Anna Nygren

Rekonstruktion.  Zlatan utomhus. Zlatan inomhus. Har byggt som, som boat in sig, allt dammet och hårtussarna från golvet har kunnat komma till användning nu, i byggandet av boet. Den tunga och tunna kroppen, som att det går inte att fatta att alla dessa barn kan rymmas inuti. Är det ingen som tar ansvar? Det ser ju ut som om ryggraden går av. Släpar sig fram nu, tänker så. Det går att se under huden hur det rör sig, har lagt sig ner nu, jag vet inte hur det här går till. « fy fan vad dom filmar » Zlatans barn föds när ingen annan är hemma. Zlatans betydelse för modern tid, för modern och tiden, modertiden. Zlatans betydelse för landet. Mjölka juvren fyllda fingrar.  När dom kommer ut är dom täckta av hinnor, blåbleka och lite rödstrimmiga. I bakgrunden hörs Britneys röst. Hennes barn skriker. Hennes huvud växer ut ur kattkroppen, kattkroppen som mjukaste mjuka klöser och river, när efter sömnen vaknar kallsvettig. « varför gör du detta mot mig, varför gör den såhär, jag älskar ju den, varför vill den inte ha mig? och sen det värsta att när den skadade mig började jag vilja skada den, slå och sparka, och jag slog och sparkade och den fick verkligen ont, så jävla mycket ångest på den » Dom får inte fastna i hinnorna, dom måste ut. Zlatan slickar. Pälsen alldeles blöt och kletig nu. Håller händerna kupade och dom kan klättra upp. Detta är den första adoptionen, delen av, vill sälja vidare.  

« detta är tredje kullen detta året därför måste vi dränka dom » Det växer ännu under huden. Zlatans päls blir bara tovigare och tovigare. Det här tär verkligen på kroppen, mår ju inte bra, var ju redan från början så liten, så ung. Varför inte sterilisera? Leka tillsammans, flickan och katten, den klöser henne i ansiktet för hon är liten. Det börjar ändå alltid oskyldigt.  Dom ligger i en plastkorg. Med en handduk i, ingen som tvättade den innan, tjock av hår nu. Håret överallt, håret över kroppen, över kläderna, över sängkläderna, över golven. Dom ligger där och dreglar lite. Svårt att veta varifrån dreglet kommer. Vilka öppningar i kroppen. Det blir fläckar och B smetar ut mascaran på kinderna. Sen: Födslovärkarna, att jag tänkt att dom varit godartade pga så autentiska Den fruktansvärda ömheten inför detta. Det är galet, galet.

Jag känner inget. Jag säger att jag känner allt men jag känner inget. Jag känner inget och det, det, det, dör i mig varje minut. Det registrerar sin omgivning: Jimmys (barnets) ansikte, så sur i huvudet. Söt, ljuger jag. Söt som socker, dreglar slemmande omkring över golvet. Söt lägger sig på provocerande platser. Täcker min kropp med något som jag inte vet vad det är. Jag tittar på processen. Jag fattar ingenting. Söt lägger sig över mina mungipor som ett ofrivilligt åååååååååå. Zlatans kropp är blank av svett. Muskler och senor syns i svetten. Spelar. Andas tungt och flåsande.  Vaknar mitt i natten av hennes skrik, det låter inte mänskligt, men inte heller som en katt, inte som ett husdjur, inte som ett hus, det är så genomträngande.Sen: Zlatans ungar över hela huset, ett invaderande och erövrande. Att skjuta undan dom med foten, att vada genom dom, att lägga sig, mycket nära dom, på rygg med dom på magen. Det är päls och mycket mjukt men blir ändå ledsen. Det är så mycket mjukt. Hjärtat är så nära luften, hur ska det här kunna klara sig?

Det blir bara mer och mer. Ungarnas skelett är mjukt, för mjukt, upptäcks det när dom fastnar i stolsbenen och tassarna bryts. Det är något som i skelettet är fel. Dom kommer aldrig växa riktigt. Dom kommer ha skelett som krymplingar, det är kemikaliernas fel. Har Zlatan samma fel är detta allvarligt. Det är också ofta inavel. Och Z som bär hela landet på sina axlar. « å hur ska det gå »

Jag kan inte ta hand om mig, kan inte ta hand om ett barn (så varför kan Camilla Öst?), jag måste ta hand om mig, ta hand om mig först, jag måste ta, mina händer, hålla dom. Hårt.
Hennes kropp är en bula och en bulle.  Min kropp är. När jag tittar på golvet täckt av kattungar tänker jag på hur jag vill drunkna i dom. Så att dom blir en massa, kroppar, en massa massa kroppar. Jag vill inte tänka men jag tänker. Jag lutar mig mot dom och min kropp är rakad och skör men så tung mot deras och dom mosas under mig. Jag ligger över lik. Det trycks in i. Jag dödar dom och det dödar mig och genom döden.  
Jag skojar. Jag dödar inte. Jag skojar, jag ligger stilla så ingen fara, jag ligger i framstupa sidoläge och ur min mun kommer mat som dom kan äta. Kropp mot kropp. Det blir som en kroppkaka, ut ur munnarna, jag klappar ofta på dom och pratar med dom ofta.  

Jag skrattar. Jag och Camilla Ö mittemot varandra på konsumfiket. Jag skrattar för det finns inget annat. Hon gungar vagnen. Jag skrattar. Hon gungar vagnen, jag skrattar. Hon borrar in sitt ansikte i min mage och jag skrattar. Jag tittar på vagnen. Jag säger att det är sanslöst, Camilla. Jag säger att hon är galen. Hon nickar. Hon känner in igen. In. Igen där. Vecken av hud. Jag skrattar sakta. Hon lyfter upp kroppen och det liknar en annan kropp. « vill du hålla » « jag kommer tappa » « vill du prata » « jag kommer tappa, jag kommer skada » « vill du titta » Jag kan inte böja mig fram för då kommer det falla ut ur mig. Det måste hållas upprätt.

Zlatan springer.  Hon känner att allting hänger på henne nu. Utan henne, ingen vinner. Hon måste hinna. Zlatan springer. Detta är det enda hoppet. Zlatan springer. Hon andas knappt. Hela kroppen fylld av hjärtslag. Zlatan springer. Innan det är avgjort. Vägen mellan.
Vi kysser varandra nästan konstant &/för jag har deras hår i min mun och måste ständigt spotta. Vi har inte mycket val. Vi kommer allt närmare.



vid sängen stryker mamma mig över håret. hon berättar alla saker. hon berättar om hålet hon har i huvudet där syrrans tand fastnade när dom åkte moppe. hon berättar om flickorna efter bröllopet som gråter, kommer gråtande, fast det var förr i tiden. innan är festen, med skratten och i skratten, det förs samman, det djuriska och det civiliserade, och i gliporna som överlappar tränger smutsen in. jag fattar inte vad hon menar och nickar.

mamma stryker mig över håret och berättar om en på skolan som har en son som går på dagis och bara vill ha SAMMA BADDRÄKT på sig hela tiden. han stryker handen över magen, baddräktens blanka yta, han stryker, blänket i barnmagen, runt och glittrigt. mamma pratar om oron och utanförskapet, jag nickar. dom kommer mobba.  


Klaras mun med tandställningen, av den sorten som bara Klara kan bära upp, på mig hade en sådan tandställning fastnat i heltäckningsmattan & sen hade jag legat där, som en säl. Jag hade förvandlats till en säl men jag hade inte haft huden, vattnet hade kommit in innanför min hud & där, innanför, hade det vätskat sig & jag hade varit som en blåsa, som en blåsa som det är så frestande att sticka hål på, och det går en nål genom min hud, varet rinner ut, det finns hål i huden och det finns inga gränser mellan kropparna. Klaras mun är, trots sina metaller, så snygg och naturlig. Här är inga frågor.  

Framför spegeln innan jag somnar övar jag spontanitet. Om skrattet ska funka måste det vara autentiskt. Jag skrattar.  Det gör ont. Jag skrattar.


mamma stryker håret och jag vill berätta om känslan av att detta hände i skolan idag och jag vill inte VILL INTE VILL INTE VILL INTE vara. Vet. Ej. det är ljudet av dom när dom sitter halvnära, när det inte undgår att se och ändå inte hörs exakt och dom har väldigt roligt och jag tittar och ler med munnen ler med ögonen ler med entusiasm. jag skrattar och det vibrerar i kroppen, jag känner kroppen som skakar tills den inte kan sluta och jag har totalt tappat det nu, jag har en kropp som skakar och den kroppen är en kropp som är en kropp som är jag som är inte en människa. som saknar som inte vet som. mamma stryker mig över håret och jag hör i huvudet när: VAD SKRATTAR DU ÅT????? (och tystnaden slukar…)


Rita ditt monster. Namnge det. Nu kan du prata om det och skilja dig från sjukdomen. (Sjukdomen är ditt monster. Ditt monster är sjukdomen.) Få ut monstret ur kroppen. Döda det. Begrav det. Du är nu frisk.

Jag väljer: The woman who is part horse

Vårdarnas blickar på flickorna. Vårdarna som tittar på monstren och säger: « men du, du kan inte springa sådär, i bara det där, genom korridorerna, inget korridorspring, tänk på Thomas, du är ju nästan naken, tänk vad stressad han kommer bli »

Dom står mittemot & tittar varandra djupt i ögonen    /drunknar. som i bajs. ehh…/ Dom står så, nära, & tittar & det är då som: Ansiktsdragen drar ihop & klumpar sig över näsan & mellan ögonen. Som tjockare hud & dom visar sina tänder. & det händer så fort. Att nästan dör. Åååh.

Vårdarna läser breven och säger till flickorna: « men du, vilka vänner! » Tårarna rinner på flickorna när dom ser breven från Klara, dom tänker på dom låsta dörrarna, att dom missar allt och aldrig aldrig kommer fatta skratten nu. Vårdarna torkar tårarna och säger: « men du, det är inte så konstigt om allt blir konstigt, när du är här, du ska inte anklaga dig själv, det är ju monstret som sabbar allt » Flickorna gråter ännu mer och biter vårdarna. Vårdarna våldar sig mot flickorna och skriker: « men nu du din, sluta! » Flickorna biter tills blodet rinner. Vårdarnas blickar på monstren. Blickarna som rör sig på linjerna mellan mig och min död. Blodet och dom andra vätskorna, som rör sig ut och in i kroppen, genom huden.