hur långt blir mitt hår innan jag
skänker det till marken som smuts
och skänker det till smutsen som
ett svek varenda gång det ska
rädda mig från mitt rum fattar
jag lösa trådar och sköra
band och sliter ner det som
en gång var fixerat i hjärtat
som spricker varenda gång jag
tänker på att jag verkligen vill
se in i dina celler som spå-
kulor rulla runt i dig som
såpbubblor marinera dig i
kattungar bädda in dig i
sockervadd lösa upp dig i
sprit och ren och fin låta dig
torka i solen ställa ut dig på
Louvren som ett helt blankt
guld för ögonen att roa dig
med rosor och hundra söner
hundra döttrar i hundra år
och små sånger och stora ord
och trädkronors skuggspel ska
lysa över dig, leopardlik, och
skugga mig när jag täljer perfekta
pinnar som du kan kasta till
perfekta hundar på fester till din
ära varje kväll skulle vi hedra
dig spegla oss i dig och älska oss
själva mer för att vi älskar dig och
jag skulle oblygt o offentligt hylla
mina fina tänder konstiga ögon
riktar en kärleksstråle rakt fram
för alltid och rakt igenom allting
med min fasta övertygelse att
med tid kommer blomster där
det strålar kring kanterna men
sanningen är att ljuset kommer
inte in bara för att det finns
sprickor det krävs pålitliga
ljuskällor ett oavbrutet
flöde en svävande orb magi
behövs mörker inte bara frånvaron
av ljus, en massa, kompakt, opak
som blir synlig först när strålarna
slår mot ytan och reflekterar
att det är för sent att jag är halvt
synlig när du blundar ser jag
att sprickorna är portaler till andra
universum med andra gudar som
spelar ett annat spel men snarlikt
ett fallande löv istället för en
fjärils vingslag kanske bara
ett annat löv på ett annat träd
är allting förskjutet, modifierat:
mitt ansikte skönare mina manier
mer subtila frenetisk på ett sexigt
sätt tillgivet neurotisk med klädsam
dragning till din depression så gullig
så mild så självklart övergående och
arbetet enklare för kroppen men
kärleken är en idiotisk karusell
där man reser sig upp och
går självmant till nästa lilla
cirkusdjur för att komma runt runt
ett sjölejon en tiger en ståtlig ponny
man blir trött på att byta man vill
bli buren som ett barn hela vägen
som aldrig tar slut som e infernaliskt lång
och varsamt utsmyckad med ens mammas
många ord och gester som kröker sig
i en typiskt frånvarande fadersfigur
medan några samtida poeter står och tittar på
och skäms över att en samtida poet e så simpel
man börjar svettas tills man blänker av
tunna silverådror i gråsten, vackert och
i svetten kan man ana tårar och
någonting svart, ett slags smink
som fyller ögonen och munnen och
man vill fråga hur du mår vad du gör
och håller en gruppchatt vid liv
enkom för detta trötta företag vid
kanten som man snuddar vid
strecken som leder till botten
befolkas av dom som väljer vilken sten
jag ska landa på som väljer vilken färg
bärs av den älskade som frågar vilken färg
blir alla färger blandat
nej vilket ljus strålar ur hjärtat som ett rave
nej vilken färg är frånvaron av färg, vilken färg
blir alla andra färger nedsänkta i glömska
vilket mörker kan dölja något ännu mörkare
vilken nyans har det svarta nu, när mättas
pastellen och blir granit, kobolt, midnatt när
jag jobbar in glömskan i tyget, stora sjok
som täcker dagarna och nätterna
och smälter in i konturerna
en knappt märkbar slöja höjer
och sänker sig över oss
men sorgfloret skär sig
separerar trådarna från hålen
och bildar en spets
i ordets alla bemärkelser i gliporna
ser man både in och ut och udden
tar sig alltid igenom och det
yttersta är alltid ansträngt
hela vägen och ända in i
sorgen en stenmur att flytta
framför sig som skydd och ok
väghinder och minnesregler
blir statyer och reser monument
tills kontinenterna befolkas av sten
tills nya landmassor dyker upp,
helt i marmor, malakit, opal och
bildar broar in i värddjuren och
värddjuren får inte glömma nåt