Det är en skogbevuxen ås i stark vit sol. Marken är torr och brant, stenig. Det är nog mitt på dagen. Inget gräs växer här. Träden har inga löv. Mellan trädens stammar är härvor av förtorkade kvistar och rankor. Bortifrån hörs vatten som forsar. Det är förr i tiden. Ossi hugger timmer. Han är inte ung, men han är inte gråhårig. Hans ansikte är stort och grovt, antagligen vad man kallar väderbitet. I kroppen är han kort men bred. Han är klädd i slitna skinnbyxor med hängslen och en fransig skjorta som är brun av smuts. På fötterna sitter kängor och på huvudet en slokhatt, för han vill skugga ögonen mot solen. Svetten rinner på honom när han hugger. Han har inte särskilt många verktyg, bara yxa, kniv och rep. Efter mycket möda fäller han ett träd och börjar kvista stammen.
Sedan är det eftermiddag. Ossi har torkat svetten, satt på sig en rock och är på väg genom skogen uppför åsen. Stigen är smal och brant. Han närmar sig ett lågt timmerhus i en glänta nästan på åsens krön. Han går fram till dörren och knackar på och väntar lite. Dörren öppnas, det är Ottla som öppnar. Hon har en lång fläta och en lång klänning, flätan och klänningen är smutsiga om man tittar nära. Kanske är hon lika gammal som Ossi, kanske är hon lite äldre. Kanske är han lite äldre. Hon är en sådan människa som är så liten att det är svårt att se hur gammal hon är. Hon ser på Ossi utan att prata, Ossi tar av sig hatten och bockar. Ottla släpper in honom och ler ett inte jättestort leende men i alla fall.
Inne i huset är det mörkt. Fönstren är få och de fönster som finns är bara små gluggar med solkigt glas. Ottla häller upp kaffe i en plåtmugg och räcker den till Ossi, som har satt sig på en stol. En man sitter på en annan stol lite längre bort, det är Epp. Ottla går och sätter sig bredvid honom. Epp är på något sätt både äldre och yngre än Ottla, hans ansikte är skrynkligt och håret är grått men ändå ser han ut som ett barn, han är liksom mjuk och len.
– Hur tar sig huset? frågar Epp.
– Det står färdigt innan vintern, säger Ossi.
– Låt oss hoppas. Vintrarna här är grymma, det kommer du att lära dig.
– Och nu den här torkan, säger Ottla.
Ossi säger:
– Ni kommer att behöva hästen för att få upp vatten. För inte har ni vatten i brunnen nu? Det finns tid att ändra avtalet. Ni kommer vilja ha hästen kvar.
– Vi klarar oss, säger Ottla.
– Ett avtal är ett avtal, säger Epp.
– Jo, säger Ossi.
– Och Sally tycker så mycket om hästen.
Ja, de har ett avtal. Ossi sa:
Jag ger er ett paket i veckan. Fläsk, ägg, smör. Olja. Annat ni kan behöva. Och så får jag en fru. Vad kan hon?
Ottla svarade:
Hon kan sköta ett hushåll. Laga mat. Koka grytor. Baka bröd. Hennes händer är som gjorda för nål och tråd, men hon är stark som en liten oxe och kan bära vad som helst hur långt som helst. Hon har hand med djur. Hon kan väva. Hon tar vävstolen med sig också, förutom hästen.
– Får jag se henne, säger Ossi nu.
Ottla reser sig och går fram till fönstret. Hon öppnar det och lutar sig ut mot baksidan av huset.
– Sally! ropar hon.
Efter ett kort tag kommer Sally in i rummet. Ossi tänker att hon nog inte ser dem tydligt, hennes ögon måste vänja sig vid mörkret. Jämfört med allt annat i huset är Sallys klänning mycket dyrbar. Den är lång och mörk med korsettliv och en krage som går upp till hakan. Den är det finaste plagg hon äger. Hennes hår är i en knut högst upp på hennes huvud. Hon stannar innanför dörren, ser först på sina föräldrar och sedan på Ossi och när hon ser på Ossi niger hon. Ottla går och ställer sig bredvid henne, hon och Sally är lika långa. Fast man ser ju att Sally är barnet, även om hon inte är ett barn.
– Jag är Sally, säger Sally.
– Jag vet, säger Ossi. Dina föräldrar säger att du har händer…
– … gjorda för nål och tråd och är stark som en liten oxe. Jag lyssnade vid fönstret förra gången du var här. Det är sant som de säger.
Sally har en tand som är avslagen så att det ser ut som en huggtand där fram i munnen. Hon har små öron och en liten näsa och en liten haka. Fräknar, ljusa ögonbryn och ögonfransar. Och ögonbrynen är lite rynkade, det verkar som att de brukar vara det, att hon för det mesta ser lite lite arg ut.
– Sally, Ossis kopp är tom, säger Ottla.
Sally går genom rummet och hämtar kaffekannan. Hennes klackar smäller över golvet. Ossi ser på henne när hon går. Hennes klänningsfåll når ända ner till marken och ännu lite till, den släpar mot golvtimret och samlar upp som en rand av damm. Sally går med kaffekannan fram till Ossi. Ossi håller fram sin kopp, och samtidigt tittar Epp och Ottla på honom. Han vrider huvudet mot dem och nickar.
Det blir kväll. Inne i stugan där Epp och Ottla och Sally bor har man tänt ljusen. Ljusen lyser på Ossi och Sally, som står framför en präst. Prästen är lång och smal, Epp och Ottla tittar på. Sallys klänning har sin rand av damm längst ner. Prästen rabblar sina ord. Ossi och Sally säger också sina ord, och Ossi böjer sig fram och ger Sally en puss på mungipan. Prästen går ut till sin häst som står sadlad vid ett träd. Han rider vidare.
Ossi och Sally går ner för åsen. Ossi leder en häst och Sally går bredvid. Hon bär en kappsäck. Vägen är slingrig och gropig och Sally har besvär att ta sig ner för den i mörkret. Hon vinglar då och då men fortsätter gå, fast sedan snubblar hon och faller. Ossi stannar upp och sträcker ut en arm mot henne, men hon reser sig på egen hand och slätar till sin klänning väldigt noga. De fortsätter gå ner för åsen.
Ossis stuga är en likadan som stugan uppe på åsen, eller nästan, för den är mindre, bara ett rum stor, och den är dessutom inte färdigbyggd. Han har inga glas i fönstren och inga möbler. I det enda rummet ligger spån på golvet och mot väggarna står verktyg lutade. Sängen är bara en halmmadrass och några filtar. En oljelampa hänger från en krok i taket och vid dörren står en stubbe som är som en pall. Sally ser sig om i rummet. Genom fönstergluggen kan hon se när Ossi binder hästen utanför. När han är klar kommer han in, han slår sig ner på stubben.
– Du kan ställa kappsäcken var du vill, säger Ossi. Sally väljer ut ett hörn, där ställer hon sin kappsäck. Sedan vänder hon sig om och ser på Ossi.
– Jag hoppas att du ska trivas, säger han. Sally rycker på axlarna. Ossi suckar, det är nog en trött suck. Han säger:
– Ska vi gå och lägga oss?
– Jag vet vad det betyder.
– Ja? Det är bra.
Ossi och Sally börjar samtidigt klä av sig. Ossi kvar på stubben, Sally kvar i hörnet, Ossi böjer sig över sina kängor och snörar av sig dem, drar skjortan över huvudet. Sally knäpper loss klänningsliv och kjoldel och står i underklänning som når henne till anklarna. När Sally inte har sin långa kjol kan Ossi se något han inte kunde innan. Han har inte sett det än, han tömmer grus ur sina kängor, han tittar upp, nu ser han det. Sally bär skor som har en hög träplatå, skorna gör att hon blir ett huvud längre än vad hon är på riktigt. Ossi slutar tömma grus.
– Ta av dig skorna, säger han efter att ha varit tyst ett tag.
Det gör hon. Utan klänningen och skorna är Sally ett barn. Ossi sitter halvklädd på sin stubbe och ser på henne, och för Sally är det svårt att veta vad han tänker. Om hon nu skulle vilja veta det, det verkar inte så. I vilket fall tänker han på när Sally och Ottla stod intill varandra i stugan på åsen.
– Jaså, säger han. Han tänker på att Ottla var så liten att om Sally är ännu mindre så är hon verkligen liten. Om han skulle ställa sig upp skulle Sally inte nå honom till bröstet.
– Har du haft din första blödning? frågar han.
– Nej, säger Sally. Ossi skrattar, och Sally som inte vill bli skrattad åt säger:
– Men allt är sant, som de sa! Jag är stark, jag kan jobba som en häst. Du kommer vara glad att ha mig här.
– Så är det kanske. Men någon vidare fru kommer du inte att bli på ett tag.
– Det kommer jag visst.
Ossi fnyser, och så flinar han.
– Har du tappat alla tänder än?
– Va? … Nej, säger Sally, och Ossi ser ut som att det var det roligaste han hört. Sallys käkar bits ihop. Hon blåser luft ut genom näsan.
– Vad ska du göra? frågar hon, och innan Ossi svarar säger hon:
– För de har åkt.
– Åkt vart då?
– Det säger jag inte.
– Jaha. Det är så ni har ordnat det.
– Ja. De åkte så fort vi gått om första kröken på vägen nerför åsen. De hade en annan häst. Den stod med en vagn i skogen bakom huset. Vi lastade vagnen med alla deras viktigaste saker och spände hästen för den. Innan du kom, lägger hon till som om Ossi inte skulle ha fattat. Ossi bara suckar.
– Om de är borta kan jag inte ge dem paketen vi kom överens om, säger han.
– De klarar sig ändå, nu när de inte har mig att mätta. Och om du inte ger paketen så håller inte du hela din del av avtalet, då spelar det ingen roll.
Då spelar det ingen roll att jag är ett barn, hade Sally kunnat säga men kommer inte hela vägen dit. Och Ossi säger inte heller Ja då blir det väl lika då, då är vi kvitt. För han tycker inte att det funkar så.
– Vad ska du göra? frågar Sally igen. Igen är Ossi tyst ett tag, innan han säger:
– Det blir ingen bröllopsnatt i natt du, Sally. Det där skjuter vi lite framför oss, eller vad tycker du. Först får du växa till dig.
När de kom fram till Ossis stuga var det redan sent på natten, så nu går de och lägger sig. De lägger sig skavfötters under varsin filt på madrassen. När de ligger och ska sova hör de genom fönstergluggen hur Sallys häst trampar runt och gnider sig mot stugans vägg. Det är som att de båda känner att de gör något bra för den andra. En visad nåd.
Ida Mirow ingår i Pralins redaktion.