Jag är säker på att jag kommer att dö grötdöden.
När jorden var öde och tom, djupet täckt av mörkret, gröten. Grytet, gnyr och gröper ur mig. Söndermal. Lågupplöser. Gropen i livmodertappen där pappa disponerade sin säd, fornix vaginae, Fort Knox. Kroppens ansats, insatsen, satsen. Där mamma kokar gröt och djävulsägg, det är alltid dagen efter – fredagsbarn är födda till lycka, lördagsbarn ska mödorna, födorna trycka, mig i hur många upplagor – brunch och SvD Perfect Guide.
Förra veckan körde jag upp en bomullspin i näsan och vred runt. Helt i onödan, jag har fortfarande bara en antikropp och inga mot covid. Dessutom gör det fruktansvärt ont när främmande föremål penetrerar näsborren.
Inte konstigt att i begynnelsen är ett födsloskri.
När luften för första gången trycks in.
När Gud blåser in livsanden. Var han tvungen att ta det genom näsan? Det är som oralsex, kanske skönt för dig men blodfyllda köttklumpar triggar min kräkreflex. Jag kvävs. Det är väl det som är njutningen och strypsex gillar jag ju i och för sig. Varför trivs jag bättre med att skära av lufttillförseln än att ha munnen full?
Outhärdlig.
Guds andedräkt.
Men något måste jag ju ha på mig, någon måste vilja kyssa mig, livet är en utekväll, i takt med Stayin Alive gör Gud HLR, bröstdunk och inblåsning, höjer bröstet volymen, inblås igen.
Fuktig och varm lägger sig luften som gröt i lungorna.
Tunga tunga sjok, tunga om tunga, gräver sig fram, förtära, förföra, förstå detta förvällda, självförvållade klet, överkokt, toppar med paprikapulver och majonnäs, devil’s porridge eller porr, helvete bränner tungan, för het, om tunga
önskan – kiss me baby one more time.
Upprepa, repa upp, respirare. Andas objektivt. Animus, anima.
Putar: puss på mig.
Läppgroparna förnimmer min varmblodighet i halsmörkret, ser i blindo, någon ser mig, det är grötormen som slingrar. Stelnar. Betonglik. Väggen. Sluter, försluter, förklarar, förvarar.
I en lägenhet med korkväggar på Ungargassestraße huvudskålar vällinghjärnan – en övervintrad insekt – i champagne. Luften är det egna rummet, en ständig ström som Gud pressar in i mig. Tryckpressen. Gasspisen. Gröten. Oset från karotterna, garottera, orden. Ordet. Det är, det är hos Gud, det är Gud. Det är ur grottan, grytet, gröten det måste återfödas. Andas kollektivt.
I näsborren renas luften
från gudomlighet.
Om Gud blåser in, vem suger ut?
Så är det i slutändan den mänskliga näsan som föder
göder
Djävulen.
Andas ut luften, osäkrad, människa mot människa, slå skallarna ihop, fornix mot fornix, knock down, knock out, knock knock – who’s there? Knocking on heaven’s door. De första orden är högförräderi: Kom med ut på fälten.
Rastlös, rotlös står jag kvar vid grytan, grytet, gnyr. Rör, rör, rör. Blod är tjockare än vatten men inte lika tjockt som gröt. Någon ska man ju leva för.
