Sak samma nu liksom

Oscar Rossi


Så väller ljuset / plötsligt in / och döljer oss helt  
Inger Christensen



SAK SAMMA NU LIKSOM

Vi satt på det nästan ödelagda forskningscentret, bara några av oss kvar. På monitorerna kunde vi följa hur kriget utvecklade sig, var striderna blossade upp och var de så småningom kom till ända, hur människorna till en början slogs mot klonerna, och därefter allt mer mot varandra, och det var ju själva poängen: att vi aldrig vet skillnaden. Vi skulle utrota oss själva enligt schema och det skulle gå snabbt som fan. Jag frågade om vi inte hade något vapenförråd, det skulle vi ha enligt föreskrifterna, men Tom pekade bara mot kylskåpet och snart satt jag där och drack vodka också jag, med persikonektar, jag hann precis tänka att fruktosmängden säkert skulle fucka upp magen när skolklassen från Kybérnēsisgymnasiet som anmält sig för studiebesök för flera veckor sedan stod i huvudentréns kamera och på våra skärmar och såg skräckslagna ut. När de väl var inne tänkte jag hur färgglada de var, deras kläder och grunkor, rodnaden som kylan penslat över deras kinder, hur de mot centrets grå betong och vita stolar och bord såg närmast skinande ut, hur unga de var, hur vi helt hade glömt bort att de skulle komma idag, att det en gång inte alltför länge sedan funnits en sådan vardag; hur bortglömda och färgglada och unga och skräckslagna. Hur de hade lyckats ta sig fram mitt i den flammande undergången var ett mirakel. Först och främst ett mirakel och aldrig heller därefter något alldeles fattbart, hur de än försökte förklara. 


Efter att äntligen lyckats få tyst på dem, och särskilt de vuxna som följt med från skolan – att ingen av dem verkar vara klonad, åtminstone ännu, också det var sensationellt, och det var ju här det förrädiska låg, att vi aldrig kan veta hur länge det tar innan deras kodning aktiveras, eftersom timern är inställd att slås på slumpmässigt – när vi alltså fått tyst på dem frågade jag om det var någon av dem som visste hur vi skulle kunna blockera klonernas multipliceringsfunktion. Och om inte det: om någon kände till ett sätt att strypa deras energitillförsel, då kunde de mångfaldiga sig själva hur mycket de ville men utan kräm skulle de bara stå på plats och surra och rycka, mycket mer skulle deras kreationsbränsle inte räcka till. Och om inte heller det gick: om vi kunde tränga in i deras kärna för att helt enkelt stänga av dem kognitivt. Ingen av eleverna visste. Och inte vi heller: vi hade skapat dem, kodat dem, men vi saknade verktyg för att återställa dem, efter att de en gång aktiverats. Fanns det då inte någon kufisk kompis eller bekant, frågade jag eleverna, någon på skolan eller på nätet, jag undrade om det fanns någon som hela tiden dillade om robotik och behaviorism, någon som skulle kunna hacka och attackera systemprogrammet. Ungarna tittade på varandra, skakade på huvudena. ”Tänk på den där nördiga typen som alltid håller sig för sig själv”, försökte jag vidare, jag märkte att skräcken och allvaret gjorde mig högstämd, jag kom på mig själv, att jag darrade på rösten, nästintill prästerligt, tänkte att det kunde vara effektfullt, under omständigheterna liksom, jag lät mig själv svepas med. ”Tänk på den där freakiga typen som aldrig funkat socialt, som ni kanske skämdes för”, upprepade jag, nu skamsen över min sinnesrörelse trots allt, ”men som ni aldrig ägnade en tanke åt efter skolan eftersom hen ändå var allt för underlig för att passa in, ville hur som helst aldrig komma ut och gå på fest eller hänga på café efter skolan eller shoppa eller lira boll eller vad det nu kan vara, utan drog sig bara undan och gick hem och var ständigt uppkopplad med tusen olika datorer och tusen olika program.” Alla står tysta, ingen säger någonting. ”Tänk nu”, insisterade jag, än en gång, ”tänk på denna underliga figur nu, vi måste komma fram till hen illa kvickt, om hen fortfarande lever sitter hen där framför datorn, eftersom hen ändå inte gått ut och det kan vara den enda utsikt vi har.” Tjejerna tittar häpet på varandra, killarna vet inte vad de ska göra med händerna, ett par av dem hulkar. Men ingen vet. Tystnaden, ytspänningen: intakt och opunkterad. Inte ett ljud. Ute tätnar luften, vattensjuk under de brutala strålkastarna. Jag vänder mig om, går fram till frysen, fyller på glaset, handen svettig, ögonen svider, jag häller upp åt Tom, skvätter ner resten i ungarnas nektarglas, sova sött och uppå rosor gå, tänker jag, tömmer ur hela flaskan, för sak samma nu. 

(Till Manuel)



ATMOSFÄRBUBBLA 

Det var något med artilleriexplosioner, ett ständigt kreverande överallt, vi var tvungna att hålla oss i rörelse, blicken ovillkorligen sänkt. En äldre kvinna, hon hade en cassandrisk radiokontakt med projektilerna, deras vibrationer genom luften, hon kände dem i kroppen. Hon förutsåg när granaterna kom, läste av koordinaterna, nedslagskratrarna, rösterna hon hörde. Seismiska vågor, säger hon, som Jeanne D’Arc, som ormar som viskar i mina öron. Vi flyttar på oss hela tiden, och plötsligt, utan förvarning, skriker hon till och börjar springa, och vi efter henne, och efter några sekunder exploderar det bakom oss, aldrig framför eller vid sidan av, det regnar jord över våra huvuden, in i munnen, ögonen. Vi bombas ut ur skogen och ut på ett fält och på fältet står byggnaden, en oas av kanalplast och aluminium, ett artificiellt mikroklimat, en sådan där atmosfärbubbla som ska möjliggöra liv och fotosyntes på månen eller Mars. Där finns allt vi behöver: syre, vatten, de odlar örter och grönsaker, fåglar pilar genom luften, fjärilar i hundratal. Vi springer in. Det står ”Elysium” över dörren.