Trilling
Nikolina Nordin

De säger: det är tur att vi hittade henne i tid. En hårdnad i ansiktet som sakta har vuxit sig större. När jag till slut går till läkaren hittar de en ansamling hår och naglar inuti. De avlägsnar hårdnaden från mitt ansikte omedelbart och inleder arbetet för att göra min syster livsduglig. Längtan efter att se mitt ansikte i en annans kommer ta mig förbi smärtan och genom behandlingen. Hon borde egentligen inte gå att rädda och man får inte önska sig ett nytt syskon. Men de har kunskapen och tekniken. Varje dag går jag till sjukhuset och tittar på henne i kuvösen. I sjukhusets café äter jag Venus Födelse, det är en smördegsmussla med salt och söt grädde. Jag har hittat på det själv, personalen låter mig beställa vad som helst.
      Först kom mina systrar, sen kom jag som en överraskning. Ingen i min familj tycker om överraskningar, de hade bara förberett två namn. De skulle precis sy ihop mamma när de hittade mig längst in, svag och blek med tummen i munnen. Mamma ville föda utan smärta så jag samlade på mig all smärta och bar den åt henne. Hon fick tre döttrar istället för två och hon kände ingen smärta. Mina systrar tog glans till håret och lyster till hyn, de sparade inget åt mig. De hade kunnat döda mig i livmodern. Jag har nog aldrig slutat vänta på att de ska döda mig.
      Det började växa knölar ur deras bröstkorgar samtidigt som det började växa knölar ur min bröstkorg. Vi kände på dem under tröjorna innan vi somnade och sen igen när vi vaknade. Hårdheter dök upp våra ansikten. Vi öppnade dem med synålar och pincetter, ville se vad som fanns inuti. Det skulle inte finnas något som var oförklarligt. De baddade mina sår med vodka explorer efteråt. De drog i sina flätor och jag drog i mina flätor. De höll varandras händer och de höll mig i handen. Jag ville att allt skulle gå att öppna.
Jag sitter i väntrummet och väntar på att min syster ska få komma hem. Jag väntar på att alla gratisabonnemang ska ta slut och på att alla skärmar ska spricka och att inga lösenord ska gå att återställa. Jag väntar på att strumpbyxorna ska trasas sönder, jag pillar på maskorna, jag pillar på mina nagelband, om det finns något att pilla på så kommer jag göra det. Mina systrar väntar på att bli med barn. De berättar för mig att de vill bli gravida samtidigt och de vill få orgasm när de föder och de vill föda samtidigt och nå klimax i exakt samma ögonblick.

Efter fem månader står jag utanför sjukhuset med min syster i famnen. Hennes kroppsvikt har ökat tillräckligt och hon är bara min. Jag kysser hennes gräddiga kinder och sveper henne hårdare i filten. Jag ska visa henne för mina systrar och de ska dö av avund. Jag ska berätta för dem att det finns ömhet som inte är ansikten eller händer eller ens beröring. Det kan likna en mjuk rörelse i en dröm.
      Staden vi bor i luktar gräs och bröd. När jasminblommorna slår ut lär jag min syster om hur gödsel blir näring till jorden. Jag visar min syster hur man kan höra ljudet av stadens håligheter, vi lägger våra öron mot marken och lyssnar på allt som rör sig där under. Jag lär henne om lukten av stadens undersida, om saltet och metallen, om fiskarna i havet vi simmar i.
      Min syster är tretton år och ska döpas i den offentliga poolen bakom huset där vi växte upp. Hon har på sig mitt gamla Lucianattlinne, hon är nervös och jag viskar i hennes öra att det kommer gå bra. Mina systrar står vid poolkanten och röker. De har inte lyckats bli gravida och de har inte fött och de har inte fått orgasm. Mamma har på sig en blå klänning och solglasögon. Hon sitter i en vit plaststol och väntar, liksom hon alltid gjort, på oss att växa upp.
      Min syster ska döpa sig själv, på samma sätt som vi gjort före henne. Hon kliver försiktigt ner för stegen och jag ser hur hennes käkar spänns när hon vadar ut i det kalla vattnet. Det vita linnets flyter ut längs vattenytan. Jag ser på mina systrar och på mamma, på mitt kött och blod, på det sista av oss. Vi sänker våra huvuden och ber tillsammans när min systers huvud försvinner ner i vattnet. Hon ser ut som en utslagen näckros med klänningen och håret utflutet. Allt är helt stilla förutom en mild vind som skapar lätta krusningar på vattnet. Jag vill spara den här bilden för alltid. Mina systrar håller varandras händer, deras cigaretter har långa askpelare och mammas blick är frånvarande bakom de tonade glasen. Ur näckrosens undersida slår en djup nyans av rött ut för att sprida sig runt hela blomkroppen. Min systers huvud reser sig ovanför vattenytan. Hon vänder sitt ansikte mot oss med klorblåa läppar.
      Jag måste lämna min syster att vada i sin egen skam ett tag. Det är så vi lär oss: det kommer inte någon räddning. Det är så vi överlever varandra. Jag tar cykeln bort från poolområdet, förbi en stor golfbana, ner till hotellet. I hotellbaren dricker jag vodka explorer med sodavatten, is och citron tills jag inte minns min systers namn längre. Jag säger till bartendern att jag ska hämta min plånbok på mitt rum, går ut genom entrén och sätter mig på cykeln, bestämmer mig för att cykla till platsen där solen går ner. Saltvattnet kommer skölja bort begäret att se mitt ansikte i någon annans. Jag sitter på stranden och röker tills det blir mörkt. När jag kommer tillbaka till parkeringen utanför poolen är mina systrars bil är borta. Jag klättrar över stängslet till det låsta poolområdet. Av min mamma eller mina systrar syns inga spår. Nytt klor pumpas in i bassängen och spär ut det röda till en ljus violett.