fragment ur skrivandet elr "skrivdagboken"

Clara Olausson

jag är i orben jag ska skapas igen bli avvisad och återuppstå som ännu mer sann och återigen avvisas endast för att bli härdad ur smärtan föds det solitära det enda DEN enda och ensamheten blir –

vad vill jag ens utforska
vill jag utforska något
måste man “utforska”

solen är ett störningsmoment
påminner om rörelse och liv

jag borde bara skriva utan hänsyn till dramaturgi och narrativ och perspektiv
all text borde bara bli skriven som en ström av ord som kommer ur mig eller en plats i mig som kanske inte finns på riktigt utan bara i fiktiva tillstånd
som skrivandet

nä det finns inte mycket som bor i mig
det finns inte mycket att vårda eller värdera och texten kommer inte fram
för den finns inte
tänk på ett förflutet
när jag var ett barn kissade jag i sängen ofta

jag är förlorad i pragmatiska tankar

dränk dig själv i ett hav
vilket som helst
låt kroppen tillhöra intet
låt intet vara det mest heliga
låt det mest heliga vara det minst viktiga

jag vill befinna mig i ett totalt mörker där jag kan låta världar uppstå ur hungerns fantasipåslag, där jag inte längre tänker på Världen och Livet och Människorna och Samtiden, där pragmatiska tankar inte längre existerar där jag endast är en fabrik, där platsen i mig är beboelig och inte längre en fuktig liten yta som möglar och sprider en stank över vardagen och om jag bara kunde få finnas i ett sånt rum
i en isolation! vilken lycka! men det finns inga sådana tillfällen längre för nu har det gått för långt, nu är jag en människa i samhället och då kan man inte längre bara låsa sin dörr inifrån och svälja nyckeln nu måste man gå ut och diskutera vädret ibland

tvångstanken driver mig tvångstanken tvingar mig tvångstanken
är ett lokomotiv till ingentinget

det är dags att tänka på gräset som är på andra sidan
ensamhetens klorofyll
tänk att bara kunna fly
jag vill dö under solens strålar

alla lila blomfält i mina drömmar
vilka lögner de förgiftade mig med
det går inte att leva i en fantasi