appen loggar in mig och jag
knackar inte,
knackar ibland och ibland inte
det är inget krav men jag gör det ändå
samma lägenhet, på insidan av köksskåpen, massivt trä
synd att det är inrökt, som ett minne av åttiotalet
hej, säger jag
jag skall få en trappklättrare, säger brukaren,
så om du ser någonting,
är det folket som skall installera den
nej, säger jag, trapphuset är tomt, där är bara trilobiter
vad är trilobiter?
så jag öppnar köksskåpen, och tittar på träet, håller mig i det,
(ofattbara ytor)
appen
nej, jag har inga cigaretter,
tångskogar, har du hört om kelpen?
den blir många meter hög
stannar du länge? hur länge? hur länge stannar du idag?
ring till dem, fråga när de kommer, jag kan inte hjälpa dig
jag vill inte
jag vill bara göra det jag är ålagd
där står ett paket havrepuffar
appen
underläggen finns i hallen, säger brukaren
och hjulen snurrar under hans händer, snurrar först, innan de fastnar
aj: dörrkarmen
jag måste ut och se, för är du säker på att de inte finns där ute?
jag tycker att jag hör hammare, slagborrar
det är blåbetong där ute, det är asbest under den här mattan
svartlim heter det, världens starkaste lim
så starkt att det är otillåtet, man får inte lägga golv på det sättet längre
nej, de är inte där
skålen slår ut som en blomma över bordet, mjölk som rinner
havrebåtar
det finns ingen tid för det här
jag har gula fläcken, säger brukaren, och det hjälper mig att se
sådant som har hänt för länge sedan
moln utanför fönstret, plastmattans mönster, appen, som nu vill att jag skall gå
jag säger
: jag såg dem, och vi talade
: du hade rätt, det pågår en anpassning,
och brukarens skägg börjar rista
faller som torrt gräs över bröstet
över det insjunkna bröstet, och naglarnas matta ytor
: de är fyra stycken där ute, nej fem
säger jag
: de placerar skenor just nu, slätar ut trilobiternas skal, fäller
sin frihet, över det där mörka som blir till
brandgula knappar och lyser, pressas och lyser igen
jag har arrangerat det här, säger brukaren
med en andedräkt som smälter tapeterna
katetern som en orm längs benet
de behöver kraftiga verktyg, blåbetongen du vet
den är som ett sköldpaddsskal, kring utbrunna fimpar
frukosten har tappat intresset
(appen)
solen vill bryta igenom
(appen)
det känner vi båda
hur den skrapar på ytan, och bränner hål i skafferiet
(appen)
fasaderna, så kalla att de glöder
jag måste gå.
ja, men lås inte,
jag behöver vara redo när de ringer på
och säger att allting är klart,
så lås inte,
du kan behålla nyckeln,
jag kommer imorgon, du behöver inte sitta här,
du kan leva som vanligt!
så säger vi, och jag faller ut, jagad av hjulen som inte kan rulla,
händerna, som vill röra vid hjulen,
och med mig har jag en plastpåse
med avfall som skall slängas,
innan tummen faller
ner över sensorn i en kyss