Arbetsdagboken (Scary Scarlett)
Sara Tuss Efrik

Kvinnan i filmen är förvirrad. Är hon mycket förvirrad? Kvinnan talar om en kvinna, en kvinna som befinner sig inuti. Kvinnans röst har förvandlats till en främmande viskning där hon tappat bort sig själv. Vem är det som talar? Kvinnan inuti, eller hon själv?

*

Scarlet for me and scarlet for you.

*

Vad tänker hon på, kvinnan i raggarbilen? Hon känner den hårda lilla kärnans kanter, den hårda kärnan inuti som har fått mun och ögon, hon hör hur den tuggar och rispar och glor, den har förvandlats till en förkrympt varelse, den har alltid varit en förkrympt varelse, den dreglar, den har alltid dreglat. Hennes lilla förkrympta själ sitter där och vinkar och bryter sina naglar i små halvmånar och kastar dem åt henne som vore de vita avgnagda ben som kastas till en eländig byracka. 

*

Kvinnans föreställningsvärld har alltid varit begränsad. Det är inte hennes fel. Det är febern. Scarlet fever. 

*

Kärnan inuti har hon döpt till Scarlett efter Scarlett Ingrid Johansson. Scarlett Ingrid Johansson föddes den 22 november 1984 i New York. Scarlett Ingrid Johansson är ett år yngre än min lillasyster. Min lillasyster föddes i april år 1983. Pappa spelade in dagen hon föddes. Vika kyrkby. Mamma sitter i den bruna skinnsoffan. Mamma håller lillasyster i knät. Mamma ammar lillasyster. Gäster har kommit för att titta på det nya barnet och för att fira med en sup. Jag smyger bakom soffan och fram till min lillasyster. Jag hugger tag i hennes fot med tänderna. Lillasyster gallskriker. Mamma skäller. Gästerna skrattar. Gästerna skålar. Pappa filmar. Jag är uppfylld av svartsjuka. Hon är en obekant varelse som kommit innanför mina väggar. Jag vill förgöra henne. Filma världen i kyrkbyn? Åttiotalsvillorna, poolen, rutchkanan, de raka gatorna, gungorna i tallskogen, soptippen i slänten, den låga skolbyggnaden i tegel, macken, glassgubbens flin i natten. Material till videomonologen?

*

Jag väver in min syster. Jag väver fler trådar. Den första tanken som uppkommer får alltid vara med. De första tankarna får alltid vara med. Det är det magiska skrivandet. Innan saxen kommer fram, innan beskärningen träder i kraft.

*

I filmen spelar du rollen av en kvinna som i sin tur spelar Scarlett Johansson från “Under the Skin” som tilldelats förvrängda repliker från Clarice Lispectors “Blåsa liv”. Jenny Holzer skriver: “With all the holes in you already there´s no reason to define the outside environment as alien.” Kvinnan är science fiction eftersom hon har hål i kroppen. Hon är science fiction eftersom hon framhäver sin själ, också den med hål i sig. Hon är science fiction eftersom hon har en kropp och för att rösten läcker ut genom kroppen. Hon är en talande schweizerost. Hon drivs framåt av sin inre yttre rymd. Hennes void. Hennes själ. Hennes kärna. Den förkrympta lilla körteln. Hennes core. Hennes inner alien.

*

Många år senare när jag betraktar det där familjelivet - filmsnutten som förvandlat också mig till en övervakare eftersom också jag tillhör skaran av de betraktande gästerna - fastnar jag i interiören, åttiotalet som fond; det är något märkligt avskalat över det hela, en slags ödslighet mitt i allt det grälla, ett tecken på att vi inte har för avsikt att stanna. Vi ska inte stanna kvar i åttiotalet, det hela är bara en förgänglig kuliss och det är bara i den miljön jag föreställer mig flickan med sina onda avsikter, det är bara där hon har sin hemvist, det är bara där hon kan växa sig större och hemskare än sin egen kuliss. Alla gästerna ser hennes onda avsikter och kameran förevigar hennes onda avsikter och därför är åttiotalet för alltid hennes fjärde vägg, den hon inbillar sig att hon har makt att riva men som hon aldrig lyckas riva. Mörkret i åttiotalets kuliss bär överdimensionerade axelvaddar och alldeles för rosa läppstift, mörkret i åttiotalet bär volanger och tar djupa klunkar av färgglada groggar. Mörkret i åttiotalet har djupa urringningar, blond stubb, skyhöga klackar, kritstrecksrandiga kostymer och bjuder på en helt ny och storslagen kriminalitet. Mörkret i åttiotalet hugger andra flickor i stortån. Mörkret i åttiotalet är ett överflöd av plastleksaker, svarta pengar, glänsande långtradare, lösnaglar, fläskkotletter, vuxenfester och barn som bränner sönder sig i solarium. Mörkret i åttiotalet ska förflytta oss från Vika kyrkby för också åttiotalet har ett slut, åttiotalet ska ersättas av ett nittiotal som äntligen kommer tillhöra barnet självt.

*

Jag måste hitta den, VHS-filmen från 1983, kanske finns det något i den, förutom minnet av den, som kan användas till videomonologen.

*

Ett barn full av uppsåtlig iver och förstörelselusta, ett mycket elakt barn osv - det är vad mormor påstår att jag var - en gränslös flicka som ska överträffa mörkret som sprider sig där inuti. Det är någon slags tourette hon har. Att gång på gång påminna mig om min ondska. Jag ska sticka hål på den bilden, jag ska göra en film av den, den elaka flickan. Jag ska spela rollen av henne som mitt innersta jag. Hon har vuxit upp. Hon är en fullvuxen. Hon har bröst och läppar, omsluten av en glänsande kaross. Hon färdas genom natten i en raggarbil mot sin egen död. Hon är sig själv. 

*

På instrumentbrädan en sådan där hund som vaggar och viftar på svansen i takt med bilens rörelser. Med blicken söker hon sig dit, till hunden som rör sig med bilens hastighet. Hunden är hennes trotjänare, hennes fasta punkt att fixera blicken vid - när Scarletts röst blir för stark, men också när Scarletts röst är för svag.

*

Du måste alltid hänga upp dig på en kvinna i varje verk du har för avsikt att skapa. Det är så dina arbetsprocesser måste se ut, därför att någonting lossnar när du äntligen hittar henne. Det är inte förrän du fixerar dig vid en kvinna som du till slut hittar formen för respektive verk. 

*

Scarlett Johansson är en fullfjädrad kvinna, utrustad på allra bästa tänkbara sätt. Är det därför hon är så bra på att spela utomjording, överjordisk? Är det därför hon glänser så naturligt som cyborg? Scarlett äger en naturlig fallenhet att spela kvinna, Scarlett äger en ännu större naturlig fallenhet att spela artificiell kvinna. I romanen “Under the Skin” av Michel Faber från 2000 har den utomjordiska kvinnovarelsen Isserley opererats om till en jordkvinna. Hennes utomjordingsvans har amputerats och ryggen rätats ut. Hon har fått bröst och läppar. Hennes kropp ömmar och hon tvingas bära sin kropp på två ben när hon egentligen är van att röra sig på alla fyra. Hon har blivit en jordkvinna med hål i. I filmatiseringen av boken “Under the skin” spelas Isserley av Scarlett. 

*

Jag känner sådan lust att döda henne. Är det för att jag inte står ut med hennes smärta? Eller för att jag inte står ut med hennes skönhet?

*

Scarlett spelar in den artificiella rösten i “Her” (2013) av Spike Jonze. Utifrån hennes röst från filmen har tillverkarna av app-funktionen Siri inspirerats att lansera Siris nya röstversion, en mer mänsklig och intim röst än vad de tidigare versionerna bestått av, en röst inspirerad av Scarletts; hennes på samma gång mänskliga och omänskliga. Scarlett som det artificiellas mästarinna. Scarlett som den kvinnliga cyborgens mästarinna. Scarlett som vår allra sexigaste alien. Hon verkar vara den outbytbara drottningen på skådespelarhimlen för dessa typer av roller. Scarlett är söndercastad. Givetvis får hon spela huvudrollen i min film också. Det ska bli magiskt att få samarbeta med henne. VoiceOvern i videon låter som Scarlett som låter som Siri som låter som Scarlett.

*

“Under the skin” (2013) är filmen av Jonathan Glazer som är baserad på boken med samma namn av Michel Faber. Protagonisten har ett uppdrag på jorden och det är att locka in ensamma män till sin mörka van. I boken får man veta att de ska gödas och prepareras till föda, likt övergödda belgiska tjurar hålls de inlåsta i trånga burar i underjorden, hennes egen planet har nämligen börjat lida brist på näring. I filmen låter hon dem slukas upp av en mörk trögflytande vätska som om det vore hennes egen inre flod hon låter dem försvinna i för att aldrig mer återvända till jorden. Hon plockar bara upp män som ingen skulle sakna om de försvann. Hon förhör dessa män om där finns någon hemma hos dem som väntar. Hon använder sina kvinnliga attribut för att förföra dem till sin egen undergång. Hon fascineras av sin egen mänskliga skepnad, trots att hon under nätterna vrider sig i smärta. De har rätat upp hennes ryggrad, avlägsnat hennes svans, gett henne läppar och överdimensionerade bröst. Upplagan till hennes utseende hittade hennes egen art i jordbornas porrtidningar. Den namnlösa kvinnan i “Under the skin” (eller Isserly som hon kallas i boken) har studerat kvinnliga jordbor, och nu spelar hon själv rollen av den. I filmen får man ingen information om hennes bakgrund eller syfte, hon utför sitt uppdrag med orubblig övertygelse, som för tittaren hela tiden är höljd i dunkel.

*

Taïa: ”Detta försvinnande har jag planlagt, dirigerat. Lett hela vägen. Jag har tänkt igenom allting. Utom det väsentliga: Hurdan är en kvinna? Jag menar, förutom kläderna och sminket, vad är en kvinna?”

*

Är hon en kvinna som vill döda sin egen kvinnogestalt, en som vill ha ihjäl sin egen inneboende hynda? Nej, hon är en kvinna som mest av allt vill smälta samman med sin egen inre kvinna, sin förhistoriska hona, den förkrympta lilla demonsjälen som kräver allt större utrymme.

*

Hon är en kvinna som aldrig varit rädd för döden och eftersom hon är en kvinna som aldrig varit rädd för döden är hon också en kvinna som längtar efter döden. Du måste döda henne i din film. Döda henne på samma sätt som du sticker hål på mormors föreställningar om dig. Ge henne det hon vill ha, det hon alltid längtat efter. Givetvis blir du inte fri henne; inte i filmen, aldrig i livet. Titta. Där! Där är hon. Hon står med jord upp till knäna. Hon försöker gräva sin egen grav. Har hon inte kommit längre än så?

*

Skrivandet som ett sätt att sända meddelanden till yttre rymden. Kära alienkvinna, hålmänniska, stympade Isserley, din ryggrad som knäckts rak, själutomjording, jag skriver till dig. Rymden inuti dig är outhärdligt stor. Det är därför jag fortsätter skriva. Skaver kärnan? Skaver din själ? Självklart skaver den. Det är därför man vill dö. Du når inte längre bort än din egen yttre rymds gränser. Du är förälskad i dig själv. Du har aldrig förstått dig på den, förälskelsen i dig själv, men det är i den du vill vistas, den består av lika stora delar självhat som sinnesvidgning, fortsätt med den.

*

Sortera benen inuti. Återuppbygg det som en gång fallit, gör det med hjälp av den skavande överskottsenergin. Gör det med hjälp av PMDS. Gör det med hjälp av den olustig ivern. Samtidigt undervisar du dig själv i Självbehärskningen. Du läser Gunnel V. och försöker komma ihåg att andas. Du avundas Kvinnorna som med en sådan stram lätthet ger sig själva space att andas, dem som med fattning tar hand om sina tankar, som beskär sina ord, som skriver fram Klarheten, Kvinnorna som tuktar sin inre rymd. Du avundas många kvinnor deras skrivande, i synnerhet de kvinnors skrivande som skimrar av Besinning. När du själv praktiserar tuktandet finns det till slut ingenting kvar. Du behärskar inte tuktandet. Du kan aldrig göra något med måtta, det finns aldrig någon medelväg. Det ligger inget fåfängt i den utsagan. Det är bara som det är. 

*

Du färdas genom skogen i ett uråldrigt vrålåk, en vidunderlig farkost som skriker knallgult och scharlakansrött. Hur smakar Scarletts märg? Smakar den som avgaserna som släpps ut från den nattliga färden genom skogen? Eller som din avföring när du hukar dig över stigen för att tömma dig på din överskottsenergi? Du spelar Kvinnans part maudine, den fördömda delen. Solen har strålat alldeles för starkt över hennes hjässa, solen bara lyser och lyser och därför har hennes inre också förvandlats till en svart förkolnad sol. Alltid går hon runt och bär på sin egen pyrande aska, sin inre svarta sol. Hur ska hon få den att slockna? Går den ens att släcka? Det luktar bränt. Det slutar aldrig ryka. Så länge förälskelsen och hatet varar slutar det aldrig ryka. Färdas dem genom ett landskap som brinner?

*

Platsen för inspelningen är det förbjudnas gränsområde, det hemliga inuti henne, hennes egen föreställning om sitt inre onda barn, zonen som inte hade för avsikt att släppas ut - nu har den har fått röst, den har fått bröst, den har fått hjul, den har fått läppar, den har duschats i spraylackad färg, den är scharlakansröd och hepatitgul och minkvit och himmelsblå och svartnad i kanterna av sot från sönderbrända skedarna, munnen är öppnad och hon måste låta den härja fritt, rösten som sipprar ut från hennes inre.

*

Scharlakansröda hynda. Du har så mycket liv i munnen.

*

Det är läskpapperhuden som är förbannelsen. Det är hennes hål som är förbannelsen. Varje öppning där liv kan sippra in. Hon står inte ut med livet, har aldrig kunnat hantera livet. Hon längtar efter jorden. Hon längtar efter att förslutas, täppas igen. Hon längtar efter att äntligen få ta hand om sina ben, återställa ordningen, gräva ner dem i jorden, placera dem i den ordning hon själv valt. Det är gudarna som säger det till henne, att hon ska regissera sin egen död. Hon har alltid lystrat till gudarna. Hon längtar efter maskarna. Också maskarna är gudar. Maskgudarna. Botgörelsen väntar på henne, kroppens vita skärseld kallar på henne. Motsatsen funkade ändå inte, att injicera sig med så mycket liv att förlamningen inträffar. Det borde ha funkat, men det funkade inte. Därför borde det här funka.

*

December 2014. Jag läser Clarice Lispectors “Blåsa liv (Pulsslag)”. I samma veva ser jag Scarlett Johansson i “Under the Skin”. Jag läser Michel Fabers roman med samma titel. Jag upptäcker de digitala motiven av Scarlett Johansson gjorda av konstnären Claudia Maté. Har Scarlett alltid kallats för ScaryJo? I Dalarnas urskogar ska hon beslagta min själ istället för att sno rollerna i Hollywood. Förutom motiven av Scarlett har Maté också gjort rörliga bilder av dansande bäbisar, blinkande mona lisor och jesusar, kameler med övervakningskameror mellan pucklarna. Hon har gjort digitala dreamgirls och gigantiska enögda guldmän och söndersminkade barnvarelser med lemmar som vrids ur led och clowner och brinnande skelett och body builder-kvinnor med knallblå läppar och lika blå bäbisar som dansar över lila ökensand och avhuggna vinkande kvinnohänder, flygplan som exploderar, brinnande i-phones, ändlösa korridorer, sexiga skyskrapor, självporträtt på visa-kort, stroboskopvärldar, skruvade guldkukar, rymdfarkoster, trasiga fordon byggda på höjden. Jag förlorar mig i Matés digitala universum av photoshoplekar och förvrängda varelser. Hennes värld är kaotisk och sexig och rolig och anarkastisk och barnslig och förvirrande och lättsam och oerhört snygg. Scarlett passar in där.

*

De fyra tingen (skapelserna av Lispector, Glazer, Faber och Maté) sammanflätas till ett objekt som förvandlas till en gåva. Men jag har inte tid för Scarlett, jag måste skriva på romanen. Året är 2015 och jag skriver på en roman utan att ha funnit en enda kvinna att hugga tag i - misstag nummer ett - det andra var att inte inse att jag ens hade begått ett första misstag. Jag tänkte: om jag forcerar fram berättelsen, arbetar flitigt under tvång, så kommer mödan av arbetet bli värt att visas upp. Det blev ingen bra roman. Jag hittade aldrig en kvinna att slå följe med. Flitigheten och betvingandet bidrog också till misslyckandet.

*

Återställ romanen till ett arkiv. Lägg benen tillrätta. Vila från dina besattheter, överför en del av din nu vilande besatthet till en annan besatthet. Borsta av skelettdelarna. Bestäm vem skelettet tillhör. Gör en video av romanens gravhög för att utföra något med kött av de där hopplöst intetsägande benen. Bestäm dig för att de vita borstade benen tillhör Scarlett, din egen söta Isserley. 

*

Det var pappa som spelade in de första filmerna, när vi ännu inte hade språket, när jag och min syster bara hade munnar att suga eller hugga med. Återvänd till de munnarna. Placera den misslyckade romanen i kabinettskåpet. Gå tillbaka till Scarlett. Återvänd till en kvinna att hugga.

*

“Blåsa liv (Pulsslag)” är romanen av Clarice Lispector vars subjekt är Författaren som med sina ord skapar en kvinnovarelse vars existens förskjuter hans egen roll som skapare. Han kallar henne Ângela. Författaren samtalar med henne, tänker med henne, resonerar kring henne. Maktbalansen mellan dem skiftar - för vem är det egentligen som har makt över vem? Skaparen skapade sig själv till Skapelse. Författaren förvandlade sig själv till Objekt. Författaren fetischerade sig själv genom att göra ett objekt av sin själ, han sminkade upp sin själ och gav henne ett namn. Han döpte sin själ till Ângela och till slut måste hon dö eftersom hon tvingar honom att göra för många kullerbyttor i det sublimas rike som hon styr över. Författarens flod tar över, floden (den trögflytande) som var Ângelas redan från början, men det var han kanske ovetande om? Var han ovetande också om detta: Författaren har alltid föredragit sina egna illaluktande flöden än det heliga och oåtkomliga (moders)havet? Man kan ju undra om jag talar om mig själv eller om jag talar om Författaren? Författaren sjunker. Författaren sjunker alltid. För att rädda sig själv måste han dränka Ângela. Måste man döda sina monster? Eller: måste man komma till insikt om att det är monstrena som till slut dödar dig? För att Ângela ska dö måste Författaren själv dö. Författaren som skapade Författaren som skapade Ângela skriver fram döden. Dödsvågorna drar sig tillbaka, dödsvågorna sköljer över. Det är kraft i dödsvågorna. Än så länge är det liv i dem.

*

Varför gör du inte bara fler videomonologer? Det är kanske bara i det skapandet du känner dig som mest obehindrad, bara där du kan bita sönder dina älskade små kvinnors stortår, bara där du gömmer dig bakom soffan och filmen fortsätter rulla, trots att du försöker gömma dig. Och sedan finner du dig själv sittandes där i din egen vuxensoffa och betrakta dig själv och de avsikter och ansikten som du tänkte framstod som så klara och tydliga för dig, men som aldrig någonsin gjorde det. Aldrig i skrivandet, aldrig någonsin i livet.

*

Zola Jesus video “Exhumed” av Jacqueline Castel - har den något du kan använda dig av? De skakiga ögonblicken från graven, kroppen inlindad i vitt, den färglösa jorden? Kvinnan som aldrig befinner sig i skärpa. Världen är skakig och svartvit. Mot slutet kryper kvinnan upp ur sin egen grav. Om du föreställer dig att “Närmare benet” ska leda fram till Kvinnans återuppståndelse, hennes alldeles egna ljuva horror? Men varför är hon inte bara tyst? Om du istället ser processen som ett förarbete till det som slutligen leder fram till filmens baksida. Det egentliga arbetet inträffar inte förrän i arbetet med kameran. Eller i efterarbetet. Nu skriver du fram en skiss till ett manus. Nu skriver du arbetsdagboken. Men i filmandet tystnar allt, där får du henne att hålla käften. Pusha henne till utmattningens gräns. Och när ni befinner er där, framför videokameran, ska inget längre finnas att säga.

*

Ni glodde på dem, om och om igen glodde ni på dem, du och din syster - alla hemmavideos från din barndoms gigantiska videobibliotek - alla porträtten av er själva. Ni blev matade med er själva som rörliga åttiotalsdockor till den där glättiga och ödsliga kulissen, varvat med gloendet på bandade vhs av americas most funniest, action, porr och disney. Givetvis måste du fortsätta med de rörliga dockdelarna, vrida dem ur led, knäcka derar ryggrader raka, samtidigt låta dem stanna kvar i sina första landskap för det är bara där de hör hemma.

*

Av skelettets delar blir endast detta kvar: spridda anteckningar om kvinnans skelett. Eftersom den misslyckade romanens ben numera tillhör: Scarlett. Kvinnan har slutat skrika och videomonologen blir i samma ögonblick en begravning för romanen, den som aldrig fann sin kvinna att fixera sig vid. Scarlett som ett överjordiskt substitut. Scarlett istället för Ingentingkvinnan jag ändå inte lyckades hänga upp mig på i romanen. 

*

Se dokumentären om Ann-Sofi Sidén igen, hennes “Queen of Mud”. Hur hon utgår från Alice E. Fabians dagböcker, den paranoida psykiatrikern som förde dagbok över ljuden och sprickorna i sin lägenhet. Hur Fabian blir en figur i Sidéns universum. Sidén väver ihop de två, låter Fabian upptäcka Queen of Mud under sin egen säng. Fabian är Författaren som skapar sin Ângela. Sidén låter Fabian skriva i dagboken om den nyupptäckta träskdrottningen: “Mitt uppdrag är att ta reda på vem hon är - och vad hon har för funktion.” Låt frasen fungera som ett ohört eko i ditt eget manus. 

*

När Kvinnan talar om ljuden hon hör från nattskogen - låt ljudbilden vara helt tyst, som om hon fått lock för öronen. Raggarbilen är hennes bedövade hinna ut mot världen. När hon talar om omgivningen utanför - låt bilderna vara helt svarta. Det går varken att lita på hennes hörselintryck eller hennes syn. Det går helt enkelt inte att lita på henne.

*

Hur blir man av med kvinnan inuti? Vill Kvinnan ens bli av med sin egen inre kvinna? Hon är ju en liten döddocka med målade läppar och förförisk röst. Det är underbart att lystra till henne.

*

Kvinnan i videomonologen drabbas av en stark vilja att göra sig av med sin inre kvinna, men det innebär att hon också måste göra sig av med sig själv. Därför är och förblir videomonologens riktning döden, dess pågående värld är en växelverkan mellan att blåsa liv och sluta andas. Videomonologen som ett slags självmordsbrev. Allt som skrivs är det, en form av självmordsbrev, riktningen leder alltid fram mot döden, mot försvinnandet - sitt eget och/eller den fiktiva personens - den inneboende dramaturgin består alltid av det, oavsett form. Döden. Att skriva är att befinna sig just där, i sitt eget försvinnande, som en försmak av döden. Ändå skriver man för de levandes skull även om man i sin löjliga sentimentalitet inbillar sig något annat. Inbillning: man sitter i ett rum och skriver och som publik har man skaran av de döda själarna. Spara på dina inbillningar som vore de värdefulla stenar.

*

Du vill alltid befinna dig i skrivandet. Skrivandet som tillstånd. Du vill dö där, i skrivandet, dina kinder blossar, dina händer svullnar, ditt underliv fylls av blod. Här vill du dö, i form av en utomjordisk kvinna.

*

Hon sitter i bilen, följer med fingret symbolerna som är tecknade på hennes hud - där är en spindel, där en bokstav, där en symbol från den tibetanska dödsboken, där ett streck, där luffarprickarna från hennes döda bror, där en smiley, där är ärren från hennes liv, där är fräknarna som fortfarande finns kvar, som förvandlats till pigmenterade tecken av ålderdom - hon måste skölja bort tecknen från sin kropp. Hon ber Chauffören ta en avstickare, att skjutsa henne till närmsta sjö, hon måste tvätta av sig, hon måste genomgå en sista hudömnsning. Det är brådskande, hon måste göra det nu. Hon vadar ut i en vit klänning, hon slukas upp av det egna mörkret.

*

Jag ska göra hennes kropp oemotståndlig. Jag ska göra den mer dödlig än någonsin - förlossningskroppen, knarkkroppen - den som skiter ur sig både levande och dött, den som hukar sig över stigen och skiter ur sig sitt inre. Den som varken kan hantera solen eller frukten av solen, sin part maudite, rörelsen som förvisso ändå inte går att hejda.

*

Där sitter hon, i baksätet, med sin kropp, med sina rödmålade läppar, med sina tankar och sin teater. Könshåret har glesnat, brösten hänger, hon har hår under armarna, hon har hår mellan skinkorna och runt anuset. Öppningen har bytt skepnad efter den första förlossningen: från anus hänger en liten skinnflärp som om hon förärats ytterligare en klitoris, men en som råkat hamna på villovägar. Hon kan fortsätta tala sig ful men ingen tror på hennes fulhet, hennes fulhet är inte betrodd, hennes fulhet är bara hennes eget påhitt. Det går inte att lita på skönheter, de spelar bara teater, det är det enda de kan, spela teater på en scen för betraktare, de döda själarna. Det är inte synd om henne, hon är medveten om sin skönhet och den kommer bli hennes död, men fram tills dess är den hennes scen. Att gå sönder är det enda som förleder tankarna bort från kärnan. Är det så? Hon minns inte. Aldrig någonsin har hon kunnat lita på sin egen röst. Hennes röst är en lögnens röst. Det finns ingenting hos henne att lita på. Beror det på att hennes yttre och inre är så uppsminkat? Är det därför kärnan inuti henne är en osanningens frö? Har hon vetat det hela tiden? Varför känner hon behovet av att sminka sin själ, ge den silikonpattar och kuksugarmun? För att hon är redo att dö? Nej. För att hennes inre onda barn är så gulligt? Nej. För att bli ett med sin egen trögflytande flod? Hon vill knulla som en bakterie och inte som en människa. Hon vill befinna sig i knullandet som när en människa vistas i sorgen och inte kan ta sig ur den, som för alltid måste leva i och med den, sorgen, som ett ylande urtidsdjur som inte går att få tyst på. Hon är en urusel älskarinna. Den insikten spelar förmodligen mindre roll för henne än vad den gör för hennes älskare. Vad tänder hon på då? Döden? Sig själv som död? Sig själv klädd i mink? Sig själv i kläder som matchar hennes skelett? Sig själv nersänkt i sina egna giftiga kroppsvätskor? Är hon ens förmögen till djupare, mer varaktiga känslor än så, än sin egen ytliga förälskelse i sig själv? Och nu: hennes förälskelse i döden, i sig själv som död? Eller möjligtvis sig själv på en brits födandes ungar vars utsprängande ger henne nya söta anusklitorisar? Världen är hennes åttiotalskuliss. Hon vill förbli en splatterfilm.

*

Kvinnan är fiktiv. Är hennes hål också fiktiva? Är hennes anusklitorisar fiktiva?

*

Hon befinner sig bland restprodukterna från gruvan, på platsen där hennes kropp placerades längs med ån under den blomstrande tidsåldern - där är slagghögarna, gömmorna av kattguld, de skimrande färgerna av rostbrunt och ockra och mineraliskt grönt, där är barrträden, den forsande ån - hon är tillbaka till kroppen som spränger, den som placerar sig naken på stenar, den som ogenerat särar på benen för mossan, kroppen som drivs av lusten, är slav under lusten, kan döda för lusten, förgripa sig på andra för sin egen lusts skull, den hejdlösa aggressiva tonårslusten, mörk och stormande och ohanterlig, den lustkroppen, förgriparkroppen, den som gör sexualiteten mörk och ohanterlig och skadlig och skön - förenat med den kropp hon har nu, den som föder ur sig foster, vare sig de lever eller är döda - hon har fortfarande en kropp uppslukad av lust, även om den är stum och förlamad, invasiv, nästan-död. Hon ska ge tillbaka sin egen kropp som en fördärvad gåva till naturen. Det är hög tid för det nu.

*

Scarlett, hon lovar sig själv att aldrig få ett genombrott, för henne räcker det gott och väl med sammanbrotten.

*

Närbild av en högklackad sko, bortslängd och övergiven i den sammetslena mossan. Frysta ögonblick av övriga tillhörigheter - bortglömda i skogen - spåren hon lämnar efter sig i vansinnesfart från raggarbilen, det spridda innehållet från hennes sopsäckar. Ibland stannar hon bilen, begraver tingen, gräver med sina manikyrerade naglar i jorden som en förberedelse för att gräva sin egen grav.

*

Att färdas genom natten i den skinande farkosten FORD GALAXIE XL 500 är hennes färd mot döden. Varje meter som läggs bakom henne blir också ett hjulspår närmare döden. Att känna på omgivningen och materialet omkring blir också ett sätt att gripa efter livet en allra sista gång. Har hon ännu inte bestämt sig? 

*

Hon som kör raggarbilen, Chauffören, kusinen, är en nutida Charon. Vid ett tillfälle åker ekipaget över en fors eller å. Det är översvämning, vårflod. Jag har varit ren från drogen i tretton år. Aldrig mer att jag ska tända av i mammas hus. Det ska inte heller min son göra. Den största rädslan. Att få ett barn som liknar en själv. Att stå handfallen inför det barnet. Du dansande blå bäbis, efterlikna aldrig din mor. Hon blir så rädd då. Du skrämmer henne. 

*

Någon har svept ett lakan över kvinnan, ett trekantigt hål har klippts ut över hennes kön, som om den naivt utklippta trekanten skulle vara kvinnans enda hål. Du spöklika värld, vem har dragit ut rökmaskinen ända ut hit? Hela världen är befolkad av ihopflytande groteska figurer. Puckelryggsflickan är iklädd en rödrutig blus. Kvinnan gömd bland buskagen stirrar rakt in i kameran. Varför stirrar hon? Det hänger något i trädet, är det samma lakan som en gång låg svept över Kvinnan? Hon kryper runt på platser där man inte ska krypa runt. Hon går ner sig i en sjö med en vit klänning på sig, samma klänning jag köpte för en tia på Ingarvet. Om vi åker utomlands i sommar måste jag spela in miljön därifrån; sanden, snäckorna, stenarna. Stoppa in fynden innanför den genomskinliga nylonstrumpan, gå runt med havets vrakdelar tätt intill benen.

*

Om att bära döden inom sig som en liten själ. Om att inte längre orka bära tyngden av den. Ibland måste Kvinnan stanna bilen, hejda den, stiga ur. Skita döden rakt i ansiktet, i strålkastarljuset. Också Maté har iscensatt en version av henne, en gifkvinna i högblank röd klänning som klättrar och klättrar men inte kommer någonstans, de röda stilettklackarna glänser, de uppförstorade brösten skumpar, försöker hon simma bort? Något försöker hon i alla fall undkomma. Men hon sitter fast. Avföringen slutar aldrig rinna från hennes högblanka röda klänning. Det rasar ur henne. Slutar aldrig rasa. Kvinnan som skiter förvandlas till fiktion eftersom kvinnan som skiter inte existerar. Låt FORD GALAXIE XL 500 lysa upp anusklitorisen, avföringen, hennes nakna och ensamma då hon skiter döden rakt upp i ansiktet. 

*

Hennes beslut om att sitta kvar i bilen ända fram till slutstationen består givetvis av tvivel. Helt upplösta verk gör jag faktiskt inte, även om jag föredrar att vistas i de dramatiska världar där viljorna är stympade, för också i det stympade finns riktningen, det går inte att undgå, och i de världar som rör sig mot icke-viljan tillåts riktningarna vara mer abrupt våghalsiga, avbrutna, korthuggna, amputerade, fulla av snabba vändningar, ilvassa nya riktningar. Så, det närmsta jag kommer det viljelösas universum är en värld av sönderslagna viljor, den stympade riktningen ändrar ton snabbare än jag hinner dra efter andan, det är ett beroendeframkallande rike av lemlästat språk. Jag krattar givetvis också fram riktningen, viljorna. I det här fallet Kvinnans huvudsakliga konflikt som består av: ska jag fortsätta leva eller ska jag dö? 

*

To be or not to be. 

*

Scary Hamlet.

*

Kom ketchup så går vi. 

*

Kanske är livet vackrare än någonsin just nu, eftersom hon håller på att ta farväl av den? Hon ångrar sig, vid flera tillfällen ångrar hon sig, inte bara vid tillfället då hon skiter döden i ansiktet.

*

Om överskottet som inte får plats att härbärgeras i den mänskliga kroppen, hur den istället kräver en utomjordisk kropp, eller i alla fall en död kropp? Åh, hon skriver så högmodigt, Clarice, så dramatiskt. Hon tar sig själv på så stort allvar. Det är beundransvärt. Det är fantastiskt. Det är så pinsamt. Varje mening gör mig röd i ansiktet av genans. Hur klarade hon ens av sin egen text? Var det därför hon skickade iväg det som brev till sin väninna allt eftersom det blev klart? Så att hon slapp läsa igenom det och bli högröd i ansiktet? Ângela: “Jag skäms så mycket för att jag skriver. Tur att jag inte publicerar mig.” Ângela: “Jag är bara intresserad av vad man inte kan tänka - det man kan tänka är för lite för mig.” Är manuset en videomonolog om kvinnan som är högröd i ansiktet? Den scharlakansröda kvinnan? Kvinnan uppfylld av sig själv? Kvinnan uppslukad av sitt inner space, sin void? Kvinnan som både genereras och berusas av sin egen text? Kvinnan som har ett enda uppdrag med sitt skrivande och det är att skriva fram själen, precis som Lispector hade för avsikt att låta Ângela skriva fram “saken”? In till benet. Den inre veka superhjälten. Om arbetsmetoden jag måste hålla högre än alla andra arbetsmetoder. Att befinna mig i tillstånd. Det är endast då jag är sann mot mig själv, mot den förkrympta varelse jag bär inom mig. Videomonologerna som mitt skapandets hemliga kuliss där jag gör mig fri tuktandet, för en stund i alla fall. 

*

Scarlett som den inre högstämda poeten, sin egen deathcore. När ska jag sluta stalka henne? Jag låser in henne. Jag slänger bort nyckeln, långt in i skogen slänger jag den. Jag sveper fleecefilten över henne. Också ScarJo måste kringskäras så att hon inte ränner fritt. Du har henne krypandes i alla dina hål. Du blir inte kvitt henne.

*

Är hålen i hennes kropp en effekt av plastikirurgin hon utförde i syfte att flytta till jorden för att efterlikna människorna? Måste man ha hål i sig för att leva på jorden? Ja, det är en förutsättning för att bedriva sin existens på jorden. Att vara hålmänniska.

*

Scarlett Johansson spelar huvudrollen i filmen “Lucy” (2014) av Luc Besson. Lucy är namnet på de skelettrester som tillhör den förmänskliga varelse vi benämner som den första kvinnan (som förutom namnet Lucy också bär namnet AL 288-1). Hon kallas Lucy eftersom arkeologerna enligt myten lyssnade på Beatles Lucy in the Sky with Diamonds när de hittade henne. Det var år 1974. I filmen “Lucy” opereras en syntetisk drog in i Scarlett Johansson som gör att hon får överjordiska krafter. Jag vet inte om Besson tänkte på urmodern när han skapade Lucy, men han fantiserade säkert om Lucy som en slutprodukt för vår tid och vår planet, en fantasi över den postmoderliga sista kvinnan, “knyter ihop säcken”, gör en syntetisk prototyp av en urmoder för framtiden och ger rollen till Scarlett, den söndercastade. Nuförtiden är det Ardi som tagit över titeln efter Lucy som det bäst bevarade fossilet från våra förfäder. Resterna av hennes skelett hittades år 1994 av arkeologer som förmodligen inte lyssnade på någon musik alls, eftersom hon inte döptes efter en kvinna från en sång.

*

Du spelar Scarlett Johansson som spelar en alien som spelar en människa som spelar urmodern som spelar den allra sista syntetiska kvinnan.

*

Du spelar dig själv som liten flicka som hugger efter andra flickors fötter.

*

I samma veva som du läste “Blåsa liv” inser du hur mycket science fiction den är då den talar om själen som en sann kärna. Kära själ, jag har alltid trott på dig, jag ska alltid tro på dig, jag kommer alltid göra teater av dig, jag ska fortsätta klä ut dig, det är dig jag tillber, alla mina böner riktas till dig, inget botar mig från dig, du skaver, du har inte styrka nog att undervisa mig i andningen, jag önskar du kunde undervisa mig i andningen, jag måste ta heroin för att ens komma i närheten av dig, till platsen och tillståndet där du inte skaver, att leva med dig är en sjukdom, att leva med föreställningen om dig är en sjukdom, för att befrias från dig måste man döden dö. 

*

Sätter hon på sig en för trång klänning för att nå kärnan? Nej. Det börjar med det nakna. Hon står där avklädd och från den platsen försöker hon ta sig vidare men hon kan inte ta sig vidare. Därför behöver hon kläderna. Jeanstightsen. Minkpälsen. Sminket. Hålen. Kärnan. Raggarbilen. Skogen att gömma sig i. Fäboden. Dödsmanteln. Sin egen avföring.

*

Vallquist: “Se motbilden i ansiktet tills maskerna rämnar.” Men Scarlett har inte för avsikt att se motbilden i sitt ansikte eftersom hon redan har opererat sig själv till sin egen motbild. Vad finns då kvar, när maskerna rämnar? Ytterligare en framavlad bild av sig själv? Avgnagt metallben? Alienkött? Hundben? Ta lärdom av Vallquist. Håll inte på och överdriv.

*

Kärnan vill mer, den vill alltid mer, i synnerhet då den underordnat sig driften. Kärnans törst är outsläcklig och det är dess förbannelse. Var kärnans törst outsläcklig redan från början? Den borde vara absolut i sig, men då krävs det också av bäraren att vara i det närmaste övermänsklig. Vem lyckas bli ett med sin själ, utan syntetiska formler? Om kärnan en gång underordnat sig driften så kan den heller inte leva utan den. Och den som tvingas bära på kärnan börjar vackla. Föds man till beroende? Föds man till sin omättliga mun? Föds man till törsten? Föds man till hålen att fylla? Hon vinglar vidare på sina högklackade skor.

*

Men att ta genvägen genom den sortens drift som nästan alltid förvandlas till beroendet kan också vara och förbli det enda tillvägagångssättet att nå kärnan, ja kanske det enda sättet. Och det är ju så oroväckande lätt att fastna där, i beroendet, i hålen som kräver utfyllnad, i genvägen som är fågelvägen som är ett fallande som är stupet. Pundare, fåglar. Hur ska människan ta sig upp igen? Hon har stigit ner i drifternas badkar och av det toxiska syrabadet har hon förvandlats till en staty och nu tvingas hon karva med kniven för att befria sig själv från resterna av genvägen - fåglarnas väg, klänningen som stramade - men det är i det närmaste omöjligt att skrapa sig fri från resterna, det finns ingen som klarar det och om hon skulle klara det kommer hela livet sedan gå ut på att undvika och baktala och förtränga den ursprungliga driften - att bedöva, dö sina små dödar - det enda hon på riktigt älskade, det enda sättet hon lyckades bli sig själv på, det enda hon lyckas bli ingen av, det enda tillvägagångssättet för att få självaste motbilden att rämna.

*

Scarlett som Kvinnans inre stelnade staty?

*
   
Maria Negroni: Det är sant att jag dog och återuppstod. Jag sade till mitt inre: Jag har en plan, jag ska skriva ett Stilleben och förvandlas till det. Om jag jobbar tillräckligt hårt kommer det att komma fram skuggor. Skuggorna ska skydda mig, jag behöver inte vara rädd. David Grossman: Och jag / vet redan: så länge / jag lever / kommer jag att andas in, / att dricka / mörkret från / detta ögonblick.

*

Kärnan är stenen med inkapslad tid. Kvinnan har förvandlat sig själv till staty. Hennes inre statyn viska under huden. Släpp ut skriken under natten. Låt ekot leda henne under dagen. 

*

Lider du av dödsångest lider du också av förnekelse av din egen själ. Det är så dumt att förneka sin egen själ. Det blir så svårt att leva då. Det blir så neurotiskt, ohanterligt. Det är lättare att leva med dödsdrift än med dödsångest. Fler borde tro på sin själ. Vanföreställningar ska bedrivas och vidareutvecklas i livet, annars fixar du det inte, livet. Du måste bedra dig själv i syfte att överleva. Du ger dig själv en mening som samtidigt är den orubbliga lögnen. Lögnen är ditt löfte om liv. Om du vill fortsätta leva måste du också fortsätta ljuga. Gör lögnen till din bästa vän. Skriv böcker i osanningens namn. Du tillhör ett mirakel, du har erfarenhet av död i din kropp och det enda din kropp vill är att återgå till döden. Kärnan är din bästa vän. Det är ingen lögn, det är sanning. Vi vill alla tillbaka dit, det är den grundläggande formeln för människovarat, det är vår förbannelse och det är det som utgör vår ständiga saknad, men ta det lugnt, easy easy, du ska få dö snart. Det är ändå något man med all säkerhet kan konstatera: att vi alla en dag kommer dit. Ingen brådska. Lugna ner dig.

*

När Kvinnan flyter ihop med Scarlett påminner Clarice henne: “Jag har en känsla av att jag håller på att imitera mig själv en aning.” Scarlett säger ingenting eftersom hon har glömt bort vilken roll hon spelar.

*

Kvinnan har skrivit på kroppen, ord hon vill minnas, ord hon har för avsikt att bära med sig, in i döden. Vändpunkten: insikten om att dessa ord varken gör till eller från. Hon behöver inte ta med sig språket in i döden - hur kunde hon ens ha inbillat sig något sådant från första stund? Hon skrubbar sin nerklottrade hud i sjön men orden försvinner inte. Hon skär av små remsor från huden. Myggorna äter av henne, hon låter dem äta.

*

Kvinnan skrider genom skogen med minkpälsen på. Det är för att skydda döden inuti. Hon tror att hennes död behöver svepas in i en päls för att hållas skyddad, att pälsen måste matcha det stumma inuti, skelettet, de tysta ihåligheterna. Hon tror så mycket.

*

Monelle säger: Alla yttranden är kadaver och pestspridare och därför vill jag att du skapar ännu fler högar av kadaver och pestspridare. Monelle säger: Täpp igen havet som de där pretentiösa och beundransvärda Kvinnorna envisas med att kalla för Mor. Monelle säger: Lev din egen osanning. Fortsätt skriv kärnan. Ljug hejdlöst. Förvandla dig till sten. Bli på smällen. Upprepa dina barnsliga små historier, du får göra precis vad du vill med dessa yttranden. Här, peta med den vässade sylen i gödselstacken och du kommer finna ett monster som har samma form som kärnan inuti. Din gödselstack är hysterisk eftersom du petar med vässade sylar i den, ja hela världen är hysterisk eftersom vi fortsätter knåda kadaver och pestspridare ur det förflutna. Vi skapar minnen, och på så vis skapar vi historien om oss själva. Också när vi talar om vår längtan, vår saknad, det blir också en saga till slut men den är inte mindre värd för det, bara för att den är uppdiktad och inte utspelar sig just nu, i det verkliga livet, i vår värld, i den här tidsåldern.
  
*

Kärnans uppgift är att radera ut historien om dig själv, säger Monelle. Det är därför vi har kärnan. Allting har ett syfte, även om du inte vill tro det. Sedan säger hon inget mer, hon glider bort från dig och du blir tvungen att hålla kärnan i koppel för att inte tappa bort dig själv. Monelle lägger sig alltid i. Du börjar tro att själva arbetsdagboken är monologen och själva monologen är arbetsdagboken. 

*

Ryckig ledbruten dans i strålkastarljus när hon låter minkpälsen falla.

*

De obetalda uppdragen på nätet, de ger mig ändå mest tillfredställelse. Det är där jag tillåter mig att breda ut mig, ingen förlorar ekonomiskt på att jag brer ut mig. Helst vill jag bara befinna mig här, i dagboksskrivandet, i arbetsanteckningarna. Ändå fortsätter jag suga musten ur poesin, dramatiken och prosan. Vaskar guld ur skit. Håll dig till skiten istället! Men för att hålla mig till skiten måste jag ha tid, och för att ha tid måste jag ha pengar. Jag skriver pjäser för pengar. Kom och köp mig.

*

Igår kväll sminkade jag mig och klädde upp mig som om jag skulle ner på stan och ta en sup. Den här rastlösheten, den är min förbannelse. Jag vek uppför Kyrkbacksvägen mot Skogskyrkogården, tog en folköl med henne istället. Hennes grav är alltid ordnad och fin. Jag vet inte i vilken minneslund mitt döda foster ligger i, men någonstans på Skogskyrkogården, i närheten av henne. Kanske har jag aldrig haft för avsikt att besöka den? Jag vill inte skåla med det döda fostret, jag föredrar att skåla med min döda väninna. Sedan går jag hem. Nej, jag joggar. Besöken hos henne - är de mitt eviga substitut för krogen i den här staden? Det är tråkigt, men jag har i alla fall någonstans att gå, jag har någon att träffa, någon som inte tillhör mitt egna döda kött.

*

Förut såg du inte orden, nu ser du dem, och kanske att du till och med förstår dem. Typ blessing. Som att du skapar riken och samtidigt tillåts vistas i dem. Tidigare skapade du dem och blev bara jagad av dem för du förstod ingenting av dem. Du hemsöktes av dig själv och dina egna världar. Ditt skrivande blir bara bättre, jo så är det, så måste det vara, i det där andra skrivandet vill du inte vistas i längre. Nu är skrivandets landskap neutrala och kärleken och hatet har svalnat. Är det inte så?

*

Hon måste driva ut Döden inuti henne som om Döden vore en ond demon. Den onda demonen inuti henne som hon har gett namnet Scarlett. Efter vändpunkten: det finns inget annat att driva ut än sig själv. Hon är den som ska drivas ut ur världen. 

*

Din Scarlett ska varken vara ignorant eller fjärrstyrd, även om hennes varande har sitt upphov ur det. Du vill dansa men kan inte längre gå på fest. En kvinna på radion som intervjuas om den nattliga dansen, gryningstimmarna, den dunkande musiken. Irriterar dig på de som måste intala sig själva att det absolut inte är drogerna som är huvudsaken, det är musiken som är huvudsaken. Oftast är det de som stoppar i sig mest, de som tvångsmässigt måste intala sig själva att musiken är viktigare än drogerna. Du har själv tillhört den skaran, den som känner sig tvungen att upprepa den där frasen. Tills du kom på dig själv. Och blev högröd i ansiktet. Scharlakansröda hynda.

*

Det handlar kanske om fåfängan också, att det i längden blir tröttsamt att tillhöra skaran av de äldsta kvinnorna, de som under gryningstimmarna ser ut att ha de mest ihåliga och pundigaste ansiktena - inte på grund av drogerna de eventuellt stoppat i sig, utan för att de helt enkelt är märkt av ålderdom. Hur gör man sig kvitt fåfängan? Man gör en videomonolog där man får sminka upp sin själ. 

*

Hon släpar sina två sopsäckar genom natten.

*

Människan som en syntetisk varelse, eftersom hon är en häxkittel av kemi, hon är en pundare au naturel. Allt hon har varit med om, även från tiden då hon låg i mammas mage, framförallt från tiden i mammas mage, har gjort spår i henne, kemiska spår, har förändrat hennes inre drink, har gjort henne till ett främmande djur för sig själv, och allt detta, alla hennes fotsteg och tankar och syner ska fortsätta göra spår i hennes hjärna, i hennes kropp. Kärnan ändrar form. Kanterna slipas. Prismorna smutsas ner. Det blänker inte lika hårt. Det luktar bränt. Jordvarelser fulla av spår, är det vad vi är? Med våra inren som utblommade mönster som längtar efter att få träda i kraft igen. Det här är givetvis en av anledningarna till att fortsätta leva. Hålmänniskan. Schweizerosten. Det läcker. Alla dessa stackars människor. Alla dessa underbara människor.

*

Jag döper min inre drink till ScaryJo.

*

Den nya kroppen, kroppen som fogar sig efter sina nya villkor då den puttas ut mot stupet, då den går djupare in i sig själv, ännu längre in i mörkret, in i icke-viljan, motsägelsefullheten, den vägleder dig. Vallquist: “Någonting sker - ett slags miljöanpassning: nya organ bildas, de som krävs för att orientera sig i en okänd verklighet. Växer långsamt, omärkligt för en själv.”

*

Vem har Kvinnan förvandlats till då hon för sista gången stiger ut ur bilen och smäller igen dörren för att gräva sin egen grav? Vad har hon förvandlats till? Har hon befunnit sig så pass länge i mörkret att nya organ hunnits skapas under den oundvikliga bilfärden? Och vilken slags värld stiger hon in i då, när hon smäller igen bildörren efter sig? Stiger hon äntligen in i sig själv? Sjunker hon ner i sin egen inre flod, trögflytande som Scarlett Johanssons mördande vätska?

*

Jag läser om det nya organet på nätet, det ska fungera som en slags stötdämpare åt övriga organ och muskler. Raggarbilen som hennes mänskliga organ? Hennes hinna mot yttervärlden? Hennes stötdämpare? Det nyupptäckta organet beskrivs av forskarna som ett tunt nät av vätskefyllda hålrum med ett alldeles särskilt mönster. Jag får inte fram mönstret när jag bildgooglar men tänker på det jag läst om människan och hennes hallucinationer, hur dessa visuella mönster tillhör människans gemensamma bildbank. Alla människor hallucinerar samma slags mönster och dessa mönster har sitt upphov i hur våra kroppar är ordnade på insidan. Därför har vi förmodligen också redan hallucinerat fram det där mönstret som forskarna kallar för det nyupptäckta organet. Våra kroppar bär redan på kunskapen om sin egen insida. Det var längesedan jag hallucinerade. Var det längesedan Kvinnan i videomonologen hallucinerade? Är filmsekvenserna inuti raggarbilen hennes hallucinationer? Raggarbilen som hennes inre mönster, såsom den framträder i hennes bildbank, hennes natt? Hur ser hennes natt ut?

*

Den inre kärnan är under ständig omvandling, precis som allt annat, även om den är en kärna, kanske framförallt för att den är just en kärna: under omvandling - precis som kroppen då den bildar sina nya organ. Orubblig och samtidigt under ständig attack.

*

Det är miljön jag måste koncentrera mig på, den mörka världen hon färdas genom när raggarbilen, som en maskinell projektil, rusar genom den mörka fuktiga slukande världen. Rör hon sig redan i ett element som liknar döden? Färdas hon till något eller från något? Det är upp till mig att slå ner på tempot, att uppehålla mig också vid omgivningen som kretsar kring raggarbilen. Låta kikarsiktet röra sig bort från henne och in i mörkret. Vad har jag placerat där?

*

Du hittar en lapp. ”Jag gillar bilder som ser ut att ha brunnit i helvetet. Vackra saker intresserar mig inte. Polly klagar ibland och säger ”snälla Maria, gör mig vacker” men det slutar alltid med att jag geggar ner hennes hår med lera eller slänger henne i en sjö.” Du minns inte från vilken bok den kommer från, men du vet att den fortfarande är värd att sparas på.

*

På vilken strand ska hon sköljas iland? Hon rör sig mellan olika människor på olika adresser med sin elcykel och fullproppade cykelvagn. I vagnen har hon i alla fall duntäcket med sig. På en sekund förvandlas hon till en baglady. Sin lilla nakenhund har hon glömt bort. Du står inte ut. Du tappade bort henne nere på stan, en av de få gånger du var på stan istället för på kyrkogården, du skulle bara ner och handla godis, du kommer inte hem förrän ett dygn senare och Väninnan tappade du bort någonstans på vägen. Det här är ofattbart. Sjukdomen är så stark. Du klarar inte av den här insikten. Glömskan är din beskyddare. Glömskan är din största fiende. Du avskyr majmånad.

*
   
Undrar om kärnan inuti som du envisas med att kalla för själen i videomonologen inte alls är själen? Undrar om du har förväxlat själen med missbruket? Då är allt förgäves. Du vill inte sitta och skulpturera fram en själ som bara är fröet till en pundares återfall. Det är outhärdligt att leva. Hon förväxlar drogerna med själen. Det är fruktansvärt. Vad är det då för vits med att fortsätta?

*

Hon är starkare än mig, har alltid varit starkare än mig, trots den uppenbara utmattningen sliter hon tag i mitt hår och med en kvick manöver trycker hon ner mig till marken. Pojken, barnet, som nyss befann sig i lyckan tittar förskräckt på oss. Jag vet inte vad det är, vi triggar varann, jag och Väninnan, det slutar alltid med att hon har övertaget. Jag sa något elakt, minns inte längre vad. “Håll käften med dig du präktiga lilla fitta du är den enda som inte ska säga nåt fattar du den enda”. Det är skammen, man blir präktig av skammen, trots att jag inte längre behöver skämmas har jag blivit präktigare än någonsin, jag vet det, hon vet det. Hon borde också skämmas, men hon skäms inte. Med ansiktet tryckt mot asfaltet väser jag nåt om att vara snart 40 och springa runt sådär, hon är väl ingen jävla förlorare heller, men nu är hon det och om hon inte passar sig jävligt noga så kommer hon aldrig kunna återvända ifrån det, om man är 20 har man inte förlorat än, eller man kan i alla fall inbilla sig att man inte har det, andra kan också inbilla sig det, men är man 40 och inte orkar längre så har man förlorat, det går inte att föreställa sig någonting bortom det, det finns ingen framtid, man har fördärvat den, man har passerat sitt bäst-före-datum, livet har passerat sitt bäst-före-datum, det finns inte längre någon plats att återvända till, man har haft sina chanser, ingen vill ge dig en till chans, det är kört. Du är inte värd någonting. Du är pinsam. Du är smuts. Du är värdelös. Du är en slumsyster. Du har ont i hjärtat. Ack ack ack nick nick nick. Hon spottar på mig, sätter sig på sin fula jävla elcykel och drar iväg. Jag förklarar för Pojken att vi skojade bara. Vi skojade bara. Det var bara en lek, en lek som jag och Väninnan brukar leka. Kom, nu cyklar vi vidare. Kom, nu stiger vi upp mot himlen igen.

*

Om själen du försöker skriva fram i videomonologen inte är själen, utan missbruk, vad är det då för film?

*

Allt är redan trasigt, ändå lär sig barn cykla varje dag, samtidigt som resterna faller. Det är outhärdligt att leva. Det är fruktansvärt. Du fortsätter se narkomanstammen, överallt är den, på mataffären, bibblan, gatorna, längs med ån, och du blir lika kraftlös varje gång, ändå börjar lågan pyra. Du svävar intill ditt barns ivrigt trampande ben. Ni måste trampa och springa snabbare. Ännu snabbare! “Rycker det i tarmen på dig” säger den gamla pundaren i byn när ni sågs sist då han tog sitt återfall. Nej det rycker inte, det förlamas, gubbjävel! Du vill sudda bort radarn från dina ögon men den är för evigt fastetsad. Cykla vidare.

*

Ända sedan du läste Strindbergs “Ett drömspel” har soundtracket till dina tankar varit Indras dotters replik: “Det är synd om människorna.” Men också Madickens replik: “Jag känner livet i mig!” sedan du såg avsnittet för första gången som vuxen tillsammans med Pojken. De två frasernas eviga växelverkan.

*

Jag kan inte skriva något annat än det våldsamma eftersom Indras dotters replik hela tiden ekar i mig. Strindberg låter de andra kalla henne för Agnes. Författaren i “Blåsa liv” har döpt sin skapelse till Ângela. Jag tror inte på kärleken men jag tränar på det varje dag, kärleken, det är det som ska få mig att fortsätta. Jag har läst att det är det viktigaste. Änglar färdas i flock. Änglarna ger mig beskydd. Agnes och Ângela, kom och rädda mig nu.

*

Om jag byter plats på det hela. Om jag låter kärnan vara kärleken? Nej, jag vet inte. Hur skriver man fram en sådan monolog?

*

Tiden är utomjordisk. Din hjärna sprakar, du vill ha nikotin, du vill ha alkohol, du vill ha allt och du vill ha det nu. På psyket skriver de ut stämningsstabiliserande. Han frågade om du verkligen vill medicinera bort ditt skrivande. Du sa ja. Vad som helst. Något måste stillas. Du föredrar att inte vara en skrivande bara du slipper det här skavandet. Det är skrivandet som gör dig övermänsklig, som sätter igång hypomanin, som får dig att ta fel beslut. Du måste beskära dig. Äppelträdet står i full blom. Det är onaturligt. Inte i maj. Du kan inte hantera dig själv. Hellre odlar du en trädgård än skriver. Hellre sitter du stilla och tålmodigt intill din son när han förklarar det senaste datorspelet för dig eller visar sin senaste legokreation, än kastar dig över datorn för att skriva. Hela tiden längtar du efter skrivandet. Som om skrivandet vore en drog. Skrivandet är en drog. På behandlingshemmet fick du inte skriva. Behandlingspersonalen borde veta att man inte kan förneka de krafter som redan råder, man får inte förneka sin egen part mauditet, det blir ödesdigra konsekvenser om man förnekar sin inre flod, den som vill svepa med sig allt som har för avsikt att stå stilla. Man måste lära sig att bli människa igen, bli medveten om sina krafter och förslösa dem på rätt sätt, inte täppa igen, inte täppa igen för då blir det krig. Därför måste du fortsätta punda. Det måste alla som en gång började - men byta ut pundandet mot skapandet - det vill säga inget som dödar. Men du har tröttnat nu, pallar inte, föredrar att medicinera bort den här maniska energin, dra ner dammluckorna, hindra floden. Du spelar in videomonologen. Du gör det i juli. I julimånad kommer världen ha övergått till höst, med tanke på att högsommaren redan är här nu. Sedan inget mer.

*

Jag är hungrig. Katten välte nyss en kruka, måste sopa upp jorden. Upptäckte nyss Inga Mauer. Inte tokigt! Det spränger inom mig. Jag måste spela upp henne för barnet. Katten har redan fått lyssna. Handlar filmen också om det? Om den egna tvångsmässiga inhägnaden, hur Kvinnan inrättar sitt liv med hjälp av det egna kopplet - skrivandet och musiken hemma? Det låter desperat och överdrivet men det skiter du i för dina kinder har slutat blossa (det är lögn). Du gör antaganden om att allt du skriver handlar om just det, den egna tvångsmässiga inhägnaden, inhägnaden både som ämne och som förutsättning för själva skrivandet. Du bygger murar av ord och är ständigt rädd för att vistas i världen utanför dina egna nertecknade, du vill att ingenting någonsin ska ta slut, vill aldrig att festen ska ta slut, vill stanna kvar i natten, blir vettskrämd av gryningen. Varje roman, varje dikt, varje film (dina egna, andras) är ett universum att få stanna i en liten stund till, det är en värld som är en stunds respit från den verkliga världen, en plastbubbla i tiden, en reva i rummet, ett fängelse som skyddar dig mot världen utanför. När Kvinnan i filmen håller andan för att ge utrymme åt sin egen inre kvinna skapar hon också ett utrymme åt sin egen värld då, sin egen (inre) röst, sin part maudite, överskottsenergin, driften? Blir hon på så vis antändlig och uppsvälld av sig själv? Livet tränger sig på igen och ändrar premisserna för skrivandet, förskjuter ämnena som skrivs. Tills livet tränger sig på, igen, och hon måste hitta på nya regler för levandet. Lars Norén: “Det är i den stund jag lämnar mitt inre fängelse som jag blir fånge.” Anne Sexton: “Under dagen har jag byggt / ett helt liv och nu / sjunker solen för att / omintetgöra det.”  Men om du lyckas släpa med dig skuggan in i gryningen så har skapelsen hunnit förvandlats till en staty och skuggan från statyn kommer från och med nu att vara ditt gömställe från världen. Håll andan. Luta dig mot raggarbilens kaross. Sätt på dig masken. Ett kvinnohuvud krossas av en bil i ultrarapid. Spela in filmen. Håll andan. Ännu längre.