Du fann mig
när regnet halvvägs ner
frös till flingor
strilade luften omkring oss
sensommarens nostalgi
höstens melankoli
Jag mötte dig
i änden på cirkeln
där löften smakar viol
lindade i en intimitet
vi sent ska återhämta oss från
*
Jag minns natten
när vi befäste vår kärlek i orden
den meterhöga snön täckte marken vit
kylan mot huden när mina vacklande steg gav vika
värmen från alkoholen i din andedräkt
när jag föll och du varsamt lyfte upp mig
väl hemma
med din kropp under min
viskade du att du älskade mig
trots att vi båda tidigare hade uttalat de orden
behandlade vi vår nya kärlek
som att den vore den första
*
Vårtecken städar staden
snöänglar
sörjer under grus
höga på oxytocin
ignorerar vi
vinterns svält
inte barn
ännu inte vuxna
parafraserar vi
gamla vanor
nya flyktvägar
samma
anknytningsmönster
i blåa tunnelns trappa
kysser du mig på pannan
ett ögonblick
ett efteråt
fast före
du målar mina rum
i havets färger
överallt
anledningar att älska
i din ömmande blick
ser jag mig själv reflekteras
en nyckelpiga kryper längs
blommor
av bläck
armhåret reser sig
blottar solkyssta fläckar
än finns inget att läka
än finns inga minnen
så vi drömmer om allt
*
Klär dig i alla ord jag hittar
försöker se vilka som passar
obegriplig / ofattbar
är det samma sak?
listor av ömhet
numrerade
utan inbördes ordning
otrygghetsförnimmelser
mina såväl som dina
projektionsytor
för omättade behov
fantomsmärtor
klingar av
din värme
lägger sig
likt en tung filt
hjärnan har inte vuxit klart
hjärtat känner inga gränser
du lär mig enkelheten i att finnas
jag låter dig klä av mig
du beundrar mina principer
jag flätar ditt hår
på sjunde våningen
blickar vi ut
syrenernas oändlighet
himlen är hög
och ligger för våra fötter
*
Vet inte vad som väckte mig först
dina fumlande steg
din spritdränkta andedräkt
eller mitt förlorade andetag när din kropp blev en del av min
Van vid att nätterna präglades av plötsliga uppvaknanden när du drack
väckte mig
men inga misstankar
förrän du i ett försök till omfamning
klämde så hårt
att din tyngd inte bara kändes utanpå
utan också inuti
Rädslan att inte kunna andas
överröstades av din ansats till ord
när du böjde dig ner och bet mig i kinden
samtidigt som du fortsatte pressa din kropp mot min
Sökte dina ögon
för att visa obehaget i mina
skar mig på din blick
som mötte min
utan att du såg mig
Du höll mig i din mun
som ett löfte
tills din tunga tröttnade
rullade bort
vaggades av dina egna snarkningar
Hopkurad
så långt in mot väggen som möjligt
för att skapa största möjliga distans på 140 centimeter
låg jag vaken
i ett försök att hålla minnena vid liv
*
Spjälsängar rymmer
ångestklädda barn
i allt för späda
kroppar
går sönder
inuti
allt annat intakt
min vanmakt
att skydda dem
Hur förklarar jag för våra barn att
våld och kärlek inte kan samexistera
utan att din kärlek
fråntas dem
hur kan jag övertyga dikten om detsamma
ur stånd
i väntan på att deras kroppar
ska växa in i ansvaret
de för tidigt fått axla
sjunger jag istället vaggvisor för dem