Hennes röst är för mjuk. Som ett alldeles upplöst skelett. 

Burn baby burn. 

Katedralerna väller fram över oss som en flock vilda hästar. 

Jag ville att hon skulle ta hand om mig. Och hon gjorde det med en våldsam ömhet. Jag drunknade i hennes bröst. Vi hade klivit in i kyrkan. Det fanns inte många andra platser. Vi kände att andarna var med oss. Alla levande och döda. Vi är några som nyss fallit från himlen. Vi är här för att förlåta och bli förlåtna. Vi har gjort något vedervärdigt. Vi har inte gjort någonting. Hon håller mig i sina svala armar. Jag skulle kunna somna. 

Det känns som om det finns en förbannelse över oss. Det är den starka LÄNGTAN. Den ska finnas i en evighet och vi måste finnas med den. Det är vi dömda till. 

Organen dunkar i köttet. 

Vi ligger så nära himlen. Snart ska vi komma. Vi känner värmen från solen över huden. Huden som ett landskap. Det strömmar något glänsande över oss. Därifrån vi kom dit ska vi också återvända. Något är ondskefullt i oss. Vi ska känna det onda nära det goda.

Hennes goda händer. Dom som tar hand om mig. 

Hon viskar mot min kind. Jag hör hennes hjärta. Det viskar mot mig: Den blåskimrande Längtan. Vi som kommer bli något. Vi som ska göra något och ändras. Vi som ska flyta i havet.

Ljudet av metron under oss. Blodet i staden. Vi känner allt som rör sig. Det rör sig också i oss. Vi är allt, ALLT. Det slukar oss och vi äter hungrigt. Vi kan vara tillsammans. 

Elden är solen som är hjärtat i rymden. Stjärnorna faller vi rämnar sakta vi vi vi har löst upp oss som subjekt och nu är vi endast en klump av allt som skimrar. 

Burn baby burn. 

Crepuscule. 

Det mörknar omkring oss och inuti. Något ruttet luktande finns i inälvorna. Något skrämmande. Som ett hem för något äckligt, som ett hem för oss. Vi har tagit allt. Det är så girigt. Detta i oss. Det drömmer. Drömmer om det stora, det som är allt. Alldeles för mycket. Det är alldeles för mycket. Vi vilar i vakenhet. 

Nu kommer det. Staden i våra lungor i våra njurar. Det renar oss. Vi smälter. Vi är. Allt.