vattnet skvalar, slås sedan av
vätskor som har runnit som har stelnat i en form











det är en lägenhet, en scen
och vi äntrar den synkront











det är en premiss som inte går att leva med
hon har lagt sig på sängen
hon har ett ansikte och det flödar











hon har två ögon, en frisyr
det är en premiss som inte går att leva med











dagen tar vid där ansiktet slutar
där ansiktet slutar slås fönstret upp
de första tågen får glaset att skallra











det är en ljus lägenhet i den ljusa dagen
vi delar våra utrymmen som ett ansikte
vi delar rummen systerligt











dagen tar vid och den bländar
fasaderna gulnar avgasgult dunstar
tvålrester dröjer bländningen i ögonen











hon har lagt sig på sängen
hel och ren har hon lagt sig på sängen
hon har slängt sig, i ett stycke











nu är hon hel och ren, rentvådd, tvålad
avsköljd överflödet är hon avskriven
sin egendom











den ljusa dagen tar vid där
överflödet slutar
skallrar som den allra första
bländar genom fönsterglaset











det är en lägenhet, en scen, där ljuset in
genom fönsterglaset skallrar smutsen











vi delar rummen där man
bländas där man skallrar
ett mindre ansikte inuti ett större
där människorna vaknar, de har många ögon
där de första tågen in på perrongen
dunstar människorna ur sig själva











vattnet skvalar, hon har lagt sig på sängen
stelnad i en form lämnar överflödet ansiktet
skär bländande ljuset genom rummet delar
rummet i ett stycke











egendomen avskriven, lägenheten är ljus
hel och ren och bländande som dagen
klyver rummet inifrån som ljuset delar scenen
systerligt delar ansiktet











det är en premiss som inte går att leva med











det är allmänt känt. ingenting kan likna sig självt
hon har ett ansikte och vi äntrar det synkront











det är allmänt känt. scenen är ett ansikte som har
stelnat i en form











vattnet slås av och dagen tar vid
dagen tar vid och den är ljus
människorna vaknar, kliver på de första
tågen som på den första dagen
ett ansikte dröjer över tröskeln till
scenen där hon lägger sig på sängen











det är allmänt känt. hon har två ögon
hon har två ögon och de bländas
där hon bländas liknar vi varandra
där ansiktet stelnar äntrar vi scenen











dagen skär genom glaset, klyver egendomen
dunstar ut ur ansiktet och ögonen slås upp








 
fotografi från Francesca Woodmans fotoserie Space²