This is the index

Nattcykel

Annie Bergstedt

luften står still
i hörnet brummar
luftrenaren

filtarna viks noga
flera gånger om
tvättas aldrig

linoleumgolven,
mjuka
sväljer damm och
vankande kroppar

fram och tillbaka
kan jag få en sax?
en till oxascand

under vävtapet
under tunn hud
kryper livet
som en
parasit

kardborren,
kall om armen
storleken: barn
fäster om vuxen
med två fingrars marginal

det ser inte bra ut
om någon legat kall hela natten
(och morgonen ekar död)
inte under mitt pass

allt annat
får tas på rapporten
S/D, P
65/110, 35
jouren sa ring om under 25
– antecknar du?

klockan följer
krämpan, det kroniska
– som förnimbart
hon är andfådd
i 10-sits soffan

efter 42 år börjar jag bli lite trött

15 år i förtid
dör den vakna natten

så jag antar att jag lever på övertid

men kan inte täcka upp, har lovat
hoppas vädret bättrar sig bara
barn är så kräsna nuförtiden

patriarken
sitter
på samma plats
25 år, 14 nätter i månaden
12 timmar i sträck
i 10-sits soffan

en uppgift: inte somna

let’s dance och postkodlotteriet har längtat efter oss

sörplar till,
torkar min kind

benen spritter
som gamla
gummiband

pip centralstyr

korridoren bär sig
vid skuldrorna
– en tapper nattmara

kom och sätt dig med oss

på natten ska de ligga i sina sängar,
annars blir här snart en ungdomsgård

övrig info: trauma

morgonen ekar
överlevnad utan uppsåt

patriarken äter sin gröt
sitter själv på altaret, ler
pratar om sina barn

när slutar man känna nåt, Q3 2020

Henry Song

juli
jag lyckas bara somna när det är mörkt ute
vilket är nästan aldrig
mitt ex har fortfarande inte hört av sig
efter att hon bröt kontakten för ett år sen
jag vet inte varför hon inte vill ha
något med mig att göra
hon har fortfarande kvar min
kashmirtröja som hon fick
låna av mig och
jag har hennes new york mets t-shirt
jag har inte kunnat träffa någon pga
covid och farmor som bor hos oss sen
farfar gick bort,
efter att jag hörde en predikan
om lasaros tänkte jag
vem skulle vilja komma tillbaka
när man äntligen fått dö?

augusti
på stefans nyårsfest hade jag
svårt att prata med folk
jag stod mest för mig själv och

funderade på om jag skulle kunna döda
de här människorna om
jag var tvungen för att de blev zombies
i början av året hade jag inget klart svar,
i death stranding
föredrar jag att ta en avstickare till en av de varma källorna
för att få slappna av i naturen och återställa hälsan
istället för att göra det som för storyn framåt
det är de enda stunder jag fått för mig själv
de senaste månaderna

september
jag sätter på kameran
under zoom-föreläsningarna för att
jag inte klarar av att se en så exakt
representation av mig själv
som den tomma svarta rutan
min enda tinderdejt det här året
var den värsta första dejten jag varit på
så det gör inget att hon inte
vill ses mer
jag har inte drömt sen början av hösten
det känns som att jag gått miste om nåt
betydelsefullt, nåt som kunde fört mig
närmare gud, jag tror att

det bästa med att bli munk
är att man inte längre har nåt
att hoppas på i framtiden
och därför aldrig blir besviken

Om numret, samt lista över förbjudna ord

Redaktionen

Förhållningsreglerna för detta nummer har varit att inget, under några omständigheter, på något sätt får beröra eller kunna associeras till Coronaviruset. För att lättare kunna efterfölja regeln har vi förbjudit vissa ord och ordkombinationer. I de fall en text i numret trots allt innehåller något av de förbjudna orden har detta censurerats.

Förutom Corona, COVID-19 och SARS-CoV-2 är följande ord och ordkombinationer förbjudna:

andning; andnings- (samtliga ord med detta prefix)
antibakteriell
antikropp
apokalyps
arbetslöshet
armveck
astma
avstånd
Camus, Albert
distans (även: social –ering); distans- (samtliga ord med detta prefix)
dödsfall
ECMO
epidemi
epidemiolog (även: stats-)
feber
fladdermus
Folkhälsomyndigheten
Foodora
förkyld
hamstra
handtvätt
handsprit
hosta
hygien
immunitet (även: flock-)
inreseförbud
inställt
isolering (även: själv-)
IVA
jobba hemifrån
Johnson, Boris
karantän
kollaps (även: samhälls-)
konkurs
krasslig
kris; kris- (samtliga ord med detta prefix)
plana ut kurvan
lunga; lung- (samtliga ord med detta prefix)
läkare
MSB
munskydd
Netflix
pandemi
panik
permittering
Pesten (se även: Camus, Albert)
plasthandskar (se även: vinylhandskar)
prins Charles
reagens
recession
respirator
riskgrupp
rådande omständigheter
samhällsspridning
sjuk
Skype
smitta; smitt-, smitto- (samtliga ord med detta prefix)
stanna hemma (även: stay the fuck home)
stängd/t
symtom
Tegnell, Anders
toalettpapper
triage
vaccin
vinylhandskar (se även: plasthandskar)
virus
vård; vård- (samtliga ord med detta prefix)
Wallensten, Anders (se även: #smittskyddsbae)
WHO
Wuhan
Zoom
äldre

utan ngn titel

Clara Olausson

hjärnan hade ingen känsel
den hade en aura!
auran var givetvis blå
fanns det något mer blått än ledsamheten
förutom klara skyar med en befallande sol
det var en typ av blå som var mer sorgsen än något annat
det går inte att förklara

människor som badar i havet utan någon tanke på att det kanske är det sista de gör i livet

folk samlas på stränderna och skrattar
det finns inget större mörker än så
de ligger där och grillar sig själva
hyn blir brunorange och äcklig
solen är ett behov och solen är en bov!
det går inte att komma undan
solen är det ultimata beviset på att det går att vara både och

i havet vilar en grav i väntan på själar
i havet är ett öga utformat för att suga in människan som en ström
jag vet att det väntar på mig
jag vet att det ögat finns

ibland ligger minnesmonument öppna och jag vet inte vem som minns och vad de minns
ibland vill jag med våld kasta rosor på marken och säga ”nu minns jag”
ibland vill jag ligga på klipporna se upp på himlen och aldrig vakna igen
ibland är minnen så starka att de framkallar ett insjuknande i dödslängtan

jag tänder rökelse och manifesterar
jag bär stenar i fickorna och tänker att någon tänker på mig
mina känslor bär jag på som en tung amulett
det är bäst att bära tyngden som ett kors genom livet
att utöva sitt lilla martyrskap som en underbar lidelse
att äga sin patetiska sorg som ett vackert föremål
det var evigheter sedan jag såg en rosa skymning
jag skulle kunna säga att rosa hade slutat existera i naturen
det var evigheter sedan jag såg en rosa blomma

jag trodde jag hade evigheter men jag hade bara nuet

The Hysteric is the Militant of the Question Mark

Merete Enggaard Jakobsen

(Fra et pågående arbejde med og om munden)

Nogle gange når du kigger på mig med dit opmuntrende blik begynder jeg at tale. Jeg bliver ved og ved og det går både rundt og op. Talen svinger sig selv frem og tilbage og nogle gange kommer vi til at grine af det der bliver sagt, som om talen konstant leverer små overraskelser. Jeg ved ofte ikke om jeg taler for min egen, for din eller for vores skyld. Jeg ved ikke engang om jeg vil tale, om jeg bør tale eller hvorfor jeg taler. Men jeg taler.

Når jeg taler med dig, ser dit ansigt forstenet ud. Dine øjne sidder store og klare i hovedet på dig, som om du gør dig umage med ikke at blinke. Noget er på vagt inde i dig. Du siger, det er fordi du lytter, men det føles mere som om du er bange for at falde sammen. Jeg taler, men det føles som om mine ord rammer en glat væg.

Da jeg sad over for dig på cafeen i botanisk have og talte føltes det som om mine ord hang i luften og blottede sig alene, før de endelig faldt til jorden mellem os. Da vi gik hjem ad stien trak jeg stemmen tilbage, som man trækker en skrøbeligt udseende hund i snor tilbage, hvis den løber ud på vejen, og fortrak til tavsheden. Du blev sur og forlangte en forklaring, men den kunne jeg ikke give.

Jeg har talt en hel aften i en lejlighed på fjerde sal på Frederiksberg og går hjem i kulden gennem byen. Jeg må trække jakken tættere omkring mig for ikke at begynde at ryste. I denne stilhed rammer ubehaget mig. Alt hvad jeg har sagt de sidste mange timer lyder i mit hoved som et forfærdeligt orkester, der har gjort en koncert ud af ingenting. Som om min tale har forlystet sig uden mig. At den på trods af sin charme gemmer på en form for aggression.

Når jeg taler, ligger du for mine fødder. Jo mere jeg siger, jo mere krymper du. Du ser op på mig og roser mig for måden, jeg siger det på. Du siger, at jeg er fantastisk til at formulere mig.

Der sker der noget underligt med mit ansigt. Det antager en grimasse jeg ikke har kontrol over. Det trækker i min overlæbe og jeg får fornemmelsen at ligne en snerrende hund eller en, der har fået øje på noget frastødende – som den lille dreng i filmen fra min barndom, der bliver tvunget af sine kammarater til at spise en hundelort, fordi han gerne vil være med. Min mund har i det hele taget udviklet sit eget liv. Når jeg står over for dig på baren, eller når jeg kommer ind og ser at du sidder der i forvejen og jeg er sammen med nogle venner, som også er dine venner, og vi ser dig og beslutter os for at sidde sammen, får hele området og muskulaturen omkring min mund og læberne tics. Det gør det svært at tale og endnu sværere at lytte til det du siger, fordi jeg hele tiden er bange for at du skal se, hvordan det hopper og danser omkring min mund.

Når jeg taler er ordene som et bånd jeg trækker ud af halsen, fremkaldt af det tilfældige ansigt jeg står overfor. Jeg får en ubehagelig følelse af at afsløre noget om mig selv. Ikke en eller anden beskidt hemmelighed, men det at min tale ikke virker naturlig. Enten trækker jeg mig tilbage i afvisning eller også løber jeg vild og flyder ud over personen, jeg står med. Hele tiden piskes jeg af spørgsmålet: Hvad vil du have fra mig?

Röd luva

Alan Asaid

Aklejorna blommar

Alan Asaid

Han talade om växterna, alltifrån cedern på Libanon till isopen som växer ut ur muren. Han talade om fyrfotadjur och fåglar, om kräldjur och fiskar.

FÖRSTA KUNGABOKEN 4:33

Till G.B & E.D & I.C

´´

aklejorna blommar

se dem rosa, lila,

mjukböjda, nickar de

i vinden – se där betar humlor

bland skaft och hyllen

–

aklejorna blommar

men jag ,som en noshörnig fågel, stirrande

ut ur den mörka gölen stirrande – ut i grönskan

–

aklejorna blommar

men, vem vittnar om växtkraften i de stumma

lederna deras brutna lemmar , vem vittnar

–

aklejorna blommar

men själv vet jag inte vad det innebär

att vara en blomma en människoväxt –

–

aklejorna blommar!

´´

aklejorna blommar

– – –

i slagregn -och -skugga,

– – –

min stänglade- -rädsla ,min-grogrund-

– -(den-svala-grädden ,runt-bladen),

–

aklejorna-blommar.blommar, ,agnarna -jäser-väser!

..,

– – – hur-kan jag ,slippa, förråda blomman,

hur-kan jag ,slippa, förråda den

när-den -blommar’

. – här klingar vattnet – grönt, här växer det i

slingor-

–

runda,runda -blomma, runda blom-skratt – grunt –

-klätt – -klätt – – runda vågor, ljug-våg, tro-

här skratt-ängel . lös -djur

– klättar, klätter-mun, häver sig: upp –,

–

dröm i-sig, isig, sig-själv, själv-rum, fångar

den kupade-ängeln, dess –kanade -dess lukt.

–

aklejorna blommar!

´´

aklejorna blommar

– –

– -, som-jag ,som-

min ’figurativa -energi, min

glanska ovilja motvilja att -bestå

–

hur gör pansarvagnen sig liten, när ingen hör

när ingen ser den -komma?

–

– – en lera- en-lera ,i endera -leran, jorda –

– – -,,

o’tyska-klockor – duvor, flykt-i-flykt – –

,.-)(,

– – , – den tunga ’lärkspenen ,-

hårig- av-vanvett – – , –

rider-rider fågelfri-

– – – –

aklejorna blommar!

´´

aklejorna blommar

– – – – ,

jag-som-formar-gropen , med-munnen ,

-o-,

-(ett skrik-skrik – tysta,tysta – magra år – men stänglar,

hyllen – hyllen ,redda, varje stängel-stjälkad – varje

stängel – – stängslad . varje kupas juver, fyllt av

-gråt-)

– –

här svalt-jag, här-svalt jag

bland-blommorna med-min köttmun ,

– .

för f-ör att, det enda, jag-kan-göra -glansk-

mot stommen – peken ut-stormande -kanonkött .

edmun – edmun – enda jorden.mun – stum – jag

det enda jag -kan-göra .fyller.,mig – helt –

– – –

– –

det kladdiga,kladdiga -röset, dess röst –

dess vindögon, mänger-allt ,mängda – stavar –

– –

som en ögonsol, en ögon-ren, en sättning -!

–

aklejorna blommar!

–

,.-

vem liknar en blomma, men matas med sked

vem stillnar i regnet, men räknas till folket

–

här betar humlorna – ser jag dem, beta, beta-

allt , så , allt-betat

-vind-” -betar!”

, oljiga, betarna över, allt -glans, glid-beten, vänder-

, .

– – – ,veken-ankrad -stel -|,

. ,

aklejorna, aklej-orna, -ankellejon, runda, smutsade -,

(- -)

ankrade -blommor, blommande-blommande,

ankrade – aklejorna – – vänd-ögonen, vänd-vingarna,,

–

humlorna betar, betar -stinna flygare, mjöliga

bland -,mångmörka-blad,,.

– blad-faller , blad-faller rosa-blad-faller , när brumhumlan , snablar-betar . . –

(där det är ljus -men-kväll ,)

–

humlorna betar, humlorna -betar,betande

och-jag ,vet varken-ut-eller-in

–

-. betar.-blod,

,-hummeltrynet-blodigt -,

– –

tumlar – tror, veken-lös ,motståndet, din tron-sol,

sömmar-gömmer -allt ,i väldigt-skratt (en -ögla)

– -flådd , utdragen , menad – här vattnar,regn,

i dig och du- och du- som-menad , i dig-!

. hörnad, ren -i-rent och varje droppe.’ hel-

en ögla-ögla ,lögnen, hela-bilden större-större,

vill men vilsen. tror , tror-tror över det redda,

ror över vatten- leken- , ditt slags vatten – !

–

aklejorna blommar, blommar, hör jag -dig

lyssnas du lyssnar jag-dig hör-dig, jag-dig

lyssnar, hör, -dig -vad kan jag väl-annat

– –

-här : är-din -frukt -ditt-rov , –

– –

– betar och-betar ,i mörker och -sol , ,

,diar,diar, och betar , betar, ,

– – – aklejorna -betar !”

–

,det vild-vita, det -stenade ,

– – flyg-fä, borstat-borta -bort”

– – de-går,de-går, fenade-, senor-spenar .

. , , den- parasiterande -smärtan ,

-glömskan ,i-sår , – – –

– ,fall . våd .

(den parerade/_grönskan, ,)

– ,

fågel-vild ett.-hjärta – – den sjunger-ljuger den-svart den.med guld -sjunger.

.(våren-såren) ,(våren-såren) , , i varje-spår, lösgom, djur .djur-

–

– – böjda-nackar – -minusnackar .

(rosagnade, vända,)

,men-djur,

–

hår-djur, stav-djur , agnar-sig,röda-

– –

vid porten,i-valvet , utanför, inom-ut!

ut.tror-ut, tror-medan , men-vill – vill-

och ., kommer, och,

,tror -,

.tror –

, en tron-i-regn .

, frö – -ror! , – ror!

glömsk -blomma .glömskaste lilla-grönblomma ,

så groddad-och-senad ,så särkad-fältad , mun-i-mun

– (lögn-söm,).

’’pansarvagnsblomman ,,dess sköra-skratt’

de gröna vita rosa lilalängda -lögnerna

varje litet skratt -i-ask

, river av dig, .munnarna.

skalar dig.ren –

-.-

-betande.

(vildvita honung! ,lugn).

– tummelhonung,, som-jäser´´–

– – – –

, ,

– – svartvita ,mjöliga -kind –

–

– . , , vildhjärta-magrat ,.

fäster-i-repen , vattnar-sådan ,fäst-vänd!

lögnar-ropar! -aklejrider, vindarna-munnarna, vänder-

–

bär- mitt-eget rep i-trynet , –

–

, ,.

– – jag andas-in saltet jag strött-över -blommorna,

andas- in -salt – – det mörka-saltet , stelnat –

– – (ärthjärtat,)

– – vitt-vatten—vitt-, | ,svart-skummig -jord-,

,.-

-gråstel,grånad – sten!,gråt-sten,grå -sten!, –

i-lukt! – i-lidan,tung – i-stigning,vidgar-sig – ut!-

ut,sten-ut , sten-ut! . -lutar sig-ut!, ut!

– –

mörka-tårar nu- , mörka-tårar,

,små-små måste-tårar, magra

av vind av skuld -magra-magra -fängsel-tårar ,

,,.

– – den grävande-gödda -grodans

gröna-grönskande- -handskar, de

glanska-spåren -årens-skatter , ut!

–

– – – skopar, skopar ur dig (,grävd),

–

gråter.gråta – gråter,grånad – gråter-början-

gråter-slut, -utanför,över,inom – ut,ut,

med vingarna-ut, med händerna, ut-ut, över-

gråter-mig -fylld. redd. utan-mig, ut-

ut! men-slut!, rep-och-vindor

– – – – –

– (mörkgråt).vit),

vittnar, skrattar’vittnet-skrattar’ – – tror,-ror” – ror!

–

– – (kupad) – –

– – – , vad kan-jag -lova

när jag lovat-allt – – –

ditt jagskepp -speglat vilset- gånget-ut

och varje våg ,på-våg -på-våg , ett

slags-skepp mot-vattnat, vilset –’

– –

akle,akle -lejorna allkedjade, alla .aklejor-jord-aj..ka

(tysta,) ,,-jordmun

. ,

’ ’nu-nu vill jag-hem .,nu-nu -vill-jag ,hem, ,

–

men – ankrade-ankrade,fästa – – aklejorna blommar

-ak,aks,ska,aka,,

-aklejorna ,

–

,aklejorna-blommar|!|-´´

River

Mia Axelsson

När började slutet för mig och Amina? Jag ser det i blixtnedslag. Blixten slår ner och splittrar bilden i flera. Rök från åskeldar gör det svårt att se. Jag drog runt henne i en kundvagn. Vi drog från parkeringen och gångvägen bort till bäcken. Vi var flera. Flera vagnar. Amina var hög. Vi rökte på. River hade fixat. Vi stod i en ring med de andra på parkeringen. Mina ögon sökte Rivers. Han hade en ljust blå jeansjacka. Amina sa att jag skulle titta på henne när vi pratade med varandra. Jag var hela tiden uppmärksam på River som rörde sig mellan grupperingarna, då och då viskade nära någons öra. Man kunde inte låta bli att lyssna. Och när han såg på en var det som om han verkligen såg vem man var. Han tog sig den tiden med alla. Att se den han pratade med. Men samtidigt hade han en stark drivkraft och riktning. Var intresserad av vissa samtal och vissa personer för att de skulle föra honom någonstans. Han kunde gå iväg med armen om någon. Jag såg ryggtavlorna på väg bort. Rök från någon avlägsen stans. Vi tittade på himlens konstigt rosa färg. River var tillbaka. Han frågade om han och jag skulle gå en sväng. Jag kunde inte tacka nej till det. Amina hade just sagt att hon hade chips hemma, att vi kunde dra dit. Nu viskade jag i hennes öra att jag måste göra en grej. Jag mötte inte hennes blick. Jag och River gick i tysta bredvid varandra. Upp på en liten höjd som jag inte kände till, vid höghusen. Jag undrade varför River hade valt mig. Vem han var. Vad som skulle hända. Han frågade vad min plan var. Jag hade inget svar. Han berättade att muren kring centrum var klar, att han skulle ta sig in dit. Att han skulle söka dit som guide. Jag stod så nära att våra axlar nuddade. Han stod kvar. Jag tog mod till mig och la armen om honom. Och flyttade mig så att jag stod framför honom, lät det bli en omfamning. Han stod stilla. Höll om mig tillbaka. Det var kyligt den kvällen, efter många heta dagar fick marken en andningspaus. Jag huttrade. Det blev varmare av att stå som vi gjorde. Vi höll om varandra i tystnad, men mitt blod brusade. Vi föll ner på marken.

Jag står nedanför det som var kullen, det som var höghusen bredvid, och jag kan fortfarande se oss där uppe. Det var Rivers plats och utsikt. Han sa att toppen var en skräphög, men han gillade den för att det växte så grönt och vilt på den. Min blick underifrån nu. Aminas blick underifrån då. Jag vill in i den tiden och inte. Det förvirrade ögonblicket. Strax innan omfamningen. Jag vill röra vid den som rör mig. Mitt bäcken höjdes i en båge från marken. Jag var fylld till brädden. Grönt brus. River bara nuddade mig. Jag gjorde allt själv. Jag var fri.

Jag läste om toppen i centrum sedan. Den var verkligen ett avfallsberg. Rester från gamla rivna hus, allt möjligt låg begravt där. Det borde ha varit farligt att vistas där, men växter och kryp frodades. Det var något så intensivt levande över platsen. Jag förstår att River drogs dit. Luften stod stilla vid bergets fot. Liksom vibrerade. Bara högst upp kunde man känna vindarna. Och när jag låg i gräset med River var det något som stacks. Jag hade röda prickar på huden när jag kom hem. De var värdefulla spår. Jag fotade mig med dem naken framför spegeln i badrummet. Struntade i att duscha trots att det kliade. Det var ett myller av små djur vid toppen. Kryp som blev fler och fler. Nu är de uppbrända. Men då: långa gröna stänglar. Halsar som ville slingra sig runt varandra. De små hårstråna på hans mage som ben från försvunna insekter. Vid byxlinningen hopade de sig. Luften surrade, men själva djuren var osynliga. Om hans hjärta var ett plommon skulle jag spara det i min ficka. En hemlig fläck som ändå syntes på mig.

Får jag din hand? frågade Amina. Jag räckte fram den, lät henne hålla den. Nu är den min, sa hon. Detta hade skett långt tidigare, men hon hade skrivit om det i sin dagbok. Och hon hade skickat en bild av det till mig natten efter natten i kundvagnen. I mörkret, när vi befann oss på olika platser, då hon släppte på självkontrollen. Då fick jag veta mer än jag ville veta. Jag hade gett henne min hand och jag hade glömt bort det. Jag tyckte om att se Aminas händer röra sig över pianot i vardagsrummet i ljuset från fönstren. Aminas fingrar var graciösa och nådde större intervall än mina. Hon blundade och böjde sig över instrumentet när hon spelade. Hennes rosa hår i en kantig frisyr. I ljusstrimmor såg jag dammpartiklar sväva. De var i hela luften. Att vi andades in dem, men inte kände något. Att vi kände så olika. Jag minns en pianotävling, eller snarare det som följde efteråt. Förr, innan jag började som guide, blev jag nervös när många personer tittade på mig. Jag såg inget i strålkastarna uppe på scenen. Jag såg inte noterna, de hoppade ur notsystemen, arken lyste vita. Mina fingrar rörde sig på något magiskt sätt som de skulle, men jag var livrädd för att tappa bort mig för då skulle jag aldrig hitta tillbaka. Jag spelade mig igenom stycket i blindo. Efteråt satt jag bland de andra på sammetsstolarna i salongen och hörde namnen läsas upp. Amina var sjuk, annars hade hon vunnit såklart. Vinnaren, en kille från skolan några årskurser över oss, fick gå upp och ta emot en blombukett och ett stipendium till en kurs i centrum. Sedan tackades övriga solister och namnen lästes upp. Och först var mitt. Jag blev rusig. Jag satt i mörket och lyste. Tyckte domarna att jag var näst bäst. Det måste ha varit därför de läste upp mitt namn först. Jag kände mig upprymd trots förlusten. På vägen hem sa jag det till mamma, att de kanske såg potential i mig, eftersom de hade läst mitt namn först. Hon låtsades som om det kanske var så. Eller trodde hon det? När jag sedan såg listan med namnen i ett utskick såg jag alfabetet rinna nedåt på skärmen. De läste upp mig först för att mitt efternamn började på A. Mina kinder hettade. Jag skämdes trots att ingen såg mig där jag satt på mitt rum. Jag slutade så småningom med pianospelet, men Amina fortsatte. Vi brukade göra likadant, men inte där. Hon ville inte sluta.

Luften vid toppen var krusig. Jag gick uppför tillsammans med River. Han sa ja när jag föreslog att ses igen. Det var något med att bli sedd av honom och att känna sig som en ny, en som skulle kunna göra saker jag aldrig ens hade tänkt på. Som om jag befann mig i en varmt grön färg. Den ljusa grönskan som betyder början. Det var som om vatten steg över mitt huvud de där vårdagarna. Men det gick att andas. Jag behövde inte ens anstränga mig. Jag var bara i Rivers ögon. När de slöt sig var jag över honom. Betraktade ryckningarna och de små blåa vägarna på ögonlocken som ledde mig ut i natten med en ömhet jag knappt visste fanns i mig. När det skymde väste syrsorna i luften. Min hud kunde inte hålla vattnet på plats, så kändes det. Gränslöst. Vad var innanför och vad var utanför? Vi var kvar när det blev natt, låg vakna bredvid varandra. Rivers namn flöt på mina nyss använda läppar. Det lyste från enstaka hus där nere, några människor var vakna. Enstaka bilar passerade. Gatlyktorna var på. Ett pulserande sken från förstaden.

Jag och River satt under plasttaket utanför hans familjs barack. Vi hade setts igen och promenerat, och vi hade bara pratat vilket oroade mig. Närheten brände och strålade fortfarande i mig. De röda prickarna på min hals och rygg under tröjan laddade luften mellan oss. Det började regna, som för att kyla mitt begär. Vi började gå. Jag hade följt honom hem, men han bjöd inte in mig. Jag drog mig för att gå, vi slog oss ner under taket. Det stänkte på tårna och benen som stack ut. Ett oväntat regn. Den torra jorden sörplade i sig. Hundkäxen lyste i den stökiga trädgården. Det höga gula gräset bugade av regnet. Hur kunde jag känna mig nära någon som jag egentligen inte kände? Det är en lyckosam förmåga. River hade resignerat svarat något i den stilen, att jag skulle vara glad att jag kunde känna så, när jag antydde vad jag upplevde när vi sågs. Jag lutade mig mot honom. Lät mitt finger stryka över märket på hans jeansjackas ärm. Slingrigt svart. Jag följde krokarna och hörde River berätta om sin familjs flykt. Han valde att berätta för mig, det måste betyda något. Kanske var han ensam? Nu hade han mig. Jag skulle ta in hans ord, hela honom. Jag lyssnade dåligt, jag tänkte mest på hans händer i luften mellan oss. På hans ögon som mötte mina. Rivers blick grönskade. Var det jag som vattnade den? Vattnet i min kropp sjöd, brusade. Musklerna var spända för att hålla rörelsen inuti.

Rivers mamma kom ut i trädgården när jag skulle kissa. Han satt kvar under taket där vi ännu var trots att det slutat regna. Jag gick i det våta gräset dit han pekat. Satt blixtstilla vid hålet medan strålen smattrade. Mamman slog sig ner bredvid honom. De hade några trasiga korgstolar uppställda utanför ingången. Det kändes fel att titta på dem, som att spionera. Jag hörde henne säga att hon var på fel plats. Såg mellan stråna hur han la armen om henne. Pratade vidare lågt på ett språk jag inte förstod. Jag dröjde lite extra innan jag reste mig och gick tillbaka, långsamt så att de skulle få en chans att upptäcka mig. Mamman såg upp på mig först. Hon log mot mig, gick in igen.

Jag inbillar mig att bäcken berättar vår historia. Den drivs av virvlar, cirkulära rörelser. När jag viskade något i Aminas öra reste sig håren på hennes arm och huden knottrades. Jag sa att jag måste göra en grej. Jag såg på hennes arm och bort, så följde jag efter River. Hon satt kvar i kundvagnen när jag gick och när jag kom tillbaka. Det kändes som om jag hade varit borta en evighet. Som om allt hade förändrats, att jag var en annan. Eller kanske snarare: jag såg allt på ett nytt sätt, klart, trots att det var natt. Gatlamporna lyste så starkt och också jag var full av ljust ljust grönt. Mina ögon strålade och kastade sitt sken på River som gick framför mig. Hans raka ryggtavla. Han la kort handen på min axel och vi skiljdes åt. Jag småsprang i den sista nerförsbacken när River vikit av hem till sig. Jag sneddade över den torra gräsmattan vid bäcken när jag såg en siluett i en kundvagn. Amina satt ännu kvar. Jag gick närmare och ruskade på henne. Hon reagerade långsamt, reste på huvudet. Hon var helt stenad. Jag körde henne över bron till hennes sida, hela vägen till villan. Vagnen var svår att styra. Hjulen krängde och skramlade. Jag var stark, men mina armar ändå matta när vi var framme. Jag drog upp henne. Hon var väldigt tung när hon var så avslappnad. Vagnen välte. Hon halvsatt på marken. Vaken nu, men sävlig, inåtvänd. Jag stödde henne in genom altandörren. Bäddade ner henne i soffan med kläderna på och smög ut. Gick runt i villaområdet en stund innan jag gick tillbaka till min sida bäcken.

Visst kunde jag se orättvisorna, men tydligare ljuset som strilade in mellan pilarnas grenar och speglades i bäcken. Aminas skratt eller Rivers ansikte. Han blev förundrad när jag bara talade om den rosa himlen när han talade om varför den blivit så. Han pratade om de rikas murar och vad som väntade oss i förstäderna. Var jag naiv? Det var något som fick mig att slå av när andra pratade om framtiden. Jag kunde inte ta in den. River sa att han inte ville inleda något med någon. Det är det bästa att säga om man vill ha mig fast. Det var som om han försökte komma nära mig och långt ifrån mig på samma gång. Både de gånger han rörde mig och när han pratade med mig. Jag tände på det fast jag blev sorgsen av det. Amina sa att hon ville vara med mig. Hon spelade piano för mig långt efter att jag hade slutat. Hon hade mycket mer känsla i spelet. Jag tyckte om att höra henne spela och jag tyckte om hennes uppmärksamhet. Vi hade varit vänner så länge. Jag kände mig helt tillfreds med vår relation. Jag längtade inte efter att komma närmare.

Det var inte det självsäkra jag gillade med River. Det var att sprickorna fanns. Till exempel när han drog den tunna jeansjackan om sig. Satt med armarna runt knäna på marken. De vackra händerna som höll knäna. När han drog håret bakom örat. Lockarna som tittade fram och han svepte tillbaka om och om igen. Det som kom fram när man tittade länge. Det osäkra som också dolde sig hos honom. Gjorde det mig till en dålig person? Att jag blev rädd av säkerheten och drivet vidare. Att jag bara ville ha hans lena hud under mina händer? Hans slokande huvud mot min axel? Visa mig något som inte är kärlek eller olycklig kärlek. Kärlek är att falla. Allt faller.

En bild kommer för mig: Amina och jag som barn bredvid varandra på pianopallen. Vi sitter tätt ihop. Spelar fyrhändigt. Jag har den lättare understämman. Lägger bastonen med vänsterhanden. Arpeggion med höger. Amina får stycket att lyfta. En gång korsas våra händer. Jag ser oss i vårt vardagsrum i radhuset, i Aminas villa, hos pianoläraren med de stora fönstren mot parken bakom våra ryggar, de som kastar ljus över oss och notbladen. Jag ser oss på konserthusets scen i strålkastarna. Våra ben dinglar, vi når ännu inte ner till pedalerna. Vi har god teknik, anslag högt ovanifrån, fingertopparna mot tangenterna. Efteråt tar vi varandra i händerna och går fram och bländas av ljuset.

ur Skuld

Amandus Gustafsson

en grå vår, vridna dimmor

blåhimmelsvår

eldklot orange

ute blått nog att kliva ned i dalen

ute regn nog att dränka ansiktet i pöl

skiva av ljus,

hjärnan itu

skal

inuti skal

atmosfärer

inom skal

ini tiden

tunn

fält utlagda ljusår utan slut

sprakar

vertikala miljöer och brinnande ögon

diamantkantsnaglar, stålhuvuden

frätta trösklar

vänner, varsin skugga

vätan får gärna tränga in, rinna över käkbenet

käldroppar,

tillåts sjunka

i motsats

finns viljan, finns djurets hugg-

tänder

ingen finns egentligen

Människor: Påsköns hakor

glöm att släppa spända käkar

ingen äta sig ur graven

utan titel

Azadé Azad

Du fann mig

när regnet halvvägs ner

frös till flingor

strilade luften omkring oss

sensommarens nostalgi

höstens melankoli

Jag mötte dig

i änden på cirkeln

där löften smakar viol

lindade i en intimitet

vi sent ska återhämta oss från

Jag minns natten

när vi befäste vår kärlek i orden

den meterhöga snön täckte marken vit

kylan mot huden när mina vacklande steg gav vika

värmen från alkoholen i din andedräkt

när jag föll och du varsamt lyfte upp mig

väl hemma

med din kropp under min

viskade du att du älskade mig

trots att vi båda tidigare hade uttalat de orden

behandlade vi vår nya kärlek

som att den vore den första

Vårtecken städar staden

snöänglar

sörjer under grus

höga på oxytocin

ignorerar vi

vinterns svält

inte barn

ännu inte vuxna

parafraserar vi

gamla vanor

nya flyktvägar

samma

anknytningsmönster

i blåa tunnelns trappa

kysser du mig på pannan

ett ögonblick

ett efteråt

fast före

du målar mina rum

i havets färger

överallt

anledningar att älska

i din ömmande blick

ser jag mig själv reflekteras

en nyckelpiga kryper längs

blommor

av bläck

armhåret reser sig

blottar solkyssta fläckar

än finns inget att läka

än finns inga minnen

så vi drömmer om allt

Klär dig i alla ord jag hittar

försöker se vilka som passar

obegriplig / ofattbar

är det samma sak?

listor av ömhet

numrerade

utan inbördes ordning

otrygghetsförnimmelser

mina såväl som dina

projektionsytor

för omättade behov

fantomsmärtor

klingar av

din värme

lägger sig

likt en tung filt

hjärnan har inte vuxit klart

hjärtat känner inga gränser

du lär mig enkelheten i att finnas

jag låter dig klä av mig

du beundrar mina principer

jag flätar ditt hår

på sjunde våningen

blickar vi ut

syrenernas oändlighet

himlen är hög

och ligger för våra fötter

Vet inte vad som väckte mig först

dina fumlande steg

din spritdränkta andedräkt

eller mitt förlorade andetag när din kropp blev en del av min

Van vid att nätterna präglades av plötsliga uppvaknanden när du drack

väckte mig

men inga misstankar

förrän du i ett försök till omfamning

klämde så hårt

att din tyngd inte bara kändes utanpå

utan också inuti

Rädslan att inte kunna andas

överröstades av din ansats till ord

när du böjde dig ner och bet mig i kinden

samtidigt som du fortsatte pressa din kropp mot min

Sökte dina ögon

för att visa obehaget i mina

skar mig på din blick

som mötte min

utan att du såg mig

Du höll mig i din mun

som ett löfte

tills din tunga tröttnade

rullade bort

vaggades av dina egna snarkningar

Hopkurad

så långt in mot väggen som möjligt

för att skapa största möjliga distans på 140 centimeter

låg jag vaken

i ett försök att hålla minnena vid liv

Spjälsängar rymmer

ångestklädda barn

i allt för späda

kroppar

går sönder

inuti

allt annat intakt

min vanmakt

att skydda dem

Hur förklarar jag för våra barn att

våld och kärlek inte kan samexistera

utan att din kärlek

fråntas dem

hur kan jag övertyga dikten om detsamma

ur stånd

i väntan på att deras kroppar

ska växa in i ansvaret

de för tidigt fått axla

sjunger jag istället vaggvisor för dem