eller Jag undrar var hon är men jag saknar henne inte
Jag gick av vid fel korsning. Det finns inga busshållplatser, bara vägskäl. Jag såg några små stånd där det såldes bananer och klev av bussen. Eller så tog jag fel buss från första början. Jag läste platsnamnen på bussarnas skyltar och valde det som lät vackrast. Huehuetenango. Eller så var det Sololá. Men det var inte där jag hamnade. Jag hamnade på en gård, i djungeln. I ett hus med någon som heter Nicola.
En mycket liten hand vidrör min och jag slits ur sömnen. En närvaro. Någon andas. Något luddigt. Svart päls över min handrygg. Jag välter mig ur hängmattan jag har sovit i och skalar av de lagren av filtar och siden jag virat runt min kropp för att hålla värmen. Först då ser jag Nicola vid dörren. Hon tittar på mig med en road min. Mellan oss står apan. Liten och svart, med en vit fläck över bröstet. Jag trycker mig mot väggen. Något i mig pulserar. En nyvaken känsla av hat. Nicola slinker ut för att gå upp till huvudbyggnaden och fråga vems apan är. Tillhör hon någon? Innan hon stänger dörren kan jag se att det är gryning. Det ligger dimma över gräset.
Kvar står apan och jag. Hon har huggtänder men hon är inte intresserad av mig, bara min väska. Hon rotar fram en bok och börjar tugga på de fuktskadade sidorna. Det gör inget men sedan plockar hon fram min tandborste. Hon tittar mig i ögonen när hon sätter tänderna i den och börjar tugga. Jag svär tyst men rör mig inte. Väntar bara på anfallet som aldrig kommer. Ljuset från solen som går upp faller in mellan de glesa väggplankorna.
Hon följer efter mig ut på gräsmattan. Hon är alldeles för nära. Jag drar undan min hand när hon försöker fatta den och skyndar upp mot det stora huset dit Nicola gick. Apan stannar kvar och jag kan känna hennes blick. Den letar sig in under håret som klibbar mot min nacke.
De hittade henne i djungeln. Ingen vet vad som hänt henne men hon hade sår över hela kroppen och en bruten arm. Pälsen var tovig och blodig. De bar hem henne till gården, hon var för svag för att göra motstånd. Hon läker långsamt men det är tydligt att hon är sin egen, bara sin egen. Blodet är borta nu, de tvättade henne med en tvättduk och hon vill inte längre bitas. De har gett henne en rabiesspruta. Hon har inga sjukdomar men det betyder inte att jag tycker om henne.
Jag går ensam ner till dammen. Leran i strandkanten är mjukt grå. Jag tar den i händerna och drar den över benen. Den stelnar snabbt i solen. Jag simmar naken ut till flotten som flyter mitt i. Luften är tungt varm och solen är dold i ett dis. Jag somnar med fötterna i det svala gyttjevattnet.
Det var kväll när jag kom till staden, jag hade rest i över ett dygn. Jag hade färdats i ett vakuum. Husen var sammetsytor i mörkret. Gatorna luktade varm sten. Jag hade rest från en himmel som föll om och om igen. Jag grät när jag tog farväl och min syster sa att jag inte behövde åka om jag inte ville. Men jag hade inget val för jag kunde heller inte stanna. Jag hade redan packat. Mitt pass, min luvtröja, min parfym i en liten flaska, i en liten ask. Jag skrev i min dagbok på flygplatsen i Atlanta, Georgia att jag är helt ensam nu.
Han var den första som mötte min blick. På en bar, en plötslig värme. Eftermiddagssolen slog in genom de öppna dörrarna mot de rosa väggarna. Ett mjukt ljus som lindade in våra axlar och vinden utanför stillnade med kvällen. Han satte sig mittemot mig som om det är något man bara gör och ställde frågor som om jag hade något att säga. Ben, Benjamin med ett alldeles vanligt engelskt efternamn. Han såg ut som någon jag känt i ett annat liv. Efter döden eller innan födseln. Det var skönt att lyssna på hans röst. Jag kände direkt att jag ville höra den rösten säga namnet på alla kroppens delar och veta att det var mina kroppsdelar som uttalades. Mina underarmar, mina knäskålar, mina innanlår och alla platser som saknar namn. Gropen som bildas där mungipan kröks. Huden bakom öronen. Linjen där bröstet möter bröstkorgen. Du rör dig inte som du pratar sa han efter en stund och såg bortom mina tänder, under tungan, ner i svalget. Det skakade mig. När kvällen var slut gick vi ut i natten och mot en svalnande husvägg kysste jag honom för om jag inte fick kyssa honom då, skulle jag slutat andas. Jag skulle törstat ihjäl om jag inte fick dricka hans saliv. Jag var en isglass i hans mun som rann längs hans vackra haka och ut i en stor kladdig pöl på kullerstenarna. Jag hade tunnelseende och det var inte på grund av alkoholen vi druckit. Jag ville få honom så kåt att det svartnade för hans ögon. Jag kunde känna min puls ända ut i axlarna, som slag under nyckelbenen och marken skälvde men vulkanerna runt staden stod tysta. Han följde mig till mitt rum och sa godnatt vid dörren.
Dagen efter promenerade vi längs de dammiga gatorna i utkanten av staden, precis vid en av vulkanernas fot. Alla hus stod tomma, ingen hade hunnit flytta in. Hus som bara spöken lever i och som ekade när jag ropade hans namn. Gamarna flög lågt över våra huvuden och på ett av taken kände jag hur han smälte och kom i mina händer.
Han bad mig följa med honom och jag hade ingen annanstans att ta vägen. Vi lämnade staden tillsammans och reste mot stranden. Somnade i solen på ett lastbilsflak. Havet var oroligt när det mötte oss. Om kvällarna stillnade brisen och nätterna var nästan outhärdliga. Vi blötte lakanen i kallt vatten och la över kropparna.
Det var mörkt i trädgården där vi satt under limeträdet som blommade. Han bad mig igen att följa med honom, ännu längre söderut. Öarna där är de allra vackraste sa han. Jag sa att jag skulle tänka på det. Rummet vi sov i luktade fukt. Vatten dröp långsamt från taket. Jag kunde inte sova utan myggnät och hans kropp klibbade fast mot min. Jag gick och köpte melon till frukost innan han vaknade. Vattnet var lugnare på morgonen och jag simmade ensam över korallerna. Efteråt väckte jag honom genom att lägga mina blöta händer mot hans bröst. Han slickade mig tills jag kom och jag hade redan bestämt mig för att lämna honom för jag gick som sönder när han tog i mig.
När jag vaknar sitter apan på stranden och tittar på mig. Jag sätter mig upp. Hon vänder sig om och försvinner bort, lullar in bland träden.
Om natten är djungeln tät omkring oss. Tjocka mjuka blad och trädstammar som står tysta i gyttjan. Ceibaträdens rötter sträcker sig hela vägen ner i underjorden. Det är kallare här än på stranden och man måste ha en sjal över axlarna. Vi kan höra jaguarernas spinnande i mörkret och ozeloternas. Lysmaskar lyser upp vägen till vårt rum. Jag drömmer om Nicaragua och vaknar plötsligt av att apan bankar på dörren men jag släpper inte in henne.
Vid frukosten sitter hon plötsligt på stolen bredvid min. Hon har smugit sig intill och nu pillar hon lite med bordsduken och tittar på mig. Hon tror att jag inte märker något. Jag ger henne lite av min melon. Hon stirrar på mig när hon tuggar. Hennes tänder blottas. De sliter frukten i små stycken. Som mitt kött. Jag tittar äcklad på när hon tuggar med fruktsaften rinnande längs hakan som om inget spelar någon roll. Någon säger att det är en monsun är på väg trots att det är fel månad och jag dricker upp mitt kaffe.
Hon går bredvid mig på stigen genom djungeln. Jag känner den mjuka pälsen på hennes huvud mot mina fingertoppar. Hon vill visa mig något och jag följer motvilligt efter. Hon är målmedveten och alldeles för säker på att jag ska följa med. Gräs och grenar rispar mot mina bara vader. Om jag vetat att hon skulle tvinga mig hit skulle jag tagit på mig jeans trots att det är för varmt. Ibland springer hon i förväg men stannar och vänder sig om. Väntar otåligt in mig. Plötsligt öppnas grönskan upp som i en sal. I mitten står ett enormt träd. Rötterna är stora och grova och går som i spiraler runt stammen. De sträcker sig längs marken som om de sprängt sig fram. Apan tittar överlägset på mig, sedan klättrar hon snabbt upp i trädkronan och försvinner. Jag lutar mig mot trädet och lägger kinden mot den skrovliga barken och lyssnar efter stammens hjärta. Länge står jag så men apan verkar inte vilja komma ner igen och jag letar mig tillbaka till gården. Det tar längre tid på egen hand.
Luften är tyngre att andas här men den är inte fylld av desperation. Vi är flera som har samlats på den här platsen utan att veta varför. Gränsvakter stannade bussen på vägen upp hit och kontrollerade vår packning. Man får inte ta med frukt och frön. Inga blommor. Floran har gränser som går som silkestrådar genom marken och slingrar sig som rötter upp över bergen. Förbi kaffe- och bananplantagen. Marken som togs ifrån folket och styckades upp av United Fruits. Ingen minns längre var Dos Erres låg. Kropparna som grävdes upp. Löste domsluten alla döda själar ur jorden? På andra sidan bergen finns ananasfält. Rosa snäckskal i svart sand och ett hav med en annan vrede än det jag just lämnat.
Vi gör inte så mycket på dagarna. Djungeln har mer tålamod än havet. Den låter mig vara ifred. Nicola ligger i hängmattan bredvid min. Jag tycker allra bäst om timmen mellan nio och tio när daggen långsamt lättar. Jag läser en roman utan att minnas meningarna. Nicola blundar mot solen och frågar vad den handlar om. Jag vet inte, den är inte speciellt bra. Nicola är äldre än jag och tar hand om mig bra utan att jag behöver be om det. Vi saknar båda våra systrar.
Efter den gemensamma middagen i stora huset spelar vi kort med de andra som bor på gården. De flesta jobbar med matlagning och som turistguider. En av dem tog med oss till en grotta i närheten. Det var vackert men jag hade fel skor och var hela tiden rädd att halka. En annan tittar på mig med stora hundögon och jag förstår att jag får honom om jag bara vill och det är lockande som tröst men jag skulle bara bli besviken.
Om kvällarna tvättar vi oss vid brunnen utanför vårt hus. Den vita tvålen doftar som barndom. Pudrigt, inslagen i sitt vita papper. Vattnet gör aldrig riktigt rent, det lägger sig som en hinna över huden men jag börjar vänja mig. Nicola står bredvid mig och tvättar sig under armarna. Jag räcker henne tvålen, hon räcker mig sin tandborste.
Apan har inte synts till på några dagar. Kanske kommer hon att ge sig av före mig? Kanske sover hon i träden. Närmare himlen än marken. Kanske snarkar hon. Löven fladdrar nära hennes tunna läppar. Kanske drömmer hon. Jag packar upp alla mina kläder och tar dem till tvättstället. Blöter ned dem så de blir tunga. Skrubbar in tvättmedlet som luktar starkt chockrosa med en rotborste. Jag står där i timmar. Med ryggen böjd över karet. Jag undrar var hon är men jag saknar henne inte.
Sen kommer hon smygande när hon tror att jag sover och klättrar tyst upp i min hängmatta. Jag ligger helt stilla. Den lilla kroppen på mitt bröst. Jag har inte känt tyngd över min kropp sedan han och jag skildes åt. Det går två av hennes andetag på ett av mina. Hennes hand är som min och jag drar mina fingrar över hennes naglar som är som mina naglar i miniatyr men alldeles svarta. Hon har tunna linjer i sina händer. Hennes mun har aldrig kysst en annan apas mun.
De bränner Djävulen på gårdsplanen och smäller smällare i huset. En röd docka i papier maché står i lågor och glödande bitar av papper stiger sakta upp mot natthimlen. Vi sitter i gräset på en filt och ser på. Nicolas kinder är varma från elden och apan är uppspelt. Hon sitter hos mig en stund men kommer inte till ro, istället ställer hon sig upp och tjuter. Hon är inte arg, det är något annat. Det är spännande tycker hon. Hon rusar fram och tillbaka mellan oss och elden. Hon tar min hand och drar mig med. Vi ska stå nära, nära. Hon tittar på mig och sedan tittar vi på elden och önskar att våra demoner ska brinna inatt.
Det finns inga äpplen att äta här, inget gräs att röka. Det finns inga tusenskönor, inga dammiga speglar. Ingen arm runt midjan i mörkret. Håret växer sig tjockare. Jag smörjer såren på vaderna med tea tree-olja. Silverarmbanden är tunga runt handlederna. När jag flätar håret om kvällarna sitter apan bredvid, mycket nära. Hon plockar i hårtopparna, i stickningen på min tröja. Jag vill att hon ska förstå att jag inte har några loppor men det går inte fram. Ibland är det som om hon inte lyssnar alls. Men hon luktar päls. Som en svart katt som legat länge i solen. Som sand och varm hud. När hon lagt huvudet tillrätta mellan mina bröst somnar hon och jag känner hennes hjärta mot mitt. Som ett fågelhjärta, snabbt pickande. Ben är flera länder bort, bakom flera berg och tempel. Han har skrivit ett långt mejl om hur han saknar mig, min hud och mina händer. Jag grät när jag läste det. Nicola som satt vid datorn bredvid tog min hand och kramade den hårt. Åh lillan, sa hon, jag vet precis. Jag tänker på hur jag somnade med huvudet på hans bröst. Jag undrar om apan någonsin har känt likadant. Om hon känt samma lugn, samma lust, samma sorg när hon vaknat. Jag vill inte väcka henne för att fråga.
Jag måste åka vidare. Kvinnan som äger gården kör till Guatemala City med sin jeep och jag får följa med. Hon sätter på Jingle Bell Rock på högsta volym och sladdar ut från gårdsplanen. De första nätterna var jag förvirrad över att det var hit jag kom. Nu vet jag att apan sprang genom djungeln och över bergen den morgonen. Hon svingade sig mellan palmerna och barrträden. Med andan i bröstet, utan att stanna förrän hon var framme vid bananståndet. Nu vet jag att det var hon som kravlade längs landsvägen och tvingade mig av bussen med sin tysta apröst. Hon står där idag också. Stilla i skuggorna vid korsningen i Poptún.