This is the index

HIKOKI GUMO

I.

Jag heter Henrik Kyrén. Jag hade inte varit med en kvinna på länge. Det låter som en kliché, vilket det också var. Min tillvaro var som en ganska tråkig men också lite halvmysig film. Man kan föreställa sig att det var en japansk animefilm som utspelade sig i vad många skulle kalla en ganska avförtrollad miljö, Södermalm i Stockholm på 2020-talet. Hade det varit en anime så hade något riktigt konstigt behövt hända för att handlingen skulle få fart. Något ganska konstigt hände ju också. Det stora viruset kom. Så det hände sig att jag för det mesta satt hemma och arbetade, jag skrev texter i tidningen Allt om Travsport. När jag inte satt hemma och arbetade gick jag till affären och köpte lite mat. Jag försökte få i mig de rätta mängderna vitaminer, men jag förstod aldrig hur man skulle göra. Jag åt chips och magen växte. Jag gick till Systembolaget på Götgatan tre, ibland fyra gånger i veckan, jag ville undvika alla andra personer, jag hade gått till den butiken i många år nu och visste att det inte gick att gå dit när de öppnade, då var det alltid fullt av lodare och andra som gjorde sina standardinköp. Egentligen gick det inte att gå dit före lunch förutom på tisdagar, av någon anledning. Jag brukade gå dit en bit efter 13 på måndagar och köpa tio burkar som jag sedan sköljde ner med en billig whisky, sedan gick jag dit på onsdagseftermiddagen och tidigt på fredagen, annars var det för mycket folk där. Egentligen passade den nya livssituationen mig bra, med hemmajobb och så. Den enda jag verkligen saknade var Tina, en kvinna som jobbade på tidningen Båtliv som hade sitt kontor vägg i vägg med vår tidning. Det gick rykten om att Tina tidigare hade varit man. Hon var ett eller två huvuden högre än mig och hade enorma händer. Jag försökte alltid se om hon gick som en kvinna eller en man när hon gick, men kunde inte komma fram till saken. Ibland rökte vi en cigg eller så tillsammans, jag tyckte hon var udda, men gillade henne på något sätt. Det var fascinerande att hon var så stor, liksom jättelik, som att hon kom från en värld av jättar. Hennes händer var stora med långa fingrar och hon hade färgat sitt hår rött. Hon hade en sorts japansk stil, lite färgglada kläder, jag tror hon hade hängt mycket i Japan faktiskt. Det var som att en sorts lucka öppnades mellan oss strax innan man skulle börja jobba hemifrån, ja, jag tror det är det bästa sättet att se det på. Hon frågade mig om jag hade sett någon anime. Jag sa att jag visste vad det var men egentligen inte så mycket mer. Jag hade ju växt upp på 90-talet och 00-talet, umgåtts i vissa upplysta kretsar kan man väl säga, jag hade en nära vän som blev närmast besatt av den japanska kulturen, vi såg en del filmer, jag minns en halvskum film som hette Perfect Blue, vad var det mer, Miyazakis filmer, de man skulle ha sett, eftersom man gick igenom imdb:s 250-topp om och om igen. Fanns det inte en animefilmklubb också som hette Manga-Kai? De brukade ha sina visningar i Flemingsberg, som jag minns det. Jag följde bara med min kompis dit två eller tre gånger. Den enda film jag minns att jag såg var Uzumaki. Plötsligt kom jag på att jag hade sett en lång kille med kjol på de där filmvisningarna, en sån typ man liksom ser på håll, både karismatisk men också fysisk, liksom lite för stor för sin roll som urballad tonåring, om du förstår vad jag menar? Det hände något då jag stod och pratade med Tina och våra cigarretter var upprökta för länge sedan och det var som att hon ville hålla om mig – eller var det jag? Men vi gjorde det, vi kramade varandra, där ute, det var kallt ute som jag minns det, man huttrade, Tina, Tina, vem är du, Tina, jag ville veta så mycket, sedan kände jag bara hur hon liksom omslöt mig med sin stora kropp och kysste mig i håret. Jag blev lite chockad, sen släppte hon mig och vi log mot varandra och jag gick in. Och så gick några dagar och jag såg henne inte, hörde att hon blivit sjuk, kanske hade hon fått den där jävla coviden, vad vet jag, men sen bestämde Bosse att vi skulle jobba hemifrån så sen dess har jag inte sett henne, det känns lite konstigt, men vadå, vad gör man.

 

II.

Vid tio på förmiddagen hade jag redan avslutat burkarna jag köpt dagen innan på Systembolaget Götgatan. Jag behövde gå dit igen och köpa mer. Jag skrev färdigt artikeln om den framgångsrika hästen Arizona Grande III och läste lite Bukowski. Hans krönikor, en bok jag ärvt av min pappa, den gamle suputen. Fast de sista åren av sitt liv höll han sig ganska nykter. Han framhöll alltid att krönikorna var det enda man egentligen behövde läsa av Bukowski. Jag for ner på stan och utanför Röda Korsets secondhandbutik fick jag en impuls att gå in och fynda något. Jag gick in i den deppiga butiken och mötte ett bögpar som hade köpt några trästolar. Fast de kändes inte riktigt som ett bögpar, snarare något annat. Men de hade något ihop. Vad vet jag inte. Det såg lite mysigt ut, hur de höll på, de fnissade lite tillsammans. Jag gick ner på nedervåningen och stod och botaniserade bland dvd-skivorna. Jag hittade Spirited Away på dvd för 30 kronor. Det kändes lagom. Inne i lokalen stod en anställd och packade upp böcker ur en kartong. Jag kunde se en bit av hennes underkläder då hon böjde sig ner. Det var hett på något sätt. Jag fick en impuls att gå fram till henne och fråga om hon ville ta ett glas, det fanns en konstig rysk restaurang, eller vad det var, i närheten. Jag hade ätit degknyten och rödbetssoppa där en gång. Det hade varit gott, jag hade tänkt på att en av kvinnorna som jobbade där kändes som en karaktär i en Aki Kaurismäki-film, det hade varit angenämt, hon hade liksom varit varm men också mycket kall, det hade nästan känts som att hon raggade på mig. Det skulle varit härligt att gå in i köket och öppna en sån estnisk starköl och dricka den tillsammans med henne och ta en rök under köksfläkten och sedan långsamt klä av hennes uffiga kläder. Hon skulle ha berättat att hon hette Tanja och var född i Kaliningrad, ja, den där konstiga staden som låg nedanför Baltikum, där ryssarna hade någon bas, det som en gång hette Königsberg, Immanuel Kants hemstad, när det tillhörde Preussen. Vi skulle skoja att Kaliningrad fortfarande hette Königsberg och hon skulle börja prata ryska med mig och sen skulle jag klä av henne mer, lite fumligare, och sedan älska med henne där inne i köket, samtidigt som det var full ruljangs inne på krogen, hennes runda väninna som hade fullt upp med att bära ut maträtter och drycker. Jag köpte bara dvd-filmen och gick sedan raka spåret till Systembolaget på Götgatan och köpte fyra DAB, en av de billigare ölsorterna, och en Vodka Explorer. Det kändes rimligt att dricka Explorer till Spirited Away. Jag gick hem och kollade på filmen, som inte var särskilt bra, men inte heller dålig. Man kom in i den på något sätt. Jag somnade på sängen med alla kläderna på och vaknade sedan av att filmen hade gått tillbaka till dvd:ns menyläge och den irriterande signaturmusiken loopades om och om igen. Jag reste mig upp ur sängen och gick ut, sugen på frisk luft. Jag gick till den stora skobutiken på Åsögatan för jag visste att det fanns en kvinna där som hette Shirin som jobbade med att sälja skor ibland, jag ville se om det var hennes dag. Jag tror att hon var från Iran, det var i varje fall ett iranskt namn hon hade, men hon såg inte så iransk ut. Jag gick in i butiken och kände mig yr i huvudet, hade ingen riktig uppfattning om vad klockan var. Jag såg att hon hade fullt upp med något och ville få hennes uppmärksamhet. Visste hon vem jag var? Jag tog ett bar marinblå Puma Suède och sprang ut ur butiken och hörde den stora hiphopkillen som jobbade där ropa efter mig, jag hörde också Shirins fylliga stämma gå upp i falsett. Hon hade annars en mörk härlig röst, en sådan man vill krypa in i. Jag rundade det provisoriska byggarbetskontoret som stod utanför butiken och sprang sedan in på Stalands möbler som låg precis bredvid. Hörde röster efter mig. Sprang längst upp i butiken och gömde mig bakom en stor garderob. Jag somnade… Jag blev väckt av en fetlagd kvinna som måste hetat Yvonne eller någonting sådant och lämnade skoparet i en ful soffa och blev sedan hjälpt ut ur butiken. Shirin och hennes kollega såg jag inte. Jag kände att jag var hungrig. Jag gick till pizzeria Oliven och beställde en Napolitana med bearnaisesås och läste en gammal Expressen som låg på ett av borden. På kultursidan hade en journalist skrivit en lång text som bland annat handlade om när han skulle kastrera sig och tog en spruta i sin penis.

 

III.

Egentligen var jag kanske inte så intresserad av ett förhållande, men det var såklart något man tänkte på ibland. Jag upplever att alla ens behov bara cirkulerar på ett ganska förutsägbart sätt. Slutar du med den ena vanan så återkommer den bara på ett annat vis. I den meningen hade väl Freud rätt, var det inte det han sa? Jag har aldrig orkat läsa honom. Alla gånger jag har försökt har det varit så tråkigt. På Duvnäsgatan bodde en kvinna som jag en gång var kär i. Men jag vet inte om det bara var platonskt. Vi gick i varandras parallellklasser. Kan man säga så? Ja, det kan man väl. Nu bodde hon mitt på Duvnäsgatan med en man och två barn, en tjock vit perserkatt också, en sådan som Blofeld har i James Bond-filmerna. Blofeld som enligt Umberto Eco gick att se som en illa dold gestaltning av den östeuropeiske juden, komplett med alla karaktäristika för denne stereotyp och den värste fienden till James Bond som man kan säga personifierade det viktorianska engelska kosmos som Ian Fleming lär ha ansett sig tillhöra i sitt hus på Jamaica. Jag vet inte om Fleming söp. Förmodligen gjorde han väl det. Det var säkert ensligt för honom också. Jag gick ibland till Duvnäsgatan bara för att se om jag kunde se henne, Sofi Dahlén. Det var lite synd att hon hette Sofi. Bara Sofie hade passat bättre. Men nu hette hon Sofi. Och vi hade något nära tillsammans våren 2006. Eller var det 2007. Det var i samma veva som jag såg Akira för första gången. Ja, man skulle alltid tjata om första gången man såg Akira. Jag såg Akira en annan gång också, men den gången blev inte heller speciell för mig. Inte heller tredje gången, stenad på Smålands nation i Lund, var det något särskilt för mig. Kanske berodde det på att jag var stenad. Strax utanför Sofis port fanns en malplacerad bänk som jag tänkte hade utformats för någon av Södermalms många gamlingar. Jag satte mig på den och väntade. Jag läste lite i Niels Franks Tabernakel, en pretentiös skitbok som jag hade hittat hemma hos Roy för några månader sen. Och sen hade det varit omöjligt att få tag på honom, så den hade legat kvar hemma hos mig. Jag läste: ”Jag föreställer mig att minnet ingår i det mönster som bestämmer vårt dagliga liv, gör det mytiskt, dvs gör det till en kedja av händelser som bara slumpen för samman.” När jag sedan tittade upp såg jag en pojke som kanske var sju eller åtta år. Jag förstod genast att det var Sofi, eller, det var ju inte Sofi, men det var en del av Sofi, han var ju som henne, fast ändå inte. Han frågade mig varför jag satt på bänken såhär. Han frågade också vad jag drack. Jag sa att jag gillade att sitta och läsa här. Han sa att han aldrig hade sett mig här förut. Jag sa att jag drack Norrlands Guld, det är öl. Jag frågade om han ville smaka. Han skakade hårt på huvudet och sa nej. Jag frågade vad han hade för sig på sin mobil. Jag frågade om jag kunde låna den för att ringa ett telefonsamtal, min egen lur hade laddat ur och jag behövde helt enkelt ringa Johan och säga att jag inte kunde komma och repa ikväll heller (jag hade inte varit och repat med honom och de andra på flera månader kändes det som). Av någon underlig anledning lät pojken mig låna telefonen. Jag tog den, den var låst, och jag bad honom öppna skärmen, han tryckte in siffrorna med sina små händer, de var väl inte särskilt små, men de var mycket smidiga i sina rörelser, liksom okorrumperade om det är ett lämpligt uttryck, han backade två, tre steg och granskade mig noga, mina manér och gester, han läste förmodligen in betydligt mer i hela situationen än vad jag gjorde. Jag kunde inte låta bli att först gå in på hans bildalbum och se om där fanns någon bild på Sofi. Det fanns genast en bild på Sofi, hon var klädd i träningskläder, sådana moderna träningskläder som så många har på sig idag i tid och otid, jag föreställer mig att familjer gillar att uniformt ta på sig sådana kläder när de är ute på landet, på sina föräldrars landställe kanske, det kanske ligger ute på Väddö, var fan ligger det, jag såg Akira där en sommar för en herrans massa år sedan, eller var det Princess Mononoke, ja, den jävla rullen, det var alltid en sån grej att man skulle säga filmtiteln på japanska istället för på engelska, på svenska var väl helt uteslutet, det slår mig nu att jag aldrig ens tänkt på vad filmen kan ha hetat på svenska. Prinsessan Mononoke naturligtvis, med andra filmer var det annorlunda, jag tänker exempelvis på Kikis expressbud, där var det ju rakt av på svenska. Med Spirited fanns det inte på kartan. Sofis bröst såg större ut än vad de gjorde sist, när var sist, ja, jag såg henne på Ica Pelikan för ett-två år sedan, ja, det måste ha varit då, jag minns att jag på ett tämligen apart vis försökte konversera Sofi som då var sådär jäktad som morsor alltid är på Ica (i synnerhet Pelikan) och det gick liksom inte, var det den här pojken jag träffade då? Jag minns honom inte alls. Kanske är allt bara ett misstag, detta är inte alls Sofis son, det är någon annans son, en son till en som känner Sofi och som hälsar på Sofi och hennes familj ute på Väddö om somrarna, därav denna bild, hon ser verkligen krispig ut, på det där sättet som bara morsor kan göra i sporttights på någons landställe i glappet mellan juli och augusti, den tiden på året då vanligt folk lever som jag gör nu, konstant, liksom ofogat, sömlöst, man unnar sig lite vin, man dricker lite gin och tonic redan klockan 15 på eftermiddagen, medan barnen leker, barnen bara leker, och jag… Jag blev avbruten av att grabben undrade varför jag inte ringde. Jag slog numret till Johan, hans gamla hemnummer 08 339 787, det som indikerade att han kom från norra Vasastan. Han hade ärvt numret av sina föräldrar då de flyttade iväg åt sina olika håll, pappa till Bangkok och mamma till Åland, Mariehamn, så då hade de inte användning för något 08-nummer längre, men Johan tyckte det var en ”kul grej” att ha fast telefon hemma så han tog över det och sen blev han ju foliehatt och anti-5G så nu kör han bara hemluren. Jag ringde men det kom inget svar, sedan startade Johans lugubra telefonsvarare som jag tror var inspirerad av Robert Brobergs telefonsvarare, som jag alltid har tyckt är sjukt störig, om sanningen ska fram. Pojken sa att han måste gå hem, jag gav honom luren och sa att jag fattade, du heter Nicolas, va? Sa jag. Jag mindes inte vad Sofis jävla barn hette, jag mindes fan ingenting, jag mindes bara slumpmässigt utvalda bilder som bombarderade mitt psyke. Nej, jag heter Ragnar, sa pojken. Efter Ragnar Östberg. Mina föräldrar är arkitekter. Hej då! Visst fan hette killen Ragnar. Men hade Sofi varit arkitekt? Det var som en glitch i mitt medvetande. Jag försökte visualisera något, det enda som kom fram var någon kväll då jag stått på KTH:s arkitektskolas innergård och rökt en mentholrullcigg med någon forskare från Södertörn men var Sofi med? Oklart.

 

IV.

Somliga nätter hade jag svårt att sova. Det kunde vara riktigt illa om jag hade druckit både öl och whisky. Om jag hade rökt massa cigaretter kunde det också sluta illa. Jag hade fått en ganska känslig kropp, tror jag. Det är det spår jag har att gå på nu. Om nätterna såg jag på gamla animeproduktioner som fanns att se gratis på youtube och andra streamingkanaler, jag lånade min systers Netflix-konto för att se några filmer också. Egentligen ville jag mest titta på Mumindalen. De där märkliga avsnitten, den japanska produktionen av den finska folksjälens magnum opus, tog mig någonstans. Jag vet inte riktigt vart. Jag var mycket ensam och hade ingen att prata om det med. Jag saknade tider då jag umgåtts mycket med min vän Olsson som älskade anime och Japan. Han hade jobbat på instrumentaffären på Götgatan och sedan sparat länge för att resa till Japan. Han reste sedan dit och kom aldrig riktigt hem igen – ja, om du förstår vad jag menar? Vissa reser liksom iväg och kommer aldrig tillbaka. Nu vet jag inte var han är. Det var länge sedan vi hade kontakt överhuvudtaget. Sist vi sågs var vi och åt ramen, sån japansk nudelsoppa. Vi satt på det trendiga lunchstället på Erstagatan. Jag var där och käkade för några dagar sedan igen. Har aldrig riktigt förstått grejen med ramensoppa. Men på detta ramenställe jobbade en riktigt snygg brittisk tjej som vagt påminde om en tjej från mitt förflutna. Hon hade varit mycket fascinerad av andlighet på något sätt. Vi kom varandra nära om det var ett eller två år efter gymnasiet, som jag knappt gick… Eller jag minns det som att jag knappt gick det. Hon var en av dem som alltid gick till Debaser Strand på helgerna. De var samtidigt ganska religiösa, hon och hennes polare. Jag brukade kalla dem munkarna för de pratade alltid så mycket om andlighet. Den här brittiska tjejen kom ut med min ramensoppa som hade ett stort och saftigt fläskstycke som tog upp en bra bit av skålen. Jag frågade henne om hon gillade Mumin. Aha, the Moomin trolls? Frågade hon. Yes, exactly, svarade jag. Jag hade redan då förstått att hon var sugen. Sugen på mig. Jag förklarade att jag jobbade hemma och höll på med ett projekt om mumintrollen, och frågade om hon ville följa med upp, om hon hade tid. Hon skulle gå av sitt pass om två timmar. Jag gick hem i förväg och städade upp lite. Tog en dusch och tog slut på allt schampo som fanns kvar. Jag hade inte duschat på flera dagar. När jag hade duschat satte jag på lite stämningsfull musik, en playlist som jag hade fått av en langare som jag köpte tjack av ibland, när jag hade råd och lust. Han brukade spela skivor på temaklubbar och hade en helt djävulskt bra musiksmak. Han hade gjort en playlist med gammal cocktailmusik från 1960-talet. Mycket brittiskt. Jag tänkte att jag skulle ha på det lite soft i bakgrunden när hon kom. Hon kom efter två och en halv timme. Hennes ben var kraftiga och stabila, jag tyckte om det. Då jag öppnade dörren visste vi inte riktigt vad vi hade gett oss in på. Jag bestämde mig för att bara köra på autopilot. Så, var är trollen? Frågade hon plikttroget. Whatever, svarade jag. Let’s undress. Alright, svarade hon. Jag hjälpte henne. Hon hjälpte mig. Hon hade en stor mun som gjorde allt trevligt och enkelt. Hon blev kvar till ganska sent på kvällen, typ tjugo i elva eller så. Hon sa att hon inte hade sett gårdagens Agenda än, och frågade om jag ville kolla på det med henne. Jag sa kör till. Hon sa att det var bra för hennes svenska. Hon sa att hon planerade att bo i Sverige ett bra tag till, hon ville inte bli en sån britt som bodde i Sverige i flera år utan att kunna svenska. Vi såg på programmet. Det handlade om IVO-utredningen om hur man hade behandlat covid-sjuka på äldreboendena. Jag zoomade ut en hel del. Började smeka hennes mjuka ben istället. Ja, de var mjuka. Sen blev hela hon mjuk. Mjukare och mjukare. Jag minns inte hur Agenda slutade. När jag vaknade var hon ute ur lägenheten och hade väl gått till sitt jobb eller så. Jag gick till stereon och slog på den och då spelade min mobil fortfarande den långa playlisten med brittisk cocktailmusik som jag hade fått av min langare.

 

V.

Fanns det något slut på det här? Ibland kändes det som att jag hade suttit för mig själv i flera år. Men så kollade jag i min dagbok och förstod att läget var ett annat bara för några månader sedan. Jag försökte att dra ner lite på alkoholkonsumtionen, men det ledde ofelbart till ökad konsumtion av andra saker. Jag började följa några Twitch-konton maniskt, alltså professionella e-sportpersoner, de var ett slags blandning av USA, Japan och Europa, de spelade Super Smash Bros. och Sonic och Tekken och var mycket duktiga, alltså lite för duktiga, ungefär som i Dragon Ball, när man inte tror att de kan bli duktigare, men så blir de det, gång på gång. Son-Goku överträffar liksom sig själv hela tiden. Jag började titta på Love Hina och blev helt hooked. Försummade nästan arbetet. Berra ringde och undrade om jag ville följa med till Valla, det var ganska bra med coronaanpassningen där nu, alla hade på sig munskydd, men nej, jag hade ingen lust. Jag tog en promenad till Skrapan bara för att se om det fanns några roliga tjejer att titta på. Jag såg en rolig tjej i fiket sitta och dricka en överdimensionerad kopp te tillsammans med sin väninna. Jag föreställde mig att hon en gång i veckan gick på lindyhop tillsammans med sin trista boyfriend, en programmerare som kom från Värmdö och hette Marcus. På helgerna brukade han bada bastu i Hellasgården tillsammans med sina fjantiga it-polare. Den roliga tjejen hade på sig en stickad kofta och ett par svarta jeans och ett par skor från New Balance. Hon hade kanske köpt dem i den stora skobutiken. Jag gick ett varv för mycket, bara för att se den roliga tjejen en gång till, sedan stod jag och tittade lite bland böckerna på Akademibokhandeln, men såg ingenting av akut värde. Gick till Systembolaget och köpte fyra DAB och gick hem.

 

VI.

Jag tänkte ganska ofta på att jag skulle skära ner på drickandet, göra det till en helggrej, lite mer som det var förr i tiden, men alla försök var förgäves. Det fanns ju ingen som kunde säga till mig. Jag skötte mig. Jag levererade texterna i tid till tidningen. Jag jobbade nästan bättre med några öl innanför västen. Jag blev bland annat väldigt nöjd med en text som gick på djupet med namngivarkulturen inom travsporten. Dagarna hade ett vackert skimmer över sig. Jag kunde gå ut på Skånegatan och bara traska gatan upp och ner och le lite grann för mig själv. Ibland gick jag till någon av de indiska krogarna och åt palak paneer. Det var standard. Ibland gick jag till Pelikan och tog en öl och läste Dagens Nyheter. Jag läste aldrig Dagens Nyheter någon annanstans, men där fanns det alltid ett ex av tidningen, som jag läste noggrant. Jag studerade dödsannonserna och löste sudokut och läste ledartexterna, utrikesnyheterna och kultursidorna, som verkade bli sämre för varje år. Jag kände igen en av litteraturkritikerna vagt från något sammanhang jag inte kunde komma på. Kanske hade vi setts på Filmhuset en gång, under en visning av Eldflugornas grav. Eller den där filmen om en ångmaskinsuppfinnare som åkte till Tyskland under andra världskriget. Den har jag helt glömt bort. Det enda jag minns är den underbara vinjettlåten som hette Hikoki Gumo, en gammal japansk 70-tals-dänga som låter som någon sorts Carole King från Osaka eller så. Den låten älskar man. Jag tog vid något tillfälle reda på att titeln på låten betyder ångspår på svenska. Det som bildas efter flygplan. Jag minns att jag brukade stirra in i en flicka som brukade gå till filmvisningarna själv, hon tog ibland med sig en rätt udda frukt eller grönsak som hon satt och knaprade på i den stora foajén, jag stod alltid i butiken och fingrade på någon filmbox med Fellini eller Antonioni eller vad det nu var… Det var härliga tider! Tjejen hade en helt egen stil. Liksom lite vilsen, fast ändå trygg i sig själv, sitt egna kosmos. På sommarhalvåret brukade hon ha på sig kinaskor. Om vintrarna sådana bruna kängor som alla har. Hon hade rätt tjocka glasögon lite innan alla andra började ha det, vilket gjorde att hon såg ut som en nörd. Men jag förstod att hon inte var en äkta nörd, hon var bara en invigd i filmens sköna värld. Jag gissade att hon läste mycket också. Hon satt ofta med någon pocketbok, jag minns att hon en gång läste en bok av Jerzy Kosiński, Den målade fågeln. En gång följde jag henne på avstånd efter en visning av någon film där vi bara var ett tiotal i publiken. Istället för att ta den vanliga vägen in mot stan, mot Östermalm, gick hon ut på vägen som ledde mot Gärdet. Jag gick efter. Men så försvann hon helt plötsligt och jag fann mig själv stående mitt ute på Gärdet i kylan och mörkret. Jag vände och gick iväg till tunnelbanan och åkte hem.

 

VII.

Det gick en tid, några veckor, kanske en månad. Jag slutade gå till Systembolaget på Götgatan. Jag slutade gå till Systembolaget överhuvudtaget. Jag  började äta mer kosttillskott. Det hände något med kroppen. Jag började äta mer fisk, gös, strömming, lax och makrill. Jag brukade handla fisken i den lilla pittoreska fiskaffären på Östgötagatan strax före lunchtid. På lunchen brukade det bildas en kö utanför med människor från alla möjliga håll som skulle köpa lunchlådor. Jag undrade var de kom ifrån. Det kanske var människor som arbetade hemifrån. Man kunde knacka en av dem lite lätt på armen. Det fanns en välmående arm i en puffig dunjacka som var helt ren och slät och glansig och visade sig tillhöra en överklasskvinna som hette Jeanette. Hon var till och med yngre än mig. Och hette Jeanette. Jeanette sa att jag såg sjavig ut, men vi fick ganska bra kontakt. Hon hade inte arbetat överhuvudtaget och förvaltade sina föräldrars pengar i olika fonder. Hennes pappa bodde i Monaco och hennes mamma i Schweiz. De hade varit i filmbranschen på 1960- och 1970-talet, sade Jeanette. Jag tänkte att det måste ha gjorts något mer. Det kändes osannolikt att fortfarande vara ekonomiskt oberoende för att man hade varit framgångsrik inom filmbranschen för fyrtio–femtio år sedan. Jeanette köpte laxsallad för 119 kronor och gick iväg. Jag såg att hon gick upp mot Mosebacke, hon bodde säkert där någonstans, i ett hus byggt 1913. Några dagar senare såg jag Jeanette igen, på Tranströmerbiblioteket. Hon hade på sig munskydd. Hon satt med Katarina Frostensons nya bok framför sig. Men hon höll på att kolla något i mobilen. Jag gick fram till henne och frågade om hon kände igen mig. Hon sa att jag såg piggare ut. Jag sa att jag hade slutat dricka. Det var också sant. Jag hade inte ens varit sugen på något sådant. Tänk, bara för några veckor sedan hade allt varit så annorlunda… Jag hade så många frågor inom mig, jag hade lust att inleda något med Jeanette, jag vet inte, kanske inte nödvändigtvis bli hennes älskare, men kanske något annat, typ bli hennes betjänt? Eller butler. När jag väl hade kommit på tanken var det svårt att bli av med den. Som av en slump, eller om det var ödet, sprang jag in i Jeanette kort därefter igen. Det var på det franska fiket i Söderhallarna. Hon satt och petade i en skål med en lyxig kebabmacka som jag visste att man kunde köpa på det franska bageriet för 120 kronor eller något sånt. Jag frågade om jag kunde slå mig ner. Det kunde jag. Jag berättade helt sonika om mina stora planer, att jag skulle bli hennes tjänsteman, alltså som i tjänstefolk, jag skulle bli hennes betjänt, på deltid, det räckte kanske om jag gick över till henne en till två dagar i veckan, städade lite, gjorde inköp, en näringsrik matlagning? Jeanette tyckte att det lät som en bra idé. Sagt och gjort. Första gången jag gick dit var allt lite underligt. Hon bodde på fjärde våningen i en pampig kåk på Svartensgatan, hon hade verkligen en hel våning. Där fanns ett rum för träning, ett rum för avkoppling, en stor och fin matsal som jag gissade aldrig användes, Jeanette var liksom inte den typen. Hon nämnde aldrig någon människa som hon umgicks med. Hon hade sitt umgänge på nätet, om ens det. Jag förstod att hon höll på med ett gäng appar, och dejtade lite killar, men det var liksom mer som ett spel, att hon spelade ett spel för sig själv, lite som att andra människor spelar Tetris. Kanske inte en jättebra liknelse, men ändå. I ett rum fanns en stor platt-tv och det var filmrummet. I en hylla fanns en diger samling dvd-filmer och där brukade jag ligga och kolla på gamla klassiker. Imdb-topp-250-rullar och annat som jag av olika skäl aldrig hade tagit mig för att se. En period såg jag uteslutande anime. Jag såg på Min granne Totoro, Det levande slottet och Nausicaä. Sedan kollade jag på One Piece och Steamboy.

 

VIII.

Det var under någon av de där dagarna då jag befann mig hos Jeanette som jag kom till en insikt. Den var till en början lite skrämmande, men sedan lugnade jag ner mig. Jag kände mig plötsligt främmande för mig själv, den jag hade varit när jag hade suttit hemma och druckit och skrivit och inte gjort så mycket annat. Alla dessa vansinniga fantasier var också märkliga – jag vet inte, inte riktigt jag? Jag utförde sysslorna i Jeanettes hem med den största precision. När jag dammade av alla möblerna brukade jag tänka på saker jag hade läst på Twitter. Jag hade börjat med det igen, fast jag skrev aldrig något själv. Läste bara vad andra skrev, en lurkare, en fluktare. Fluktare låter så otrevligt. Jag gick till den lilla trånga ICA-butiken på hörnet Östgötagatan-Högbergsgatan och gjorde små inköp till min husfru. Fast hon var ingen fru. Jag gick dit och handlade strax efter 9, då var inte så många där. Strax innan fanns ett liksom behagligt sus på gatorna, folk som gick upp och ner, på väg till sina jobb, eller vad vet jag? På väg hem efter att ha sovit hos en älskare eller älskarinna. Någon rik älskarinna vid Mosebacke… Ibland övervägde jag att liksom inleda något med Jeanette, på riktigt, men hon var rätt off, det tycktes inte ha föresvävat henne överhuvudtaget att vi kunde ha något på gång, hon och jag, trots att så mycket talade för det. Jag uppskattade det på något vis, att det fick vara så. Det kändes gammaldags på ett bra sätt. Men jag förstod ju samtidigt att detta inte skulle vara för evigt, jag tyckte faktiskt det var lite spännande att fundera på hur det skulle bli sedan, om säg två-tre år, var skulle jag befinna mig då? Jag kände ett behov av att lämna Södermalm, lämna Stockholm överhuvudtaget, komma bort ordentligt, bo någonstans där jag aldrig bott förut, kanske i Nyköping? Jag mindes att de brukade ha plakat i tunnelbanan där de gjorde reklam för sin ort. Vet inte, kanske kunde det vara bra med ett sådant miljöombyte? Jag hade aldrig riktigt rört mig neråt landet på det viset.

array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3381 (17) { ["term_id"]=> int(18) ["name"]=> string(5) "Anime" ["slug"]=> string(5) "anime" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(18) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "FEBRUARI 2021" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(8) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "17" ["cat_ID"]=> int(18) ["category_count"]=> int(8) ["category_description"]=> string(13) "FEBRUARI 2021" ["cat_name"]=> string(5) "Anime" ["category_nicename"]=> string(5) "anime" ["category_parent"]=> int(0) } } Anime

FYRA DIKTER

 
 
FLCL
 
Det ska tydligen
kännas så, som ett slag i
huvudet med en
Rickenbacker, eller som
att horn spränger fram
ur pannan. Trots allt jagar
jag ännu kollisioner.



 
 
Perfect Blue
 
Jag relaterar
till stalkern och offret, är
söt eller vanställd
beroende på vinkeln.
 
Flackar mellan ett
skenande begär och den
råa begärligheten.




 
 
Persona 5
 
Den ultimata
maktfantasin: att förmå
antagonisten
att betrakta sig som det.
 
Att stjäla hjärtat
medan mitt eget palats
successivt bommas igen.




 
 
Ghost in the Shell
 
Medioker film,
trots det given i kanon.
Varför såg jag den?
 
Det manifesterar min 
servila tendens,
hur hängiven jag är till
anständighet, plikt, “måsten”. 
 
 
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3375 (17) { ["term_id"]=> int(18) ["name"]=> string(5) "Anime" ["slug"]=> string(5) "anime" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(18) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "FEBRUARI 2021" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(8) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "17" ["cat_ID"]=> int(18) ["category_count"]=> int(8) ["category_description"]=> string(13) "FEBRUARI 2021" ["cat_name"]=> string(5) "Anime" ["category_nicename"]=> string(5) "anime" ["category_parent"]=> int(0) } } Anime

SVALDA DIKTER PASSAR MIG

 
 
När vi skulle åka ut en helg
till Stefan Lindbergs sommarhus
så hittade vi en manga-pocket
som hette Love In Hell
på perrongen
den kändes milt pornografisk
så som man kanske skulle producera
animerad pornografi för högsensitiva
barn?
min fattiga ”svenska” association
var tyvärr hon blonda tjejen
i Knasen, en importerad
och inverterad romantisering
av ett bombnedslag
i det passivt längtande
We Are Who We Are-militära
tillståndet
 
Vilken bildningslucka
vilken bild för alla stygga
högsensitiva barn: den blonda
tjejen i Knasen och kärlek
i helvetet
 
Översatta serietidningar i Sverige på 80-talet (en känsla)
vars målgrupp ändå måste varit ”barn” (en annan känsla)
innehöll alltså posters med motivet en tecknad, naken ”tjej”
som arbetar i en reception (med en tredje känsla)
 
Det var när vi var i helvetet
som jag kände: om du inte
kan svälja mig hel kan du
väl i alla fall svälja min telefon
 
Vi såg Pianisten
som filmen heter på svenska
idiotiskt, och Isabelle Huppert frågade
är du ledsen för att du är en gris?
eller för att dina vänner är grisar?
och jag tänkte på Chihiro
hon är ledsen för att hennes föräldrar
är grisar
eller när jag tänker efter
är hon väl mer livrädd
men katastrofer är nästan alltid
en förutsättning
för stora moraliska äventyr
 
Jag försöker hitta Nils Petter Sundgrens recension
av Spirited Away, minns den som uppfriskande yster
 
På min dator sitter en lapp
”en tecknad kniv är bättre
än ingen kniv” och precis
framför står en sexig docka
av plast som föreställer…
jag vet inte?
en generiskt sexig docka
av plast, kanske?
enligt vissa specifika ideal
jag vann den i en maskin
man ska liksom tillfångata döda objekt
med en sorts spretig robot-klo av krom
och förlusten är inbyggd i systemet
det var i en spelhall i Tokyo
på min smekmånad
eller vår smekmånad
det var helt otroligt
spelhallen skulle se gammal ut
alltså minst 100 år gammal
en slappt anakronistisk ängel gick genom rummet
”man ser ju vem dockan föreställer”
skriver någon samtidigt
alltså just nu när jag skriver det här
och stearinljusen står lite för nära rosorna
som är vita och rosa
 
någon skriver det samtidigt
om en skräddarsydd sexdocka
som ska produceras
till Greta Thunbergs avbild
men en annan person
är väldigt källkritisk
detta kanske bara är ett exempel
på chockerande fiktion?

ett stående skämt mellan mig
och min fru
den där smekmånaden
ett alldeles för stående och
förstående skämt
var att hon skulle köpa
en lösvagina till mig
de såldes i en lågprisbutik
döpt efter Cervantes mest kända figur
ja, hans sexigaste docka
riddaren av den sorgliga skepnaden
den där butiken fanns överallt
men dess maskot var inte en riddare
utan en pingvin
 
Jag minns filmen Your Name
där en tonårskille byter kropp
med en tonårstjej
och det första han gör
är att ta sig på brösten
den var väldigt hyllad
i media, haha
kul att skriva ”media”
det var ju bara som Freaky Friday
för en ny generation?
låter bra i och för sig
den var bra
 
En brasklapp om att jämförelsen haltar
annars blir ju Freaky Friday en incestuös
historia som i sin tur blir en förutsättning
för ett stort och moraliskt äventyr
 
Jag köpte Your Name på DVD
från en fyndlåda i en matbutik
vi kan inte se den
vi har inte tekniken för det

Om ett system inte har förlusten
inbyggd i sin kroppshydda
så hatar jag det systemet

I den artificiellt uråldriga spelhallen
som saknade fullständiga rättigheter
tog min fru och jag vårt fotografi
i en hetsig automat
vi såg ut som sminkade bebisar
om bebisar hade käkben
som knivar
en banal men effektiv
effekt?
man fick skriva saker på skärmen
under tidspress och
på våra ansikten står det därför
”eternal love”
”parasiter”
”karisma”
”babies” (överstruket)
”pro ana”
 
Tänk om man hamnar i helvetet
och blir älskad, men också
efterlyst
 
Emma Hatt twittrar “pro anakronism”
under sitt alias AW Maria
jag skrev på Twitter att
jag skulle utnyttja det här temat
för att skriva en hentai-novell
????
moget att vilja utnyttja
ett tema
moget att behöva en ursäkt
det mogna är aldrig bra konst
förlåt, det där kan tolkas
fel, men allt kan det
ute i världen
password
jag råkade skriva det här precis just nu
jag råkade skriva ”password” i den här dikten
jag skulle skriva det på det andra
trådlösa tangentbordet
som står precis bredvid
mitt vanliga tangentbord och
det är ett lösenord på en annan dator
 
På datorn här bredvid måste man skriva
”password” för att komma in
det är min frus dator
när vi hade kommit hem från Tokyo
kunde hon inte sluta göra konst
av mat
 
Någon har skrivit att den lilla sjöjungfrun
i Köpenhamn är oskuld, skoja, nej
men att hon är liten, skoja
nej men att hon är en ”rasist-fisk”
alltså någon har klottrat det på
själva skulpturen
vilket är pedagogiskt och
det fick mig att tänka på Ponyo
flickan som blev en fisk?
fisken som blev en flicka?
inga jämförelser i övrigt
med själva skulpturen
 
Det fick mig att tänka
på Erik Beckman och hans
rikt behårade skulpturer
inga jämförelser i övrigt
låt den rätte komma in
i hans fucking farstu
 
Password: Ponyo
 
Nästan alla anime-filmer jag sett
har jag sett gratis på biografen
där jag jobbar som publikvärd
alltså jag har sett dem på arbetstid
det verkar billigt med rättigheter
till halvgamla anime-filmer?
ibland är det bara jag i publiken
och en halvblind gubbe längst fram
och tre barn i mitten
om vi har tur
men barnen är inte stammisar
man kan inte räkna med dem
men det känns mycket bättre
om de är där som vittnen
barnen är främlingar
för varandra
 
Den halvblinda gubben betalar alltid med kontanter
barnen med
 
Makoto Shinkai som regisserade Your Name
har gjort en annan film, Weathering With You
ganska populär den med
trots att den handlar om vädret
jag grät i alla fall en skvätt
jag famlar efter någonting att säga här
okej, let’s wrap things up
det nya suga av sig själv
är att svälja sig själv
inga jämförelser i övrigt
 
Kommer ni ihåg när det var
bollsport på gymnastiken
och man blev svald sist?
man blev svald halv

 

array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3376 (17) { ["term_id"]=> int(18) ["name"]=> string(5) "Anime" ["slug"]=> string(5) "anime" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(18) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "FEBRUARI 2021" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(8) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "17" ["cat_ID"]=> int(18) ["category_count"]=> int(8) ["category_description"]=> string(13) "FEBRUARI 2021" ["cat_name"]=> string(5) "Anime" ["category_nicename"]=> string(5) "anime" ["category_parent"]=> int(0) } } Anime

det var länge sen jag kände nåt, Q3 2020

juli
jag sover mest när det är ljust ute
vilket är nästan hela tiden
mitt ex hörde av sig till mig efter ett år av
tystnad, och jag vet inte vad hon vill mig
förutom att kolla att jag inte har dött av covid
det enda positiva när någon går bort
är att man får ärva deras kläder
men kläderna påminner bara om kroppen
som aldrig kommer bära dem igen
på en fika med maria pratade vi om
hennes lärare som dog kring påsk
och om hur uppståndelsen känns lika sannolik
som att farfar inte längre skulle öppna
dörren när jag ringer på dörrklockan
 
 
 
 
augusti
på stefans nyårsfest frågade någon
mig vem jag skulle bli
i en postapokalyptisk värld
i början av året
var det bara en hypotetisk fråga
i the last of us
föredrar jag att smyga upp till de infekterade för att greppa tag i dem
och skära upp halsen, istället för att skjuta dem på håll
jag uppskattar den fysiska beröringen och
den varsamma ansträngningen det hela kräver
det är det närmaste jag kommit någon
på flera månader
 
 
 
 
september
jag stänger av kameran
under zoom-föreläsningarna för att jag inte vill
se mitt eget dumma ansikte på skärmen
min enda tinderdejt det här året
var den bästa första dejten jag varit på
vilket gör det värre att hon inte
vill ses mer
jag drömde i början av hösten
att jag var en alkoholiserad pappa
som bestämde sig för att bli munk
kommer jag någonsin kunna bli
någons daddy?
elis och militza väntar sitt barn den 25 december,
antagligen den enda ljusglimten under resten av året
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3373 (17) { ["term_id"]=> int(16) ["name"]=> string(11) "Indignation" ["slug"]=> string(11) "1ndignation" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(16) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "November 2020" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(9) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "18" ["cat_ID"]=> int(16) ["category_count"]=> int(9) ["category_description"]=> string(13) "November 2020" ["cat_name"]=> string(11) "Indignation" ["category_nicename"]=> string(11) "1ndignation" ["category_parent"]=> int(0) } } Indignation

Sinfonietta  -|-  Indignata

pralin · Sinfonietta Indignata

(skiljetecknad)

 Första satsen
 
 
´´´´ ´.,; :; . ,., ´ _- — ´´ : -: .-: _ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨_ . -: – ´ ^’* ^_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * **_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´ ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: ., _ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ”_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨/(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´ ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . *’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´ ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ _._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / – . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´_ . -: – ´ ^’* ^´^* * ¨¨*’ * ** ^ _ _ – — _ ‘* ‘ ‘^’ **¨ ^* ^´¨ ‘ ¨´¨*’ ‘¨´^*’ ‘ *¨ ^’ // (( /(** ^´¨ ‘ ^^”””^ ^´^” ‘¨^ ´^ ” ´¨´: .,´,: ,´^ ‘* ; ,:; ´
Andra satsen
 
 
.. . .. …. – . -. . .- . . . .- – – – .- . -. – . – . – . .- – . — .- . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ -. – . – . – . .- – . — .- . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — .- . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -: -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — .- . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;;,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — .- . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — . ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — .- . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — .- . / ._._._/:_:_-_-__–_:- -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — .- . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ *”^*^*’^.. , . , . ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — .- . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — .- . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: /.: ,-: / ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — .- . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: /.: ,-: / ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_-.- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — .- . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — .- . / ._. -; :: – .- — —:|:|:|_- _ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — .- . / ._. -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –-. – . – . – . .- – . — .- . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ _._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ . ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ _._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / – . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_-: ,-: / – . / ._._._/:_:_-_-__–_:-*”^*^*’^.. , . , .- — — . ,, , . , – ,/// .-; .. ,.,: ….;; ..,::: ,.:: ;,.,__ _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. – _,:;; .—:;;; —_ -,:_ -,___; .–;:_ _-,___ ,.-_: ,—_ .- -: –: ._ :_ .: ,-: / .:; : -; :: – .- — —:|:|:|_- ,.-.-.-,-.-,-.-.-. – ..— .- . -.-. -…— ….. –
Tredje satsen
 
 
||’~|~~|||~~|~~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨~~~~~~|~~~~~|
]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨~|~|]]~~|~~~~~|]]~
~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨~~~~~~|~~~~~|
]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨~|~|]]~~|~~~~~|]]~
~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨|¨¨||~~|~¨|-¨||~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨|-¨||~~|~¨~.,..¨”¨^^*¨’ ¨¨¨~|~~¨~¨”¨^¨¨||~~|~¨~|~|]]~~|~~~~~|]]~
~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨|¨¨||~~~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨~~~~~~|~~~~~|
]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨~|~|]]~~|~~~~~|]]~¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨~~~
^*¨’¨¨¨~|~|~~~~
~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]
~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨|¨¨||~~~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’~~¨”¨^^*~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨~~~~~~|~~~~~|
]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨~|~|]]~~|~~~~~|]]~
~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨|¨¨||~~~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨~~~~~~|~~~~~|
]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨~|~|]]~~|~~~~~|]]~¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨~~~
]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨~|~|]]~~|~~~~~|]]~
~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨
~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨|¨¨||~~|~¨|-¨||~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨|-¨||~~|~¨~.,..¨”¨^^*¨’ ¨¨¨~|~~¨~¨”¨^^*¨’¨¨¨~|~|~~~~
~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨¨¨¨~|~~¨~¨”¨^^*¨’¨¨¨~|~|~~~~
~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨¨||~~|~¨~¨”¨^^*
¨’¨¨¨~||~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨|~~|~¨|-¨||~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨|-¨||~~|~¨~.,..¨”¨^^*¨’¨¨¨~|~~¨~¨”¨^^*¨|~¨|-¨||~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨|-¨||~
~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨¨||~~|~¨~¨”¨^^*
¨’¨¨¨~||~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨|~~|~¨|-¨||~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨|-¨||~~|~¨~.,..¨”¨^^*¨’¨¨¨~|~~¨~¨”¨^^*¨¨¨¨¨~|~~¨~¨”¨^^*¨’¨¨¨~|~|~~~~
~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~^*¨’¨¨||~~|~¨|-¨||~~|~¨~.,..¨”¨^^*¨’ ¨¨¨~|~~¨~¨”¨^^*¨’¨¨¨~|~|~~~~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨¨||~~|~¨~¨”¨^^*
¨’¨¨¨~||~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨|~~|~¨|-’¨¨|¨¨||~~|~¨|-¨||~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨|-¨||~~|~¨~.,..¨”¨^^*¨’ ¨¨¨~|~~¨~¨”¨^^*¨’¨¨¨~|~|~~~~
~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨¨¨¨~|~~¨~¨”¨^^*¨’¨¨¨~|~|~~~~
~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨¨||~~|~¨~¨”¨^^*
¨’¨¨¨~||~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨|~~|~¨|-¨||~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨|-¨||~~|~¨~.,..¨”¨^^*¨’¨¨¨~|~~¨~¨”¨^^*¨’¨¨¨~|~|~~~~
~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨¨||~~|~¨~¨”¨^^*
¨’¨¨¨~||~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨~|~~~~~|]]~~¨”¨^^*¨’¨¨||~~|~¨|-¨||~~|~¨~|
-¨”¨^^*¨’¨¨¨~|-
Fjärde satsen
 
 
___|_____||_-__||____::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’*** *’* ¨¨** ^’^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_::, . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’***:___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’*** *’* ¨¨** ^’^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. _:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::_‘_::__, ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_::, . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___:::::_:::::___-..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’***:___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’*** *’* ¨¨** ^’^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. _:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::_‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ___::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___::. . ‘**’ ‘* ”’* ”’*** *’* ¨¨** ^’^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. _:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::_‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ___::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::___‘_::_‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ___::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’*** – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . , . ‘ ¨¨ ‘ __::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ___::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” _::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’*** – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . , . ‘ ¨¨ ‘ __::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ___::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’*** – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ___::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’*** – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::__^’* , . ,:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨__:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘  ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___‘_::____::_|___:::__^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-”‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . .  ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’***  ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’***. ‘**’ ‘* ”’* ”’*** *’* ¨¨** ^’^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘ ¨ ,-:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-”‘_::____::_|___:::___:::::_:::::____|_:::___|__-.-. -..-.-” ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . .  ‘ – . ‘ ‘ ‘ ¨’ . . ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’***  ‘ ¨’ ” ¨’ ,,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’***. ‘**’ ‘* ”’* ”’*** *’* ¨¨** ^’^’* , . , . ‘ ¨¨ ‘ ¨’ ‘ ‘ , ,. — — – — – – ” ¨’ ‘ ¨ ,- -‘ ‘ . . ‘**’ ¨ ,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’*** *’* ¨¨,- -‘ ‘ . . ‘**’ ‘* ”’* ”’*** *’* ¨¨** ^’^’*** ^’^’*-__-____-__-|-|-|-
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3382 (17) { ["term_id"]=> int(16) ["name"]=> string(11) "Indignation" ["slug"]=> string(11) "1ndignation" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(16) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "November 2020" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(9) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "18" ["cat_ID"]=> int(16) ["category_count"]=> int(9) ["category_description"]=> string(13) "November 2020" ["cat_name"]=> string(11) "Indignation" ["category_nicename"]=> string(11) "1ndignation" ["category_parent"]=> int(0) } } Indignation

dissociare / en historia om nattskräck

jag skulle inte läsa det här om jag var du
skulle jag läsa det här ordentligt, riktigt
dröja vid orden, syntaxens
uppbrutna struktur, lite
väl tendentiös i munnen, om jag var du
skulle jag berömma den
villigheten, det
tålamodet, den
rena och
skära formuleringsglädjen! skulle jag
utbrista om jag var du skulle jag
 
se mig djupt i ögonen
för en gångs skull skulle jag
bara ge mig det, jag skulle
aldrig be någon ändra på sig
men om jag var du skulle jag
överdriva blicken och mimiken för att verkligen visa att jag
ändrat på mig, att den här
gången var annorlunda eftersom gångerna skulle
vara annorlunda
om jag var du
 
skulle jag till exempel komma
till espresso house hornstull när jag sagt att jag skulle
komma, inte före
inte efter, jag skulle
inte läsa det här om jag var du, inte
direkt, jag skulle
tacka ta emot och trycka ner
det här i något av alla lönnfack,
bh:ns lilla vadderingsficka, jag skulle
ha på mig den med diskret spets
om jag var du
 
skulle jag inte hålla armarna om kroppen
på det där sättet
 
skulle jag till exempel inte kunna komma
till espresso house hornstull när jag sagt att jag skulle
komma, skulle jag
ringa och berätta det, jag skulle
inte ringa och säga
åh, jag var så nära
 
skulle jag ha varit så nära
skulle jag till exempel inte kunna säga
åh, jag tror att jag
fick ett migränanfall
fick en epileptisk episod
fick en fruktansvärd allergisk reaktion av allt vin eller om det var alla små chilinötter eller om det var något annat som stod mig upp i halsen kröp bakom ansiktet fyllde ögonlocken och läpparna gav en tanken att punktera ögonlocken och läpparna med en nål, jag skulle
inte haft mage att säga så
om jag var du
 
skulle jag kyssa mig med de läpparna, skulle jag
låta mig agera på den tanken med min vassaste tand, skulle jag
inte bli så besviken
av innehållet som kom ut, jag skulle
vänja mig vid sådana
besvikelser om jag var du
 
skulle jag skippa
snyfthistorien om när du var bara sju
åtta år och fick de andra barnen att drypa
av vätskor som gråt, jag skulle
förstå att alla bara vill väl, att alla bara vill
ha lite action i sina liv men inte
så mycket action, om jag var du
 
skulle jag skippa
snyfthistorien om nattskräck,
snyfthistorien om astma, jag skulle
förstå att allas luftvägar är trånga men inte
så trånga, om jag var du
 
skulle jag förstå något om andras
nätter, om andras
skräck, om andras
lössläppta substanser, fullkomligt vilda
ansvällningar, dissociativa
upplevelser som
den här, jag skulle
uppskatta det här om jag var du
 
skulle jag inte läsa det här
som kritik eller pur
vrede, jag skulle
läsa det här som
i trans om jag var du
 
skulle jag lovorda den
lidelsen, det
engagemanget, den
vidunderliga inlevelseförmågan! skulle jag
säga om jag var du, jag skulle nog
säga att vi verkligen hade förtjänat varandra
 
om jag varit du

Här kan du lyssna på “dissociare / en historia om nattskräck” inläst av Hanna Tillberg.

array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3384 (17) { ["term_id"]=> int(16) ["name"]=> string(11) "Indignation" ["slug"]=> string(11) "1ndignation" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(16) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "November 2020" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(9) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "18" ["cat_ID"]=> int(16) ["category_count"]=> int(9) ["category_description"]=> string(13) "November 2020" ["cat_name"]=> string(11) "Indignation" ["category_nicename"]=> string(11) "1ndignation" ["category_parent"]=> int(0) } } Indignation

Hale-bopp passerade jorden

Jag kommer ihåg en massa saker. Hur det var innan vi träffades. Då jag levde med min man och dotter, då jag var fixerad vid Artemisia Gentileschis målning Judith och Holofernes och gjorde en parafras av den, en videofilm där jag agerade Judith, köpte kläderna på Myrorna, bredvid No1Video, på Götgatan, klädde ut Maud till Judiths tjänarinna, handlade ett kålhuvud på Lidl, spelade in videoverket på vinden. Det visades i ett skyltfönster i Norrtälje via konsthallens satellitprojekt.
 
Jag minns annat också, att jag var assistent åt en gallerist, att båtdäcket var upplyst, att Hale-Bopp passerade jorden och att jag rättade till min nyklippta frisyr, rökte på däck, hörde havet. Jag kommer ihåg lukten av olja, de kalla aluminiumstolarna, skämtet om handikappdansen, ditt skratt, dina ringar, och hur vi vinglade till, hur du tog tag i mig och att vi gick till en hytt, där det var fest, och Suedes Animal Nitrate spelades på klockradion. Vi dansade och du drack upp en kontaktlins som låg i en plastmugg.
 
En av galleristerna sa att jag åt för mycket, en av utställarna lånade ut sin randiga tröja till mig, jag fläckade ner den, följde med honom till hans hytt, låg med honom. Du verkade bli svartsjuk fast du hade en ny flickvän, och du knackade på hyttdörren i flera timmar.
 
Jag gick i land, välkomnades av min familj. Jag vet inte varför, men jag tänkte att jag skulle kunna leka horan, att det var lämpligt, liksom korrekt i den här situationen och att du ville det, att alla ville det, och att jag skulle kunna göra något sådant, att det skulle kunna passa min kalla personlighet, min dysterhet, min sorgsenhet och att jag är en sådan som kan hålla isär hjärtat och själen. När jag kom hem hade min man tänt en massa värmeljus, fast det var ljust ute, fast det var morgon, fast jag ville sova. Min Dotter tittade på Lejonkungen, åt smågodis och sourcream & onion- chips. Jag tog fram polaroiden med Isabella Rossellini från Blue Velvet och rev sönder den, när ingen såg.
 
Jag minns att du kom till skolan för att gästföreläsa, att jag hade missat det, att du kom ut från toaletten, gick förbi min ateljé, kom emot mig, och att jag frågade varför du var där, om det var för min skull, om det var för att träffa mig, om det var för att prata med mig, men du var där för att presentera din kurs, för att ha ett möte med professorerna, för att arbeta, för att föreläsa. Mina händer blev ljust röda mellan fingrarna.
 
Vi bestämde oss för att äta lunch utanför skolan, men du ändrade det till skolans restaurang. Jag hade tagit mina Zoloft, jag var lugn, jag uppförde mig väl. Din flickvän och din kollega följde med och vi rökte efter att vi ätit pannkakor med sylt och grädde.
 
Tröstade mig med att vi nog kommer att ses. Förslagsvis om tjugo eller tjugofem år. Vi kommer att titta på detta tillsammans. Ärren. Kollagen. Såren. Bilderna. Montagen. Fragmenten och delarna av kropparna. Upptäcka att vi sitter ned och dansar till No doubt. Vi kommer att drömma om kameler, hettan, sanden, det liv vi kunde ha fått, och vi kommer att höra evighetsmusiken.
 
Jag transporterar mig själv framåt, jag förflyttar mig som en bit kött, en halvt leende, halvt levande varelse i iskallt, isblått vatten. Jag letar reda på de frimärken jag fått, vänder på vernissagekortet med din hälsning till mig, LP:n med din autograf, för att försöka förstå, få, känna. Dig. Dårskapen. Gränslösheten i livet. Åtrån och den vettlösa längtan.
 
Jag läser det du skriver. Det som alla kan se. Det upplösta, fasta, dåraktiga, vackra. Sedan läser jag att det är någon annan som har skrivit om dig. Men det var ju jag som skulle göra det. Varför hann den där människan före? Med ditt namn utskrivet inför allas åsyn och allting.
 
Hale-Bopp var en smutsig snöboll som kastades mot solen från ett enormt avstånd, förångades och fick en svans. Sedan försvann den ut i Vintergatan.
 

Här kan du lyssna på “Hale-bopp passerade jorden”, inläst av Annica Åberg.

array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3386 (17) { ["term_id"]=> int(16) ["name"]=> string(11) "Indignation" ["slug"]=> string(11) "1ndignation" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(16) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "November 2020" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(9) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "18" ["cat_ID"]=> int(16) ["category_count"]=> int(9) ["category_description"]=> string(13) "November 2020" ["cat_name"]=> string(11) "Indignation" ["category_nicename"]=> string(11) "1ndignation" ["category_parent"]=> int(0) } } Indignation

Allt jag ser, allt jag vet

 
 
 
Det finns en kontrollfunktion
i mig som inte går att neka.






 
 
Köttet är
sönderfallande mjukt,
så jag gör om mig.






 
 
Havet har lämnat mig ensam.
Men alla är ensamma, säger ni.
Alla har havet som bakgrund.






 
 
Mitt hjärta
är ett getingbo.






 
 
Alkoholen tömmer kroppen
på dess precision.
Köttet löses upp i sitt glas,
som en brustablett.






 
 
Vad ska jag säga
på begravningen.
I vem ska jag gråta.






 
 
En kvinna släpar
två sopsäckar ut på gatan.
Jag vill inte vara den kvinnan.






 
 
Regnet,
gräset,
timarvodet.






 
 
Res er upp
ur de ömma ryggarna.
Kom till mig
för instruktioner.






 
 
Vem vill ha min röst
som en kniv i sitt hjärta.






 
 
Alla döttrar i världen,
deras perfekta små
valpansikten.






 
 
Fåglarna vill se
hela världens
små rutor.






 
 
Himlen är
ett tropiskt hav.






 
 
Det är fest ikväll.
Jag pressar läpparna
mot en servett.






 
 
Hålla hjärtat, liksom
krama hjärtats äppelform
med utspända lungor.






 
 
Dansa igen,
kasta med huvudet
som en vakthund.






 
 
Allt jag ser,
allt jag vet.






 
 
Blått hav, blåsande
blå ängar.
En stjärna tänds
i min tunga.






 
 
De vackraste
människorna
bär kristaller
runt munnen.






 
 
Något släpper från skötet
och kysser pappret
med blod.






 
 
Vad måste
flyttas ut.






 
 
Rasande smal
på allt som flödar över.
De enögda pormaskarna
vickar sig ut.






 
 
Molnen bär sina
blåmörka magar
inåt land.






 
 
Allt som dör
får plats
i ett öga.






 
 
Min åtrå är inte sexuell,
på samma sätt som blod
inte är sexuellt.






 
 
En liten krok i hakan
drar ledsnaden
nedåt.






 
 
Lovar ingenting
av gammal vana.
Insisterar istället,
tills någon förstår.






 
 
Jag har aldrig
varit kär.






 
 
Solen släpper
från träden
och singlar ner
mot marken.






 
 
Mannen är alltid
fadern, telefonen.
Rösten på lur.






 
 
Jag samlar sömnen
i små kapslar,
vreden i fragment.
Rosornas söta
små huvuden.






 
 
I det grå molntäcket
bor ett skiftande ljus,
en vit, överrumplande sol.
 
 
 
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3389 (17) { ["term_id"]=> int(16) ["name"]=> string(11) "Indignation" ["slug"]=> string(11) "1ndignation" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(16) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "November 2020" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(9) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "18" ["cat_ID"]=> int(16) ["category_count"]=> int(9) ["category_description"]=> string(13) "November 2020" ["cat_name"]=> string(11) "Indignation" ["category_nicename"]=> string(11) "1ndignation" ["category_parent"]=> int(0) } } Indignation

Taburetter

 
1.
jag är tio
tusen tänder
strålar tappert
från min käft
jag läser läxor
släcker bränder
tömmer flaskor
håller händer
med min pappa
han bär sorger
jag bär tyngder
strålar tänder
 
 
 
 
 
 
2.
min gudfar frågar
om jag tänker
tillräckligt
på min far
om jag tänker
på att va
ett snällare
mildare
hjälpsamt
barn
 
 
 
 
 
 
3.
har nån tänkt
på taburetter
de är små
och saknar
ryggstöd
men står kvar
för den
som sitter
array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3380 (17) { ["term_id"]=> int(16) ["name"]=> string(11) "Indignation" ["slug"]=> string(11) "1ndignation" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(16) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "November 2020" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(9) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "18" ["cat_ID"]=> int(16) ["category_count"]=> int(9) ["category_description"]=> string(13) "November 2020" ["cat_name"]=> string(11) "Indignation" ["category_nicename"]=> string(11) "1ndignation" ["category_parent"]=> int(0) } } Indignation

Survival Mechanisms, an index

A i (m.) has set Google Alerts for every person he wants to see dead. Hundreds of people monitored online via the search parameters “Firstname Lastname” + “dead”, which of course doesn’t allow for a precise enough search to avoid dozens of non-death-announcing e-mails clogging his gmail inbox every day. He works out, he claims to eat a healthy diet, he makes sure he gets an annual colonoscopy; all this to live long enough to be able to read the obituaries of various politicians online. In his fridge you will always find a chilled bottle of Perrier-Jouët, ready to be popped in the event someone does, in fact, die.

A ii (m.) has entered into a destructive relationship with his television, both figuratively (in the sense that this relationship has had real and negative consequences with regard to his wife and children) as well as literally (many a remote have been launched at many a television’s screen). He has just turned 70 and has stayed at home for three years after a workplace accident that damaged his spine. The time he does not spend dialling his way through automated phone trees to various bureaucratic agencies that constantly want to cut off his unemployment benefits, he spends shouting at people on the TV. “May the dicks of a thousand black donkeys fuck his grandmother,” he once shouted at the Turkish minister of defence, interrupting his family singing happy birthday to his oldest son.
 
A iii (f.) is practising radical forgiveness. She spent so long being angry, she says, and this led to nothing but a tuft of prematurely white hair and pronounced IBS-symptoms. A year or so ago she realised the futility of her hatred, how it mainly served to fuel negativity. Forgiveness, then, wasn’t about men getting away with rape, or letting nation states get away with their continued genocide of the Kurdish people; it was about creating a space in which she could continue living. It is only through forgiveness that we can begin to heal ourselves, she posted on her Facebook account in March 2020, a statement which received 67 likes and 21 hearts.
 
A iv (m.) joined the Kurdistan Region of Iraq’s Counterterrorism Group after university; wanting, somehow, to fight for the cause. He sat in a room in front of an obsolete desktop computer for two years, analysing patterns. In a room next to his, a room he only twice was allowed into, other people took his analysis and decided whether or not people would die as a result of it. 
 
B i (m.) gets into fights, preferably at night clubs. For a few years he worked as a bouncer at a then trendy London club and enjoyed the moments he could use his telescopic baton (illegal but tolerated by club management) in order to beat up someone who had gotten too drunk and made the mistake of throwing an ineffectual punch in the general direction of one of the bouncers. Once, at another club where he was a patron, he was kicked out himself and, after trying and failing to pick a fight with a passer-by, began attacking a Fiat 500 that was parked by the curb. “Cunt!” he shouted over and over again while he punted the small Italian car with his steel-capped boots. “Cunt! Cunt! Cunt!”
 
B ii (m.) was woken up one morning at the age of 17 and was told that his mother had been taken captive by enemy soldiers. He swallowed a yawn, nodded, and went back to bed. This led to horrified reactions amongst the rest of the family. “There was nothing I could do about it, and I was still sleepy,” he explained to those who expected a performance.
 
C i (f.) has created several burner accounts on Twitter wherein she engages in shitposting. Whenever someone asks her to point out Kurdistan on a map she posts a blank map of the world on which she has scribbled YOUR MOTHER in a red felt-tip pen. She has been banned from Twitter 26 times so far. 
 
D i (m.) eats. His parents, when they are not arguing with each other over money, worry about his weight. They forward specious claims to each other on WhatsApp that state fat cells and adipose tissue developed in children never go away. “You smoke,” their child says if it is ever mentioned that maybe he’s had enough food. “This is better than smoking”.
 
D ii (m.) decided he would become a journalist, thus disobeying the cardinal rule for Kurdish sons to study medicine, law, or engineering. If only people knew the extent of what Kurds go through, he believed, things would change. He graduated seven years ago and has yet to find a job as a journalist.
 
F i (n.) no longer identifies as a Kurd. They say they are a citizen of the world. It is unclear whether or not they are happy.
 
H i (m.) has three 27-inch screens on his desk, one for websites, one for streaming news, one for social media. After a business meeting in the Netherlands where the person he was meeting refused to understand or pronounce his name, he applied to change it when he travelled back to Sweden to something that was legible to both Kurds and Westerners. While he was at it, he decided to change his last name back to what it had been before it was changed by Iraqi courts and perverted by Swedish immigration. His real name, however, turned out to be identical to a protected 18th century name belonging to a family that had once had wealth and power, so the tax authorities required him to provide paperwork proving this had been his name, paperwork that has since long been lost to a multitude of fires. To this day, over twenty years later, he keeps searching for a way to prove he has a claim to his own name. [ cf. J ii ]
 
H ii (m.) almost voted for a fascist party in the last election. “These new immigrants aren’t like us,” he told friends who were trying to convince him to vote for another party, any other party. “They’re all criminals, none of them are educated, none of them are interested in getting a job.” He claims a friend called him on his way to the voting booth and said that if he voted for fascists, their friendship was over, and so in the end he voted for the Socialist Party. Or so he says.
 
H iii (m.) moved to Spain. “Nobody cares who you are in Spain. We’re all assholes who’ve come here to live cheaply and get drunk. It doesn’t need to be more complicated than that.”
 
H iv (m.) joined the military with the expressed wish to kill people. Born in exile, he had no lived experience of war, and had long luxuriated in the terror of his parents’ tales. After he saw a woman get her hand blown off he had nightmares for several months and dropped out. [ cf. L ii ]
 
J i (m.) imagines a scenario every night in order to fall asleep, inspired by the premise of the TV-show The Leftovers where one day 2% of the world’s population vanish without explanation. He closes his eyes and imagines how all the world’s fascists vanish overnight to a parallel universe where they get to be all alone and the rest get to live without them. “Nobody has to suffer,” he says when he explains what is appealing with the thought.
 
J ii (m.) no longer goes by his Kurdish name. He claims his name is Giorgio and pretends his parents are from Sicily. Once at a bar he was trying to flirt with a girl by telling her of his parents’ fictional vineyard when it emerged that the girl was from Sicily and knew of the area he claimed to be from. [ cf. H i ]
 
J iii (f.) masturbates to old photographs of Saddam Hussein.
 
K i (f.) used to start off her morning commute by standing perilously close to the rails, screaming as trains bulleted past. “It was just a thing we used to do in South London then. It wasn’t just me, there’d be a few others that would scream as well. I don’t know why it’s no longer a thing.”
 
K ii (f.) has developed a slew of rare chronic diseases, though she is barely 30 years old. The body’s mirroring of the mind, a form of solidarity.
 
K iii (f.) took every drug she could get her hands on. Once, on an ecstasy come-down, her parents kept calling her and she was unable to answer the phone. For hours she stared at the profile pictures of her mother and father that lit up her screen every time they called, unable to let their world back into hers.
 
L i (f.) claims that sometimes when she orgasms, there is a moment when she forgets who she is. No history, no baggage, not even a name. 
 
L ii (m.)  misses the war. “It was so much the killing as it was the clarity of it all. They were our enemies, if we didn’t kill them they would kill us. I feel nothing in life is ever as clear as it is in war.”  He says this with in a hushed, humbled tone, as though he has stumbled on wisdom by chance. [ cf. H iv ]
 
L iii (f.) is a child of divorce, of assassination attempts and years spent in cold, muddy refugee camps. Today she devotes herself to her child. “If I can provide for him, if I can give him a safe environment and upbringing, I feel like it’s been worthwhile.” 
 
M i (m.) screams at shopkeepers, at waiters, at his family members. Only with those he views as inferior can he assert his authority. 
 
M ii (m.) is riddled with disease, every visit to a doctor leads to a new diagnosis, new pills to be included in the ongoing daily procession. His one remaining joy is to have three Haribo gummy bears (which his doctors have advised against) that are tenderly presented in a small porcelain jar by his housekeeper every day with dinner, after the pills, before the night’s pains.
 
M iii (f.) used to be a guerrilla soldier in the Qandil mountains. Whenever she sees something she disagrees with on TV she says, almost as though it were a prayer, that she wishes she still had her kalashnikov. It is not known what she would do with the rifle.
 
N i (f.) works at a bar. She makes a point of asking white men for their ID, even if they are well over 50. Once one of the men, who had greying hair and could not possibly be underage, complained to her manager, who was also non-white. The manager told the man he should be thankful he still looked so young.
 
P i (f.) has three times in her life had depressive periods so severe that she entered into a vegetative state. Three times she has been jolted back through electroshock therapy. “This is the last time,” the doctor told her family members. “Her body won’t be able to withstand another round of this.”
 
P ii (f.) compulsively steals. She has lined her coats with aluminium foil, claiming this confuses the more primitive Electronic Article Surveillance Systems installed in stores. For years every gift she gave to her family members had holes in them from where she cut off the security tags.
 
Q i (m.) is angry that children today do not feel the need to rise up against fascists. It could be argued that he is angrier at the children of today than he is with the actual fascists. “Look,” he says, holding up a TikTok of a dog dancing to Taylor Swift’s Love Story. “This is the shit they do, day and night. This is all they care about.”
 
Q ii (f.) regularly changes Wikipedia entries in order to claim various historical figures were Kurdish. Shakespeare, Junkook of the K-Pop band BTS, the Grand Duchy of Luxemburg, the stock photo model in the Distracted Boyfriend meme.
 
R i (m.) collects instances where Kurds have appeared in non-Kurdish literature. A novel by Zola. Blatty’s The Exorcist. Not Without My Daughter. They are rarely positive depictions, as evidenced by a book from 1966 which claims “some Kurds are as primitive today as their ancestors were at the dawn of civilisation”. Still, it’s something.
 
S i (f.) listens to twelve hour-long clips on YouTube that play the “Schumann resonance”, a low-frequency hum that occurs due to the fact that the ionosphere is conductive to electromagnetic waves. The earth’s vibration at 7.83 Hz is believed by some to have mystic properties. She sends the clips to her family members, urging them to listen, to heal.
 
S ii (m.) tattooed the Kurdish flag on his bicep when he was drunk in Malaga in 2005. He showed the tattoo artist a badly-pixellated image on his Nokia and did not notice, until it was pointed out to him by his mother, that the flag was upside down, with the red stripe at the bottom. Today, this flag is one of a multitude of tattoos covering his arms, and he claims it is not especially important to him, it was just a way he could get an initial tattoo his parents would approve of. (His parents did not approve.)
 
S iii (f.) believes Kurds only have themselves to blame.
 
T i (f.) plays a backgammon game on her phone that is popular in the Middle East. Noticing that a vast majority of the other players were based in Turkey and had handles such as ATATURK 4EVER, she changed her handle to BIJI KURDISTAN (long live Kurdistan). The app does not have a chat function so she lives with the joy of knowing how angry her name is making the other players, and how powerless they are to do anything about it.
 
V i (f.) has sent over 50 requests to the Unicode Consortium to include a Kurdish flag emoji. She claims that there is a pirate flag, a rainbow flag, and the UN flag so the Unicode Consortium’s assertion that they only release flag emojis for nation states is clearly erroneous. She gets the same automated response every time.
 
V ii (f.) survived the chemical bombing of Halabja in 1988. Over thirty years later, the smell of apples remind her of that day, of the still unverified nerve agents that were used in combination with mustard gas. She lives her life avoiding apples.
 
Z i (m.) drives his very expensive car fast down the one stretch of road in his Kurdish city that is well-maintained enough to drive a sports car on. Every day he drives up and down the same road with nowhere to go. 
 
Z ii (f.) bakes. She does not eat what she bakes, as it is a way to relieve herself of an appetite-suppressing anxiety, so she gives an assortment of baked goods to her octogenarian neighbour instead. For years she has done this, knocking on the neighbour’s door at all hours of the day, handing over a cake, telling her to please enjoy, to just leave the tin outside her door when she’s done.

Z iii (m.) has bought a dressing gown made of cashmere. It makes him happy, he says.

Här kan du lyssna på “Survival Mechanisms, an index”, inläst av Agri Ismaïl.

array(1) { [0]=> object(WP_Term)#3391 (17) { ["term_id"]=> int(16) ["name"]=> string(11) "Indignation" ["slug"]=> string(11) "1ndignation" ["term_group"]=> int(0) ["term_taxonomy_id"]=> int(16) ["taxonomy"]=> string(8) "category" ["description"]=> string(13) "November 2020" ["parent"]=> int(0) ["count"]=> int(9) ["filter"]=> string(3) "raw" ["term_order"]=> string(2) "18" ["cat_ID"]=> int(16) ["category_count"]=> int(9) ["category_description"]=> string(13) "November 2020" ["cat_name"]=> string(11) "Indignation" ["category_nicename"]=> string(11) "1ndignation" ["category_parent"]=> int(0) } } Indignation