ur De äter ur din hand, baby
(utdrag från prologen)

Elis Monteverde Burrau


Samtidigt flyger Cindy (avataren) till Estland uppfylld av en känsla, en falsk vanitas, den säger: dina dikter är så mycket bättre i just estnisk översättning, emigrera falskare, gör det nu. Ta bara detta exempel: jag kramar mitt hjärtslag medan du äter socker. Originalet lyder: spela ut spasmer bakom spunnet socker. Originalet suger och ljuger. Sötman är universell. Uppvärdera ett specifikt hat bakom ”lås och bom”. Cindys avatar är poet, till skillnad från Cindy som bara är jag (”kött och blod”). Till skillnad från Cindy som är ett undergivet original.

Cindy är framme i Tartu och går runt ”på stan”. Hon gör olika saker. Det är en del av ett större projekt. Hon har börjat tänka på alla interaktioner i termer av ”ärenden”. Spelar ingen roll om motspelare består av levande eller dött material eftersom allt sådant nonsens är subjektivt. (I den digitala världen? Med subjektivt menar jag lögn, latent lögn och förlamad dikt.)

All vanitas är falsk. Fejka det, tills du klarar det, jag menar: fejka det, tills du fejkar det. Då har du lyckats. Det är fullbordat. Vi är råttorna som Gud gömde. Här har jag, av någon obegriplig anledning, strukit under ”Gud”.

Cindy ansvarar för nödutgången. Det känns som ett stort svek. En annan kvinna läser av bilder från en stor pärm, hästens anatomi. Hon läser med ögonen. Hon bläddrar med händerna. Hon andas med munnen. Hon manifesterar sin uppgivenhet med tänderna, bakom kinderna. Emaljmuren.

Plastisk fantastisk. Jag skulle vilja dricka lite plasma, vad det nu är. Jag skulle vilja dricka lite blod. Jag vet vad det är. Ofiltrerad mjölk. I skymningen. Äntligen tänder. Är plasma kroppens ljuvliga gift? Benstommar är pinsamma per automatik. Kraftigt generande. Klistra in en association: ”degenererad konst”.

Jag vill äta extraterrestrial hearts. Jag såg ett i ett skyltfönster. Det hängde där helt missbildat ovanför en plastbebis (påklädd, i särk), det hade två röda armar. Hjärtat såg ut som tyg. Ett material som inte kan andas. Skärholmens kyrka har skyltfönster. En aliens hjärta kan vara en råbiff.

Om vi åker tillbaka, leker lite med den tanken. Jag köper alla vittnesmål. I bakhuvudet finns bara splittrade motiv. Parasitera mera. Det apatiska tillståndet över disk. Som en fisk. Håll för munnen. Man kan betala för olika rum här. Något vi utnyttjar. Sen gör vi ingenting. Vi dricker inte. Vi sjunger inte. Vi har inte sex. Vi bara blundar.

När man blundar så sluter man sina ögon.

På omslaget till Hikikomoribibeln (adolescens utan slut), som jag felaktigt kallar den, står en liten fotbollshuligan. Det är också fel. Rakryggat kutryggig, bortvänd. Otroligt snyggt. Nummer tio. Det är svartvitt. Det är inte en liten fotbollshuligan, det är en liten fotbollsspelare. Vid närmare granskning. Han har förbjudna skor med ståldubbar. Tribalutsmyckade små knäskydd. Alla omslag är ute och cyklar. Alla omslag är ute och doftar på blommorna.

När jag säger att det är snyggt med dålig hållning är det en lögn jag vill tro på mitt i natten.

På borgmästarens mottagning kommer en man i jeansjacka fram och presenterar sig som den perversa. Han är mycket fet. Han säger att han tycker om att knulla. Han slickar sig om munnen och viskar det i örat. En annan man sitter i en soffa. Grått skägg, läsglasögon. Han kallas hit-mannen. Cindy (avataren) frågar om han mördat många människor. Hon bryr sig inte, men något ska man ju fråga. Han säger att han skriver musik.   

Snögubben i filmen blöder och en häxa säger: jag är ekot av en ängel.  

Att betala för att slippa gå genom ruinen. Att betala för att slippa läsa ruinlyriken. Att betala för att slippa lyssna på ruinlyriken. Ta mig till refrängen nu. Statyn utanför, den snyggaste nationalskalden. Snygg betyder hårfager. I det här sammanhanget. Hårfager betyder snarvacker. I alla sammanhang. Någon har programmerat Estlands andra (?) stad fruktansvärt noggrant. Det känns misstänksamt, det känns sponsrat i hela kroppen. Cindy (avataren) är skeptisk rörande realismen: inga män i sikte, inga män som runkar i ruinen.

Offergåvor (på bord, altare och gravar). Slarvsylta (på bord, altare och gravar). I Cindys (avatarens) goodiebag fanns mörk salt chilichoklad och en kleinblå scarf, mycket len. Kvinnorna fick gula, de andra kvinnorna, men Cindy fick en blå (av borgmästaren, en mycket kort herre med irrationell utstrålning). Det måste skett en förväxling. Jag skrev att jag fick guldcancerpalmen men det var mer som ett vanligt diplom. Bara ett papper fast något ”hårdare”. (”Ett diplom? Du menar ett koagulerat papper.”) I hissen, senare, på väg ”upp, upp, upp”, knyter Cindy näven kring sin rumsnyckel: stor som en bjällra, vacker som en cysta. Hon slår den mot väggen. En maracas, i behov av exorcism? Jag vet inte! Det finns en spegel. Hon kommer inte undan. Cindy ser sig själv. Det är så vanligt med speglar i hissar. Jag tar en skärmdump och byter profilbild. Kliar mig på ankeln och noterar blod. Anar ännu en konspiration. Inget rimmar sämre med min självbild än spegelfotografier (fotografier tagna i speglar). Det är en fruktansvärt allmän spaning. Inget rimmar sämre och jag vill att det ska rimma bra, för att inte säga perfekt. Säg inte perfekt. Jag tar av mig hjälmen. Vem kunde tro att en hjälm kunde skapa så mycket traumaenergi? Alla. Alla kunde tro det.