hjärnan hade ingen känsel
den hade en aura!
auran var givetvis blå
fanns det något mer blått än ledsamheten
förutom klara skyar med en befallande sol
det var en typ av blå som var mer sorgsen än något annat
det går inte att förklara
 
människor som badar i havet utan någon tanke på att det kanske är det sista de gör i livet
 
folk samlas på stränderna och skrattar
det finns inget större mörker än så
de ligger där och grillar sig själva
hyn blir brunorange och äcklig
solen är ett behov och solen är en bov!
det går inte att komma undan
solen är det ultimata beviset på att det går att vara både och
 
i havet vilar en grav i väntan på själar
i havet är ett öga utformat för att suga in människan som en ström
jag vet att det väntar på mig
jag vet att det ögat finns

*
 
ibland ligger minnesmonument öppna och jag vet inte vem som minns och vad de minns
ibland vill jag med våld kasta rosor på marken och säga ”nu minns jag”
ibland vill jag ligga på klipporna se upp på himlen och aldrig vakna igen
ibland är minnen så starka att de framkallar ett insjuknande i dödslängtan
 
jag tänder rökelse och manifesterar
jag bär stenar i fickorna och tänker att någon tänker på mig
mina känslor bär jag på som en tung amulett
det är bäst att bära tyngden som ett kors genom livet
att utöva sitt lilla martyrskap som en underbar lidelse
att äga sin patetiska sorg som ett vackert föremål
det var evigheter sedan jag såg en rosa skymning
jag skulle kunna säga att rosa hade slutat existera i naturen
det var evigheter sedan jag såg en rosa blomma
 
jag trodde jag hade evigheter men jag hade bara nuet