Första gången jag såg en kropp tjöt ett barn. Tanken var att svalka rummet, men så strömmade förbränd diesel och den urusla flyglarmsimitationen genom myggnätet. Ungen, helt klart inte vid sina sinnen, lurade ingen. Jag stängde fönstret, tittade, blundade. Naveln, brösten, knäskålarna kvar på ögonlocken. Jag kom aldrig ifrån henne efter det. Jag var nitton och hade sett en fransk film. Bleu nånting hette den. Frihet, hon spottade mot asfalten, vad vet de om frihet. Dess pris. Azar hade bränt filmen på en CD som hon sträckte fram till mig. Det var något med hennes kinder, jag ville fånga dem. Azar kramade min axel, helt lätt, vände bort ansiktet och gick. Hennes keffiyeh som eldslågor om ryggen. Värmen mellan stortån och den jämte, på högerfoten, där spottet skvätt. Azar spottade som en man, en dromedar, nån man inte ska stå i vägen för. 
 
Efteråt har jag förstått att det sjukaste, som de säger här, inte är åldern. Det sjukaste är jag. Så underligt hur något enkelt, näst intill osynligt, för en kan uppfattas som värsta grejen av andra, fortfarande får jag inte ihop det. Men ja, jag är kvinna. Och jag hade aldrig sett en naken kropp. Min var täckt. Sen fanns det ju heller inget att spegla sig i. Hemmet var matt, oreflekterat. Visst skymtade jag då och då något längs grönsaksstånden, mig i en bilruta, precis innan gardiner drogs för: en handled. Brottstycken. Inte mer än så. Jag undrade heller inte. En sak är, sen en annan. Man flyter med. Det är mycket enkelt. För hur skulle jag glömma när jag väl sett och, ärligt, tilltron till skapandet mina vänner här när, jag avfärdar den. Alla mina erfarenheter visar att man är en ventil.
 
 
Vad som hände sen är knappt värt att nämna. Jag hade sett en naken kropp. Jag kände äckel. Ingen människa står ut med att bli förnedrad, ens inför sig själv. Jag, med armarna om benen, hakan mot knäna, gungade jag till och med fram och tillbaka? Vilken kliché. Men man ska inte vara onödigt hård, jag var vad som förväntades av mig. Åren gick. Jag gifte mig. Reza. Han var varm, en varm och enkel man från utkanterna av Ramallah. När jag säger enkel tänker jag på ett mycket litet barn. Reza visste inte att ljuga. Och det man själv inte kan, kan man inte tro om andra. Det tog tid, men så småningom blev han kall. Av allt ont jag gjort är det det enda jag ångrar. Reza hade bara sett en kvinna innan mig, han berättade det med ansiktet vänt mot sovrumsdörren, armarna slaka längs kroppens sidor. Han hade bara sett sin mamma. Ord kan vara så överflödiga. Vi hade delat säng i två, tre veckor vid det laget, jag hade redan känt hans mammas kropp mellan oss. Han rörde vid mig som i skräck. Jag svarade likvärdigt, ryckvis på befallning. Han var inte bara varm och enkel, han var också tapper. Höll mjukt om nacken, gned fötterna mot mina, han till och med sög mina bröst. Först det ena, sen det andra. Fast jag inte var där! Jag var hos henne. Sånt kan man inte inte märka. Under flera år. Ändå detta raseri när han fann bilden. 
 
Vid det laget hade äcklet hunnit övergå. Jag upplevde något som måste varit begär men som jag inte kan likställa med något jag känt innan eller efter det. Smaken var metallisk. Inte blod, utan något oorganiskt. Först hade jag målat ur minnet. (Filmen förlorade jag i samband med att den israeliska polisen stormade vårt hus. Min pappa var högt uppsatt inom skolväsendet och hade, enligt ”källor”, setts tala med en Hamassoldat tidigare under dagen. Det var anledning nog att ta in inte bara pappa, utan också mig, mamma och min bror Hamza, då 10 år, till stationen. När vi flera dagar senare kom tillbaka var hemmet upp- och nedvänt. Bokstavligt. Min säng stod på långkant. Hamzas nyinköpta leksaksbil slagen i spillror. Mammas bröllopsguld ingenstans, liksom CD:n jag fått av Azar. Vem den här personen som pappa sägs ha talat med var vet vi inte än idag.)
 
Senare, eftersom minnet är tunt och man bara kan föreställa sig till sin gräns, blev jag djärv. Som mycket annat kom det stegvis, oskyldigt. En omväg hem, förbi en gränd där fönstren ofta stod öppna, vad var det i det stora hela? Eller att våra fingrar snuddade allt oftare, vid växelutbytet över papayan, när kakfat sträcktes fram. Röda naglar, blå. (Eller var det den röda filmen, Rouge? Svaret finns bakom mig nu, jag skulle kunna vända mig om, slå på tangenterna och se. Men jag kan inte. Man ska inte återbesöka barndomens gator. Jag gjorde det, tusen år senare, så kändes det, där jag stod utanför fönstret, mitt fängelse. Allt var precis som i minnet och helt annorlunda. Flera månader senare återfick jag balansen. Under dagarna intill olivträden, vallmon, det eviga dammet och avgaserna räckte det med att jag såg en flicka, behövde inte ens vara lik, för att fyllas av behovet att ta med henne bort. Man kan inte gå runt med önskan att kidnappa främmande barn. Man kan bara inte.) Men med ens passerar man en gräns. Plötsligt sa jag ta ner handen – håll. Jag hade mitt armbandsur på golvet snett framför där jag satt, för att hålla allt uppe var det noga med det, tiden, men just då försvann den. Kanske blev hon kall, kanske ville hon klä på sig, sitta. Jag frågade inte. Jag frågade: Känner du? Känner du? Nån gång sa hon nej, jag känner inte fingrarna nu. Då ritade jag av henne.
 

Reza tappade det den kvällen. Kallade mig shaytan medan han grät. Jag, som hade känt hur vägarna var breda och öppna, fick sån lust att sparka till honom där han låg på mattan framför mig. Han var i vägen. Jag klev över honom, gick in i köket och öppnade kylen. Till skillnad från Reza höll jag min del av avtalet. Skötte hushållet, infann mig i sängkammaren och vid diverse släktmiddagar. Var slätstruken till det yttre. Jag ansåg, och jag anser fortfarande, att man på andra sidan har rätt till sitt. Han kunde gjort som jag och inte frågat. Jag lät ju hans, förvisso fantasilösa, inre vara. Jag gör mig inga föreställningar. Inget kunde rädda vårt äktenskap, men kanske kunde det varit mindre smärtsamt för honom. 


 
Ekfras på Jocelyne Saabs Le Café du Genre VI. The Table of Excellence (2013) med Wassyla Tamzali.