Du öppnade porten uppifrån lägenheten, jag avslutade mitt samtal i trappen. Dörren stod öppen när jag kom. En ljus våning med den smalaste toaletten i hela staden där din vittvätt hängde på tork, pedantiskt upphängd. Jag tänkte på hur du stått och rätat ut strumporna och blev upphetsad. Jag fick nyckeln till lägenheten i handen och knöt ett rött garnstycke runt den när jag kom hem. Fem månader skulle du vara borta, men skulle inte åka förrän på måndag. Jag skulle ge nyckeln vidare till en kompis nästa torsdag. Fram till dess var den min att göra vad jag ville med.
Nyckeln låg och fläkte sig på skrivbordet. Jag försökte läsa men kände mig rastlös, mina ögon drogs till den. Jag började fingra på den, lukta på den. Smeka dess kromfärgade hud. Första timmen övervägde jag att smyga tillbaka till ditt område och av en händelse stöta på dig i affären. Jag skrev om mötet, om din undflyende blick och dina färgade hårtoppar. Andra timmen tillbringade jag genom att försöka hitta bilder på dig på facebook, ditt tolvåriga ansikte tittade trånande tillbaka på mig. Tredje timmen kapitulerade jag inför mina smutsiga tankar.
Jag klampade upp med mina tillhörigheter i ditt och nu också mitt trapphus, lindade det röda garnet masochistiskt runt fingrarna tills de blev randiga, som för att straffa min kropp för att den förde mig mot fördärvet. Dörren lät sig enkelt öppnas. Det luktade tvättmedel i lägenheten och i vardagsrummet hängde färgat som fortfarande var fuktigt. Du hade ställt upp tvättmaskinen på vädring. Balkongdörren var öppen och där var kryddväxterna du utförligt visat mig hur man vattnar, de var dina barn. Jag strök min hand längs de minsta basilikabladen jag sett och de var verkligen små som bebisnaglar. Sedan föll jag i sängen och drog täcket över mig så att du inte skulle bli rädd. Men det blev du. Du kom hem full och ringde dina vänner som kom och inspekterade mig men jag bara sov vidare. Eller låtsades sova. De sa att jag var ett hopplöst fall, att de i sin tur skulle ringa polisen. Ingen polis kom men när natten gjorde det och du behövde vila hade du inget annat val än att lägga dig bredvid mig. Soffan hade du precis skänkt bort till en bättre behövande. Sådan var du.
På morgonen kokade du gröt till dig men när du såg min slumrande uppenbarelse blev du öm och gjorde en portion till. Jag vaknade till lukten av nymalda korngryn. Du frågade vad jag gjorde här och jag hänvisade till nyckeln i min hand. Under natten hade den kramats i min knutna näve och lämnat en nyckelformad grop i huden. Du sa att jag måste lämna, tog nyckeln och gömde den i en av krukorna på balkongen. Jag hittade den samma morgon. Då uppfattade jag ingen panik i dina ögon, de var så ljusa att jag inte ens såg mig själv i speglingen.
Jag var kvar när du kom hem på eftermiddagen, och alla eftermiddagar som sedan följde. Du blev fort lösningsorienterad när du förstod att min närvaro var ett axiom precis som bananflugorna som åt upp dina kryddväxters rötter. Jag åt av ditt samvete. Du tog in mig i duschen och skrubbade bort smutsen som fastnat i solkrämen på mitt bröst. Klippte sedan mina naglar och samlade upp dem från golvet med en bit papper. Jag spelade lealös som en öronmanet i ett barns våld. Du anpassade dina dagar efter mig, kom hem till lunch för att värma mat till mig på spisen och diskade sedan undan. Vad jag gjorde? Jag satt och rökte på balkongen, askade i dina krukfat, och läste alla dina böcker minst tre gånger. De var mest skräp men det var något att sysselsätta sig med.
Efter några dagar blev dina fingrar fumligare, särskilt när du skulle klä på mig pyjamasen. Jag misstog din trötthet för kåthet och blev glad när du kände samma som jag. Jag trodde att du började falla för mig och du ställde in den där utbytesresan, nu hade du ju mig att tänka på. Och jag behövde mer och mer uppsikt. Du tvättade min smutstvätt som låg som rullstensåsar i golvlandskapet. Två maskiner varje dag, en på natten och en på förmiddagen. Du kom hem tidigt på kvällen för att fråga vad jag ville äta till middag och gick sedan ut på balkongen för att se till dina växter. Det besvärade mig att de fick mer uppmärksamhet än jag. Min kompis ringde mig om och om igen men jag lät signalerna vara.
Vår dynamik var simpel och förankrad, jag pratade och du lyssnade. Jag åt och du lagade. Jag slängde och du plockade. Men det var kanske ändå denna polaritet som till slut drev dig till vansinne. För annars vet jag inte hur jag ska förklara det som hände. Du hade gjort drinkar till oss på balkongen från en cocktailbok du på min uppmaning hade köpt. Amaretton pausade mitt ordflöde för en sekund och jag hade för första gången tid att lyssna till något annat än min egen röst. Det var solen som lät och den sa håll käften. Sedan boxade den mig över näsan, eller var det du. Ditt annars ärliga ansikte var bortvänt från ljuset. I mitt dimmiga nyslagna tillstånd var allt jag såg dina älskade krukväxter och jag välte dem alla över balkongräcket. De var ändå fulla av ohyra. De landade tre våningar ner och krossades så att deras äckliga rötter blottades för solen. Från innergården steg doften av timjan och basilika och du satt kvar helt orörlig bredvid mig.