Danaë
Anna Lindberg

– Titta upp. Titta ner. Och så rakt fram.
       Han lyser henne i ögonen med en svängande lampa som marmorerar synfältet. Röda blixtar slår upp i henne, ena sekunden där och nästa borta. Blodkärlen genomkorsar hans ansikte; han låter det lysa över henne, är henne nådig.
      Genomlyst, upplyst.
      Hon koncentrerar sig på en punkt mellan hans ögonbryn. Inte ett strå ligger fel, kanske plockar han dem? Nej, han är naturligt slät, en vaxdocka i en oändlig yrkesroll. Han spelar sig själv, tydligt och avgränsat. Hon undrar hur han gör för att hålla nyanserna ifrån sig. Är det ett blundande eller ett begränsat seende, vet han det ens själv?
      Hennes panna är pressad mot den rundade ställningen. Under käken ligger ett tunt papper som kommer att följa med när hon tar ut huvudet igen. Han är så nära att hon skulle kunna röra vid gropen i hans haka, där rakhyveln inte kommer åt. Resten av ansiktet är jämnt och luktar rakvatten, hon har aldrig sett honom orakad.
       – Det ser helt normalt ut. Ingen rodnad på insidan av ögonlocken.
      Bakom honom hänger en plansch som föreställer ett svävande, tecknat öga. Hon läser: regnbågshinnan, strålkroppen, glaskroppen. Allt det där ser han när han vänder på mina ögonlock, tänker hon. Med ens känns köttet främmande mot globen.
      – Nu kan du ta ut huvudet.
      Hon lyder och han drar utrustningen åt sidan, rullar några decimeter bakåt på stolen. Allt i hans rum har hjul och är svängbart. Han betraktar henne på avstånd, blicken förflyttar sig som en våg genom henne. Det börjar som ett lätt tryck bakom ögonen, som rör sig ner mot brösten, hjärtat, bröstvårtorna, och bottnar i henne som en föraning. Hon älskar noggrannheten i hans blick. Hans skjorta är nystruken och har små knappar i kragsnibbarna, som om de riskerade att blåsa upp. Händerna vilar i knäet och har några få strån ovanför knogarna. Vigselringen är smal och gjord av vitt guld.
       – Du behöver inte oroa dig för din syn, Danaë.
      Hon kan inte urskilja hans pupiller, irisarna är nästan svarta. Ansiktet är blekt av vinter och han har fina linjer runt ögonen. Tinningarna har fått en anstrykning av grått. Bakom honom flimrar syntavlan, hon kan fortfarande raderna utantill, fastän det gått flera år sedan sist.
      – Du är fortfarande vacker.
      Han får det att låta som en diagnos.
      – Tack. Så jag är godkänd?

Det började med att hon såg en suddig fläck. Först befann den sig på väggen, fick tapetblommorna att växa in i varandra, som om de var insvepta i ett moln av ånga. Sedan rörde den sig mot fönstret, gled över glaset och förvrängde husens konturer, fick trädkronorna att bölja. Ibland stannade den upp, men aldrig tillräckligt länge för att hon skulle hinna betrakta den ordentligt. Ju mer hon försökte nagla fast den, desto snabbare försvann den ut i synfältets periferi, där den lade sig som ett guppande flöte. Det påminde om att ha ett hårstrå i halsen som inte gick att hosta upp; det var ingen idé att försöka bli av med den. I stället vande hon sig vid fläckens existens till den grad att hon ofta glömde bort den, som en hemlig vän, vars närvaro man blir medveten om först när den saknas.
      Hon började längta efter den, söka dess sällskap. Hon lärde sig att vänta ut den. Hon satte sig i en fåtölj och betraktade utsikten, låtsades tänka på vädret, på dem hon träffat på universitetet, vad hon skulle äta till middag. När fläcken visade sig fortsatte hon att tankspritt blicka ut genom fönstret, trots att hennes fulla fokus låg på den sällsamma fläcken. Hon splittrades i två delar, en yttre och en inre. Det hela skedde omärkligt, utan någon som helst synlig rörelse.
      Och fläcken började ta form.
      Oftast liknade den en mask som flöt omkring i ett tvådimensionellt akvarium. Ibland vecklade den ut sig, blev långsmal och utsträckt, en panoramaorm. Men för det mesta var den hoprullad, skör och skygg. Hon kunde sitta och ignorera den i timmar, samtidigt som den krävde all hennes uppmärksamhet. Hon lärde sig att försvinna i sin egen blick, och det var en skön förmåga.
      Efter en tid blev hennes studier lidande; i jämförelse med fläcken var de banala och allmänna, och hon försummade dem allt mer. Kunskaperna hon kunde få på universitetet var tillgängliga för alla, men det hon kunde lära av fläcken var bara hennes, något alldeles unikt.
      Och fläcken fick färg.
      Dittills hade den varit genomskinlig, ett moln genom vilket verkligheten skymtade, om än suddig och förvrängd. Nu började den skifta i regnbågens alla färger. Först violett, som ett blåmärke på världens yta, sedan purpur och guld. Det påminde om de ljusfenomenen som kan uppstå när man tittar rakt in i en lampa och sedan blundar, eller när man bländas av strålkastarna från en bil om natten. Skönheten var skarp och klar, den skar genom hennes bröstkorg som en skalpell; hon öppnades för världen. Detta var belöningen för alla skenbart okoncentrerade timmar, något hade lossnat. En skärva hade trillat ner från himlen och fastnat i hennes öga.
      Och fläckarna blev fler.
      Hon började kalla dem för reflexer eftersom de sög åt sig verkligheten och kastade tillbaka den i en ny version. Trots det var den vanliga världen intakt, allt fortgick utan hennes inblandning. Reflexerna rörde sig bara på bildens yta, som krusningar på en stilla sjö.

När han sätter på henne testglasögonen snuddar hans knä vid hennes. Det bränner till och han rullar snabbt tillbaka på stolen, tittar på sina händer.
      – Kan du läsa fjärde raden uppifrån, Danaë?
      En gång läste hon syntavlans alla bokstäver medan de hade sex. Hon berättade att hon lärt sig raderna utantill för att imponera på honom, men han verkade inte lägga det på minnet utan fortsatte fråga om dem, och hon nämnde det aldrig igen.
      Det fanns en ordning för allt. Efter synundersökningen brukade han först ta av henne kläderna, sedan halsbandet. Hon stod som en staty och såg på medan han vek ihop hennes plagg och lade dem i en prydlig hög på skrivbordet. Till sist ringlade han guldhalsbandet ovanpå, som en dekoration.
      – A-T-B-E-L-U-C-M–
      – Det räcker, nästa?
      – C-U-S-M-F-O-W–
      – Tack. Jag tror vi hoppar till sista raden.
      – D-I-A-M-
      Hon minns inte längre, och han säger:
      – Det är helt normalt att inte kunna läsa nedersta raden.
      Han pressar ihop läpparna till ett streck och drar handen genom luggen som faller ned i ögonen. Ringen glittrar till, kastar en reflex. Han tittar ner i sitt knä.
      – Så du är tillbaka?

Det dröjde innan någon reagerade på att hon inte gick på föreläsningarna. Efter en månad ringde en programsamordnare och frågade om hon var sjuk, om hon ville träffa en studievägledare. Hon svarade att hon varit krasslig, men snart skulle vara tillbaka. Universitetet låg bara några minuter från hennes lägenhet, och ibland gick hon dit och betraktade det med sin nya blick. Genom reflexernas skimmer tycktes den majestätiska fasaden mest löjlig, och de sorglösa studenterna som vällde ut genom porten gjorde henne nervös.
      Efter två månaders frånvaro tvingade hon sig själv att ta stegen uppför trappan och dra upp den tunga porten. Där inne var luften sval och ljuden ekade mot det höga taket. På andra våningen kantades balustraderna av stympade antika statyer, som betraktade studenterna som strömmade in och ut ur föreläsningssalarna. Allt tycktes gå av sig självt, som ett urverk byggt för oändligheten.
      Hon fortsatte en bit in, stannade sedan och såg upp mot ingången till aulan, som kröntes av ett valv med inskriptionen: Att tänka fritt är stort, men tänka rätt är större. Det var en mening hon hade läst hundratals gånger utan att tänka på innebörden. Men nu ljudade hon sig igenom den likt ett barn som just har lärt sig läsa. Hon smakade på orden, vände och vred på dem i munnen. De var rena och oantastliga, ingenting kunde sätta några spår; de var gummi och damm och torr frotté; de var allt hon aldrig skulle behärska. Hon försökte tugga sönder dem, men orden bara gnisslade mellan hennes tänder. Hon försökte bryta upp dem till stavelser, göra dem till en smältbar konsistens, men det enda som hände var att käkarna värkte. När den akademiska kvarten var slut och studenterna försvunnit in i sina föreläsningssalar gav hon upp och stoppade fingrarna långt ner i halsen, för att göra sig av med dem, en gång för alla. Ut kom ett högt och rått skratt
      och ett gyllene regn föll över henne
      föll och föll
      och hon skrattade och skrattade–

– Vet du inte varför jag är här?
      Han tittar upp på henne från tangentbordet.
      – Vad menar du?
      Han svettas på ryggen, skjortan klistrar mot den kompakta bålen. Han är ofta fuktig på kroppen, aldrig om händerna. Innan hon rörde vid honom första gången hade han rört vid henne hundratals gånger. Ett varsamt finger mot tinningen, titta åt vänster, ett lår som kilades in mellan hennes när han skulle vända på hennes ögonlock. Hela tiden satt hon stilla, läste hans bokstäver och andades hans andedräkt. Det var först när han drog med fingret längs ärret på hennes hand som hon förstod att det inte bara var hon som ville.
      – Jag har sett gyllene reflexer.
      Han ser på henne som om hon talade ett främmande språk.
      – Det kom ett regn från himlen.
      Hon hejdar sig, han kommer inte att förstå.
      Som tonåring hade hon fått dålig syn och han var stadens enda optiker. Han hade provat ut hennes första glasögon och satt i hennes första linser. Det enda hon visste om honom var att han bodde i en villa i samma område som hennes föräldrar och inte hade några barn. Han berättade aldrig något om sig själv och hon gjorde inga efterforskningar. Sedan hade hon flyttat därifrån för studierna och inte gått på en enda synundersökning i den nya staden, inte ens för att undersöka de gyllene fläckarna.
      – Är det därför du är här?
      – Ja, vad trodde du?
      – Att du ville–
      Han ler ett förstulet leende, ser plötsligt mycket ung ut.
      – Det är fint att se dig igen.

Hon gjorde misstaget att berätta om det gyllene regnet som fallit över henne för läkaren som tog emot henne på akutmottagningen. Dit hade hon kommit eftersom någon i universitetshuset hade ringt efter ambulans, den var där innan hon hunnit protestera.
      Läkaren var intresserad, ställde följdfrågor, verkade förstå vad saken gällde, som om detta hänt förut. Så hon talade vitt och brett om alltings skönhet, om reflexerna som blivit meningen med hennes tillvaro och om skärvan som trillat ned från himlen och fastnat i hennes öga. Hon förklarade att utan skönhet ingen frihet, och att var och en måste utgå från sin egen upplevelse för att nå kunskap. Hon betonade stavelserna på ett sätt som fick reflexerna att snurra av förtjusning, beskrev hur de rörde sig från violett till purpur, att det förekom ljuvliga stänk av guld. För att förklara bättre bländade hon läkaren med en lampa, men genast kom det sköterskor och satte en nål i hennes armveck.       
      Hon domnade bort.
      Nästa dag talade hon med alla på sjukhuset, både personal och patienter. Snart märkte hon att de inte förstod, att skönheten inte räckte som förklaring. Den måste upplevas för att förstås, det gick inte att låna ut sin blick. I stället försökte hon med logik. Hon förklarade att all kunskap var bedräglig eftersom den oundvikligen innebar en förenkling av världens oändliga komplexitet. Hon pratade om gränser och deras godtycklighet, hon beskrev hur allt flöt samman inför hennes ögon. Hon ritade bilder av reflexerna, försökte fånga deras förmåga att blända orden.

      Det kom en annan läkare som sa att hon var sjuk, men att allt skulle bli bra igen. Hon fick en tablett och ett glas vatten. Sköterskorna bäddade ner henne i en säng och hon sögs upp av bolstren.
      Allt blev trögt.
      Talet och tankarna stannade upp.
      Det blev dag och det blev natt.

– Jaha, men du kan väl ta det från början då.
      Han drar handen genom håret.
      – Du sa något om ett gyllene regn. Kan du beskriva det lite närmare?
      Hon sluter ögonen.
      På den tiden då hon bodde här var det enda hon ville att han skulle säga vem hon egentligen var. Han skulle syna varje del av henne, och sedan ge sitt utlåtande. På den tiden skulle hon aldrig ha berättat om reflexerna, om de hade funnits då. Hon hade velat att han skulle klä av henne plagg efter plagg, som en docka. När hon väl stod där naken skulle han utforska henne med sin märkliga precision. Hans händer var aldrig till för henne, och det gjorde att hon ville ha dem överallt. Han fick henne att känna sig som en exotisk maträtt, något mycket sällsynt som han var tvungen att äta med behärskning. Hon föreställde sig att hans sinne för detaljer var ett tecken på kunskap, att han visste mer om henne än hon själv. Den tanken hade fått henne att återvända gång på gång.
      Hon öppnar ögonen och berättar om reflexerna.
      Deras undanglidande rörelser, deras skiftande färger, deras förmåga att vara moln och mask på samma gång. Deras sätt att störa och locka. Deras styrka som drog henne bort från världen, och deras gyllene skönhet som regnade ned med full kraft. Hur hon kunde få dem att stanna genom att helt ignorera dem, hur det till slut var det enda hon ville. Hur de tog över hennes tillvaro, hur hon förlorade kontrollen över sig själv.
      Han betraktar henne noggrant medan hon berättar.
      Till slut säger hon:
      – De är kvar, men de styr mig inte längre.
      Vad är det han ser framför sig? Ett mysterium att lösa? En skräck och en njutning? En docka som blivit en anomali?
      Han ser henne i ögonen och säger lugnt:
      – Du har glaskroppsavlossning.
      Sedan knäpper han försiktigt upp hennes halsband.
      – Det innebär att glaskroppen har lossnat från näthinnan. Det är helt ofarligt, men kan leda till grumlingar i synfältet.
      – Men färgerna då?
      – Allt är bara ljus och mörker, det är inte mer komplicerat än så.
      Hon låter honom tro att han har rätt.