Jag skulle också kunna sluta, tänkte jag, jag skulle kunna säga upp mig eller bara sluta utan att säga upp mig och låta lönen fortsätta komma tills någon insåg att de timmar som jag rapporterade inte innehöll något jobb. Det skulle kunna ta lång tid innan någon upptäckte.
Himlen var täckt av låga moln i en jämn massa. Luften var fuktig och tung.
Rapporterade jag bara timmarna i systemet och skrev några meddelanden ibland och deltog på vissa väl valda morgonmöten, skulle det kunna gå lång tid innan det uppdagades, och efter det skulle det gå några månader till medan processen sattes igång och sedan färdiggjordes.
Kanske skulle det ta lika mycket tid att simulera jobbet som att faktiskt göra det?
I jobbportalen låg flera uppdrag öppna. Jag hade ett sextiotal olästa meddelanden som ansamlats. Det äldsta var åtta månader gammalt.
Det vore dumt att sluta. Det vore lättare att behålla jobbet och göra det halvdant och dåligt än att simulera det, det skulle kräva mindre tid av mig.
Jag lyssnade på ljudet av en förbifarande bil, det lät annorlunda när gatorna var våta.
Han kommer tyvärr inte vara med oss längre, löd början på ett mejl från HR-avdelningen ett par dagar senare. Det följdes av några välnötta formuleringar om det han betytt för alla på avdelningen, samt beklagelser över att man nu tvingats avsluta samarbetet. De vars projekt detta rördes av, löd mejlet, skulle själva stämma av med sina respektive projektledare och ansvariga. Jag borde ha räknats bland dem som detta påverkade, men bland mina officiella timmar syntes inget som just då länkade mig till hans projekt. En italiensk projektledare skrev och bad mig låsa upp några av de presentationer som han suttit på inför konferensen. Vår ukrainska receptionist skrev och bad mig bekräfta att han lämnat sin svarta ThinkPad med mig, vilket jag förnekade, vilket hon skrev var underligt då han sagt att han gjort det, vilket jag höll med om var underligt. Är du säker på det, frågade hon mig, och jag skrev ja, det är jag faktiskt ganska säker på, och raderade det sedan utan att skicka. Faktiskt såg alla datorerna identiska ut. Det är jag ganska säker på, skrev jag istället. Men nu är jag inloggad som mig så jag vet inte om datorn faktiskt var hans, skrev jag och raderade sedan igen utan att skicka. Jag frågade istället vad mer han hade sagt. Hon skrev efter en kvarts författande att det tyvärr var allt, och att jag skulle höra av mig om den dök upp. På frågan om hur akut jag behövdes inför konferensen svarade hon efter ytterligare en lång kvart och bad mig tydliggöra vad jag menade, vilken konferens det rörde, för hon kunde inte se några konferenstimmar på mig. Han skulle förbereda inför VD:ns panelsamtal, skrev jag. Det visste hon om, svarade hon, det skulle de ta hand om.
Mina kollegor höll kontakten i krypterade chattgrupper som för det mesta låg helt tysta. Ibland skickade någon ett larvigt meme som möttes av artiga skrattemojis eller tystnad. Vad har han gjort, skrev jag i två av dem, och möttes i den ena av en skärmavbild av mitt inlägg i den andra.
Kukbilder, skrev en.
Till VD:n, tillade en annan.
För få, alltså, skrev en tredje.
Att de visste och teg bedömde jag som osannolikt. Att de inget visste och heller inte var så nyfikna var mer troligt.
På intranätet läste jag vilka som besökt mina forna kunder. Där stod en blandning av Mitchar och Jeffs, Codyer och Natalier. En Ross hade sedan sex månader stått för kontakten med en som tidigare varit min, en Russel hos en annan.
Jag skulle kunna författa ett kryptiskt mejl till min frånvarande chef och säga att jag skulle passa på att göra en runda på kontinenten, så att vi inte skulle lämna allt åt amerikanerna. Det sista skulle jag inte skriva utan låta stå underförstått.
Jag behövde fundera lite på vad det var jag ville. På om jag ville göra karriär på vår lilla boite eller om det fanns något annat där ute. Jag stod på gränsen av vad jag själv kunde svara på. Det behövdes fler datapunkter för att påbörja ett svar. Jag skrev några inledande rader på ett mejl och gav sedan upp. Det låg kvar i mejlprogrammet med en röd tagg draft bredvid sig.
Kanske, slog det mig då jag höll på att somna, kanske hade beslutet redan tagits åt mig. Kanske hade jag blivit exkommunikerad och min flyktplan bara var ett invecklat sätt att dekorera detta faktum. Men exkommunikerad för vad?
Jag funderade på den möjligheten ett tag och lät tankarna bygga fantasibyggen om hur det gått till, tills byggena började göra allt mer vågade hopp och nå platser som hade allt mindre med min situation att göra, som alltmer framskred som flera fronter i ett uråldrigt krig mellan inbördes tävlande drömmar, var och en med sin egen stämning och logik som blandades i sömmarna som spreds utåt, och över fronterna drogs nya linjer på kartan som man lät sväva över det hela, och under skuggan kastad av en av kartans bleka öar satt jag och en medkonspirant och väntade, hon var vänlig och kunnig och hävdade att vi skulle stå säkra här, då ingen kan bryta mot den optiska lag som faktiskt var en av få lagar som ingen kunde bryta, då inte ens Gud själv kunde konstruera en triangel där summan av hörnvinklarna inte var hundraåttio grader, förutom i sådana specialfall som då vinklarna låg på klot eller liknande, för tänk dig själv, sa hon, om Gud ser saker som de är, skulle han då inte se ljuset som det bryts? I Guds andes glas ser han stjärnan som den är, genom ljuset som det är och hur det bryts i glasets blåsa. Och vilket ljusbrottet var fanns det ingen som ville säga, men jag kände att jag alltmer var den som förbrutit sig, och rädslan för att fängslas blandades med skulden jag inte kunde placera, upptagen som jag var av att försöka minnas den detalj jag glömt som skulle kunna ha förklarat hur jag funnit mig själv här, under marken på en avlägsen ö i en lerig grotta som alltmer hotade att kollapsa. Facklan på väggen brann med en fladdrande låga, som om den hade ett helt eget vädersystem här nere, trots att ingen vind härjade i tunneln förutom lågans. Marken var tunn och under oss hade man grävt för djupt och föll vi var det genom ändlösa skikt vi skulle falla. Sedan var jag i ett vitt hus där en frånvarande patriark såg ut över sina välskötta gröna gräsmattor där flera sprinklers rytmiskt pyste ut sina små vattenstötar som direkt blev till ångmoln i torkan och hettan som rådde. Molnen gled över gräsmattan och bildade både hög- och lågtryck och lokala små regnskurar med blandat snöfall och lätt uppehåll, och över vissa krön väntades åskväder medan andra bara kunde vänta sig skiftande vindbyar.