Jag kommer ihåg en massa saker. Hur det var innan vi träffades. Då jag levde med min man och dotter, då jag var fixerad vid Artemisia Gentileschis målning Judith och Holofernes och gjorde en parafras av den, en videofilm där jag agerade Judith, köpte kläderna på Myrorna, bredvid No1Video, på Götgatan, klädde ut Maud till Judiths tjänarinna, handlade ett kålhuvud på Lidl, spelade in videoverket på vinden. Det visades i ett skyltfönster i Norrtälje via konsthallens satellitprojekt.
Jag minns annat också, att jag var assistent åt en gallerist, att båtdäcket var upplyst, att Hale-Bopp passerade jorden och att jag rättade till min nyklippta frisyr, rökte på däck, hörde havet. Jag kommer ihåg lukten av olja, de kalla aluminiumstolarna, skämtet om handikappdansen, ditt skratt, dina ringar, och hur vi vinglade till, hur du tog tag i mig och att vi gick till en hytt, där det var fest, och Suedes Animal Nitrate spelades på klockradion. Vi dansade och du drack upp en kontaktlins som låg i en plastmugg.
En av galleristerna sa att jag åt för mycket, en av utställarna lånade ut sin randiga tröja till mig, jag fläckade ner den, följde med honom till hans hytt, låg med honom. Du verkade bli svartsjuk fast du hade en ny flickvän, och du knackade på hyttdörren i flera timmar.
Jag gick i land, välkomnades av min familj. Jag vet inte varför, men jag tänkte att jag skulle kunna leka horan, att det var lämpligt, liksom korrekt i den här situationen och att du ville det, att alla ville det, och att jag skulle kunna göra något sådant, att det skulle kunna passa min kalla personlighet, min dysterhet, min sorgsenhet och att jag är en sådan som kan hålla isär hjärtat och själen. När jag kom hem hade min man tänt en massa värmeljus, fast det var ljust ute, fast det var morgon, fast jag ville sova. Min Dotter tittade på Lejonkungen, åt smågodis och sourcream & onion- chips. Jag tog fram polaroiden med Isabella Rossellini från Blue Velvet och rev sönder den, när ingen såg.
Jag minns att du kom till skolan för att gästföreläsa, att jag hade missat det, att du kom ut från toaletten, gick förbi min ateljé, kom emot mig, och att jag frågade varför du var där, om det var för min skull, om det var för att träffa mig, om det var för att prata med mig, men du var där för att presentera din kurs, för att ha ett möte med professorerna, för att arbeta, för att föreläsa. Mina händer blev ljust röda mellan fingrarna.
Vi bestämde oss för att äta lunch utanför skolan, men du ändrade det till skolans restaurang. Jag hade tagit mina Zoloft, jag var lugn, jag uppförde mig väl. Din flickvän och din kollega följde med och vi rökte efter att vi ätit pannkakor med sylt och grädde.
Tröstade mig med att vi nog kommer att ses. Förslagsvis om tjugo eller tjugofem år. Vi kommer att titta på detta tillsammans. Ärren. Kollagen. Såren. Bilderna. Montagen. Fragmenten och delarna av kropparna. Upptäcka att vi sitter ned och dansar till No doubt. Vi kommer att drömma om kameler, hettan, sanden, det liv vi kunde ha fått, och vi kommer att höra evighetsmusiken.
Jag transporterar mig själv framåt, jag förflyttar mig som en bit kött, en halvt leende, halvt levande varelse i iskallt, isblått vatten. Jag letar reda på de frimärken jag fått, vänder på vernissagekortet med din hälsning till mig, LP:n med din autograf, för att försöka förstå, få, känna. Dig. Dårskapen. Gränslösheten i livet. Åtrån och den vettlösa längtan.
Jag läser det du skriver. Det som alla kan se. Det upplösta, fasta, dåraktiga, vackra. Sedan läser jag att det är någon annan som har skrivit om dig. Men det var ju jag som skulle göra det. Varför hann den där människan före? Med ditt namn utskrivet inför allas åsyn och allting.
Hale-Bopp var en smutsig snöboll som kastades mot solen från ett enormt avstånd, förångades och fick en svans. Sedan försvann den ut i Vintergatan.
Här kan du lyssna på “Hale-bopp passerade jorden”, inläst av Annica Åberg.