This is the index

Short Games for Lonely People

Thom Kiraly

GARDENER GAME

1. Kidnap someone.
2. Tell them that you’re a gardener.
3. Ask them what they make of it.
4. Release your prisoner.
5. Level up.

SHRINKING GAME
1. Picture all places in the world at the same time.
2. Imagine them all without you in them.
3. Imagine them all covered in sand or shadow.
4. Write a list of names of people you will never know and give it to someone you love.
5. Spend a lifetime not knowing yourself.
6. Learn how to play.
7. Level up.

DETAILS GAME
1. Drag the back of your hand
along a smooth surface.
2. Put your face half-way under water.
3. Picture a soft and small animal.
4. Sit in the middle of a burning building.
5. Throw a word against the steepest part of mountain
until it shatters.
6. Drag the palm of your hand
across someone’s face.
7. Tell me your name
and write it on your sheet where it says
“Character Name”.

ECCENTRIC GAME
1. Walk around your apartment naked.
2. Bob your head back and forth.
3. Imitate the sound of a record skipping
right as James Brown goes ”Hey!”.
4. Keep this up for a good eight or maybe nine hours.
5. Pay no attention to the incessant knocking
on your front door.
6. Sew your eyelids shut.
7. Turn on the stove.
8. Evade your neighbors
or landlord
or the police
by exiting through a window.
9. Score yourself based on whether or not you survive the fall.
10. HEY!

WAR GAME
1. Touch your own ass.
2. Touch your own face.
3. Touch your own tits.
4. Touch your own lips.
5. Touch your own junk.
6. Touch your own shadow
in a way that will make it follow you
for the rest of your life.
7. Level up.

SONNET GAME
1. Compare me to a summer’s day.
2. Compare me to a roundhouse kick.
3. Compare me to the buds of may.
4. Compare me to a guy called Mick.
(who’s more lovely?)
(who’s more temperate?)
5. Keep your comparisons to yourself.
6. Keep playing with your magic wand.
7. Pretend that I’m your sexy elf.
8. Pretend that you are my Mithlond.
9. Score me just based on our first glance.
10. Score yourself based on performance.

ORCHID GAME
1. Take a deep breath.
2. Let the smell travel through your nose and down
into your sooty and clogged up heart.
3. Wave your flower at passers-by.
4. Speak to no one and nothing but your flower for a month.
5. Chop it up and pour poison on it.
6. Keep it in a jar under your bed until the next full moon.
7. Bury it in your backyard.
8. Dig it up when you’re ready to lose for real.

DRINKING GAME
1. Every time your heart is about to break, plant a seed.
2. Photograph your plants as they grow and shift colors.
3. Run the pictures through
photo manipulation software,
therapy, self-pity, or substance abuse.
4. Pick out the best pictures
and have them printed on tea leaves.
5. Tear the leaves up into very small pieces
and collect them all in tiny bags.
6. Visit old lovers (remember to bring the tiny bags).
7. Boil water, pour in cups, and add tea.
8. Put the cups next to your lovers’ beds.
9. Leave before they wake up.
10. Raise your STEALTH and FIRST AID skills.

illustration

Edith Hammar

flock & vasagatan elixir

Hanna-Linnea Rengfors

flock

säga
det är lätt att råka skada en annan

enhörningsfölen knuffar fram ledaren
leopardrosett kring hornet
säger
kan vi få leka ifred

så
de leker
en helt ny saga
de glömmer
att det är omöjligt

glider in och ur
samma glittrande organism
av paljetter tyll
regnbågssvansar
trots noggrann övervakning
lägger ingen en kudde över
en annans andningsorgan

så
de leker
så
de andas

★

lilly blickstilla på ängen
händer ovanför huvud
inväntar fritagning

mira springer fram
tar om handleder
låsta i femte armposition

ett blodigt knä
mot ljusblå jeans
drar ner bådas armar

springer åt olika håll
lär sig förvirra förföljare
en upprepning av allt som varit

vasagatan elixir

låt henne gå nu flocken stampar
i gathörnet pälsarna ångar och blänker
deras befogade oro
avenyn drar och sliter
kupa inte handen låt henne inte
närma sig med skimrande andedräkt
ett enda strå ur den manen en magisk formel
ett elixir och ja
du vill ha henne
som du vill ha en annan version av dig själv

nyheterna idag igen
de som skiljs från flocken hittas i grådager
styckade flådda pannbenet blottat
du vill ha henne
som du vill ha allting ogjort
rent och blankt som den snittytan
i pärlemor

kastar med manen gör hon frustrerad förvirrad ja men
klackarna mot asfalten regn
av stjärnor krossas och flocken
får upp farten
glömmer så fort mellan lindarna

kom nu
happy hour på flygarns haga och vi får nöja oss med
gravitationen som drar oss mot marken nästan
smeker pigmentet ur våra ögon
blir speglar inget annat

bordet i hörnet med fuktig värme jag ska berätta
en gång till att jag minns dig så blank
ångande på väg från kupade händer
sträckningen i musklerna fluorescerande
hastighet ljus innanför
pannorna bländande bländande och det lättaste
att släcka

bartenderns vita streck genom imman
vi tar vad som finns kvar
något lagrat som de just fått in något
tungt och rött

Detta är ett utdrag ur ett pågående projekt.

Andra delar ur projektet har publicerats i Pralin #1 och #2.

Inläsning av Hanna-Linnea Rengfors.

ur Lekarna

Erika Lindahl

PERSONER:

HESTER

JEROME

[Efter en kraftig smäll rusar JEROME till ett skyddsrum under hotellet där han bor. I skyddsrummet träffar han HESTER, som befunnit sig där sedan dörren gick i baklås en okänd tid tillbaka. Osäkra på vad som orsakade smällen – var det en atombomb eller porslin som gick i kras? – är de oense om hur de ska gå vidare. Ska de gå upp nu när dörren inte längre är låst eller ska de stanna i skydd för det potentiellt farliga som pågår däruppe? Bland daterade survival-kits och smuts från vem-vet-när tvingas JEROME och HESTER möta sig själva och varandra när de måste ta sitt livs viktigaste beslut: om de ska öppna dörren eller inte. Beslutsstruktur? Den som vinner två av tre lekar får bestämma – men de har svårt att komma ihåg vilka lekar de kan och beslutstagandet drar ut på tiden.]

I ett skyddsrum, under ett blänkande hotell. Flera våningar under det skinande och rena. Väggarna vibrerar ännu efter smällen. Dammet lossnar från sprickorna i taket.

Vi är under jord.

/…/

HESTER

Jag har verkligen arbetat mycket på sistone. Målmedvetet och fokuserat. Med goda möjligheter till befordran, för att citera chefen. Mycket goda möjligheter, för att vara ordagrant precis. Då gäller det att inte slarva bort nån tid, utan grabba tag om livet med bägge händer och ta kontrollen. Nä. Jag leker inte. Men jag gör listor. Det blir lite som en lek, när jag tänker efter.

Dagens lista börjar redan kvällen innan. Jag skriver ner allt jag behöver få gjort. To-do. Varje to-do får en liten ruta intill. I tre minuter visualiserar jag mitt mål klart och tydligt. För att veta redan innan hur framgången smakar.

På morgonen gäller det att inte snooza. Ska dagens första beslut vara att inte gå upp? Vilken urusel start. Som att snubbla i början av ett maraton. Nej, dagens första beslut ska vara att gå upp direkt och in i duschen, iskallt vatten, det gäller att visa kroppen vem det är som bestämmer. En snabb genomgång av dagens lista. Sedan är det bara att börja beta av. Och när – nä, jag menar om – om det känns motigt tänker jag: ”Hester, det gäller att ta trapporna och inte vänta på nån hiss.” Som biet i cornflakesreklamen brukar säga: ”Success is never owned, it’s only rented, and the rent is due every day.”

När jag är klar med to-do:n kryssar jag i den lilla rutan intill. Jag stryker inte över den och jag suddar inte ut den. Inte heller kastar jag listan, som vissa gör. Istället skriver jag dem i ett särskilt block och sätter datumet ovanför. Man vill ju se vad man har fått gjort.

På kvällen, innan jag ska skriva upp morgondagens to-do, går jag igenom dagens lista. Ibland händer det då att jag kommer på att jag gjort något som inte står med. Då skriver jag dit det, gör en ruta, och kryssar för. Det är… Ja, det är kanske lite konstigt, nu när jag tänker efter. Men jag vill liksom ha det där. Mina avbockade to-do. Som ett bevis.

/…/

JEROME

Vad skriver du på?

HESTER

Inget särskilt.

JEROME

Inte ska vi ha några hemligheter för varandra. Nu när det är force majeure.

HESTER säger ingenting.

JEROME

Jag har en kit-kat i portföljen.

HESTER

En kit-kat?

JEROME

Du får en bit om du säger vad du gör.

HESTER tvekar.

HESTER

Jag planerar lite.

JEROME

För vadå?

HESTER

För morgondagen.

JEROME

Får se.

HESTER

Nä.

JEROME snappar åt sig blocket.

JEROME

”Utarbeta åtgärdsplan för omförhandling”

”Revidera livsplan”

”Läsa tidningen”

”Läsa klart ‘Success is never owned, it’s only rented’”

”Sortera konserver”

”Komma på en lek.”

”Byta motto”

Han bläddrar bakåt.

JEROME

Många listor.

HESTER

Ja.

JEROME

Vad ska det va bra för?

HESTER

Det håller styr på saker och ting.

< /div>

JEROME

Ja, det är klart, när man saknar assistenter. (slänger blocket åt sidan) Var glad för det, förresten. De säger: ”Jerome, gå hit. Jerome, gå dit. Le här, skriv under där. Och nu ska du prata i en talkshow.” Vad är det ens? Det låter som en allvarlig sorts halssjukdom.

HESTER

Ta hand om strukturen, så tar strukturen hand om dig.

JEROME

Icke! Strukturen tar inte hand om nån.

JEROME tömmer ut ett pussel, börjar vända på bitarna.

JEROME (pusslar)

Jag kan se det i deras ögon, när de öppnar limousinens dörr, när de ler och sträcker fram sina lömska laxsnittar. ”Gå inte på den där lätta, Jerome”, måste jag påminna mig själv gång på gång. ”Ser du inte hur lömskt det glimmar i deras ögon? De vill inget hellre än att det ska gå illa för dig. Helst skulle de vilja krossa dig på direkten, som en kackerlacka under skon.” Så jag hoppar ut så snabbt jag kan från limousinen, innan nån hinner drämma igen dörren i ansiktet på mig. Och visst tar man den där snitten, men man gömmer den i fickan och spolar ner den i toaletten sen. Strukturen tar inte hand om någon, den väntar på att förgöra en vid första bästa tillfälle.

HESTER

Det blir inte alltid sämre, sa de också. En dag vänder det.

JEROME

Också när det blir bättre blir det sämre. Tro mig. Det är så ensamt på toppen.

JEROME hittar en delikatess i fickan. För den till näsan, luktar, blundar. Tvekar, lägger ner den i fickan igen. Det mullrar dovt utanför. HESTER och JEROME tittar mot dörren. Mullrandet avtar.

HESTER

Jag skulle vilja ha den där kit-katen nu.

JEROME

Kit-kat?

HESTER

Ja.

JEROME

Har vi pratat om nån kit-kat?

HESTER

Jag minns tydligt en överenskommelse om en kit-kat.

Tystnad.

HESTER

I utbyte mot konfidentiell information.

JEROME

Har du nåt som styrker det?

JEROME pusslar vidare. HESTER går mot dörren.

JEROME

Just det, nu minns jag.

JEROME tar motvilligt upp kit-katen. Tar av pappret. Bryter av en bit. Ändrar sig i sista stund. Räcker över pappret.

JEROME

Varsågod.

HESTER

Vad är det här?

JEROME

Som jag minns det var överenskommelsen “en bit kit-kat”, utan närmare specifikation.

HESTER

Jaha, det var det finstilta.

HESTER står med pappret i handen. JEROME blir lite obekväm. Chokladen börjar smälta. Det blir kletigt i hans hand.

HESTER

Ska du inte äta den?

JEROME

Den som spar den har.

Chokladen kletar. JEROME tvekar. Sedan, som i förtroende.

JEROME

Jag fick den på ett flygplan.

HESTER

Jaha?

JEROME (plågad)

Ett främmande flygplan. Från en främmande flygvärdinna. Med ett mycket ansträngt leende, som var svårt att uppleva som genuint.

HESTER

Jag kan ta den.

Sträcker sig efter chokladen.

JEROME

Nä.

JEROME tittar på HESTER. Tvekar.

JEROME

Fast det är klart, en liten bit kan du ju få.

Ger en bit. HESTER äter, innerligt.

HESTER (mumlar)

Choklad.

JEROME

Det första förutom bruna bönor på ett tag?

HESTER blänger på JEROME. JEROME uppmärksam, väntar.

JEROME

Hur känner du dig?

HESTER

Bra.

JEROME

Du känner dig inte febrig?

HESTER

Nej.

JEROME sätter chokladen mot munnen.

HESTER

Möjligen en aning förgiftad.

JEROME tvekar.

HESTER

Ska du inte äta den?

Beat

HESTER

Gristryne, gristryne.

Beat

JEROME

Va?

HESTER

Va?

JEROME

Jag tyckte du sa nåt?

HESTER

Ja, ska du inte äta den?

JEROME

Den som spar den har.

JEROME försöker hantera chokladen. Det blir kladdigare och kladdigare.

JEROME

Ska du ha det där pappret till nåt?

HESTER

Det här?

HESTER håller upp kit-kat-pappret.

JEROME

Ja.

HESTER

Nä.

JEROME

Jag skulle inte kunna få låna det då?

HESTER

Nä.

JEROME

Snälla. Det här är italiensk design.

HESTER

Du kan få hyra det om du vill.

JEROME

Hyra!

HESTER

The kit-kat paper is never owned, it’s only rented. And the rent is due every day.

JEROME

Vad tar du för hyra då?

HESTER

En fjärdedels kit-kat. Om dagen.

JEROME (muttrar, rycker åt sig pappret)

Visst.

/…/

Den här berättelsen börjar med en smäll. Människorna är borta, men spåren dröjer kvar. Inom ett par timmar slocknar stora delar av klotet. Jorden pulserar inte längre som en brännmanet i rymden.

I snabbköpen ruttnar maten. Maskar kryper i köttet i delikatessdisken, på grönsaksavdelningen sjunker paprikorna ihop. Ur de ruttnade frukterna skjuter plantor så småningom. En svärm flugor rörs upp när ett cornflakespaket går i golvet.

Ur sprickorna på en parkeringsplats tränger grönskan. I varje bristning fastnar frön. Snart täcks asfalten av ett lager mossa, som med tiden blir ett tunt lager jord, fattigt på näring. Glas börjar regna från skyskraporna när rutorna spricker. Genom byggnaderna drar vinden. Med sig tar den papper och skräp. Protokoll och journaler som inte längre berör något viktigt virvlar ut i världen.

I en gammal stekpanna i ett hyreshus kryper kackerlackor, de dricker regnvatten som samlats där. Kackerlackor klarar inte kyla och städerna har kallnat nu. Men kackerlackorna såg dinosaurierna komma och gå, de behöver inte oss. De kommer fylla tomrummet efter människan. Människan som, om man komprimerar jordens tid till tjugofyra timmar, har funnits i ungefär en halv minut.

I arkiv, som byggdes för att hålla, bubblar cellulosafilmerna sönder. Mänsklighetens stora ögonblick och hemmafilmer förstörs av fukt och värme. I biblioteken har böckerna möglat sedan länge. En planta hämtar näring ur ett exemplar av Guinness rekordbok från 1986.

Radiovågor blir efter nåt ljusår bara oväsen. Människans historia kommer inte nå ens den närmsta stjärnan. Hon läggs som en fotnot till jordens historia. Läggs som en art till de 8,7 miljarder arter – de som redan försvunnit under jordens fyra och en halv miljarder år. Vi lever redan i glömskan.

/…/

12.

JEROME spritar händerna. HESTER samlar ihop en hög decenniegammalt damm.

JEROME

Tänk om vi verkligen är de två enda överlevande. Och de hittar oss. De från rymden. Eller framtiden.

HESTER

Ja?

HESTER masserar diskret in dammet i JEROMES kudde och sprider det under hans filt.

JEROME

Tänk. Att vi två skulle få representera mänskligheten. Det är lite kittlande ändå. Som Laika. Hon var en gathund, visste du det? Sedan skickades hon upp i rymden. Och nu måste hon ju vara världens kändaste hund. Ja, fram till nu då.

Funderar.

JEROME

Du kanske skulle skriva ner något om henne i blocket.

HESTER

Om Laika?

JEROME

Så att hon inte glöms bort.

JEROME försvinner in i hygienbåset.

JEROME (ropar)

Överlag borde vi sammanfatta lite.

HESTER tar en bit av pusslet JEROME håller på med, väger den i handen. Knyter näven om den, låter den försvinna.

JEROME (ropar från hygienbåset)

Vi har ju ändå ett visst ansvar. För Platon. Och Edison. Och pyramiderna och elektricitet. Och för målningarna i de gamla kyrkotaken i Florens. Vad de nu heter. Det vore ju tråkigt om de glömdes bort. Och boktryckarkonsten. Den första flygningen över Atlanten och – OUUUIIIIIII!

JEROME far ut.

JEROME

Maria!

HESTER

Vad är det?

JEROME

Det är en kackerlacka här inne!

HESTER

Var?

JEROME

Vid zinken!

HESTER försvinner in i hygienbåset, kommer ut med kackerlackan i en tom konservburk.

JEROME

Den satt och sög på min tandborste. Maria!

HESTER

Maria? Är du religiös?

JEROME

Religiös? Jaha, nej. Maria var min massör. Hon brukade komma när jag ropade. Det kommer reflexmässigt. (nickar mot kackerlackan) Hur gör vi med den där?

JEROME

Jag klarar inte av att titta på den. Titta på den! Så äcklig med alla sina ben och antenner. Vi stampar ner den i mattan tycker jag.

HESTER

Nä.

JEROME

Den där typen av livsform är ohygienisk.

HESTER

Dödar du den drar jag bort tejpen.

HESTER blänger på tejpen JEROME har täckt alla dörrspringor med för att hindra eventuellt radioaktivt damm att tränga in. JEROME blänger på HESTER.

JEROME

Då får du hålla den i ditt hörn.

HESTER

På tal om det. Jag har tänkt.

JEROME

Vadå?

HESTER

Jag har tänkt på hur lag och ordning upprätthålls här nere.

JEROME

Jaha?

HESTER

Framförallt har jag tänkt på att vi har ett ohållbart sätt att förhålla oss till våra resurser.

JEROME

Nu hänger jag inte med.

HESTER

Vid upprepade tillfällen har du hämtat resurser ur för mig dolda källor. Kit-katen, till exempel.

JEROME

Den var ju min.

HESTER

Det hör inte hit. Det är otydligt vad vi har för överenskommelse om resurserna.

JEROME

Det tycker inte jag. Mitt är mitt och ditt är ditt, det är enkelt.

HESTER

I så fall måste jag be dig att lämna tillbaka filten. Och inte använda mer av jodtabletterna. För att inte tala om att det inte blir några mer vita bönor i tomatsås.

JEROME

Vad pratar du om?

HESTER

Jag kanske glömde nämna det förut, men i och med att det numera är force majeure upprättade jag strax innan du kom hit ett nytt land. Som börjar här (går till ena sidan av rummet) och slutar här (går till andra sidan av rummet). Här är huvudstaden(pekar på sin sängplats). Här är överhuvudet (pekar på sig själv). Och du – man skulle kunna säga att du för tillfället saknar medborgarskap. Här i Hestland. Ja. Men här i Hestland får alla som saknar medborgarskap – alltså du och den (pekar på kackerlackan) – stanna. Så länge ni följer landets regler.

JEROME

Du förklarar dig härmed till president. Förstår jag dig rätt då?

HESTER

I grova drag har du förstått kärnan.

JEROME (muttrar)

Visst.

JEROME gör en ansats till att lägga sig.

HESTER

Vad gör du?

JEROME

Går och lägger mig.

HESTER

Det går inte. Först måste vi omsätta paragraf ett i praktiken.

JEROME

Paragraf ett?

HESTER

Paragraf ett. Den lyder: alla måste dela med sig av sina resurser. Vad har du i väskan?

JEROME

Är det här nån sorts visitation?

HESTER

Ja.

JEROME

Inte kommer jag att rösta på dig i nästa val i alla fall.

HESTER sneglar mot dörren. JEROME sneglar mot dörren. Knäpper upp väskan. HESTER börjar packa upp det som finns däri. Ett överflöd av saker. Bland annat en kopia av “Success is never owned, it’s only rented”. HESTER tittar på den, tittar på JEROME. Därefter: får syn på ännu en kit-kat. Slänger boken åt sidan.

HESTER

En till!

JEROME

Det var byte i Frankfurt.

HESTER

Det här går inte för sig.

JEROME

Nähä.

HESTER

Nu får vi styra upp det här.

HESTER tittar på resurserna. De börjar dela upp dem mellan sig. Muttrande köpslår de, ”om du får den, tar jag den” och så vidare. Det klingar ut. De sitter med sakerna runt om sig som en mur. HESTER lägger handen på pannan.

HESTER

Jag vet inte. Jag tror jag har lite feber. Det rosslar, och det är inte glödlampan, det kommer från mig. Från inuti mig, mina blodådror. Som om blodet ångat bort.

JEROME

Så är det här i Hestland.

HESTER

Va?

JEROME

I Hestland, att blodet ångar bort.a

Sorgekantvalp

Sofia Dahlén

Ett barn ska ha en valp
rosig om kinderna
fumlig i fingrarna
om de små tassarna
trampdyna

skumgummifästet
undersidanmjuket
pekfingernaglarna
underhudsfetterna

•

Sorgkantade
maskrosflyg
så sorgligt alltihopa

Alla fingrarna
flätraderna
mittbenorna
fylla år
fylla fem-tio
bassänger i rader
femtiometerslängder
OS-distanser
fjärilsmaneterna
hopptornsvolteterna
jätteballongerna
kräftnypenheten
lågräcksbalkongerna
västkustskusten
hembortanheten
mjukhårdenstans

Blodsamheten
hemligseendet
inutiendet

Sommarlovsensam
strandkornsräknad
alltinghetensanden

•

Sparkstenen
jättegruset
sulgnisslet

•

Pinnsvärdet
handvapnet
lyssenväldet

Gräsarméer
insektshotet
nässelsveda
reträtthorisont
bär fot hemåt

•

Snigelslummer
gipegurgel
tungzombie

Kräftmorsdrömmar
stjärnfantasier
självbestämmanderätten
småmänniskolåset
tålamodsfrossan
knytnävsstängslet
hemsläppt
lämna! lämna!

ur Stiftet

Linda Holmer & Ina Winther Åshaug

Mamma har köpt nya kläder och vi ska fira.

– Ser jag tjock ut, frågar mamma.

Men det räknas inte.

Idag använder hon läppstiftet.

Och så hörs det på hur hon visslar framför spegeln.

– Oavsett måste vi fira, säger mamma.

Vi börjar med det lyxiga. En pralin.

Och vem som kan njuta av den längst i munnen.

Sen unnar vi oss en till.

Det är som att jag är i mammas ögon.

Vi vet båda hur det kommer vidare.

Det är förutbestämt. Och på sätt och vis fint.

Det är tillåtet och bara att ge efter.

Socker och margarin. Florsocker ur påsen.

Jag behöver en paus.

Vi skrattar åt oss. Tungan direkt i paketet.

Obojpulverfniss tillsammans.

Mamma visar hur man kan ta en sked vaniljsocker och

hur det smälter i munnen om man har kvar skeden.

Smälter gradvis.

Jag säger att jag inte orkar mer,

men leken går ut på att fortsätta.

Leken går ut på att vara kvar i ögonen.

– Kom igen, ta en till, säger mamma.

Dagen därpå.

Från och med nu ska vi skärpa oss.

Lejonklausulen

Roza Ghaleh Dar

Lejonet klev fram över asfalten och skakade noggrant av sig allt barr från skogen innan han återvände till porten. Första gången han kommit till gården hade den varit full av svarta bilar. Det hade varit mitt i natten och musiken hade strömmat ut från någon högtalare, dunkat dovt mellan husväggarna. Runt bilarna hade skuggor stått och väntat i klungor, iakttagit porten och rökt. En sötaktig doft hängt kvar i nattluften. Så hade man burit ut lejonet från bilen och ställt honom framför porten. Han hade stått kvar där utan att minnas var han kom ifrån eller var han varit innan. Pojkarna som burit honom hade försvunnit upp i huset och dröjt kvar där med hela gården under sig, med lejonet som ensam vakat över deras ryggar.

Dagen efter hade grannarna ryst till vid åsynen av ett lejon utanför porten. Någon fnyste och sade att så långt hade danskarna kommit. Lejonet hade sett på grannarna lika granskande, i väntan på sina välgörare. Men ur porten klev bara tveksamma och rädda människor ut. En man med stark solbränna stod ensam kvar på trappen. Han talade om kvartersfester i andra länder, om trevliga kvällar och billig öl. Men här, sa han, här har maffian tagit över lekplatsen, tagit hela gården som gisslan. Också på dagarna stod det alltid någon i trappuppgången och väntade, någon som stirrade ner i mobilen i väntan på att lejonets välgörare skulle öppna dörren. Och på kvällarna ringlade kön ända ut genom porten. Lejonet kunde inte veta vad som pågick. Han mindes inte. Han befann sig mitt i storhetstiden. Gården hade kapats av stora svarta bilar som hans välgörare styrde över från sitt fönster.

Så en dag upphörde musiken, de svarta sommarkvällarna, grannarnas bistra miner. Det var en tidig morgon när en späd kvinna försvann uppför trappan med en stor resväska. Hon tycktes ha anlänt från en avlägsen plats, liksom hennes man som dök upp några kvällar senare. De få bilar som dök upp efter det fick ett tecken från det svagt upplysta fönstret och vände om i natten. Andra gäng flyttade på sig, i stora ringar bort till centrum. De stod bara där på torget, intill en kiosk eller vid en vägskylt, som att de väntade på att någon skulle komma, hoppa in i mitten, börja dansa eller något. Kanske någon av pendlarna som strömmade ut ur tunnelbanan. Trots att det var parallella världar, skummisar och pendlare. De kunde inte korsas. Men lejonets välgörare dök heller aldrig upp. Ringarna förblev tomma, ihåliga. Bara regn och mörker.

Gården låg nu för det mesta öde om kvällarna. Storhetstiden var förbi. En ensam pojke hade blivit kvar i lägenheten högst upp i huset. Han uppehöll sig där på dagarna medan föräldrarna försvann iväg till arbetet. Och när han väl kom ner tillbringade han långa stunder i husets källare. Lejonet kunde höra hur pojken arbetade på något cykeldäck där nere, bröt upp någon kedja, trixade med något lås. På kvällarna satt pojken vid fönstret i sitt rum, ansiktet som lystes upp då och då av mobilens blå skärm, hur pojken satt djupt försjunken i mörkret medan enstaka typer fortsatte att dyka upp, vänta på honom i trapphuset eller utanför porten. Storhetstiden var över men små paket utbyttes fortfarande i ett handslag och något bloss slank igenom ute på trappen.

Lejonet tog ett par varv i kvarteret. Bakom huset fanns en stor skog där han brukade promenera, jaga och doppa sig i sjön i väntan på sina välgörare. På stigarna och skogsvägarna gladde man sig åt honom, män med barnvagnar tittade uppskattande när lejonet gick förbi med sin långa man som fortfarande bar ett skimmer från sjön eller en doft från något byte. Ibland viskade man om lejonet, sa att han var från slottet. Andra sa att han rymt, var från någon djurpark. Lejonet visste inte, han mindes inte. Han tycktes vara en ensam rest från storhetstiden. Han gäspade. Rullade runt lite i någon glänta. Han tillhörde sina välgörare.

Men på vägen hem från skogen, genom blomsterrabatterna och grannhusen såg han att andra kvartersbor tagit intryck av honom, tagit efter hans välgörares ingivelser. Ute på en välskött gräsplätt några hus längre bort stod gudinnan Parvati med blommande klätterväxter bakom sig. Och vid en annan huslänga tittade Eros fram bland häckens blad. Lejonet dröjde på stegen. Han hade träffat Parvati en gång för länge sen, kanske uppe bland bergen, eller i någon slottssamling. Han mindes inte. Men av hennes leende förstod han att hon visste vem hans välgörare var, hur pojkarna en gång lekt vid porten, hur de en dag blivit stora och börjat stjäla cyklar istället för äpplen. Men de som bodde i den blommande porten visste inte vem lejonet var. De hälsade på honom vänligt. De kände inte till några pojkstreck eller storhetstider. De var nyinflyttade och tillrättalagda människor, följde bara sitt hjärta när de odlade och dekorerade sin trädgård.

Lejonet lunkade vidare bland kvarterets identiska hus som slingrade sig längs skogsbrynet. En flicka satt på trappen och grät när han kom fram till porten. En och en annan flyktig typ slank förbi. ”Det här är ingen lek längre” hörde han någon muttra från sin balkong. Men klagomålen upphörde så fort pojkens mamma kom hem från sitt långa arbetspass på någon hotellrestaurang. Doften av sushibitar eller någon varm gryta dröjde kvar i porten istället för den söta rökdoften eller starka parfymen efter enstaka främlingar. Ibland fick till och med lejonet sin del av ransonen, som om mamman varit för trött för att fråga sig vem han var eller vad han gjorde där. Pappan som var förare lämnade i sin tur hemmet tidigt på morgonen eller jobbade till sent på natten. Han tycktes aldrig lägga märke till lejonet i morgondiset. Men det gjorde grannen som bodde på bottenvåningen. Även han befann sig mest ute på vägarna och körde tunnelbana på nyårsafton och helgdagar. I hans kala balkong hängde en kratta, en sopkvast och en isbrytare, fullt synliga för förbipasserande, redo att alltid göra sig påminda, likt hammaren och skäran. Allt annat var ett svek, en krigshandling. Och när grannen väl var hemma brukade han blänga på lejonet ilsket från sin balkong. Men han störde sig också på Parvatis blommande port några stenkast bort. Kanske hade grannen med den starka solbrännan haft rätt. Det behövdes en gårdsfest, en årlig skogsutflykt, någon kort nick på helgdagar, något mer än ständigt arbete eller agg bland grannar. Men ibland var det också en granne som låste upp dörren till källaren åt pojken. Samma granne som talat illa om lejonets välgörare, som nu ingick i ett hemligt och välvilligt samförstånd med pojken.

En gång hade lejonet sett sina välgörare i skogen. Pojken hade kört fram över en skogsväg med en kompis bakom sig på moppen. Pojkarna hade skrattat. Som om de åkt vilse och roade sig över det. Grönskan som omgett deras huvud. Skogens konungar. Lejonet hade försökt komma ifatt, sträckt ut sig i en vacker båge i luften. Men just då hade en flicka dykt upp mitt på skogsvägen. Pojkarna hade tvärbromsat och sänkt kepsarna bakåt. Som om de först nu insett var de befann sig, att de var halvvägs på väg någonstans. ”Var ligger Tranåsgården?” hade de hojtat. Flickan hade tittat upp överraskat från sitt blomknippe, undrat vad de svartklädda pojkarna skulle dit och göra. Pojken hade tvingats förtydliga, upprepa sin fråga utan någon särskild skogsbild i sikte. ”Bouleparken?”

Efteråt hade flickan stått kvar och sett efter pojkarna. De hade lämnat kvar något efter sig, ett slags skimmer, en förtrollning. Flickans leende lät ana att hon önskat att hon fått följa med, fått dela deras äventyr. En större anslutning väntade på pojkarna vid något vattendrag. De skulle alla stå där med sina moppar parkerade vid någon vik, låta sig uppfyllas av varann, skämta och väsnas till sent på natten. Också lejonet hade tvingat sig själv att vända om. Någon var tvungen att se efter gården. Och när pojkarna kommit hem om kvällen hade deras kläder luktat eld och grillat kött. Lejonet ångrat sig djupt.

Men så en kväll tycktes ett nytt tillfälle vara inom räckhåll. Pojken kom ut ur porten klädd i sin stora jacka, fickorna fulla. Det var sent och bara gatlyktorna lyste ute på gården. Pojken satte sig på en cykel och singlade tyst nerför backen utan att behöva trampa, i en rak båge ner till centrum. Lejonet såg efter honom. Han visste att de andra väntade där på torget, de tomma ringarna, de svartklädda skuggorna. Han reste sig och gick efter. Cykeln som pojken försvunnit iväg på var ännu inte fixad och skulle inte duga för uppförsbacken på tillbakavägen. Lejonet skulle leda pojken hem på sin egen rygg. Nere vid torget stod några av hans välgörare som han förutspått, men också andra skuggor. Och längre bort, på andra sidan torget, stod en polisbil parkerad. Lejonet lade sig ner i ett hörn och väntade. Hans välgörare stod i en stor ring tillsammans med pojkar från andra trakter. De stod där mest tysta, med händerna i fickorna. En lugn kväll. Pojken gick ibland fram och tillbaka, pratade som för sig själv. Alla tycktes mest vänta på att något skulle hända, granskade varann eller försökte hojta till sig någon. Så gick någon till slut in i mitten och ringen löstes upp. Några svarta jackor rykte samman, ruffade på sina hårda ytor. Lejonet kände igen det men han kunde inte minnas. Kropparna blev bara större, växte i antal. Polisbilens blåljus snurrade till och kastade korta blixtar över skuggorna. Men bilen rörde sig inte. Så plötsligt hördes en knall. En smäll som fick alla väggar och fönsterrutor att skaka. Alla frös till is och en ödslig tystnad följde. Så föll en kropp tungt ner mot marken. Någon skrek. Svor. När polisen till slut vågade köra fram med sina strålkastare så möttes de av ett lejon som stod och vrålade mitt på torget, med sina klor runt en pojkes ensamma kropp på marken. Lejonet fortsatte att vråla tills bilen backade och alla skuggor försvann. Så borrade lejonet in sina tänder i pojkens jacka och drog upp honom över ryggen. Med ett språng försvann de bort från torget, in mellan husen och vidare upp mot gården. Där uppe i huset stod pojkens mamma i dörröppningen. Hon hade hört lejonets vrål och stod fortfarande med handen på dörrhandtaget när hon fick syn på pojken, och började skrika. Lejonet lade ner pojken mitt i hallen medan mamman försökte leta efter hålet, stoppa blodflödet med sina händer. Lejonet försökte i sin tur slicka rent pojkens ansikte, slicka bort saltet som trängde sig fram genom huden. Min pojke, fortsatte mamman att skrika. Också grannarna i huset hade vaknat till, började komma in i lägenheten. I ett ögonblick tycktes pojken kvickna till, se rakt på lejonet genom alla röster, möta hans blick. Lejonet rusade då ner genom trapphuset och ut genom porten. Ute på gården var det tyst och mörkt. Alla lampor släckta. Lejonet ställde sig utanför porten och började vråla. Ett högt och fasansfullt vrål. Ett skrik som nådde långt ut över gården och fortsatte att dundra mellan husväggarna tills fönstren i alla hus tändes, människorna klev ut under gatlyktornas sken ute på gården, en efter en, och ambulansbilens sirener steg mot himlen, letade sig fram allt snabbare och snabbare in mellan husen.

Nattvals

Johan Eriksson & Ellen Macke Alström

vi lär oss om varandra

du visar ett ärr
som ser ut som ett tecknat ärr

jag tar fram en tändsticksask
med mina gamla mjölktänder

vi spelar spel

det skramlar mot bordsskivan
när mina tänder kastas

du ler och antecknar poängen
ditt försprång växer för varje kast

för varje vit formation

jag ler åt att det en gång
var det vassaste jag hade

*

vi leker maskerad

vi byter skinn

nya skal utanpå skeletten

jag testar ditt ärr
tänker att det känns otecknat

nu när det är mitt

min stora hud veckar sig
kring din krökta kontur

du skrattar så att mina läppar spricker

ditt leende är för stort
i min mun

*

vi skalar av skinnen
blottar strukturerna innanför

alla brutna ben
skevheter och lagningar

skärvorna som skär i våra skepnader

på bordet mellan oss
skälver ett levande ljus

skenet skiktar sig genom dig
det skiner i schakten

skuggspelet över skelettet
ger sprickorna djup

gör konturerna bitvis vassare

jag säger det till dig
att du ser fin ut, liksom levande

att mörkret krackelerar
när jag tittar på dig

du grimaserar snett och håller dig för käken
säger att det sticker så av allt sliskigt socker

sen spricker du upp och ler
vasst med dina största tänder

organen skallrar när vi skrattar

*

du blickar hålögt på mig
handen i ett stelt grepp
kring ditt glas

vi spelar charader

fastnaglad i din blick
vilar jag huvudet i handen

trummar med fingerspetsarna
över kindknotorna

du klunkar vinet snabbt
och vinet strålar lika snabbt
igenom dig
ut över golvet

du är Läcker, säger jag
jag är du, säger du

känner du ens mig, svarar jag sarkastiskt
det var bara på skämt, svarar du

fel svar, säger jag

*

vi leker lekar

i vår vita benhet
ranglar vi till sängs

vi för varandra bakom ljuset

du skallrar demonstrativt
hackar tänder för att det är kallt

alla dina vassa ben skär in i mig
när du kryper intill

jag berättar inte
hur det skaver och sticker
med någon så nära inpå

utan något annat
långt från sanningen

du säger inget
om hur hjärtslagen sliter sig och skingras
i skarpa ekon genom natten

du säger ingenting alls

*

när vi släcker ljuset om kvällen
slukar mörkret allt
utom vår siluett

vi litar på den andres välvilja
och sluter våra spjäll

skarvar ihop en stark konstruktion
av krokiga benpipor under täcket

fastkilade i varandra
skallrar vi inte längre

ett benvitt gallerverk
rest i natten

vi sätter hårt mot hårt mot hårt

vi spelar ett spel
mot mörkret

ensamheten
rår vi inte på

let the riot roar

Olof Grind

let the riot roar let us open up the door
it will crash and boom
it will enter every corner of the room

let us bring them down
let us show them what we’ve got
to give them the final clutch of our pretty claws
as we head towards the land that was never ours

it belonged to men they were straight old white and pale
let us scorch the earth with our queerness until they burn

God he spilled his rays on this yellow land
he spilled its dirt in our hands
I rubbed the soil along his shining hem

no we won’t regret the destruction
no we won’t forget
as we reach a dawn where the sunlight paints us gold
with our freedom roaring laughing as an open torch

death has followed us for centuries
death has taken its toll
it is time to roam live breath stand tall in their halls

we were marked with pink they put triangles on our chests

we’ve been sterilized
we’ve been hanged burned slaughtered and drowned

we’ve been sterilized
we’ve been hanged burned slaughtered and drowned

saker jag vill göra innan jag dör

Henry Song

äta kebab på midan med min syster och kusin från usa,
prata alldeles för mycket om det förflutna,
om när vi var deprimerade och tjocka
och beställa alldeles för mycket mat
så att vi får be om en takeaway-låda
som vi fyller för att ge till pappa
som sitter hemma framför datorn

*

se alla avsnitt av netflixserien 슬기로운 감빵생활
med boyoung i airbnb-lägenheten i sundbyberg
samtidigt som vi äter jordgubbar med vaniljglass
trots att det bara är mars, och dagen efter
se på instagram att krystal är på besök i stockholm
och ”på skämt” lägga min hand på stolen som hon satt på

*

vara sjuk och hostig i busan sista dagen i december,
först bli besviken men sen äta blåsfisksoppa och känna
att det är motsatsen till något som kan ta död på mig,
efter måltiden gå till stranden som ligger precis intill
och stirra ut över havet som sträcker sig ut över
till nästa år

*

gå på promenad på djurgården
dagen efter att första snön fallit och
lagt sig upp till fotlederna,
promenera mot blockhusudden
kring skymning och vänta tills himlens färg
matchar din ögonskugga, och känna att den nyansen av korallrosa
passerar alldeles för snabbt

*

gå runt bakfulla och sömniga i det kungliga palatset
i seoul med elis och militza,
under en molnig himmel
i begagnade kashmirrockar
som i en amerikansk preppyfilm,
magarna fyllda med sojamarinerade
revbensspjäll och risbollar,
diskuterandes koreansk film på knagglig svenska,
och på vägen ut ställa oss framför tallen vid dammen
och be en rysk man med kamera ta en bild på oss

*

flytta till london efter gymnasiet för att plugga
men mest spendera tiden med att lyssna på poddar
och gå runt i matbutiker, och långsamt
gå ner i vikt och depression under ett år
tills jag ger upp och väljer att
återvända till stockholm, och
när jag väl kommit tillbaka
känna att ett hem inte är ett hem
utan människorna
som bor där