1
Jag binder H en kväll i maj. Efteråt skriver H:
”En ung kvinna band mig med känsla och glimten i ögat. Hon började med att sätta på mig ögonbindel, liksom om hon visste att jag älskar att få förnimma utan att se, repen drogs åt hårt – medvetet – med känsla – dimman sänkte sig över mig – rep mot min hud, tyngd över min kropp, snärten av ett rep sved till på min skinka, mitt bröst, min fot, andetag mot min hals.”


2
T sätter på sig sin mask. Den är i svart lack, täcker munnen och går med remmar runt bakhuvudet. Jag lägger hens armar bakom ryggen, trycker dom närmare varandra och låser dom med repen. Jag trycker ihop Ts skuldror ytterligare och virar längderna runt hens bröst. Ts skjorta draperas i luftiga sjok under mönstret som bildas. Jag blir förvånad över Ts smidighet. Jag tänker på hur vissa kroppar ser ut att spjärna ifrån repen. Trots hens kroppsstorlek verkar T snarare vila i dom. Jag knyter i tystnad och lyssnar till Ts andning som är framträdande och tung i masken. När bindningen runt överkroppen är klar drar jag upp hen på benen. Jag för T till spegeln i rummet och betraktar oss i spegelbilden. T står högrest i sin mask och tittar i golvet med nedsänkt blick.


3
Jag, L och B ligger i en hög på sängen och diskuterar olika erfarenheter av shibari. Jag har en stark känsla av att jag på sistone hamnat i intima situationer som jag aldrig hade hamnat i om det inte vore för rep. Jag förklarar hur jag menar på ett abstrakt sätt. Jag berättar inte om T, men tänker på hen. Utan repens sätt att snabbt föra samman kroppar vet jag inte om jag hade handlat som jag gjorde. Antagligen hade jag inte ens blivit särskilt attraherad av T, eller snarare hade inte de intima händelserna eskalerat så fort. T är bara ett exempel på liknande möten. Ju mer jag binder upptäcker jag hur svårt det är att urskilja vad som är vad; attraktion till repens sensualitet eller till partnern framför en; att skilja mellan repens egna liv och mina faktiska begär.


4
E frågar vad vi har för fantasier och minnen där rep förekommer. Hen vill få oss att få syn på vad exakt vi vill åstadkomma när vi binder. Det är meningen att vi ska anteckna svaren i våra journaler, men jag skriver trevande. Jag bläddrar mig bakåt i tiden. Ett minne av att bli bunden på en fest. Ett tillfälle när jag blev bunden mot ett träd i regnet. Jag blundar och ser mig underkastad i repen.


5
Mitt första besök på det stora repjammet i Wedding i norra Berlin. G som ordnar repträffar för kvinnor och icke-binära är där. Jag träffade G nyligen på en sån träff, så vi börjar prata och efter ett tag frågar G om jag vill binda hen. Jag blir förvånad men svarar ja. Sedan blir jag nervös, för i mina ögon är G en lärare eller i alla fall instruktör, som antagligen vet mycket mer om shibari än mig. Vi diskuterar scenen innan vi sätter igång. G berättar att hen slagit i sin högra lilltå, så den bör jag undvika.

Vi sätter oss mittemot varandra. Det jag sedan gör är att grabba tag om Gs fötter, trycka fotsulorna mot varandra och dra ett rep mellan stortårna och pektårna. Rep mellan tårna är en speciell känsla. Jag virar rep flera varv runt fötterna. Jag småler när jag placerar repen nära, men utan att komma åt Gs små lilltår. 



6
Det är första gången jag och D binder tillsammans. Vi är hemma hos mig. D tar av sig kläderna och jag noterar en svag lukt av svett. När jag kommit över lukten och konstaterat att jag inte känner någon dragning till min modell, blir jag lekfull. Jag släpper krav på mig själv och letar efter vackra poser att binda D i. Utifrån en planerad bild sätter jag igång, sen improviserar och adderar jag i stunden. D är tyst och blundar. Jag tänker på dans när jag knyter. Jag studerar dom exponerade och introverta kroppspartierna och förhållandet mellan kropp och mellanrum. Former av symmetri och asymmetri uppstår. D andas i lugn takt.


7
Jag är på BDSM-klubben Quälgeist i Mariendorf och binder med O. Egentligen känner jag mig trött på att binda rope virgins som jag inte känner något för, men stämningen i vårt sällskap drar med mig och jag bestämmer mig för att det kan bli kul. Kanske vill jag visa upp mig. Jag vill överraska O som verkar ha en färdig bild av shibari och sätter igång genom att binda hens ansikte. Jag låter repen sitta på ett tag som en mask. Det kan vara känsligt för en nybörjare. Sen börjar jag kliva på O med mina bara fötter. Ansträngda läten hörs när hens ansikte pressas mot golvet. Jag tar upp ett rep, virar det i långa åttor och piskar till. Jag håller mig på avstånd och fortsätter. Längderna går över rumpan, ibland över fotsulorna. Det är trångt i lokalen och på håll står andra gäster och ser på. Då och då hoppar O till och viskar svordomar.


8
A frågar om jag vill binda hen. Vi sitter med gemensamma vänner på Shibari Bar i Kreuzberg, en källarbar med ett fåtal gäster. Under kvällen har jag ställt frågor och inlett samtal med A som jag nyligen träffat, med korta, fåordiga svar tillbaka. Ändå har vi hållit oss i varandras närhet och jag har tittat efter hens blick. Så när A ber mig om en utmanande bindning och säger sig vilja pressa sin kropps gränser, blir jag förvånad men antar uppgiften. Jag lyssnar till önskemålen och går sedan iväg, står för mig själv i baren.

Det lilla rummet längst in i klubben är klätt i rött ljus. På väggarna hänger en fotoserie med bundna kvinnor som tar på varandra. Jag registrerar fotografierna medan A klär av sig. Plötsligt känner jag mig centrerad och lugn. A sätter sig ned och plötsligt ser vi lika stora ut till kroppsbyggnaden, A endast iklädd underkläder och min påklädda kropp nära intill. Jag rör vid hens mjuka, smala armar och frågar vad jag behöver veta innan vi börjar. A gör en gest längs ena handleden och berättar om en gammal skada som orsakar kronisk smärta. Den brännande sensationen dök upp för fyra år sedan och den har kommit och gått sedan dess. ”Om du kommer åt med repen kommer du att märka det”, säger A och ler. Inga ärr eller märken på As smala, nakna kropp förklarar mer om det hen just sagt. Ändå ändras något mellan oss, eller bara jag, efter den stunden. Jag tänker att kanske har vi börjat binda precis nu.

Jag fattar tag i As händer och knyter dom bakom ryggen. Jag lutar mig intill, för resten av repet längs axelparti och bröstkorg. Vi omfamnar nästan varandra nu och det känns bra att vara nära hens nakna kropp. Men det kommer inte bli så lätt. Istället vandrar min hand till As hår och drar huvudet nedåt. Titta inte på mig. Handen känner sakta på den utsträckta halsen. När jag lägger nästa rep gör A en ryckande rörelse bort. Jag grabbar tag i As nacke och trycker ned hen mot madrassen.
 
A fortsätter att dra i repen som jag försöker lägga i prydliga rader. Det irriterar mig och jag svarar med ett hårt handlag, mycket mer aggressivt än jag är van vid. Jag är tvungen att stanna upp i knytandet flera gånger för att placera A efter mina önskemål. Sedan fortsätter jag med att vira en ögonbindel av rep. Jag tar ett kliv tillbaka. Jag är fuktig av svett och måste klä av mig innan jag betraktar scenen stund. När jag igen rör mig nära undersöker jag As läppar med fingrarna. Sedan trycker jag en längd i As mun och knyter åt. 

Jag står över A och binder snabbt. Det snärtar när repen faller till golvet. Jag drar åt så att mönstret letar sig långt ner i huden. Munnen smeker As hals med en tung andning. Handen letar sig över ljumskarna, sedan skrevet. A väser ansträngt, gnider sig mot mig. Med hela min tyngd håller jag ned hen. Jag pressar en längd under As käke. Sitt still. 



9
Jag, N och C har umgåtts hela dagen och mot natten möter vi upp vänner på en kinkyklubb i Kreuzberg. På gården står flera eldtunnor tända. I ett hörn av uteplatsen sitter några bekanta och knyter. Jag sätter mig i soffan invid och tittar på. Det är första gången jag träffar C, som är gammal vän till N och på besök i stan. C känner många på festen och minglar avslappnat. Hen återvänder ofta och tittar till N och mig, som håller oss mest för oss själva. Med N har jag en avslappnad, om än ny, vänskapsrelation. På sistone har vi börjat ses och knyta mer regelbundet.

N är borta och beställer i baren, när C kommer förbi och sätter sig bredvid mig i soffan. Vi sitter i tystnad och ser på när dom andra runt oss knyter. En grupp av turister gör entré och ställer sig nära repscenen, där en person hänger i semi-suspension med sitt kön blottat. Dom viskar till varandra och pekar. Sedan försvinner dom snabbt vidare ut i trädgården.

Jag känner ett lugn av Cs närvaro intill mig. Jag berättar att jag och N planerar att sätta igång en bindning. C tittar ut över trädgården, i smyg betraktar jag hens bortvända profil. Då vrider C på sig plötsligt, frågar om jag kan tänka mig att binda de två vännerna ihop.”Vi har blivit bundna tillsammans tidigare”, säger C. Jag nickar och svarar att det låter roligt. N kommer tillbaka och går också med på att jag ska binda dom ihop. Det är första gången jag binder två personer samtidigt. Jag blir nervös.

Vi spänner oss alla tre till en början. N sitter i soffan och C står på knä nedanför. De tar varandra i handen och ler. Jag är där och binder ihop deras händer. Sedan blir C bakbunden med överkroppen nedsänkt i Ns famn. De byter position och N får sina händer bundna runt Cs hals till en omfamning. Jag ger C aningen mer uppmärksamhet hela tiden, mer rep och mer utmanande positioner. Kanske gör jag det för att skryta, visa upp mig inför en ny person. Det är svårt att säga exakt hur och när, men vår interaktion trappas upp snabbt och snart ägnar jag mig helt åt C. Om bindningen fram tills nu varit harmlös blir den nu mer intensiv. När C börjar spjärna emot tar jag ett grepp om hens ansikte. Jag utdelar en örfil och Cs ögon blir stora. Hen andas djupt, stryker mig med sina bakbundna h änder.

I ögonvrån ser jag N som sitter bredvid i soffan. Hen tar sig ur repen och sätter sig på golvet en bit bort. När jag en stund senare vänder mig om igen har N försvunnit iväg. Jag intalar mig att jag inte alls planerade det så. Jag binder upp C. Vi kysser varandra lätt. Sedan går C iväg för att leta efter N. Jag städar upp och ser inte till någon av dom under resten av natten.

Sent nästa dag plingar mobilen av ett meddelande från N:
”I know that both of you didn’t want or even planned the tie like that. But that doesn’t change the way it feels. Especially because I was thinking that you and I got connection and vibe when it comes to tying and C and I have been friends for a long time. In rope the bottom opens up a lot, gives responsibility to the top and shows itself vulnerable. It’s totally fine when C and you want to tie on your own. It was C’s idea to tie together. That feeling of rejection, not being wanted, not being kinky enough made me really sad and angry. Angry, because I’m a beginner and still a bit shy to this new subject in my life, and messed up, because it feels like I have been thrown back in my personal progress.”


10

”Hi there, I’m willing to have a try with you.” 

En maskerad person sitter ihopsjunken på en pall i en metallbur. Händerna är ihopbundna och tjocka tampar är virade runt den bara överkroppen. Hen bär en orange, åtsittande mask över ansiktet, ett chokerhalsband och ett svart plommonstop på huvudet. Framför fången ligger en glasflaska med mjölk och flera olika redskap i läder och trä är upphängda längs gallret. ”Come in and try” uppmanar en handskriven skylt.   

Strömmen av utklädda och avklädda människor i det rökfyllda rummet för mig nära buren, sedan vidare in i nästa rum. Jag tänker på den lena träpaddeln som jag burit med mig som ett smycke under kvällen och bestämmer mig för att gå tillbaka. Jag kliver in i cellen, känner på de olika uppradade redskapen. På andra sidan gallret pågår maskeradfesten. 

Jag plockar ned en lång, svart läderpiska och börjar smeka fången längs hens överkropp. Hen lutar huvudet bakåt, bjuder ut sin hals. Med piskan undersöker jag min nya leksak ett tag. Över skrevet, in under tamparna, leker med halsbandet. Jag börjar slå några lätta slag över kinderna. Hen darrar till och vrider på sig mer och mer. Jag tar ett hårt grepp om läderhalsbandet och drar hen intill mig. Mitt offer stillnar, jag trycker en hand över hens ansikte. Jag kastar hen framstupa ned på det madrasserade golvet. Hen faller ihop i fosterställning och kroppen häver sig i tunga andetag. 

Läderpiskan känns sladdrig och otymplig i det lilla utrymmet. Jag plockar fram träpaddeln. Jag trycker ned min fånge och petar våldsamt med paddeln där jag kommer åt. När jag kommer till underkroppen slår jag hen på rumpan. Det snärtar till när träet träffar huden. Hen spritter till, säger ingenting. ”Can I continue?”, frågar jag högt. Hen nickar. Jag slår igen, hårdare. När slagen upphör hoppar hen till ytterligare några gånger. Händerna hamnar skyddande framför ansiktet. Jag drar upp hen till sittande position och pressar träpaddeln under käken. Runt omkring går dansmusiken gå hög volym. Jag tar upp mjölkflaskan från madrassen. ”You’ve been good. I’m going to give you some milk”, säger jag. Jag börjar trä av ansiktsmasken, när hen för första gången bestämt ryggar undan. Med sina bundna händer drar hen tillbaka masken på plats. ”I’m going to give you some milk” upprepar jag med eftertryck. Hen sträcker ut hakan och pekar med händerna mot sin täckta mun. Jag börjar hälla mjölken över tyget. Det sipprar igenom och strilar snabbt ner längs halsen.

GARDENER GAME

1. Kidnap someone. 
2. Tell them that you’re a gardener. 
3. Ask them what they make of it. 
4. Release your prisoner.
5. Level up.




SHRINKING GAME
1. Picture all places in the world at the same time.
2. Imagine them all without you in them.
3. Imagine them all covered in sand or shadow.
4. Write a list of names of people you will never know and give it to someone you love.
5. Spend a lifetime not knowing yourself.
6. Learn how to play.
7. Level up.




DETAILS GAME
1. Drag the back of your hand
along a smooth surface.
2. Put your face half-way under water.
3. Picture a soft and small animal.
4. Sit in the middle of a burning building.
5. Throw a word against the steepest part of mountain
until it shatters.
6. Drag the palm of your hand
across someone’s face.
7. Tell me your name
and write it on your sheet where it says
“Character Name”.




ECCENTRIC GAME
1. Walk around your apartment naked.
2. Bob your head back and forth.
3. Imitate the sound of a record skipping
right as James Brown goes ”Hey!”.
4. Keep this up for a good eight or maybe nine hours.
5. Pay no attention to the incessant knocking
on your front door.
6. Sew your eyelids shut.
7. Turn on the stove.
8. Evade your neighbors
or landlord
or the police
by exiting through a window.
9. Score yourself based on whether or not you survive the fall.
10. HEY!




WAR GAME
1. Touch your own ass.
2. Touch your own face.
3. Touch your own tits.
4. Touch your own lips.
5. Touch your own junk.
6. Touch your own shadow
in a way that will make it follow you
for the rest of your life.
7. Level up.

SONNET GAME
1. Compare me to a summer’s day.
2. Compare me to a roundhouse kick.
3. Compare me to the buds of may.
4. Compare me to a guy called Mick.
(who’s more lovely?)
(who’s more temperate?)
5. Keep your comparisons to yourself.
6. Keep playing with your magic wand.
7. Pretend that I’m your sexy elf.
8. Pretend that you are my Mithlond.
9. Score me just based on our first glance.
10. Score yourself based on performance.




ORCHID GAME
1. Take a deep breath.
2. Let the smell travel through your nose and down
into your sooty and clogged up heart.
3. Wave your flower at passers-by.
4. Speak to no one and nothing but your flower for a month.
5. Chop it up and pour poison on it.
6. Keep it in a jar under your bed until the next full moon.
7. Bury it in your backyard.
8. Dig it up when you’re ready to lose for real.




DRINKING GAME
1. Every time your heart is about to break, plant a seed.
2. Photograph your plants as they grow and shift colors.
3. Run the pictures through
photo manipulation software,
therapy, self-pity, or substance abuse.
4. Pick out the best pictures
and have them printed on tea leaves.
5. Tear the leaves up into very small pieces
and collect them all in tiny bags.
6. Visit old lovers (remember to bring the tiny bags).
7. Boil water, pour in cups, and add tea.
8. Put the cups next to your lovers’ beds.
9. Leave before they wake up.
10. Raise your STEALTH and FIRST AID skills.

flock

säga
det är lätt att råka skada en annan

enhörningsfölen knuffar fram ledaren
leopardrosett kring hornet
säger
kan vi få leka ifred

så
de leker
en helt ny saga
de glömmer
att det är omöjligt

glider in och ur
samma glittrande organism
av paljetter tyll
regnbågssvansar
trots noggrann övervakning
lägger ingen en kudde över
en annans andningsorgan

så
de leker
så
de andas

★

lilly blickstilla på ängen
händer ovanför huvud
inväntar fritagning

mira springer fram
tar om handleder
låsta i femte armposition

ett blodigt knä
mot ljusblå jeans
drar ner bådas armar

springer åt olika håll
lär sig förvirra förföljare
en upprepning av allt som varit




vasagatan elixir

låt henne gå nu flocken stampar
i gathörnet pälsarna ångar och blänker
deras befogade oro
avenyn drar och sliter
kupa inte handen låt henne inte
närma sig med skimrande andedräkt
ett enda strå ur den manen en magisk formel
ett elixir och ja
du vill ha henne
som du vill ha en annan version av dig själv

nyheterna idag igen
de som skiljs från flocken hittas i grådager
styckade flådda pannbenet blottat
du vill ha henne
som du vill ha allting ogjort
rent och blankt som den snittytan
i pärlemor

kastar med manen gör hon frustrerad förvirrad ja men
klackarna mot asfalten regn
av stjärnor krossas och flocken
får upp farten
glömmer så fort mellan lindarna

kom nu
happy hour på flygarns haga och vi får nöja oss med
gravitationen som drar oss mot marken nästan
smeker pigmentet ur våra ögon
blir speglar inget annat

bordet i hörnet med fuktig värme jag ska berätta
en gång till att jag minns dig så blank
ångande på väg från kupade händer
sträckningen i musklerna fluorescerande
hastighet ljus innanför
pannorna bländande bländande och det lättaste
att släcka

bartenderns vita streck genom imman
vi tar vad som finns kvar
något lagrat som de just fått in något
tungt och rött

Ett barn ska ha en valp
rosig om kinderna
fumlig i fingrarna
om de små tassarna
trampdyna

skumgummifästet 
undersidanmjuket
pekfingernaglarna
underhudsfetterna


•


Sorgkantade
maskrosflyg
så sorgligt alltihopa

Alla fingrarna
flätraderna
mittbenorna
fylla år
fylla fem-tio
bassänger i rader
femtiometerslängder
OS-distanser
fjärilsmaneterna
hopptornsvolteterna
jätteballongerna
kräftnypenheten
lågräcksbalkongerna
västkustskusten
hembortanheten
mjukhårdenstans

Blodsamheten
hemligseendet
inutiendet

Sommarlovsensam
strandkornsräknad
alltinghetensanden


•


Sparkstenen
jättegruset
sulgnisslet


•

Pinnsvärdet
handvapnet
lyssenväldet

Gräsarméer
insektshotet
nässelsveda
reträtthorisont
bär fot hemåt


•


Snigelslummer
gipegurgel
tungzombie

Kräftmorsdrömmar
stjärnfantasier
självbestämmanderätten
småmänniskolåset
tålamodsfrossan
knytnävsstängslet
hemsläppt
lämna! lämna!

Dagen därpå.

Från och med nu ska vi skärpa oss. 

Lejonet klev fram över asfalten och skakade noggrant av sig allt barr från skogen innan han återvände till porten. Första gången han kommit till gården hade den varit full av svarta bilar. Det hade varit mitt i natten och musiken hade strömmat ut från någon högtalare, dunkat dovt mellan husväggarna. Runt bilarna hade skuggor stått och väntat i klungor, iakttagit porten och rökt. En sötaktig doft hängt kvar i nattluften. Så hade man burit ut lejonet från bilen och ställt honom framför porten. Han hade stått kvar där utan att minnas var han kom ifrån eller var han varit innan. Pojkarna som burit honom hade försvunnit upp i huset och dröjt kvar där med hela gården under sig, med lejonet som ensam vakat över deras ryggar.

Så en dag upphörde musiken, de svarta sommarkvällarna, grannarnas bistra miner. Det var en tidig morgon när en späd kvinna försvann uppför trappan med en stor resväska. Hon tycktes ha anlänt från en avlägsen plats, liksom hennes man som dök upp några kvällar senare. De få bilar som dök upp efter det fick ett tecken från det svagt upplysta fönstret och vände om i natten. Andra gäng flyttade på sig, i stora ringar bort till centrum. De stod bara där på torget, intill en kiosk eller vid en vägskylt, som att de väntade på att någon skulle komma, hoppa in i mitten, börja dansa eller något. Kanske någon av pendlarna som strömmade ut ur tunnelbanan. Trots att det var parallella världar, skummisar och pendlare. De kunde inte korsas. Men lejonets välgörare dök heller aldrig upp. Ringarna förblev tomma, ihåliga. Bara regn och mörker.  

Gården låg nu för det mesta öde om kvällarna. Storhetstiden var förbi. En ensam pojke hade blivit kvar i lägenheten högst upp i huset. Han uppehöll sig där på dagarna medan föräldrarna försvann iväg till arbetet. Och när han väl kom ner tillbringade han långa stunder i husets källare. Lejonet kunde höra hur pojken arbetade på något cykeldäck där nere, bröt upp någon kedja, trixade med något lås. På kvällarna satt pojken vid fönstret i sitt rum, ansiktet som lystes upp då och då av mobilens blå skärm, hur pojken satt djupt försjunken i mörkret medan enstaka typer fortsatte att dyka upp, vänta på honom i trapphuset eller utanför porten. Storhetstiden var över men små paket utbyttes fortfarande i ett handslag och något bloss slank igenom ute på trappen.

Lejonet tog ett par varv i kvarteret. Bakom huset fanns en stor skog där han brukade promenera, jaga och doppa sig i sjön i väntan på sina välgörare. På stigarna och skogsvägarna gladde man sig åt honom, män med barnvagnar tittade uppskattande när lejonet gick förbi med sin långa man som fortfarande bar ett skimmer från sjön eller en doft från något byte. Ibland viskade man om lejonet, sa att han var från slottet. Andra sa att han rymt, var från någon djurpark. Lejonet visste inte, han mindes inte. Han tycktes vara en ensam rest från storhetstiden. Han gäspade. Rullade runt lite i någon glänta. Han tillhörde sina välgörare.

Men på vägen hem från skogen, genom blomsterrabatterna och grannhusen såg han att andra kvartersbor tagit intryck av honom, tagit efter hans välgörares ingivelser. Ute på en välskött gräsplätt några hus längre bort stod gudinnan Parvati med blommande klätterväxter bakom sig. Och vid en annan huslänga tittade Eros fram bland häckens blad. Lejonet dröjde på stegen. Han hade träffat Parvati en gång för länge sen, kanske uppe bland bergen, eller i någon slottssamling. Han mindes inte. Men av hennes leende förstod han att hon visste vem hans välgörare var, hur pojkarna en gång lekt vid porten, hur de en dag blivit stora och börjat stjäla cyklar istället för äpplen. Men de som bodde i den blommande porten visste inte vem lejonet var. De hälsade på honom vänligt. De kände inte till några pojkstreck eller storhetstider. De var nyinflyttade och tillrättalagda människor, följde bara sitt hjärta när de odlade och dekorerade sin trädgård.  

Lejonet lunkade vidare bland kvarterets identiska hus som slingrade sig längs skogsbrynet. En flicka satt på trappen och grät när han kom fram till porten. En och en annan flyktig typ slank förbi. ”Det här är ingen lek längre” hörde han någon muttra från sin balkong. Men klagomålen upphörde så fort pojkens mamma kom hem från sitt långa arbetspass på någon hotellrestaurang. Doften av sushibitar eller någon varm gryta dröjde kvar i porten istället för den söta rökdoften eller starka parfymen efter enstaka främlingar. Ibland fick till och med lejonet sin del av ransonen, som om mamman varit för trött för att fråga sig vem han var eller vad han gjorde där. Pappan som var förare lämnade i sin tur hemmet tidigt på morgonen eller jobbade till sent på natten. Han tycktes aldrig lägga märke till lejonet i morgondiset. Men det gjorde grannen som bodde på bottenvåningen. Även han befann sig mest ute på vägarna och körde tunnelbana på nyårsafton och helgdagar. I hans kala balkong hängde en kratta, en sopkvast och en isbrytare, fullt synliga för förbipasserande, redo att alltid göra sig påminda, likt hammaren och skäran. Allt annat var ett svek, en krigshandling. Och när grannen väl var hemma brukade han blänga på lejonet ilsket från sin balkong. Men han störde sig också på Parvatis blommande port några stenkast bort. Kanske hade grannen med den starka solbrännan haft rätt. Det behövdes en gårdsfest, en årlig skogsutflykt, någon kort nick på helgdagar, något mer än ständigt arbete eller agg bland grannar. Men ibland var det också en granne som låste upp dörren till källaren åt pojken. Samma granne som talat illa om lejonets välgörare, som nu ingick i ett hemligt och välvilligt samförstånd med pojken.

En gång hade lejonet sett sina välgörare i skogen. Pojken hade kört fram över en skogsväg med en kompis bakom sig på moppen. Pojkarna hade skrattat. Som om de åkt vilse och roade sig över det. Grönskan som omgett deras huvud. Skogens konungar. Lejonet hade försökt komma ifatt, sträckt ut sig i en vacker båge i luften. Men just då hade en flicka dykt upp mitt på skogsvägen. Pojkarna hade tvärbromsat och sänkt kepsarna bakåt. Som om de först nu insett var de befann sig, att de var halvvägs på väg någonstans. ”Var ligger Tranåsgården?” hade de hojtat. Flickan hade tittat upp överraskat från sitt blomknippe, undrat vad de svartklädda pojkarna skulle dit och göra. Pojken hade tvingats förtydliga, upprepa sin fråga utan någon särskild skogsbild i sikte. ”Bouleparken?”

    Efteråt hade flickan stått kvar och sett efter pojkarna. De hade lämnat kvar något efter sig, ett slags skimmer, en förtrollning. Flickans leende lät ana att hon önskat att hon fått följa med, fått dela deras äventyr. En större anslutning väntade på pojkarna vid något vattendrag. De skulle alla stå där med sina moppar parkerade vid någon vik, låta sig uppfyllas av varann, skämta och väsnas till sent på natten. Också lejonet hade tvingat sig själv att vända om. Någon var tvungen att se efter gården. Och när pojkarna kommit hem om kvällen hade deras kläder luktat eld och grillat kött. Lejonet ångrat sig djupt.

Men så en kväll tycktes ett nytt tillfälle vara inom räckhåll. Pojken kom ut ur porten klädd i sin stora jacka, fickorna fulla. Det var sent och bara gatlyktorna lyste ute på gården. Pojken satte sig på en cykel och singlade tyst nerför backen utan att behöva trampa, i en rak båge ner till centrum. Lejonet såg efter honom. Han visste att de andra väntade där på torget, de tomma ringarna, de svartklädda skuggorna. Han reste sig och gick efter. Cykeln som pojken försvunnit iväg på var ännu inte fixad och skulle inte duga för uppförsbacken på tillbakavägen. Lejonet skulle leda pojken hem på sin egen rygg. Nere vid torget stod några av hans välgörare som han förutspått, men också andra skuggor. Och längre bort, på andra sidan torget, stod en polisbil parkerad. Lejonet lade sig ner i ett hörn och väntade. Hans välgörare stod i en stor ring tillsammans med pojkar från andra trakter. De stod där mest tysta, med händerna i fickorna. En lugn kväll. Pojken gick ibland fram och tillbaka, pratade som för sig själv. Alla tycktes mest vänta på att något skulle hända, granskade varann eller försökte hojta till sig någon. Så gick någon till slut in i mitten och ringen löstes upp. Några svarta jackor rykte samman, ruffade på sina hårda ytor. Lejonet kände igen det men han kunde inte minnas. Kropparna blev bara större, växte i antal. Polisbilens blåljus snurrade till och kastade korta blixtar över skuggorna. Men bilen rörde sig inte. Så plötsligt hördes en knall. En smäll som fick alla väggar och fönsterrutor att skaka. Alla frös till is och en ödslig tystnad följde. Så föll en kropp tungt ner mot marken. Någon skrek. Svor. När polisen till slut vågade köra fram med sina strålkastare så möttes de av ett lejon som stod och vrålade mitt på torget, med sina klor runt en pojkes ensamma kropp på marken. Lejonet fortsatte att vråla tills bilen backade och alla skuggor försvann. Så borrade lejonet in sina tänder i pojkens jacka och drog upp honom över ryggen. Med ett språng försvann de bort från torget, in mellan husen och vidare upp mot gården. Där uppe i huset stod pojkens mamma i dörröppningen. Hon hade hört lejonets vrål och stod fortfarande med handen på dörrhandtaget när hon fick syn på pojken, och började skrika. Lejonet lade ner pojken mitt i hallen medan mamman försökte leta efter hålet, stoppa blodflödet med sina händer. Lejonet försökte i sin tur slicka rent pojkens ansikte, slicka bort saltet som trängde sig fram genom huden. Min pojke, fortsatte mamman att skrika. Också grannarna i huset hade vaknat till, började komma in i lägenheten. I ett ögonblick tycktes pojken kvickna till, se rakt på lejonet genom alla röster, möta hans blick. Lejonet rusade då ner genom trapphuset och ut genom porten. Ute på gården var det tyst och mörkt. Alla lampor släckta. Lejonet ställde sig utanför porten och började vråla. Ett högt och fasansfullt vrål. Ett skrik som nådde långt ut över gården och fortsatte att dundra mellan husväggarna tills fönstren i alla hus tändes, människorna klev ut under gatlyktornas sken ute på gården, en efter en, och ambulansbilens sirener steg mot himlen, letade sig fram allt snabbare och snabbare in mellan husen.

vi lär oss om varandra 

du visar ett ärr
som ser ut som ett tecknat ärr 

jag tar fram en tändsticksask 
med mina gamla mjölktänder 

vi spelar spel 

det skramlar mot bordsskivan 
när mina tänder kastas

du ler och antecknar poängen 
ditt försprång växer för varje kast

för varje vit formation

jag ler åt att det en gång 
var det vassaste jag hade 


*

vi leker maskerad

vi byter skinn

nya skal utanpå skeletten

jag testar ditt ärr
tänker att det känns otecknat

nu när det är mitt

min stora hud veckar sig 
kring din krökta kontur

du skrattar så att mina läppar spricker

ditt leende är för stort 
i min mun 

*

vi skalar av skinnen
blottar strukturerna innanför

alla brutna ben 
skevheter och lagningar

skärvorna som skär i våra skepnader

på bordet mellan oss 
skälver ett levande ljus

skenet skiktar sig genom dig 
det skiner i schakten

skuggspelet över skelettet 
ger sprickorna djup

gör konturerna bitvis vassare

jag säger det till dig
att du ser fin ut, liksom levande

att mörkret krackelerar 
när jag tittar på dig

du grimaserar snett och håller dig för käken 
säger att det sticker så av allt sliskigt socker

sen spricker du upp och ler 
vasst med dina största tänder

organen skallrar när vi skrattar 


*

du blickar hålögt på mig 
handen i ett stelt grepp 
kring ditt glas

vi spelar charader

fastnaglad i din blick
vilar jag huvudet i handen

trummar med fingerspetsarna 
över kindknotorna

du klunkar vinet snabbt 
och vinet strålar lika snabbt 
igenom dig
ut över golvet

du är Läcker, säger jag 
jag är du, säger du

känner du ens mig, svarar jag sarkastiskt 
det var bara på skämt, svarar du

fel svar, säger jag

 * 

vi leker lekar

i vår vita benhet 
ranglar vi till sängs

vi för varandra bakom ljuset

du skallrar demonstrativt 
hackar tänder för att det är kallt

alla dina vassa ben skär in i mig 
när du kryper intill

jag berättar inte
hur det skaver och sticker 
med någon så nära inpå

utan något annat 
långt från sanningen

du säger inget
om hur hjärtslagen sliter sig och skingras 
i skarpa ekon genom natten

du säger ingenting alls

 *

när vi släcker ljuset om kvällen 
slukar mörkret allt
utom vår siluett

vi litar på den andres välvilja 
och sluter våra spjäll

skarvar ihop en stark konstruktion 
av krokiga benpipor under täcket

fastkilade i varandra 
skallrar vi inte längre

ett benvitt gallerverk 
rest i natten

vi sätter hårt mot hårt mot hårt

vi spelar ett spel 
mot mörkret

ensamheten 
rår vi inte på