det konvexa blev konkavt. med tomrummet kom egots suddighet. liggandes i sängen ser jag nu

gråtande barnansikten i lakanens veck
fantiserar om att lämna lägenheten
gå utan att stanna
typ som hon diana nyad
besatt av min egen mytologi
själen tar ett sabbatsår
medan hjärnan kippar efter andan
varifrån flödar kärleken
kanske från blodet
som färdats genom oss båda
eller värmen
vi oupphörligen delar
någonstans härinne finns tydligen
livets källa
 
all min sympati
till hemmafruarna på 50-talet
som bedövade sig
med sprit och piller
all sympati till dem
som inte gjorde det
fantiserar om ett glas vin
brännande blodrött vin
om hur det sipprar genom skallen
såsom det gjorde för henne
hon med de döda havsrullarna
som jag kände för längesen
var hon väsen
var hon människa
 
en ängel hänger på mitt bröst
suger liv ur mig
jag låter honom
gör det med glädje
jag gav hans far
min tro mitt hopp och min kärlek
nu har vi fått honom
som på något sätt bär allt det
i sitt lilla hjärtas slag
 
sara stridsberg skrev om barnet
som luktade som från ett urtida hav
om sig själv som en glänsande puppa
som virvlade bort
genom den svarta rymden
 
jag skriver mellan amningar
fastän jag borde sova
borde är ett låtsasord
precis som jämställdhet
skrollar igenom
äppeldansande kvinnoflickor
i 2x hastighet
köper mer icloud-utrymme
för att få plats
med alla hans små ansikten
 
jag sluter mina ögon
världen förgås
ser fjärilsvingar fladdra
innanför mina ögonlock
försöker fånga in dem
vill inte att de ska fly
de faller till svart
någon har spetsat mitt vatten
min kropp går igenom
en oändlig avtändning
hans sovande ansikte
är det närmsta jag kommit
Guds ljus
 
sen han kom har jag inte
tänkt på min ålder en enda gång
jag räknar hans i veckor
dagar och ibland timmar
jag ser hans änglaansikte
och jag saknar det
en dag kommer jag titta
på honom och inse
att han tittar tillbaka
från ett inre som är
för mig obegripligt
så må jag fira varenda timme
 
olga ravn skriver att texten
är platsen där
hon blir förlöst
 
jag minns hur huden kliade
av epiduralen
minns lavemang och kateter
nålen i pannan
som inte gjorde nånting
kroppen en stor krampande muskel
hans skrik som fyllde
rummet med ljus
hur han hölls upp framför oss
svävande
minns miraklet
minns smärtan
hell dig maria
full av nåd
välsignade var vi från den dagen
 
tänk när han får upptäcka
fåglarna
träden och havet
min fjäderlätta hand
mot hans mage
känner hur den höjer
och sänker sig
millimetervis
hans vaggande liv
 
de vill att jag ska gå in
i sovrummets olidliga mörker
jag ligger och stirrar
försöker finna svar där inga finns
kräver till slut att få gå ut
låta vinden vädra mitt inre
påminna mig om fåglarnas flyktmönster
om hur en tar sig framåt
 
olga ravn skriver att amningen
är mörkret som får stenar att färdas
över skogsbottnen
genom årtusenden
 
jag ser vita fjärilar
tänker att de och han är samma
lägger min fjäderhand
över hans rastlösa hjärta
han stillar
 
heliga maria
bed för oss syndare
idag tre timmars frihet
nitton timmars bestraffning
sedan två timmars vila
en spricka
kommer den växa sig större
eller läka ihop
som såret från snittet
minns hur jag bröt ihop
greppade tag i hans far
genom smärtan
jag var som ett barn
som en desperat mamma
min rygg gick sönder
tre dagar innan
tänk om den aldrig blir hel igen
vattnet går
kommer vattnet
 
andreas lundberg skriver om den nyfödda
knappt kött
mjukare varmare luft
förtätad kärlek
någonting en fått ta med sig
från en dröm
 
två ärr på magen
ett för ett överflödigt organ
ett för den största skapelsen
om galenskap är
att längta till nästa gång
så är jag galen
att vilja ha barn är själviskt
att ha barn är det minst själviska
 
rasande rosenknopp
hud och hår som av siden
han ler mot mig för första gången
och jag förstår varför jag finns
liggandes ser jag
ett barnansikte i sängen intill
hans perfekta lilla ansikte
jag fantiserar inte om nånting
jag bara ser
 
det konvexa blev konkavt. med egots suddighet kom klarheten. ur tomrummet kom
livsfrukten.