This is the index

Nr 11049. Tröstelistan

1. Titta på molnen.

2. Tänd ett ljus.

3. Leta upp växter som växer på omöjliga ställen, till exempel små björkar som tränger upp ur berg.

4. Lyssna på bra musik.

5. Ta en promenad i skogen.

6. Drick kaffe i gräset.

7. Sitt i en kyrka.

8. Träna hårt.

9. Häng med människor som inte vet något om din sorg.

10. Lukta på sådant som luktar gott: primula, lindblommor, kaffe, citrusfrukter.

11. Sitt på centralstationen och titta på människor.

12. Klappa en katt (ej för pälsallergiker).

13. Ha på dig hennes armband.

14. Måla.

15. Ligg på soffan under en filt medan någon annan lagar mat i köket.

16. Ta en lyckokaka (och om den inte är så bra, ta en till).

17. Gör något konkret: städa, sortera saker, makulera papper.

18. Ät god mat: torskrygg med spenat eller veganska hamburgare.

19. Gå till hans grav och berätta vad du tänker på.

20. Var med något sorgefritt: husdjur eller barn som leker.

21. Skriv upp allt du inte saknar med er relation, allt som är bättre nu.

22. Skriv upp vad du drömmer om och ta ett litet första steg mot någon av dem.

23. Prata i telefon med en vän.

24. Skriv upp allt som du uppskattar som finns kvar, som kommer finnas kvar, när du är redo för det.

Nr 11045. Sorg över klimatet

I slutändan kan det trösta mig att jorden kommer att återhämta sig. Istider har kommit och gått. Explosioner har härjat, kometer skakat om. Livet uppstod. Sedan dess har det förekommit fem massutdöenden. Senast, för 65 miljoner år sedan, var det en komet eller asteroid. Alla dinosaurier försvann. Gnagarna överlevde. Däggdjuren frodades. Människan kom till.

Jorden återhämtade sig och det kommer den att göra även om vi klantar till det. Det som verkligen kommer att gå under är människan. Sedan är det sorgligt att en massa andra arter går under på köpet. Men jorden kommer återhämta sig. Det har den gjort förut.

Nr 11041. ”Om bara” eller ”tänk om”

För inte så länge sedan rasade min värld. Det hade varit en hektisk dag. Jag och min man var på vårt landställe. En vecka om året kommer min syster, min svåger och deras barn på besök. Vi ordnar lekar och aktiviteter. Kul, men intensivt. Jag tror att vi alla har olika sätt att varva ner på. Vissa stickar, vissa tränar. Vissa lagar mat eller tittar på teve. Min man kör bil. Med radion på eller i tystnad. Kör på landsvägarna. Ensam.

Klockan var ungefär elva på kvällen när han gav sig iväg. Jag och min syster satt på verandan och åt en kvällsmacka när telefonen ringde. Det var en granne en bit bort. De berättade att det skett en bilolycka. Min syster och jag slängde oss in i hennes Fiat.

Det var bara skrot kvar av min mans bil. Vi vet fortfarande inte riktigt vad som hände. För min inre syn har jag sett att det kom ett rådjur eller en hare, att min man försökte styra om. Fick sladd och voltade. Kraschade mot gärdsgården.

Efter tio dagar på intensiven stängde vi av maskinerna som höll honom vid liv. Det var ett svårt beslut, men det var inte längre min man som låg där, utan en kropp. Jag vet att han inte skulle ha velat ligga så. Men det var ett svårt beslut.

I efterhand har jag gått igenom den ödesdigra dagen, gång på gång. Speciellt alla ”om bara” och ”tänk om”. Vänt och vridir på varenda ögonblick, från det att vi vaknat till det att jag stod vid vraket.

Om han bara åkt en minut senare, när det eventuella djuret redan sprungit över vägen. Om det bara inte varit just i svängen med gärdsgården. Om vi bara inte bestämt att släkten skulle komma. Om jag bara åkt med honom, bett honom att sakta ner. Om jag bara bett honom att ta en ostmacka med mig och min syster.

Varför hade jag inte krävt att han skulle stanna? Vi hade varit vakna sedan tidigt, paddlat kanot, lekt med barnen. Vi var trötta. Vem som helst förstår att det inte är en bra idé att sätta sig i bilen då. Det grämde mig. Det frätte. Ett hål höll på att frätas upp i huvudet. Jag fick ingen ro.

Jag kan fortfarande tänka så. Men då brukar jag trösta mig med något en vän sa till mig. Hon hade ofta umgåtts med mig och min man, så hon kände honom väl. En kväll bröt jag ihop. ”Om jag bara sagt åt honom att inte ta bilen.”

Hon tittade på mig.

”Om du skulle bett honom att inte ta bilen, skulle du bett honom att inte vara den han var.”

”Vadå?”

”Tänk alla gånger det gått bra. Varför skulle du ha bett honom just den gången? Du kunde ju inte veta. Skulle du bett honom varje gång att inte ta bilen? Det skulle ju vara som att be mig varje gång att inte vandra ensam i fjällen. Det var ju den han var.”

Det tar inte bort sorgen, men det hjälper mig att tänka att enda sättet att hindra hans död – om jag ens kunnat göra det genom att be honom att inte sätta sig i bilen – skulle vara att be honom att vara någon annan än den han var. Och det vill jag inte.

Nr 11033. Sorgens ABC

avstånd, avdomning, avslut, acceptans

borttappad, borttappat, början, beslut, bearbetning

citronfjäril

distans, djup, distraktion, destination

eftermäle, ensamhet, egg

förlust, framtid, förgänglighet, frågor (utan svar), frihet, förberedelse

glimmer, glömska

hjärta, hålrum, havreflarn

identitetsarbete, isolering

jogga, jämt

kapitel, köksbord, kontakt, kärlek, kommunikation

luft, längtan, lossa, läka

minne, mognad, människa, mening

nystart, nysta

ostmacka, ordlöshet, ork

per aspera ad astra, perspektiv, promenera

quiz, quo vadis, Domini?

röst, rymd

samtal, skam, saknad, skogen, skuld, sten, släppa taget

te, tyngd, tomhet, tårar, tid, terräng (ny)

undran, urinvägsinfektion, upptäcka

vrede

why

x-ray

yla

zickzack, Zingo

ånger

ärr, älta, ärva

öva, överta

Nr 11026. Ett örngott

Jag träffade en kvinna, som fastnat i sin sorg. Hennes make hade gått bort. Hon hade inte bytt hans örngott på tre år. I hallen hade hon ett glasskåp med hans grejer. Hans plånbok, hans nyckel. Kalsonger som inte hade tvättats.

Och jag ville säga: javisst, spara det viktigaste. Men inte på ett sätt som förnekar det liv som trots allt finns kvar.

Nr 11024. När alla vänner dör

Jag fyllde åttiosju i våras. Det är mycket som händer när man blir gammal, med kroppen. Den gör som den vill. Och maten smakar inte längre på samma sätt. Men så länge jag kan promenera är jag glad. Om jag skadar en arm eller hand, det kan jag leva med. Men om jag inte skulle kunna promenera i skogen – det vill jag inte ens tänka på.

Många säger att det var bättre förr, men jag tycker inte det. Jag har levt ett långt liv, det är jag tacksam för.

Det värsta med att bli gammal är att de runt om en dör. Eller blir dementa och glömmer livet man hade tillsammans. Man kan ha simmat ihop två gånger i veckan i trettio år. Jag och en väninna gjorde det. Två gånger i veckan, tidigt på morgonen. Vi simmade. Hade med oss ostmacka. Efteråt gick vi till jobbet. Två gånger i veckan i trettio år. Plötsligt minns de inte vem man är. Sedan går de bort. Och när man läser dödsannonserna känner man igen namnen. ”Jaha, nu har han dött.”

Jag skulle gå och hälsa på en tant som jag jobbat med, som är ganska mycket yngre än jag men som har varit sjuk. Britt heter hon. En tredje tant, som är ett par år äldre än jag, skulle följa med. Dagmar. När Dagmar är med måste man beställa färdtjänst, så det ordnade jag med.

När vi kom till ålderdomshemmet där Britt bor satte jag Dagmar i cafét, så att hon skulle slippa gå i trapporna.

”Vänta här”, sa jag, ”så hämtar jag Britt.”

Men när jag knackade på Britts dörr var det ingen som öppnade. Jag gick in. Alla hennes grejer var borta. Madrassen hade ingen bäddning.

”Kan jag hjälpa dig?”

En från personalen hade kommit in.

”Ja, jag ska träffa Britt”, sa jag. ”Vi har bestämt besök.”

Då säger personalen att Britt fått en blodpropp och inte längre finns. Och jag fick gå ner till Dagmar och berätta varför Britt inte var med. Sedan fick vi försöka boka om färdtjänst så att Dagmar kunde komma hem.

Det blir ju jättekonstigt när man kommit för att fika och så har personen dött.

Nr 11008. Skogsbrand

Det var en sak som hände, men det var för många år sen nu. Det gjorde mycket ont då. Jag grät, men jag höll mig över ytan. Nu har det gått så lång tid. Det är inte som att jag tänker på det längre. Det vore underligt om det skulle vara det.

Men… Ja, nu när jag tänker på det – det var något jag såg på teve. En dokumentär om en skogsbrand i Australien. En drabbad berättade att hon sprungit med ett barn genom röken. Tryckt barnet hårt mot kroppen, för att de skulle bli del av en och samma rörelse. Med barnets ansikte pressat mot sin bröstkorg för att det inte skulle andas in av röken, och hon med munnen mot barnets axel. Hon sprang. De var ett. Men när de kom fram var barnet dött. Det hade dött. Kanske i samma stund som hon dragit ett andetag genom barnets randiga tröja. Nu var de säkra, men barnet var dött. Och hon kunde inte släppa taget. De fick bända barnet ur hennes famn.

Något hände och jag grät. Jag trodde jag var färdig med det. Men när jag såg dokumentären kändes det som att ja, det är så jag går genom mina dagar. Vi är långt ifrån branden. Långt ifrån platsen där det hände, tiden då det hände. Men jag bär på ett barn som inte andas. Jag bär på något som kunde ha levt, men som inte gör det. Och jag har burit det så länge att det blivit en del av mig. Jag har burit det, fortfarande hoppats att det inte ska vara för sent.

Oftast tänker jag inte på det. Men när jag såg kvinnan på teve, kände jag plötsligt hur tungt det är att bära på en kropp som inte är min, men som jag inte kan släppa taget om.

Det är en tyngd, men tanken att lägga kroppen ifrån mig går inte att tänka. Jag vet inte vad som skulle bli kvar. Jag skulle säkert känna mig lätt, men ärligt talat är jag rädd att jag skulle sluta finnas. Att inget förutom tyngden finns kvar. Att jag blivit det döda barnet jag sprang med i famnen.

Nr 11002. Trädet

Det står ett träd på en äng. En dag träffas trädet av blixten. En stor gren och en del av stammen slits av. Hamnar på marken under, med sina gröna, friska blad.

Trädet är trasigt. I början gör jag allt för att laga det. Som om blixten inte ändrat något. Hissar upp grenen i ett rep, försöker sätta tillbaka. Men det är inte som förut. Livet rinner ur den avbrutna grenen. Löven fälls. Barken skavs av.

Repet brister.

Grenen blir liggande på marken. Torr och blank. Inget annat än ved. Hela trädet är ändrat. Det går inte att laga. Jag sörjer.

Men en dag, precis innan jag ska somna, slår det mig att jag inte är grenen. Mitt liv är inte grenen. Mitt liv är trädet. Jag har rötterna i marken, huvudet mot himlen, grönska som rinner innanför barken.

Mitt liv är trädet och det fortsätter att leva, även om det lever med ett ärr.

Nr 11001. På andra sidan tårarna

Jag ville tro att det fanns något, på andra sidan tårarna. Att den vätskemassa som vällde upp ur mig bara var något jag behövde vada igenom. Sedan: en bit land att klättra upp på. En strand. Men ju mer jag grät, desto mer tårar kom det.

Jag vet inte om det finns ett stycke land på andra sidan tårarna. Kanske är det ett stycke land jag på egen hand måste skrapa ihop. Fånga flyende sandkorn i handen, medan jag gråter.

skulpturer

Melanie Wiksell