Närmare benet

- videomonologskiss, fritt efter Clarice Lispectors Blåsa liv och Scarlett Johansson från Jonathan Glazers Under the Skin och Isserley från Michel Fabers Under skinnet

Sara Tuss Efrik

I rollerna:
KVINNAN
CHAUFFÖREN


Höst. Landskapet ödsligt och kargt. Till en början upplevs det som stumt och slutet, ju längre in vi kommer får vi känslan av att naturen öppnar upp sig. Miljön består av slaggstenar, fällda barrträd, gulnade löv, förruttnade svampar, skelettdelar, övermogna bär, skrotdelar etcetera. Det är natt. Skogens nattljud urskiljs; myggsurr, vingslagen från en fladdermus, en ugglas hoanden, grenar som knäcks, blåst, prasslande löv, en rävs oregelbundna andning. 

Det är höst och allt är på väg att ta slut. 

På en skogsled, nästan igenvuxen; ett avlägset motorljud närmar sig. Mörkret på landsvägen skärs upp av det intensiva ljuset (från FORD GALAXIE XL 500 från 1969). 

Man anar KVINNAN i baksätet, som en skugga bara, när bilen passerar i vansinnesfart.

KVINNAN rak i ryggen, blicken riktad framåt, ut mot det upplysta mörkret. Ansiktet stramt, stelnat. En övertygelse i hennes blick anas men kroppens rörelser tyder på motsatsen; händerna som hastigt rör sig över bilens skinnklädsel, fingrar som snurrar det syntetiska håret. KVINNAN är klädd i jeanstights, röda platådojor, svart polotröja, minkpäls. Armbanden runt handleden skallrar. Ansiktet sparsamt sminkat. Övre franskanten målad med en snygg eyelinerschvung. Tuperad stel frisyr. KVINNAN liknar en ålderdomlig Hollywoodfru. Hon har klätt upp sig inför döden. 

I baksätet intill henne: två sopsäckar.

CHAUFFÖREN med blicken beslutsamt rakt fram, utan att rubba en min. Hon är klädd i en mörk sammetsmantel.

När KVINNAN talar är hennes röst lugn och saklig, i det närmaste viskande, något hes. Pauser för inandning av cigarettrök. Hennes röst påminner om en röst som tvingas tala i telefon, mitt i natten, dämpat för att att inte väcka de övriga sovande i rummet. Eller så talar hon inte alls, kanske är det en helt stum film, förmodligen är det en helt stum film. I slutändan bara några brottstycken av fraser som blivit kvar.

Från bilhögtalaren: Something’s Gotten Hold of My Heart. 



KVINNAN

Nej, längre. Måste. Ja... Nej. Längre, ännu längre. Du har ju tränat på det här. Ja. Har du ju. Har du tränat på. Håll den då. Längre. Längre. Så.

håller andan
andas ut

Nej, hon vet inte. Det vet hon inte. Nej. Det gör hon inte. Absolut inte. Nej. Hon har ingen aning. Att det skulle vara jag. Att det är jag som. Nej. Blåser liv. I henne. Blåser liv i henne. Jag. Det är jag. Det är ingen annan än. Vad vet hon ens? Ingenting. Hon vet ingenting. Det är inte som att det kommer naturligt för mig heller. Nej. Det gör det faktiskt inte.

håller andan
andas ut

Om jag vill ha mindre av henne så andas jag bara ut. Ja. Va? Sa du? Sa du nåt? Vad sa du?

Nej. Hon vet inte. Inom sig har hon ingen... nej, tydlig bild. Ingen tydlig bild av sig själv. I henne råder brist på sammanhang. Hon blandar ihop sig med mig. Ja. Hon blandar ihop sig med mig.

skrattar

Va? Jag? Ja, jag trivs bra ihop med henne! Absolut. Det har jag alltid gjort. Hon underhåller mig. Javisst! Mycket underhållande är hon. När hon är där känner jag mig stark och livskraftig. Javisst. Vi på väg någonstans. Det är ingen hemlighet. Att vi är på väg nånstans.

Vi är på väg nånstans.

Natten har aldrig tidigare varit så här mörk, ljuden aldrig tidigare så här... öronbedövande. Världen har aldrig tidigare rört sig… inte så här… snabbt. Är det det hon försöker undervisa mig i? Hur man lystrar till natten? Är det så? Skulle hon ha nåt att lära mig? Jag vet inte...

Har inte tid att andas. Nej. Aldrig haft tid för det. Va? Vad sa du? Vad sa du darling? Va? Nej. Det är inte lång tid kvar nu. Inte lång tid. Du är min lilla skådis och vi ska fortsätta. Det vet du. Det är ingen överraskning. Inget vi kan göra åt. En liten stund till bara. Sen. Ja. Sen lugnar vi ner oss.

Stanna! Stanna bara, stanna en liten stund. Vi måste stanna. Stanna säger jag. 

Jag har inte svårt att skilja oss åt. Det är inte det. Nej. Ja, vi kan köra vidare. Ja? Men kör då. Det är väl bara att köra. Kör! Kör säger jag.

Det började. Allt har väl en början. Såklart det var jag. Det kom naturligt. Såklart det kom naturligt. Bara sådär. Det kom med andningen. Det var med andningen det kom. Lika naturligt som andningen. Lika naturligt… ja, men kanske att hon... nej. Håller på att bli för stark? Nej, mig lurar du inte! Så enfaldig är jag inte. Det är bara som det verkar. Att du skulle växa dig starkare än mig? Det är ju direkt skrattretande. Va? Självklart upplever du mig som svag. Annars skulle du inte breda ut dig så här… så här fasligt, stjäla… Men det är bara ett spel. Fattar du det? Att det här bara är ett spel. Också jag är en förträfflig skådis. Det var jag som gav dig det här utrymmet. Ingen annan än jag. Det är jag som bestämmer. Det är jag som ger dig min tillåtelse. Det är jag som ger dig röst. Det är jag. Det är jag...

Hej! Ja. Scarlett är här. Nu är Scarlett här. Här är Scarlett. Mitt namn är Scarlett. Jag heter Scarlett.

viskandes

Jag slutar tänka på henne. Så. Nu. Ja. Nu tänker jag inte på henne mer. Precis. Jag tänker inte på henne. Andas ut. Ändå. Hon är där. Fortfarande. Det går inte. Nej, jag kan inte. Sluta tänka på henne då! Hon har tvingat mig till saker förut. Det är hon, alltid hon som tvingar mig. Hon är alltid där. Nickar. Niger. Säger att nu är det vår. Det är vår. Det är aldrig hon. Aldrig hon som hejdar. Hon är inte en sån som hejdar. När jag håller andan stjäl hon mer plats. När jag andas ut krymper hon. Oavsett är hon där, alltid där, oavsett.

Jag blir inte kvitt henne. 

Till exempel nu. Ja. Nu till exempel. Till exempel nu. Andas ut. Det var därför. Jag var tvungen. Jag är tvungen. Åka. Långt bort. Ännu längre. Bort. Ut i skogen, ut till ingenting. Jag känner ingen i naturen. Vi måste. Jag måste. Skynda oss. In i. Längre. Skynda dig. Men skynda dig då! Vi har bråttom. Längre in. Hennes påhitt skämmer inte ut mig lika mycket i skogen. Man vet aldrig. Nej. Vilka slags planer hon har. Jag har gjort det förr. I staden. Ännu enklare blir det. I skogen. Ingen kan se oss i skogen. 

Va?

Det är klart jag njuter av henne. Vem skulle inte njuta av henne? Hon ger mig min glöd. Också hon är en av dom blinda, en av dom som inte vet var gränsen går, som hela tiden befinner sig bortom, så pass långt utanför linjen att det har förvandlats till hennes lilla sjukdom. Hörru? Lilla slumsyster. Hon är min yttersta kant. Vad skulle min kant annars bestå av? Håll dig på din cunt. Men håll käften. Håll käften! Ja. Va? Vad sa du? Ja? Jag hör dig. Klart jag hör dig. Jag hör dig. Svårt att inte. Vad trodde du? Att jag skulle? Vadå? Ignorera dig? Det är inte möjligt. Hennes längtan är min längtan. Jag känner den. Det är för att hon är min lilla slumbaby. Det enda jag känner. Ja. Där är den. Det som driver oss, henne, mig, ja, ut i natten, ut i skogen. Det är hennes längtan som leder oss. Så har det alltid varit.

Hallå! Var är vi nånstans? Vart? Vart har du kört mig? Var ska vi köra? Va? Nej. Nej! Vi måste stanna nu. Ja. Nu måste vi stanna. En stund. Det är dags att... Ja vi måste… Bara kör mig till vattnet, ja, närmsta sjö blir bra, jamen, hur fan ska jag kunna veta? Jag känner inte till dina trakter. Du borde veta var närmsta sjö ligger! Bara kör mig till vattnet. 

Det är hon som har klätt sig i den vita klänningen, det är hon som samlar på vrakdelar, det är hon som vadar ut i det mörka vattnet. Hon… Nej, jag är inte rädd. Jag har henne att hålla i handen. Vi måste få bort… först.. vi ska bara… det måste bort. Bort, bort, bort. Allt ska bort. I slutändan kommer det inte längre finnas nåt kvar. 

Hon är rolig. Verkligen rolig. 

tystnad

Jag var en lycklig kvinna. Med all säkerhet kan jag konstatera att jag var en lycklig kvinna. Men lyckan har jag aldrig kunnat hantera. Lyckan är inte till för mig. Lyckan är för provisorisk. Jag klarar inte av flyktigheten i lyckan. Men Scarlett. Scarlett är inte provisorisk. Scarlett har aldrig varit provisorisk. Scarlett finns där, hela tiden finns hon där. Hela tiden är hon där. Scarlett. Jag kommer inte undan. Scarlett är det enda som är bestående.

När Scarlett tänker på Gud menar hon då Gud eller menar hon mig? 

Jag har kommit fram till varför jag har blåst liv i henne. Det var för att ha nån att hata. Det var för att ha nån att förstöra. Jag är den enda som känner till henne. Hon är produkten av en tanke, medan jag är ingen produkt alls, eftersom jag är helt och hållet tom. Jag hade en tanke, och den tanken bestod av Scarlett, och nu är Scarlett absolut, eftersom jag en gång tänkte henne. Tanken har förvandlats till en levande varelse, autonom, självständig, anarkistisk, otämjd. Jag har inga fler tankar att tänka, ingen andra än tanken på Scarlett. 

Det var hon som började. Du började. Det var du som började. Visst var det så? Så var det. Det var du. 

knackar lätt på CHAUFFÖRENS axel, bilen stannar, KVINNAN stiger ur, går fram i strålkastarljuset, vänder sig om så att man bara ser henne bakifrån, dansar, försöker dansa mjukt, förföriskt, långsamt, med sig själv i natten, men hennes kropp är stel, något ryckig, det ser ut som om hon har ont, med en långsam rörelse drar hon ner sina jeanstajts, hennes nakna stjärt är upplyst av strålkastaren, hon sätter sig ner, hon tömmer sig i strålkastarljuset

Åh Scarlett, åh kära kära du. Du gör mig så utmattad. Men hellre utmattad av dig än av mig själv. Jag gör mig själv ännu mer utmattad. Mer utmattad än så här går det inte bli. Går inte att bli mer utmattad än så här. Scarlett, när jag skapar dig blir jag tvungen att lugna ner mig. Scarlett, jag blir tvungen att tömma mig. Scarlett, jag måste sätta mig ner. Scarlett, du gör mig så upphetsad. Mina händer svullnar. Mitt underliv ser ut som ett blåmärke, en kossas fitta, det ser så oerhört livskraftigt ut. Jag har klarat av upphetsningen tidigare, den som övergår till manin. Scarlett, du får mig att sakna vattnet. Scarlett, du puttar ut mig mot kanten. Scarlett, du är köttet jag vandrar med. Scarlett, vi återvänder till vattnet. Scarlett... vilken vacker klänning.

Scarlett är min mekaniska fjäder.

Scarlett... måste dö.

Va? Sa du? Sa du nåt? Tyckte nämligen att du... sa nåt? Nåt sa du väl? Ja? När du sa nåt? Så sa du inget? Du menar att du inte sa nåt? Va? Vad sa du?

Hej...

Ju mer jag tittar på dig, desto mer bakvänt blir det. Men det är också det enda språk du behärskar, baklängesspråket. Om jag vränger tröjan ut och in kanske världen blir rättvänd igen. Nu när jag väl har fått smak på dig kan jag inte få smak på nåt annat. Jag har haft smaken i munnen länge nu, kanske så länge jag kan minnas. Hon säger att jag ska komma. Kom närmre säger hon. Jag kommer närmare. Jag ska blir den varelse jag alltid varit, långt innan jag kom till den här planeten. Jag har tänkt igenom allt. Det är inte så mycket att tänka på. Nej. Det är ingenting att tänka på. Det är bara att göra det.

Allt leder mot sitt eget försvinnande. Är det inte så? Så är det väl? Ja. Så är det. En del försvinnanden ska man regissera, en del försvinnanden kräver regi. Ja. Det är dags. Hon är den som ska… är hon den som ska…? Det har varit dags för det länge nu. Nej. Jag kämpar inte emot. Jag hindrar dig inte. Har aldrig hindrat dig. 

släpper spaden

står vid kanten

håller andan