Contact improvisation for pain relief. Vi var omkring tio personer som samlats vid altaret och jag noterade att ingen i rummet var normal.
          ”The first exercise”, sa Johan, ”You say your name.”
          You say your name, tänkte jag. 
          Johan hade presenterat sig utanför kapellet med en röst som var omöjlig att inte härma. Johan. 
          ”And if it feels comfortable”, sa han och log mot kvinnan bredvid mig, ”add a movement”.
           Det fanns något kattlikt över hans sätt att röra sig; ständigt nära marken. Only those who walk close to the ground can see the wonders of god, tänkte jag utan att veta var jag hade hört det. Eller hade jag hittat på det.
          ”Who wants to start”, sa Johan.
          ”Me”, sa jag.
          ”Please”, sa Johan. Jag såg att mina händer hade stelnat till klor.
           ”Sally”, sa jag och lyfte dem över huvudet.
           ” Everyone – ” sa Johan.
           ”Sally”, sa gruppen. Namnet fyllde byggnaden. En surrealistisk känsla. Jag skulle vilja lägga mig på ljudvågorna, min dotter hette Sally.
           ”And who is next”, sa Johan och tittade på kvinnan bredvid mig. Hennes fläta nådde till vaderna.
           ”Vänta”, sa jag. ”I’m sorry”, sa jag till kvinnan, “I want to change the movement”.
           ”Oh”, sa Johan, ”Okay”.
           Jag la mig på stengolvet och blundade.


Jag hade läst texten på en whiteboardtavla bakom receptionsdisken. Saturday 9am everyone is welcome comfortable clothing. Nedanför hade någon ritat en pumpa som spydde stjärnor; det var Halloween. Jag var utmattad. Jag hade inte åkt till Kreta för att få kontakt med någon. Jag ville checka in. Hotellpersonalen hade spelat biljard. Excuse me. Till slut hade jag behövt ta med mig receptionsklockan och ställa den på biljardbordet.
”All right”, sa Johan. Kvinnan hade ställt sig vid sidan av gruppen för att rätta till sin fläta. Johan tittade på håret. ”Now, focus your attention on a spot.”
          Hon släppte ut det. Det rusade mellan hennes fingrar, en flod av mörker, till vaderna, det blev tyst i kapellet. Jag harklade mig och Johan placerade sina händer i golvet.
          ”Then walk.”
           Jag såg mig omkring. Det stod änglar av marmor längs med alla väggar och gruppen började röra sig mellan dem, det såg ut som en dans. Jag gick fram till Johan.
          ”Jag förstår inte”, sa jag.
           ”It’s a process”, sa Johan.
           Jag fick en impuls att slå sönder någonting. Contact improvisation for pain relief. Jag tittade på kvinnan och gick.
 
Jag hade inte åkt till Kreta för att få kontakt med någon. Min dotter skulle gifta sig och brudgummen var grekisk, han var läkare, bröllopet skulle äga rum senare på dagen, samma kapell, det stod en klangskål på altaret och jag undrade hur det skulle bli om något gick sönder. Altaret var täckt av rosenblad.


”I’m sorry”, sa jag när jag gick in i kvinnan.
           Hon sa ingenting. Hennes ögon var ljusa. Is mot huden kan lindra smärta, tänkte jag. En period hade jag gått med isbitar i händerna varje dag medan jag räknade till hundra, det hade hjälpt. Kvinnan hette Katarin.
          ”And once you’ve found a partner”, Johans röst kom närmare. Han tog tag i Katarins axel, la ner henne på golvet och placerade hennes huvud i mina händer. ”One of you, lay down. And the other: just feel.”


Om det var någonting jag hade önskat min dotter var det förmågan att ta hand om sig själv. Jag hade bett till Gud varje kväll en period. Nu tittade jag på altaret. Stengolvet. Ett huvud väger cirka fyra kilo, tänkte jag. Men det kan kännas som tolv. Jag tänkte på min dotters fästman. Tänk inte mer. Det första jag hade reagerat på var händerna. Groteskt stora händer men sånt får man lära sig att leva med, hade jag sagt till min dotter.


”And now.” Gruppen hade spridit ut sig och bildat öar mellan kyrkbänkarna. Johan kröp genom rummet. ”Change.”


Katarin blundade.


”Han vill ha dina vänner”, hade jag sagt till henne. Rakt ut i deras kök en kväll när han hade jour. Hon hade suckat som alltid, haft huvudvärk. Hon hade gått till medicinskåpet. Jag hade gått efter.
          ”Det finns en konkurrens”, hade jag sagt. Min dotter hade tryckt ut fyra värktabletter och gett två av dem till mig. Hon hade sagt att det för det första aldrig funnits någon konkurrens mellan henne och vännerna, eftersom de representerade olika saker.
          ”Vem representerar skönhet”, hade jag frågat medan jag svalde tabletterna. Hon hade masserat sina tinningar. Jag önskade att det fanns någonting jag kunde göra.


”Sally?”
          Johan hade ställt sig bredvid oss. Katarin blundade.
           ”Vi behöver mer tid”, sa jag. Johan satte sig ner.
           ”You need more time?”
           ”Yes”, sa jag. ”I only felt the head.” Det blixtrade bakom ögonen.


Min dotter, prästen, tärnorna.


          ”Well”, sa Johan, ”You have consent?”
           Katarin öppnade ögonen. Det var slående. Hur ljusa de var.
           ”Yes”, sa jag till Johan.
           ”All right”, sa han och reste sig upp.
          Jag la ner huvudet och lyfte hennes hand. Den var liten.


Jag mindes min dotters första minut på jorden. Det hade varit ett happy moment. Huvudet hade varit lite avlångt men det hade inte gjort någonting. Hon kunde börja gråta över saker som jag gjorde, av glädje, om jag köpte någonting, ett paket hallon eller någonting annat. En gång hade jag köpt ett paket hallon. Jag höll Katarin i handen. Tänk inte mer. 


Jag höll Katarin i handen.


”Sally har varit en katt hela dagen”, hade förskolepedagogerna sagt en gång. De hade skrattat. Som om det var en glad nyhet. När vi kom hem hade hon bett om vatten i en skål och jag undrade hur man skulle hantera saker. Var går gränsen. Ge mig ett tecken, tänkte jag och kramade handen.


”The happiness of having a body.”
          Johan hade gått fram till en ängel. Han rörde vid vingarna. ”What is it like?”
          Det kändes som att Katarins hand blev tyngre under tiden som jag höll i den.
          ”And what would it be like… becoming something else?”
          Jag undrade varför hennes hår var så långt? Hade hon någonsin satt en gräns?
           ”A bag of flour? A block of butter?”
           Cutting your hair, tänkte jag. Becoming a person.
           ”And if all of this makes you feel overwhelmed”, sa Johan.  ”Remember you can always come back to the child’s pose.” Jag kramade handen.


Johan kröp mot altaret.


En pojke hade cyklat fram till mig vid förskolegrinden en gång. Han hade tittat på min kartong från bageriet, jag hade sagt hej.
 ”Du är ett monster”, hade han sagt och sedan cyklat iväg. Jag hade skrattat. Jag hade ropat hennes namn. Sally. Hon hade gömt sig. Det finns semlor, hade jag sagt till skåpet som hon satt i. Tystnad. Kom nu.


”Sally.”
          Johan stod på altaret. Katarin hade rest sig från golvet.
           ”Please let go of your partner”.
          Mina knogar hade vitnat. Jag släppte handen och Katarin torkade av den mot sina byxor.
           ”So…”, sa Johan, ”the third thing.” Altaret rörde sig när han gick över det.
           ”Be careful”, sa jag.
          Johan log mot mig.
           ”This exercise is all about connecting”, sa han och klev ner på golvet.
           ”But not physically.”
           Han plockade bort ett rosenblad från sin fotsula och gick fram till Katarin.


Katarin. Ljuset låg som en slöja omkring henne. Ögonen var blå, glitter, Johan tog tag i hennes arm. Be careful. Han ställde henne nära mig. Han placerade hennes hals en centimeter ifrån min. Jag skrek.


Han släppte direkt.


Jag gick till en av väggarna. Katarin gick efter. Johan fortsatte prata. Kapellet snurrade, det tjöt i mina öron, min dotter, änglar, en gång hade hon dragit upp sin jacka för att dölja någonting, leendet, någonting höll på att spricka, HALLÅ?


”It’s okay”, sa Katarin.
           Jag lutade mig mot väggen.


Vissa dagar hade det hänt att hon rusade in i min famn. 
          Det hade varit en tydlig känsla.
          Det hade varit ett vulkanutbrott.
          Alla smärtor hade försvunnit och det kunde vara i flera minuter.
          ”Johan”, sa jag.


Jag gick fram till honom.
           ”I’m not exactly myself”, sa jag.
           Johan log mot mig. Han hade fyllt sina händer med rosenblad.
          ”That’s enough for today”, sa han. Han slog i klangskålen. Gruppen samlades och la sig på golvet.


Du kan berätta vad som helst för mig.


Gruppen blundade. Johan började gå mellan deltagarna. Han placerade rosenblad över deras ansikten.
          ”I’ll get the incense”, sa Katarin och rörde sig mot utgången.
           ”Where is she going?” sa jag. Dörren stod öppen.
           ”It’s meditation”, sa Johan.
           Jag följde henne med blicken. Hennes rygg, hennes fläta, jag förstod inte vad som var på väg att hända.
           ”Hon höll mig inte”, sa jag.
           Johan gav mig ett rosenblad.
           Jag pekade på Katarin.
           ”She didn’t hold me.”
           ”Oh”, sa han. ”You want to share with the group?”
          Jag förstod inte frågan. Jag släppte bladet.
           ”I’m sorry”, sa Johan.
          Jag förstod inte vad det var meningen att jag skulle säga eller tänka. Katarin gick mot utgången, jag var snurrig och mitt medvetande gled genom rummet.
           ”Katarin!”, sa Johan och hon vände sig om.
           ”Take her head.”
           Hon kom tillbaka och tog mitt huvud i sina händer. Johan slog i klangskålen. Efter två sekunder grät jag.


Prästen. Tärnorna. Fästmannen. Han tittade på dem, min dotters fästman. Tärnorna. Hur han tittade på Sally.


Hans hjärta. 


All sin omsorg. 


Att vika hennes kläder. Att diska hennes disk; you deserve the best, läkemedel. Semlor. Jag hade sett en karta lergigan på hennes nattduksbord, jag hade sett en magnet på kylskåpet, I’ll take care of it, rosor, hans händer.


”It’s okay”, sa Katarin. Mitt ansikte var blött. Hon la ner mitt huvud. Johans röst fyllde kapellet.
           ”Breathe in”, sa han, ”breathe out.” Jag ville bara göra rätt. Katarin tog tag i min fot.
          Den är tyngre än allt, tänkte jag.
”Breathe in”, sa Johan, ”breathe out.” Det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna lyfta den på egen hand.
          ”And now I want you to hold your breath – ”


Jag kan inte.


”Hold your breath until I —”


Den är tyngre än allt.
Min fot
Den är tyngre än ett smörpaket min fot Katarin ska jag alltid behöva Katarin nu jag och Katarin HJÄLP MIG.