Ärret på armen från skenan. Det där kommer aldrig gå bort, det kommer du att ha tills du gifter dig. Jag tillbaka: Jag kommer aldrig att gifta mig. Att stå stilla. Vilja vara till lags och vilja springa iväg. Vilja ha klänningen och vilja vara fri från skuld. Paljetterna glimmade förrädiskt i ljuset i arbetsrummet, och sedan på isen.

*

Ett dallrande ackord följt av en ensam oboe innan de andra instrumenten bryter in. Prinsen väntar bakom sargen. Vi turas om att ta den rollen, i svart polo och krona gjord av aluminiumfolie. Sjön är frusen och svanarna har pärlemorskimrande paljetter på vit botten. En krans av dun längs hjässan och runt knuten. Ståltråden håller dunet. Dunet håller mig. Mjuk i armrörelserna. Sänkta huvuden och överkroppar, som höjs när musiken stegras och vi ser varandra. Börjar virvla i trevals i den mittersta cirkeln. Prinsen gör entré och hoppar en axel medan svanbaletten gör flygskär i vida bågar. Mitt läppstift smetar av sig på tänderna nedanför näbben. Jag är svan, jag är prinsessa, jag är prins. Kronan spänner under hakan i snodd. Vi pressar ihop läpparna i moln av hårspray och hockeysvett på plastmattan till omklädningsrummet, men på bilderna i lokaltidningen ler vi med stora munnar. Vi ser ut som djur som visar tänder.