I.

Jag heter Henrik Kyrén. Jag hade inte varit med en kvinna på länge. Det låter som en kliché, vilket det också var. Min tillvaro var som en ganska tråkig men också lite halvmysig film. Man kan föreställa sig att det var en japansk animefilm som utspelade sig i vad många skulle kalla en ganska avförtrollad miljö, Södermalm i Stockholm på 2020-talet. Hade det varit en anime så hade något riktigt konstigt behövt hända för att handlingen skulle få fart. Något ganska konstigt hände ju också. Det stora viruset kom. Så det hände sig att jag för det mesta satt hemma och arbetade, jag skrev texter i tidningen Allt om Travsport. När jag inte satt hemma och arbetade gick jag till affären och köpte lite mat. Jag försökte få i mig de rätta mängderna vitaminer, men jag förstod aldrig hur man skulle göra. Jag åt chips och magen växte. Jag gick till Systembolaget på Götgatan tre, ibland fyra gånger i veckan, jag ville undvika alla andra personer, jag hade gått till den butiken i många år nu och visste att det inte gick att gå dit när de öppnade, då var det alltid fullt av lodare och andra som gjorde sina standardinköp. Egentligen gick det inte att gå dit före lunch förutom på tisdagar, av någon anledning. Jag brukade gå dit en bit efter 13 på måndagar och köpa tio burkar som jag sedan sköljde ner med en billig whisky, sedan gick jag dit på onsdagseftermiddagen och tidigt på fredagen, annars var det för mycket folk där. Egentligen passade den nya livssituationen mig bra, med hemmajobb och så. Den enda jag verkligen saknade var Tina, en kvinna som jobbade på tidningen Båtliv som hade sitt kontor vägg i vägg med vår tidning. Det gick rykten om att Tina tidigare hade varit man. Hon var ett eller två huvuden högre än mig och hade enorma händer. Jag försökte alltid se om hon gick som en kvinna eller en man när hon gick, men kunde inte komma fram till saken. Ibland rökte vi en cigg eller så tillsammans, jag tyckte hon var udda, men gillade henne på något sätt. Det var fascinerande att hon var så stor, liksom jättelik, som att hon kom från en värld av jättar. Hennes händer var stora med långa fingrar och hon hade färgat sitt hår rött. Hon hade en sorts japansk stil, lite färgglada kläder, jag tror hon hade hängt mycket i Japan faktiskt. Det var som att en sorts lucka öppnades mellan oss strax innan man skulle börja jobba hemifrån, ja, jag tror det är det bästa sättet att se det på. Hon frågade mig om jag hade sett någon anime. Jag sa att jag visste vad det var men egentligen inte så mycket mer. Jag hade ju växt upp på 90-talet och 00-talet, umgåtts i vissa upplysta kretsar kan man väl säga, jag hade en nära vän som blev närmast besatt av den japanska kulturen, vi såg en del filmer, jag minns en halvskum film som hette Perfect Blue, vad var det mer, Miyazakis filmer, de man skulle ha sett, eftersom man gick igenom imdb:s 250-topp om och om igen. Fanns det inte en animefilmklubb också som hette Manga-Kai? De brukade ha sina visningar i Flemingsberg, som jag minns det. Jag följde bara med min kompis dit två eller tre gånger. Den enda film jag minns att jag såg var Uzumaki. Plötsligt kom jag på att jag hade sett en lång kille med kjol på de där filmvisningarna, en sån typ man liksom ser på håll, både karismatisk men också fysisk, liksom lite för stor för sin roll som urballad tonåring, om du förstår vad jag menar? Det hände något då jag stod och pratade med Tina och våra cigarretter var upprökta för länge sedan och det var som att hon ville hålla om mig – eller var det jag? Men vi gjorde det, vi kramade varandra, där ute, det var kallt ute som jag minns det, man huttrade, Tina, Tina, vem är du, Tina, jag ville veta så mycket, sedan kände jag bara hur hon liksom omslöt mig med sin stora kropp och kysste mig i håret. Jag blev lite chockad, sen släppte hon mig och vi log mot varandra och jag gick in. Och så gick några dagar och jag såg henne inte, hörde att hon blivit sjuk, kanske hade hon fått den där jävla coviden, vad vet jag, men sen bestämde Bosse att vi skulle jobba hemifrån så sen dess har jag inte sett henne, det känns lite konstigt, men vadå, vad gör man.

 

II.

Vid tio på förmiddagen hade jag redan avslutat burkarna jag köpt dagen innan på Systembolaget Götgatan. Jag behövde gå dit igen och köpa mer. Jag skrev färdigt artikeln om den framgångsrika hästen Arizona Grande III och läste lite Bukowski. Hans krönikor, en bok jag ärvt av min pappa, den gamle suputen. Fast de sista åren av sitt liv höll han sig ganska nykter. Han framhöll alltid att krönikorna var det enda man egentligen behövde läsa av Bukowski. Jag for ner på stan och utanför Röda Korsets secondhandbutik fick jag en impuls att gå in och fynda något. Jag gick in i den deppiga butiken och mötte ett bögpar som hade köpt några trästolar. Fast de kändes inte riktigt som ett bögpar, snarare något annat. Men de hade något ihop. Vad vet jag inte. Det såg lite mysigt ut, hur de höll på, de fnissade lite tillsammans. Jag gick ner på nedervåningen och stod och botaniserade bland dvd-skivorna. Jag hittade Spirited Away på dvd för 30 kronor. Det kändes lagom. Inne i lokalen stod en anställd och packade upp böcker ur en kartong. Jag kunde se en bit av hennes underkläder då hon böjde sig ner. Det var hett på något sätt. Jag fick en impuls att gå fram till henne och fråga om hon ville ta ett glas, det fanns en konstig rysk restaurang, eller vad det var, i närheten. Jag hade ätit degknyten och rödbetssoppa där en gång. Det hade varit gott, jag hade tänkt på att en av kvinnorna som jobbade där kändes som en karaktär i en Aki Kaurismäki-film, det hade varit angenämt, hon hade liksom varit varm men också mycket kall, det hade nästan känts som att hon raggade på mig. Det skulle varit härligt att gå in i köket och öppna en sån estnisk starköl och dricka den tillsammans med henne och ta en rök under köksfläkten och sedan långsamt klä av hennes uffiga kläder. Hon skulle ha berättat att hon hette Tanja och var född i Kaliningrad, ja, den där konstiga staden som låg nedanför Baltikum, där ryssarna hade någon bas, det som en gång hette Königsberg, Immanuel Kants hemstad, när det tillhörde Preussen. Vi skulle skoja att Kaliningrad fortfarande hette Königsberg och hon skulle börja prata ryska med mig och sen skulle jag klä av henne mer, lite fumligare, och sedan älska med henne där inne i köket, samtidigt som det var full ruljangs inne på krogen, hennes runda väninna som hade fullt upp med att bära ut maträtter och drycker. Jag köpte bara dvd-filmen och gick sedan raka spåret till Systembolaget på Götgatan och köpte fyra DAB, en av de billigare ölsorterna, och en Vodka Explorer. Det kändes rimligt att dricka Explorer till Spirited Away. Jag gick hem och kollade på filmen, som inte var särskilt bra, men inte heller dålig. Man kom in i den på något sätt. Jag somnade på sängen med alla kläderna på och vaknade sedan av att filmen hade gått tillbaka till dvd:ns menyläge och den irriterande signaturmusiken loopades om och om igen. Jag reste mig upp ur sängen och gick ut, sugen på frisk luft. Jag gick till den stora skobutiken på Åsögatan för jag visste att det fanns en kvinna där som hette Shirin som jobbade med att sälja skor ibland, jag ville se om det var hennes dag. Jag tror att hon var från Iran, det var i varje fall ett iranskt namn hon hade, men hon såg inte så iransk ut. Jag gick in i butiken och kände mig yr i huvudet, hade ingen riktig uppfattning om vad klockan var. Jag såg att hon hade fullt upp med något och ville få hennes uppmärksamhet. Visste hon vem jag var? Jag tog ett bar marinblå Puma Suède och sprang ut ur butiken och hörde den stora hiphopkillen som jobbade där ropa efter mig, jag hörde också Shirins fylliga stämma gå upp i falsett. Hon hade annars en mörk härlig röst, en sådan man vill krypa in i. Jag rundade det provisoriska byggarbetskontoret som stod utanför butiken och sprang sedan in på Stalands möbler som låg precis bredvid. Hörde röster efter mig. Sprang längst upp i butiken och gömde mig bakom en stor garderob. Jag somnade… Jag blev väckt av en fetlagd kvinna som måste hetat Yvonne eller någonting sådant och lämnade skoparet i en ful soffa och blev sedan hjälpt ut ur butiken. Shirin och hennes kollega såg jag inte. Jag kände att jag var hungrig. Jag gick till pizzeria Oliven och beställde en Napolitana med bearnaisesås och läste en gammal Expressen som låg på ett av borden. På kultursidan hade en journalist skrivit en lång text som bland annat handlade om när han skulle kastrera sig och tog en spruta i sin penis.

 

III.

Egentligen var jag kanske inte så intresserad av ett förhållande, men det var såklart något man tänkte på ibland. Jag upplever att alla ens behov bara cirkulerar på ett ganska förutsägbart sätt. Slutar du med den ena vanan så återkommer den bara på ett annat vis. I den meningen hade väl Freud rätt, var det inte det han sa? Jag har aldrig orkat läsa honom. Alla gånger jag har försökt har det varit så tråkigt. På Duvnäsgatan bodde en kvinna som jag en gång var kär i. Men jag vet inte om det bara var platonskt. Vi gick i varandras parallellklasser. Kan man säga så? Ja, det kan man väl. Nu bodde hon mitt på Duvnäsgatan med en man och två barn, en tjock vit perserkatt också, en sådan som Blofeld har i James Bond-filmerna. Blofeld som enligt Umberto Eco gick att se som en illa dold gestaltning av den östeuropeiske juden, komplett med alla karaktäristika för denne stereotyp och den värste fienden till James Bond som man kan säga personifierade det viktorianska engelska kosmos som Ian Fleming lär ha ansett sig tillhöra i sitt hus på Jamaica. Jag vet inte om Fleming söp. Förmodligen gjorde han väl det. Det var säkert ensligt för honom också. Jag gick ibland till Duvnäsgatan bara för att se om jag kunde se henne, Sofi Dahlén. Det var lite synd att hon hette Sofi. Bara Sofie hade passat bättre. Men nu hette hon Sofi. Och vi hade något nära tillsammans våren 2006. Eller var det 2007. Det var i samma veva som jag såg Akira för första gången. Ja, man skulle alltid tjata om första gången man såg Akira. Jag såg Akira en annan gång också, men den gången blev inte heller speciell för mig. Inte heller tredje gången, stenad på Smålands nation i Lund, var det något särskilt för mig. Kanske berodde det på att jag var stenad. Strax utanför Sofis port fanns en malplacerad bänk som jag tänkte hade utformats för någon av Södermalms många gamlingar. Jag satte mig på den och väntade. Jag läste lite i Niels Franks Tabernakel, en pretentiös skitbok som jag hade hittat hemma hos Roy för några månader sen. Och sen hade det varit omöjligt att få tag på honom, så den hade legat kvar hemma hos mig. Jag läste: ”Jag föreställer mig att minnet ingår i det mönster som bestämmer vårt dagliga liv, gör det mytiskt, dvs gör det till en kedja av händelser som bara slumpen för samman.” När jag sedan tittade upp såg jag en pojke som kanske var sju eller åtta år. Jag förstod genast att det var Sofi, eller, det var ju inte Sofi, men det var en del av Sofi, han var ju som henne, fast ändå inte. Han frågade mig varför jag satt på bänken såhär. Han frågade också vad jag drack. Jag sa att jag gillade att sitta och läsa här. Han sa att han aldrig hade sett mig här förut. Jag sa att jag drack Norrlands Guld, det är öl. Jag frågade om han ville smaka. Han skakade hårt på huvudet och sa nej. Jag frågade vad han hade för sig på sin mobil. Jag frågade om jag kunde låna den för att ringa ett telefonsamtal, min egen lur hade laddat ur och jag behövde helt enkelt ringa Johan och säga att jag inte kunde komma och repa ikväll heller (jag hade inte varit och repat med honom och de andra på flera månader kändes det som). Av någon underlig anledning lät pojken mig låna telefonen. Jag tog den, den var låst, och jag bad honom öppna skärmen, han tryckte in siffrorna med sina små händer, de var väl inte särskilt små, men de var mycket smidiga i sina rörelser, liksom okorrumperade om det är ett lämpligt uttryck, han backade två, tre steg och granskade mig noga, mina manér och gester, han läste förmodligen in betydligt mer i hela situationen än vad jag gjorde. Jag kunde inte låta bli att först gå in på hans bildalbum och se om där fanns någon bild på Sofi. Det fanns genast en bild på Sofi, hon var klädd i träningskläder, sådana moderna träningskläder som så många har på sig idag i tid och otid, jag föreställer mig att familjer gillar att uniformt ta på sig sådana kläder när de är ute på landet, på sina föräldrars landställe kanske, det kanske ligger ute på Väddö, var fan ligger det, jag såg Akira där en sommar för en herrans massa år sedan, eller var det Princess Mononoke, ja, den jävla rullen, det var alltid en sån grej att man skulle säga filmtiteln på japanska istället för på engelska, på svenska var väl helt uteslutet, det slår mig nu att jag aldrig ens tänkt på vad filmen kan ha hetat på svenska. Prinsessan Mononoke naturligtvis, med andra filmer var det annorlunda, jag tänker exempelvis på Kikis expressbud, där var det ju rakt av på svenska. Med Spirited fanns det inte på kartan. Sofis bröst såg större ut än vad de gjorde sist, när var sist, ja, jag såg henne på Ica Pelikan för ett-två år sedan, ja, det måste ha varit då, jag minns att jag på ett tämligen apart vis försökte konversera Sofi som då var sådär jäktad som morsor alltid är på Ica (i synnerhet Pelikan) och det gick liksom inte, var det den här pojken jag träffade då? Jag minns honom inte alls. Kanske är allt bara ett misstag, detta är inte alls Sofis son, det är någon annans son, en son till en som känner Sofi och som hälsar på Sofi och hennes familj ute på Väddö om somrarna, därav denna bild, hon ser verkligen krispig ut, på det där sättet som bara morsor kan göra i sporttights på någons landställe i glappet mellan juli och augusti, den tiden på året då vanligt folk lever som jag gör nu, konstant, liksom ofogat, sömlöst, man unnar sig lite vin, man dricker lite gin och tonic redan klockan 15 på eftermiddagen, medan barnen leker, barnen bara leker, och jag… Jag blev avbruten av att grabben undrade varför jag inte ringde. Jag slog numret till Johan, hans gamla hemnummer 08 339 787, det som indikerade att han kom från norra Vasastan. Han hade ärvt numret av sina föräldrar då de flyttade iväg åt sina olika håll, pappa till Bangkok och mamma till Åland, Mariehamn, så då hade de inte användning för något 08-nummer längre, men Johan tyckte det var en ”kul grej” att ha fast telefon hemma så han tog över det och sen blev han ju foliehatt och anti-5G så nu kör han bara hemluren. Jag ringde men det kom inget svar, sedan startade Johans lugubra telefonsvarare som jag tror var inspirerad av Robert Brobergs telefonsvarare, som jag alltid har tyckt är sjukt störig, om sanningen ska fram. Pojken sa att han måste gå hem, jag gav honom luren och sa att jag fattade, du heter Nicolas, va? Sa jag. Jag mindes inte vad Sofis jävla barn hette, jag mindes fan ingenting, jag mindes bara slumpmässigt utvalda bilder som bombarderade mitt psyke. Nej, jag heter Ragnar, sa pojken. Efter Ragnar Östberg. Mina föräldrar är arkitekter. Hej då! Visst fan hette killen Ragnar. Men hade Sofi varit arkitekt? Det var som en glitch i mitt medvetande. Jag försökte visualisera något, det enda som kom fram var någon kväll då jag stått på KTH:s arkitektskolas innergård och rökt en mentholrullcigg med någon forskare från Södertörn men var Sofi med? Oklart.

 

IV.

Somliga nätter hade jag svårt att sova. Det kunde vara riktigt illa om jag hade druckit både öl och whisky. Om jag hade rökt massa cigaretter kunde det också sluta illa. Jag hade fått en ganska känslig kropp, tror jag. Det är det spår jag har att gå på nu. Om nätterna såg jag på gamla animeproduktioner som fanns att se gratis på youtube och andra streamingkanaler, jag lånade min systers Netflix-konto för att se några filmer också. Egentligen ville jag mest titta på Mumindalen. De där märkliga avsnitten, den japanska produktionen av den finska folksjälens magnum opus, tog mig någonstans. Jag vet inte riktigt vart. Jag var mycket ensam och hade ingen att prata om det med. Jag saknade tider då jag umgåtts mycket med min vän Olsson som älskade anime och Japan. Han hade jobbat på instrumentaffären på Götgatan och sedan sparat länge för att resa till Japan. Han reste sedan dit och kom aldrig riktigt hem igen – ja, om du förstår vad jag menar? Vissa reser liksom iväg och kommer aldrig tillbaka. Nu vet jag inte var han är. Det var länge sedan vi hade kontakt överhuvudtaget. Sist vi sågs var vi och åt ramen, sån japansk nudelsoppa. Vi satt på det trendiga lunchstället på Erstagatan. Jag var där och käkade för några dagar sedan igen. Har aldrig riktigt förstått grejen med ramensoppa. Men på detta ramenställe jobbade en riktigt snygg brittisk tjej som vagt påminde om en tjej från mitt förflutna. Hon hade varit mycket fascinerad av andlighet på något sätt. Vi kom varandra nära om det var ett eller två år efter gymnasiet, som jag knappt gick… Eller jag minns det som att jag knappt gick det. Hon var en av dem som alltid gick till Debaser Strand på helgerna. De var samtidigt ganska religiösa, hon och hennes polare. Jag brukade kalla dem munkarna för de pratade alltid så mycket om andlighet. Den här brittiska tjejen kom ut med min ramensoppa som hade ett stort och saftigt fläskstycke som tog upp en bra bit av skålen. Jag frågade henne om hon gillade Mumin. Aha, the Moomin trolls? Frågade hon. Yes, exactly, svarade jag. Jag hade redan då förstått att hon var sugen. Sugen på mig. Jag förklarade att jag jobbade hemma och höll på med ett projekt om mumintrollen, och frågade om hon ville följa med upp, om hon hade tid. Hon skulle gå av sitt pass om två timmar. Jag gick hem i förväg och städade upp lite. Tog en dusch och tog slut på allt schampo som fanns kvar. Jag hade inte duschat på flera dagar. När jag hade duschat satte jag på lite stämningsfull musik, en playlist som jag hade fått av en langare som jag köpte tjack av ibland, när jag hade råd och lust. Han brukade spela skivor på temaklubbar och hade en helt djävulskt bra musiksmak. Han hade gjort en playlist med gammal cocktailmusik från 1960-talet. Mycket brittiskt. Jag tänkte att jag skulle ha på det lite soft i bakgrunden när hon kom. Hon kom efter två och en halv timme. Hennes ben var kraftiga och stabila, jag tyckte om det. Då jag öppnade dörren visste vi inte riktigt vad vi hade gett oss in på. Jag bestämde mig för att bara köra på autopilot. Så, var är trollen? Frågade hon plikttroget. Whatever, svarade jag. Let’s undress. Alright, svarade hon. Jag hjälpte henne. Hon hjälpte mig. Hon hade en stor mun som gjorde allt trevligt och enkelt. Hon blev kvar till ganska sent på kvällen, typ tjugo i elva eller så. Hon sa att hon inte hade sett gårdagens Agenda än, och frågade om jag ville kolla på det med henne. Jag sa kör till. Hon sa att det var bra för hennes svenska. Hon sa att hon planerade att bo i Sverige ett bra tag till, hon ville inte bli en sån britt som bodde i Sverige i flera år utan att kunna svenska. Vi såg på programmet. Det handlade om IVO-utredningen om hur man hade behandlat covid-sjuka på äldreboendena. Jag zoomade ut en hel del. Började smeka hennes mjuka ben istället. Ja, de var mjuka. Sen blev hela hon mjuk. Mjukare och mjukare. Jag minns inte hur Agenda slutade. När jag vaknade var hon ute ur lägenheten och hade väl gått till sitt jobb eller så. Jag gick till stereon och slog på den och då spelade min mobil fortfarande den långa playlisten med brittisk cocktailmusik som jag hade fått av min langare.

 

V.

Fanns det något slut på det här? Ibland kändes det som att jag hade suttit för mig själv i flera år. Men så kollade jag i min dagbok och förstod att läget var ett annat bara för några månader sedan. Jag försökte att dra ner lite på alkoholkonsumtionen, men det ledde ofelbart till ökad konsumtion av andra saker. Jag började följa några Twitch-konton maniskt, alltså professionella e-sportpersoner, de var ett slags blandning av USA, Japan och Europa, de spelade Super Smash Bros. och Sonic och Tekken och var mycket duktiga, alltså lite för duktiga, ungefär som i Dragon Ball, när man inte tror att de kan bli duktigare, men så blir de det, gång på gång. Son-Goku överträffar liksom sig själv hela tiden. Jag började titta på Love Hina och blev helt hooked. Försummade nästan arbetet. Berra ringde och undrade om jag ville följa med till Valla, det var ganska bra med coronaanpassningen där nu, alla hade på sig munskydd, men nej, jag hade ingen lust. Jag tog en promenad till Skrapan bara för att se om det fanns några roliga tjejer att titta på. Jag såg en rolig tjej i fiket sitta och dricka en överdimensionerad kopp te tillsammans med sin väninna. Jag föreställde mig att hon en gång i veckan gick på lindyhop tillsammans med sin trista boyfriend, en programmerare som kom från Värmdö och hette Marcus. På helgerna brukade han bada bastu i Hellasgården tillsammans med sina fjantiga it-polare. Den roliga tjejen hade på sig en stickad kofta och ett par svarta jeans och ett par skor från New Balance. Hon hade kanske köpt dem i den stora skobutiken. Jag gick ett varv för mycket, bara för att se den roliga tjejen en gång till, sedan stod jag och tittade lite bland böckerna på Akademibokhandeln, men såg ingenting av akut värde. Gick till Systembolaget och köpte fyra DAB och gick hem.

 

VI.

Jag tänkte ganska ofta på att jag skulle skära ner på drickandet, göra det till en helggrej, lite mer som det var förr i tiden, men alla försök var förgäves. Det fanns ju ingen som kunde säga till mig. Jag skötte mig. Jag levererade texterna i tid till tidningen. Jag jobbade nästan bättre med några öl innanför västen. Jag blev bland annat väldigt nöjd med en text som gick på djupet med namngivarkulturen inom travsporten. Dagarna hade ett vackert skimmer över sig. Jag kunde gå ut på Skånegatan och bara traska gatan upp och ner och le lite grann för mig själv. Ibland gick jag till någon av de indiska krogarna och åt palak paneer. Det var standard. Ibland gick jag till Pelikan och tog en öl och läste Dagens Nyheter. Jag läste aldrig Dagens Nyheter någon annanstans, men där fanns det alltid ett ex av tidningen, som jag läste noggrant. Jag studerade dödsannonserna och löste sudokut och läste ledartexterna, utrikesnyheterna och kultursidorna, som verkade bli sämre för varje år. Jag kände igen en av litteraturkritikerna vagt från något sammanhang jag inte kunde komma på. Kanske hade vi setts på Filmhuset en gång, under en visning av Eldflugornas grav. Eller den där filmen om en ångmaskinsuppfinnare som åkte till Tyskland under andra världskriget. Den har jag helt glömt bort. Det enda jag minns är den underbara vinjettlåten som hette Hikoki Gumo, en gammal japansk 70-tals-dänga som låter som någon sorts Carole King från Osaka eller så. Den låten älskar man. Jag tog vid något tillfälle reda på att titeln på låten betyder ångspår på svenska. Det som bildas efter flygplan. Jag minns att jag brukade stirra in i en flicka som brukade gå till filmvisningarna själv, hon tog ibland med sig en rätt udda frukt eller grönsak som hon satt och knaprade på i den stora foajén, jag stod alltid i butiken och fingrade på någon filmbox med Fellini eller Antonioni eller vad det nu var… Det var härliga tider! Tjejen hade en helt egen stil. Liksom lite vilsen, fast ändå trygg i sig själv, sitt egna kosmos. På sommarhalvåret brukade hon ha på sig kinaskor. Om vintrarna sådana bruna kängor som alla har. Hon hade rätt tjocka glasögon lite innan alla andra började ha det, vilket gjorde att hon såg ut som en nörd. Men jag förstod att hon inte var en äkta nörd, hon var bara en invigd i filmens sköna värld. Jag gissade att hon läste mycket också. Hon satt ofta med någon pocketbok, jag minns att hon en gång läste en bok av Jerzy Kosiński, Den målade fågeln. En gång följde jag henne på avstånd efter en visning av någon film där vi bara var ett tiotal i publiken. Istället för att ta den vanliga vägen in mot stan, mot Östermalm, gick hon ut på vägen som ledde mot Gärdet. Jag gick efter. Men så försvann hon helt plötsligt och jag fann mig själv stående mitt ute på Gärdet i kylan och mörkret. Jag vände och gick iväg till tunnelbanan och åkte hem.

 

VII.

Det gick en tid, några veckor, kanske en månad. Jag slutade gå till Systembolaget på Götgatan. Jag slutade gå till Systembolaget överhuvudtaget. Jag  började äta mer kosttillskott. Det hände något med kroppen. Jag började äta mer fisk, gös, strömming, lax och makrill. Jag brukade handla fisken i den lilla pittoreska fiskaffären på Östgötagatan strax före lunchtid. På lunchen brukade det bildas en kö utanför med människor från alla möjliga håll som skulle köpa lunchlådor. Jag undrade var de kom ifrån. Det kanske var människor som arbetade hemifrån. Man kunde knacka en av dem lite lätt på armen. Det fanns en välmående arm i en puffig dunjacka som var helt ren och slät och glansig och visade sig tillhöra en överklasskvinna som hette Jeanette. Hon var till och med yngre än mig. Och hette Jeanette. Jeanette sa att jag såg sjavig ut, men vi fick ganska bra kontakt. Hon hade inte arbetat överhuvudtaget och förvaltade sina föräldrars pengar i olika fonder. Hennes pappa bodde i Monaco och hennes mamma i Schweiz. De hade varit i filmbranschen på 1960- och 1970-talet, sade Jeanette. Jag tänkte att det måste ha gjorts något mer. Det kändes osannolikt att fortfarande vara ekonomiskt oberoende för att man hade varit framgångsrik inom filmbranschen för fyrtio–femtio år sedan. Jeanette köpte laxsallad för 119 kronor och gick iväg. Jag såg att hon gick upp mot Mosebacke, hon bodde säkert där någonstans, i ett hus byggt 1913. Några dagar senare såg jag Jeanette igen, på Tranströmerbiblioteket. Hon hade på sig munskydd. Hon satt med Katarina Frostensons nya bok framför sig. Men hon höll på att kolla något i mobilen. Jag gick fram till henne och frågade om hon kände igen mig. Hon sa att jag såg piggare ut. Jag sa att jag hade slutat dricka. Det var också sant. Jag hade inte ens varit sugen på något sådant. Tänk, bara för några veckor sedan hade allt varit så annorlunda… Jag hade så många frågor inom mig, jag hade lust att inleda något med Jeanette, jag vet inte, kanske inte nödvändigtvis bli hennes älskare, men kanske något annat, typ bli hennes betjänt? Eller butler. När jag väl hade kommit på tanken var det svårt att bli av med den. Som av en slump, eller om det var ödet, sprang jag in i Jeanette kort därefter igen. Det var på det franska fiket i Söderhallarna. Hon satt och petade i en skål med en lyxig kebabmacka som jag visste att man kunde köpa på det franska bageriet för 120 kronor eller något sånt. Jag frågade om jag kunde slå mig ner. Det kunde jag. Jag berättade helt sonika om mina stora planer, att jag skulle bli hennes tjänsteman, alltså som i tjänstefolk, jag skulle bli hennes betjänt, på deltid, det räckte kanske om jag gick över till henne en till två dagar i veckan, städade lite, gjorde inköp, en näringsrik matlagning? Jeanette tyckte att det lät som en bra idé. Sagt och gjort. Första gången jag gick dit var allt lite underligt. Hon bodde på fjärde våningen i en pampig kåk på Svartensgatan, hon hade verkligen en hel våning. Där fanns ett rum för träning, ett rum för avkoppling, en stor och fin matsal som jag gissade aldrig användes, Jeanette var liksom inte den typen. Hon nämnde aldrig någon människa som hon umgicks med. Hon hade sitt umgänge på nätet, om ens det. Jag förstod att hon höll på med ett gäng appar, och dejtade lite killar, men det var liksom mer som ett spel, att hon spelade ett spel för sig själv, lite som att andra människor spelar Tetris. Kanske inte en jättebra liknelse, men ändå. I ett rum fanns en stor platt-tv och det var filmrummet. I en hylla fanns en diger samling dvd-filmer och där brukade jag ligga och kolla på gamla klassiker. Imdb-topp-250-rullar och annat som jag av olika skäl aldrig hade tagit mig för att se. En period såg jag uteslutande anime. Jag såg på Min granne Totoro, Det levande slottet och Nausicaä. Sedan kollade jag på One Piece och Steamboy.

 

VIII.

Det var under någon av de där dagarna då jag befann mig hos Jeanette som jag kom till en insikt. Den var till en början lite skrämmande, men sedan lugnade jag ner mig. Jag kände mig plötsligt främmande för mig själv, den jag hade varit när jag hade suttit hemma och druckit och skrivit och inte gjort så mycket annat. Alla dessa vansinniga fantasier var också märkliga – jag vet inte, inte riktigt jag? Jag utförde sysslorna i Jeanettes hem med den största precision. När jag dammade av alla möblerna brukade jag tänka på saker jag hade läst på Twitter. Jag hade börjat med det igen, fast jag skrev aldrig något själv. Läste bara vad andra skrev, en lurkare, en fluktare. Fluktare låter så otrevligt. Jag gick till den lilla trånga ICA-butiken på hörnet Östgötagatan-Högbergsgatan och gjorde små inköp till min husfru. Fast hon var ingen fru. Jag gick dit och handlade strax efter 9, då var inte så många där. Strax innan fanns ett liksom behagligt sus på gatorna, folk som gick upp och ner, på väg till sina jobb, eller vad vet jag? På väg hem efter att ha sovit hos en älskare eller älskarinna. Någon rik älskarinna vid Mosebacke… Ibland övervägde jag att liksom inleda något med Jeanette, på riktigt, men hon var rätt off, det tycktes inte ha föresvävat henne överhuvudtaget att vi kunde ha något på gång, hon och jag, trots att så mycket talade för det. Jag uppskattade det på något vis, att det fick vara så. Det kändes gammaldags på ett bra sätt. Men jag förstod ju samtidigt att detta inte skulle vara för evigt, jag tyckte faktiskt det var lite spännande att fundera på hur det skulle bli sedan, om säg två-tre år, var skulle jag befinna mig då? Jag kände ett behov av att lämna Södermalm, lämna Stockholm överhuvudtaget, komma bort ordentligt, bo någonstans där jag aldrig bott förut, kanske i Nyköping? Jag mindes att de brukade ha plakat i tunnelbanan där de gjorde reklam för sin ort. Vet inte, kanske kunde det vara bra med ett sådant miljöombyte? Jag hade aldrig riktigt rört mig neråt landet på det viset.