Det finns en kontrollfunktion
i mig som inte går att neka.






 
 
Köttet är
sönderfallande mjukt,
så jag gör om mig.






 
 
Havet har lämnat mig ensam.
Men alla är ensamma, säger ni.
Alla har havet som bakgrund.






 
 
Mitt hjärta
är ett getingbo.






 
 
Alkoholen tömmer kroppen
på dess precision.
Köttet löses upp i sitt glas,
som en brustablett.






 
 
Vad ska jag säga
på begravningen.
I vem ska jag gråta.






 
 
En kvinna släpar
två sopsäckar ut på gatan.
Jag vill inte vara den kvinnan.






 
 
Regnet,
gräset,
timarvodet.






 
 
Res er upp
ur de ömma ryggarna.
Kom till mig
för instruktioner.






 
 
Vem vill ha min röst
som en kniv i sitt hjärta.






 
 
Alla döttrar i världen,
deras perfekta små
valpansikten.






 
 
Fåglarna vill se
hela världens
små rutor.






 
 
Himlen är
ett tropiskt hav.






 
 
Det är fest ikväll.
Jag pressar läpparna
mot en servett.






 
 
Hålla hjärtat, liksom
krama hjärtats äppelform
med utspända lungor.






 
 
Dansa igen,
kasta med huvudet
som en vakthund.






 
 
Allt jag ser,
allt jag vet.






 
 
Blått hav, blåsande
blå ängar.
En stjärna tänds
i min tunga.






 
 
De vackraste
människorna
bär kristaller
runt munnen.






 
 
Något släpper från skötet
och kysser pappret
med blod.






 
 
Vad måste
flyttas ut.






 
 
Rasande smal
på allt som flödar över.
De enögda pormaskarna
vickar sig ut.






 
 
Molnen bär sina
blåmörka magar
inåt land.






 
 
Allt som dör
får plats
i ett öga.






 
 
Min åtrå är inte sexuell,
på samma sätt som blod
inte är sexuellt.






 
 
En liten krok i hakan
drar ledsnaden
nedåt.






 
 
Lovar ingenting
av gammal vana.
Insisterar istället,
tills någon förstår.






 
 
Jag har aldrig
varit kär.






 
 
Solen släpper
från träden
och singlar ner
mot marken.






 
 
Mannen är alltid
fadern, telefonen.
Rösten på lur.






 
 
Jag samlar sömnen
i små kapslar,
vreden i fragment.
Rosornas söta
små huvuden.






 
 
I det grå molntäcket
bor ett skiftande ljus,
en vit, överrumplande sol.