När började slutet för mig och Amina? Jag ser det i blixtnedslag. Blixten slår ner och splittrar bilden i flera. Rök från åskeldar gör det svårt att se. Jag drog runt henne i en kundvagn. Vi drog från parkeringen och gångvägen bort till bäcken. Vi var flera. Flera vagnar. Amina var hög. Vi rökte på. River hade fixat. Vi stod i en ring med de andra på parkeringen. Mina ögon sökte Rivers. Han hade en ljust blå jeansjacka. Amina sa att jag skulle titta på henne när vi pratade med varandra. Jag var hela tiden uppmärksam på River som rörde sig mellan grupperingarna, då och då viskade nära någons öra. Man kunde inte låta bli att lyssna. Och när han såg på en var det som om han verkligen såg vem man var. Han tog sig den tiden med alla. Att se den han pratade med. Men samtidigt hade han en stark drivkraft och riktning. Var intresserad av vissa samtal och vissa personer för att de skulle föra honom någonstans. Han kunde gå iväg med armen om någon. Jag såg ryggtavlorna på väg bort. Rök från någon avlägsen stans. Vi tittade på himlens konstigt rosa färg. River var tillbaka. Han frågade om han och jag skulle gå en sväng. Jag kunde inte tacka nej till det. Amina hade just sagt att hon hade chips hemma, att vi kunde dra dit. Nu viskade jag i hennes öra att jag måste göra en grej. Jag mötte inte hennes blick. Jag och River gick i tysta bredvid varandra. Upp på en liten höjd som jag inte kände till, vid höghusen. Jag undrade varför River hade valt mig. Vem han var. Vad som skulle hända. Han frågade vad min plan var. Jag hade inget svar. Han berättade att muren kring centrum var klar, att han skulle ta sig in dit. Att han skulle söka dit som guide. Jag stod så nära att våra axlar nuddade. Han stod kvar. Jag tog mod till mig och la armen om honom. Och flyttade mig så att jag stod framför honom, lät det bli en omfamning. Han stod stilla. Höll om mig tillbaka. Det var kyligt den kvällen, efter många heta dagar fick marken en andningspaus. Jag huttrade. Det blev varmare av att stå som vi gjorde. Vi höll om varandra i tystnad, men mitt blod brusade. Vi föll ner på marken.
Jag står nedanför det som var kullen, det som var höghusen bredvid, och jag kan fortfarande se oss där uppe. Det var Rivers plats och utsikt. Han sa att toppen var en skräphög, men han gillade den för att det växte så grönt och vilt på den. Min blick underifrån nu. Aminas blick underifrån då. Jag vill in i den tiden och inte. Det förvirrade ögonblicket. Strax innan omfamningen. Jag vill röra vid den som rör mig. Mitt bäcken höjdes i en båge från marken. Jag var fylld till brädden. Grönt brus. River bara nuddade mig. Jag gjorde allt själv. Jag var fri.
Jag läste om toppen i centrum sedan. Den var verkligen ett avfallsberg. Rester från gamla rivna hus, allt möjligt låg begravt där. Det borde ha varit farligt att vistas där, men växter och kryp frodades. Det var något så intensivt levande över platsen. Jag förstår att River drogs dit. Luften stod stilla vid bergets fot. Liksom vibrerade. Bara högst upp kunde man känna vindarna. Och när jag låg i gräset med River var det något som stacks. Jag hade röda prickar på huden när jag kom hem. De var värdefulla spår. Jag fotade mig med dem naken framför spegeln i badrummet. Struntade i att duscha trots att det kliade. Det var ett myller av små djur vid toppen. Kryp som blev fler och fler. Nu är de uppbrända. Men då: långa gröna stänglar. Halsar som ville slingra sig runt varandra. De små hårstråna på hans mage som ben från försvunna insekter. Vid byxlinningen hopade de sig. Luften surrade, men själva djuren var osynliga. Om hans hjärta var ett plommon skulle jag spara det i min ficka. En hemlig fläck som ändå syntes på mig.
Får jag din hand? frågade Amina. Jag räckte fram den, lät henne hålla den. Nu är den min, sa hon. Detta hade skett långt tidigare, men hon hade skrivit om det i sin dagbok. Och hon hade skickat en bild av det till mig natten efter natten i kundvagnen. I mörkret, när vi befann oss på olika platser, då hon släppte på självkontrollen. Då fick jag veta mer än jag ville veta. Jag hade gett henne min hand och jag hade glömt bort det. Jag tyckte om att se Aminas händer röra sig över pianot i vardagsrummet i ljuset från fönstren. Aminas fingrar var graciösa och nådde större intervall än mina. Hon blundade och böjde sig över instrumentet när hon spelade. Hennes rosa hår i en kantig frisyr. I ljusstrimmor såg jag dammpartiklar sväva. De var i hela luften. Att vi andades in dem, men inte kände något. Att vi kände så olika. Jag minns en pianotävling, eller snarare det som följde efteråt. Förr, innan jag började som guide, blev jag nervös när många personer tittade på mig. Jag såg inget i strålkastarna uppe på scenen. Jag såg inte noterna, de hoppade ur notsystemen, arken lyste vita. Mina fingrar rörde sig på något magiskt sätt som de skulle, men jag var livrädd för att tappa bort mig för då skulle jag aldrig hitta tillbaka. Jag spelade mig igenom stycket i blindo. Efteråt satt jag bland de andra på sammetsstolarna i salongen och hörde namnen läsas upp. Amina var sjuk, annars hade hon vunnit såklart. Vinnaren, en kille från skolan några årskurser över oss, fick gå upp och ta emot en blombukett och ett stipendium till en kurs i centrum. Sedan tackades övriga solister och namnen lästes upp. Och först var mitt. Jag blev rusig. Jag satt i mörket och lyste. Tyckte domarna att jag var näst bäst. Det måste ha varit därför de läste upp mitt namn först. Jag kände mig upprymd trots förlusten. På vägen hem sa jag det till mamma, att de kanske såg potential i mig, eftersom de hade läst mitt namn först. Hon låtsades som om det kanske var så. Eller trodde hon det? När jag sedan såg listan med namnen i ett utskick såg jag alfabetet rinna nedåt på skärmen. De läste upp mig först för att mitt efternamn började på A. Mina kinder hettade. Jag skämdes trots att ingen såg mig där jag satt på mitt rum. Jag slutade så småningom med pianospelet, men Amina fortsatte. Vi brukade göra likadant, men inte där. Hon ville inte sluta.
Luften vid toppen var krusig. Jag gick uppför tillsammans med River. Han sa ja när jag föreslog att ses igen. Det var något med att bli sedd av honom och att känna sig som en ny, en som skulle kunna göra saker jag aldrig ens hade tänkt på. Som om jag befann mig i en varmt grön färg. Den ljusa grönskan som betyder början. Det var som om vatten steg över mitt huvud de där vårdagarna. Men det gick att andas. Jag behövde inte ens anstränga mig. Jag var bara i Rivers ögon. När de slöt sig var jag över honom. Betraktade ryckningarna och de små blåa vägarna på ögonlocken som ledde mig ut i natten med en ömhet jag knappt visste fanns i mig. När det skymde väste syrsorna i luften. Min hud kunde inte hålla vattnet på plats, så kändes det. Gränslöst. Vad var innanför och vad var utanför? Vi var kvar när det blev natt, låg vakna bredvid varandra. Rivers namn flöt på mina nyss använda läppar. Det lyste från enstaka hus där nere, några människor var vakna. Enstaka bilar passerade. Gatlyktorna var på. Ett pulserande sken från förstaden.
Jag och River satt under plasttaket utanför hans familjs barack. Vi hade setts igen och promenerat, och vi hade bara pratat vilket oroade mig. Närheten brände och strålade fortfarande i mig. De röda prickarna på min hals och rygg under tröjan laddade luften mellan oss. Det började regna, som för att kyla mitt begär. Vi började gå. Jag hade följt honom hem, men han bjöd inte in mig. Jag drog mig för att gå, vi slog oss ner under taket. Det stänkte på tårna och benen som stack ut. Ett oväntat regn. Den torra jorden sörplade i sig. Hundkäxen lyste i den stökiga trädgården. Det höga gula gräset bugade av regnet. Hur kunde jag känna mig nära någon som jag egentligen inte kände? Det är en lyckosam förmåga. River hade resignerat svarat något i den stilen, att jag skulle vara glad att jag kunde känna så, när jag antydde vad jag upplevde när vi sågs. Jag lutade mig mot honom. Lät mitt finger stryka över märket på hans jeansjackas ärm. Slingrigt svart. Jag följde krokarna och hörde River berätta om sin familjs flykt. Han valde att berätta för mig, det måste betyda något. Kanske var han ensam? Nu hade han mig. Jag skulle ta in hans ord, hela honom. Jag lyssnade dåligt, jag tänkte mest på hans händer i luften mellan oss. På hans ögon som mötte mina. Rivers blick grönskade. Var det jag som vattnade den? Vattnet i min kropp sjöd, brusade. Musklerna var spända för att hålla rörelsen inuti.
Rivers mamma kom ut i trädgården när jag skulle kissa. Han satt kvar under taket där vi ännu var trots att det slutat regna. Jag gick i det våta gräset dit han pekat. Satt blixtstilla vid hålet medan strålen smattrade. Mamman slog sig ner bredvid honom. De hade några trasiga korgstolar uppställda utanför ingången. Det kändes fel att titta på dem, som att spionera. Jag hörde henne säga att hon var på fel plats. Såg mellan stråna hur han la armen om henne. Pratade vidare lågt på ett språk jag inte förstod. Jag dröjde lite extra innan jag reste mig och gick tillbaka, långsamt så att de skulle få en chans att upptäcka mig. Mamman såg upp på mig först. Hon log mot mig, gick in igen.
Jag inbillar mig att bäcken berättar vår historia. Den drivs av virvlar, cirkulära rörelser. När jag viskade något i Aminas öra reste sig håren på hennes arm och huden knottrades. Jag sa att jag måste göra en grej. Jag såg på hennes arm och bort, så följde jag efter River. Hon satt kvar i kundvagnen när jag gick och när jag kom tillbaka. Det kändes som om jag hade varit borta en evighet. Som om allt hade förändrats, att jag var en annan. Eller kanske snarare: jag såg allt på ett nytt sätt, klart, trots att det var natt. Gatlamporna lyste så starkt och också jag var full av ljust ljust grönt. Mina ögon strålade och kastade sitt sken på River som gick framför mig. Hans raka ryggtavla. Han la kort handen på min axel och vi skiljdes åt. Jag småsprang i den sista nerförsbacken när River vikit av hem till sig. Jag sneddade över den torra gräsmattan vid bäcken när jag såg en siluett i en kundvagn. Amina satt ännu kvar. Jag gick närmare och ruskade på henne. Hon reagerade långsamt, reste på huvudet. Hon var helt stenad. Jag körde henne över bron till hennes sida, hela vägen till villan. Vagnen var svår att styra. Hjulen krängde och skramlade. Jag var stark, men mina armar ändå matta när vi var framme. Jag drog upp henne. Hon var väldigt tung när hon var så avslappnad. Vagnen välte. Hon halvsatt på marken. Vaken nu, men sävlig, inåtvänd. Jag stödde henne in genom altandörren. Bäddade ner henne i soffan med kläderna på och smög ut. Gick runt i villaområdet en stund innan jag gick tillbaka till min sida bäcken.
Visst kunde jag se orättvisorna, men tydligare ljuset som strilade in mellan pilarnas grenar och speglades i bäcken. Aminas skratt eller Rivers ansikte. Han blev förundrad när jag bara talade om den rosa himlen när han talade om varför den blivit så. Han pratade om de rikas murar och vad som väntade oss i förstäderna. Var jag naiv? Det var något som fick mig att slå av när andra pratade om framtiden. Jag kunde inte ta in den. River sa att han inte ville inleda något med någon. Det är det bästa att säga om man vill ha mig fast. Det var som om han försökte komma nära mig och långt ifrån mig på samma gång. Både de gånger han rörde mig och när han pratade med mig. Jag tände på det fast jag blev sorgsen av det. Amina sa att hon ville vara med mig. Hon spelade piano för mig långt efter att jag hade slutat. Hon hade mycket mer känsla i spelet. Jag tyckte om att höra henne spela och jag tyckte om hennes uppmärksamhet. Vi hade varit vänner så länge. Jag kände mig helt tillfreds med vår relation. Jag längtade inte efter att komma närmare.
Det var inte det självsäkra jag gillade med River. Det var att sprickorna fanns. Till exempel när han drog den tunna jeansjackan om sig. Satt med armarna runt knäna på marken. De vackra händerna som höll knäna. När han drog håret bakom örat. Lockarna som tittade fram och han svepte tillbaka om och om igen. Det som kom fram när man tittade länge. Det osäkra som också dolde sig hos honom. Gjorde det mig till en dålig person? Att jag blev rädd av säkerheten och drivet vidare. Att jag bara ville ha hans lena hud under mina händer? Hans slokande huvud mot min axel? Visa mig något som inte är kärlek eller olycklig kärlek. Kärlek är att falla. Allt faller.
En bild kommer för mig: Amina och jag som barn bredvid varandra på pianopallen. Vi sitter tätt ihop. Spelar fyrhändigt. Jag har den lättare understämman. Lägger bastonen med vänsterhanden. Arpeggion med höger. Amina får stycket att lyfta. En gång korsas våra händer. Jag ser oss i vårt vardagsrum i radhuset, i Aminas villa, hos pianoläraren med de stora fönstren mot parken bakom våra ryggar, de som kastar ljus över oss och notbladen. Jag ser oss på konserthusets scen i strålkastarna. Våra ben dinglar, vi når ännu inte ner till pedalerna. Vi har god teknik, anslag högt ovanifrån, fingertopparna mot tangenterna. Efteråt tar vi varandra i händerna och går fram och bländas av ljuset.