23 september
Det var med stor möda som vi lyckades samla ihop flocken schäferhundar. Jag minns särskilt en stor, som var halt på benet. Vi gav den en egen bur i laboratoriet. Jag gick med mat varje dag, tog ut den på promenader (så långt den kunde gå). På olika sätt försökte jag förhala att den skulle hamna under skalpellen.
Ja det är en grotesk sak, rabiesförloppet som leder till döden. Om man en gång har hört skriken från en bysmedja där de infekterade förgäves får sina sår brända av glödgande järn – hundarna, hur många kan de ha varit? Vi samlade dem först i en liten lada. Det var ett sådant larm.
24 september
När de hade fått sina sår brända såg man dem inte på flera dagar. Jag och mina vänner brukade utföra små pojkstreck hos dem vi visste låg orörliga. Vi stal deras frukt, klottrade ner väggarna på husen med obsceniteter. Jag vet inte när det upphörde, jag kan inte ha varit gammal. Kanske när jag fick arbete som garvare. Familjen Pasteur hade varit garvare i generationer, och jag fick börja i min fars firma.
Karen med garvvatten var svarta som oxögon. En gång, när något firades och det dracks en del, knuffades en pojke ner i vattnet. Han kom snabbt upp. Mannarna hjälptes åt att dra av hans kläder. Han låg på golvet och skakade. Jag tittade nyfiket på den nakna kroppen där små utslag uppenbarade sig. Jag gick närmare, lade nästan kinden mot hans lår. Jag stod så, på huk vid den flämtande pojken, när jag kände en bekant hand ta ett kraftigt tag om min nacke. Min far skakade om mig, skällde ut mig inför de andra och gav mig en örfil.
25 september
Benen och klådan och huvudvärken mina mest närvarande vänner. Det är en tröst att det kommer utifrån, något som verkar ha varit svårt för många att förstå. Jag hade velat undersöka mitt eget tillstånd. Som vore jag ett av de djur som släpats in i laboratoriet. Ibland besöker de mig i drömmarna: kaninerna med sina uppsprättade bukar, hundkranier, hästarnas ben. Råttorna.
Doktorn vrider och vänder på mig, ber någon ta hand om mina liggsår och lägger sin svala hand mot min panna. Han är intresserad av att prata med mig om mina teorier; om vad som kan ha hänt min kropp.
Pojken som ramlade ner i garvkaret utvecklade inga speciella symptom. Jag försökte alltid få en glimt av honom när vi bytte om efter arbetet. Efter att med påkar ha bankat ner hudar och skinn under ytan på oxögevattnet timmar i sträck. Men hans hud blev aldrig sådär igen. Sårig, svullen och röd.
26 september
Staden hade ett annat larm, och jag trodde på den. Jag kom dit som ung, lämnade de böljande kullarna i Jura bakom mig. När jag kämpade hårt för att få min examen vid École Normale Supérieure kunde jag aldrig tro att jag en gång skulle återvända till skolan för att anlägga mitt egna laboratorium. Rostfritt stål, vassa verktyg, klar belysning och salar som mina studenter med lätthet kunde städa. Det gjorde de varje dag, på mina order städade de bland försöksdjur, analysinstrument och bakterieodlingar. De var alla bortskämda små slynglar. Jag minns när en av dem inte ville äta sin lammstuvning. Hans raljanta leende när han framför sina kamrater i den överfulla matsalen kastade hela portionen i soptunnan. Stuvat lamm blev därefter ett stående inslag på menyn.
Det är så dumt. Tänk att tro att något skulle finnas och kunna förändras bara av sig självt. Att varje ting eller organism skulle ha en sådan förmåga. Helt abstrakt. Jag uppskattar visserligen systemen, men de som sa så i den offentliga debatten, som inte trodde på den yttre påverkan, såg jag till att göra mig av med.
27 september
Rabiespojken, Joseph Meister, kom med sina förfärade föräldrar och jag gav honom sprutorna regelbundet. En om dagen i flera veckors tid. Ingen visste om något blev bättre, det gick ju inte att se. Hela poängen med vaccin är den här osynligheten. Det var bara att vänta på ickehändelsen, på tillfrisknandet som var ett slags bevarande av status quo.
Sedan var det detta med det renliga. Vetskapen om allt snusk, om allt det onda som varje milliliter luft är fylld med. Ja, hur kunde jag sedan äta något överhuvudtaget? Den där förruttnelsen, den är oundviklig och överallt, det förstod jag snart. Det fanns ett protokoll för min fru Marie när hon skulle laga middagarna till mig: hur händerna skulle tvättas, vilka råvaror som skulle hackas först. Temperaturer, det var viktigt. Jag bestämde även vilka kläder som var lämpliga.
Men det hände tyvärr att Marie försummade mina föreskrivna hushållsåtgärder: någon gång kom vitvinssåsen in för varm, någon gång en liten bit skal kvar på potatisen. Samtidigt kunde hon framhärda med hygienprinciper som var helt onödiga. Hon var otroligt noga med att smaka på vinet och mjölken innan varje servering – till ingen nytta! Hon hade svårt att förstå principerna bakom den industriella upphettningen av dessa drycker. Knappt någon i Frankrike dog av dåliga mejeriprodukter sedan jag lärt nationen om mikroorganismerna.
Nu saknar jag hennes mat. Den vi får här på sjukhuset är steril i ordets alla bemärkelser. När jag blev paralyserad på ena sidan var det inte bara Marie som jag behövde instruera. Laboratoriepersonalen fick arbeta allt hårdare, ibland hade de svårt att höra vad jag sa för tungan klistrade fast vid gommen på min högra sida.
Joseph, en dag letade vi upp och anställde honom. Han visade sig genast duglig. Ibland var han till och med på laboratoriet före mig om morgonen. Med ett snett leende hälsade han mig välkommen; utan att jag behövde säga något hade han lagt fram rätt instrument. Sedan stod han tålmodigt vid min sida dagen ut.
28 september
Någon gång när vi i mikroskopet betraktade optiska förändringar på cellulosa brast han ut i gråt. Tårarna föll ner och reagerade med vätskan på glaset under mikroskopets lins. Materialet blev förstört av den kemiska reaktion som startades av pojkens kroppsvätska. Han bad om ursäkt, sa att han hade grubblat mycket på hur tacksam han var som fått överleva den svåra sjukdomen.
Jag tänkte på Josephs tårar igår när han kom in till mig och såg förfärad ut över mitt tillstånd. Min hy har blivit gulaktig på ett sätt som gör att jag misstänker att urinämnen har spridit sig i mitt blodomlopp. Kanske är det galla. Det är rörande att Rabiespojken nu har blivit en vuxen man med god familj. När han såg mig gick han genast och ropade till sig en sköterska. Mina solkiga lakan byttes ut omedelbart. Sedan gick han ut i parken, jag såg honom från mitt fönster, hur han med omsorg valde snittblommor i rabatterna. Han beklagade sig över att det var så sent på året, att det bara fanns hortensior kvar att plocka.
Jag hann inte berätta för Joseph om alla de schäfrar som fick sätta livet till för att vi skulle kunna rädda hans liv. Igår när han skulle gå och det skira kvällsljuset föll över hans ansikte (den alltid spända käken, de sneda sorgsna ögonen) tänkte jag att han nog inte borde få veta. Hans liv skulle ändå komma att präglas av andra förlopp. Vem vet vilka partiklar som i den stunden jag tittade på honom var på väg att invadera hans porer, eller luftvägar? Vem vet vilka oskrivna blad hans biologi fortfarande bar på. Det handfasta köttet, hårstrånas spänst. Det är skrattretande hur man tar det friska och opåverkade för givet.
Det var en så svår process att isolera viruset som orsakade rabies, och sedan lista ut hur det skulle försvagas. Det är det som är nyckelordet, försvagning. Eller kanske interaktion. Hortensiorna har redan börjat vissna. Det är knappt urskiljbart härifrån min säng, men man ser en lite brunbränd ton på blombladen som annars är ståtligt röda. Joseph pratade om att han kanske skulle köpa en hund. Igår berättade han något om den ångest han hade känt då när rabiesdiagnosen ställdes. Hur han varje kväll de där månaderna efter att jag hade gett honom vaccinet hade haft svårt att se sina föräldrar i ögonen.
Den hårda disciplinen försöken och sammanhangen eller de praktiska förloppen i vardagen. Jag har alltid njutit av det synliga. Jag har hela tiden varit ute efter att beskriva själva processerna, partiklarna. Man sa ibland att jag var distanserad. Men inte Joseph han sa aldrig så. Marie sa aldrig. Men de andra, mina fiender, kunde påtala sådana brister. Det ingen annan såg det var det jag intresserade mig för. Det ingen annan ville se och då krävs disciplinen och mindre av det hängivna. Men jag är med er nu. Mina fysiska attribut kommer att bli diffusa bli en del av ett kretslopp. Marie, Joseph, jag vill att ni ska förstå. Reglerna, de tidiga morgnarna, min bistra uppsyn, kosthållningen, renligheten, det att hela tiden se framåt, det förslutna. Allt leder fram till en punkt där varje princip sätts i gungning och det är precis som det ska.
