This is the index

let the riot roar

Olof Grind

let the riot roar let us open up the door
it will crash and boom
it will enter every corner of the room

let us bring them down
let us show them what we’ve got
to give them the final clutch of our pretty claws
as we head towards the land that was never ours

it belonged to men they were straight old white and pale
let us scorch the earth with our queerness until they burn

God he spilled his rays on this yellow land
he spilled its dirt in our hands
I rubbed the soil along his shining hem

no we won’t regret the destruction
no we won’t forget
as we reach a dawn where the sunlight paints us gold
with our freedom roaring laughing as an open torch

death has followed us for centuries
death has taken its toll
it is time to roam live breath stand tall in their halls

we were marked with pink they put triangles on our chests

we’ve been sterilized
we’ve been hanged burned slaughtered and drowned

we’ve been sterilized
we’ve been hanged burned slaughtered and drowned

saker jag vill göra innan jag dör

Henry Song

äta kebab på midan med min syster och kusin från usa,
prata alldeles för mycket om det förflutna,
om när vi var deprimerade och tjocka
och beställa alldeles för mycket mat
så att vi får be om en takeaway-låda
som vi fyller för att ge till pappa
som sitter hemma framför datorn

*

se alla avsnitt av netflixserien 슬기로운 감빵생활
med boyoung i airbnb-lägenheten i sundbyberg
samtidigt som vi äter jordgubbar med vaniljglass
trots att det bara är mars, och dagen efter
se på instagram att krystal är på besök i stockholm
och ”på skämt” lägga min hand på stolen som hon satt på

*

vara sjuk och hostig i busan sista dagen i december,
först bli besviken men sen äta blåsfisksoppa och känna
att det är motsatsen till något som kan ta död på mig,
efter måltiden gå till stranden som ligger precis intill
och stirra ut över havet som sträcker sig ut över
till nästa år

*

gå på promenad på djurgården
dagen efter att första snön fallit och
lagt sig upp till fotlederna,
promenera mot blockhusudden
kring skymning och vänta tills himlens färg
matchar din ögonskugga, och känna att den nyansen av korallrosa
passerar alldeles för snabbt

*

gå runt bakfulla och sömniga i det kungliga palatset
i seoul med elis och militza,
under en molnig himmel
i begagnade kashmirrockar
som i en amerikansk preppyfilm,
magarna fyllda med sojamarinerade
revbensspjäll och risbollar,
diskuterandes koreansk film på knagglig svenska,
och på vägen ut ställa oss framför tallen vid dammen
och be en rysk man med kamera ta en bild på oss

*

flytta till london efter gymnasiet för att plugga
men mest spendera tiden med att lyssna på poddar
och gå runt i matbutiker, och långsamt
gå ner i vikt och depression under ett år
tills jag ger upp och väljer att
återvända till stockholm, och
när jag väl kommit tillbaka
känna att ett hem inte är ett hem
utan människorna
som bor där

illustration

Siri Neppelberg

Dagen alltid lika stark

Wera von Essen

Dagen alltid lika stark, den består av sol och sol består av riktning, som varje morgon leder oss. Dig först, det är alltid du som går upp först, gör kaffe åt oss. Din mor har gått till jobbet. Vi disponerar lägenheten, du gör kaffe, socker mjölk, jag vaknar tung, solen bär mig. Finns det inget att göra så finns solen. Några kvarter bort finns en strand, för vi bor i Ipanema, vi bor på den vackraste gatan i Rio de Janeiro. Vi bor på rua Nascimento Silva. Tystnaden utanför fönstret, bara fågelkvitter, portvakter som sopar gatan, vattnar de fuktiga plantorna. Du serverar kaffet och börjar rulla dagens första joint. Vi har vaknat i ditt pojkrum. Din hy är blekare än min. Jag har lärt mig att använda badrummet nu, behärskar duschen, som bara är en rak stråle. Badrummet går i rosa toner. Vi delar det med din mor. Jag hör henne om mornarna och hon hör oss om nätterna. Är det inte märkligt, hon hatar mig, ändå är jag här. Hon väntar på att jag ska åka hem, det är inte långt kvar nu, april. Hon bryr sig inte om att motarbeta oss längre för hon vet att jag åker.

Du tänder dagens första joint och blickar ut över världen. Du vet hur man äger mig. Du gör omelett. Du gillar ost. Du ska jobba. Du är en hårt arbetande person, har alltid varit. Man talar om riobornas medelklasslättja, du är inte sådan, du jobbar, du jobbar ihjäl dig. Din febrighet, dina svettningar. Du måste producera. Jag ska följa dig till tunnelbanan för du ska till studion. Du klär dig för det, din ryggsäck packas, du bär den som en skolpojke och vi tar trapporna ner till gatan. Solen står högt men har börjat bli barmhärtig. April är en mild månad, högsommaren är genomlevd, man undviker inte längre varje skuggfri plats. Vi står på gatan och du har en riktning och jag har dig. Jag jobbar inte, det har jag aldrig gjort.

Dagen bär allting, det är ingen kamp att vara till, ingen ansamling av energi att ta sig fram, allting växer, trycker sig igenom, vi rör oss så lätt genom grönskan. Du vaktar mig, ser till så jag håller mig vaken. Man kan inte stå och slöa, närsomhelst kan något hända. Man måste veta vilka blickar som säger vad. Vilka vibrationer att stänga ute, hur ta sig vidare. Du lär mig. Många har lärt mig. Men ingen som du. Jag känner hur din kropp reagerar på minsta vindpust, när den spänner sig och blir vaksam, det är en instinkt som inte finns i mitt system. Jag följer dig, vi går längs Nascimento Silva till tunnelbanan Canta Galo. När vi ska säga hejdå är ingen kyss djup nog som avsked.

Jag väntar på dig. Det är det jag gör, medan jag lever. Jag vet att du ska komma tillbaka till mig, det är sådan du är, du vill vid arbetsdagens slut, fram emot kvällen, vara tillsammans med mig. Du kommer att ringa. Det gör du alltid, jag går omkring i Ipanema och vet att du ska ringa. Jag går på stranden, sitter och ritar vid Aproador, skissar. Jag är lycklig, det är efter att vi har misshandlat varandra, jag har gett dig fem knytnävsslag i ansiktet och kastat ut oss i livsfara efter livsfara och du har stannat vid min sida. Vad du gjorde var att rida ut stormen hela vägen, sedan landade vi i ett rum i Copacabana. Ett av våra gräl hördes från trapphuset till grannarna som ringde polisen. Som två barn slogs vi hela vägen ner för tio trappor och efter det var jag lycklig. Det fanns ingenting kvar av något, en storm som passerar passerar verkligen. Allt jag ville var att dansa och det gjorde jag också. Du retade mig för det, ”Så fort du hör musik börjar du dansa!” surade du, för så fort jag hörde musik började jag dansa. Och du la armarna i kors och såg tjurigt på mig. Min kropp tog till sig alla rytmer och de var många. Du tyckte inte att det var något märkvärdigt med gatumusikanter som spelade samba för turisterna i Copacabana, men jag dansade.

Pikachu har en dunk med portugisiskt vin i sin lägenhet som har en ledig säng som jag och Paula delar. Du är svartsjuk på henne, men ni gillar varandra, får lov att dras med varandra. Hon sover ganska ofta där, jag sover mest hos dig. Ibland sover jag bredvid Paula. Det är du svartsjuk på. Lägenheten är en svinstia, det är så smutsigt att man omöjligt kan börja städa någonstans, det är ingen idé. Pikachu jobbar framför datorn med vindunken mellan benen när jag kommer dit. Han ger fotmassge, eller rygg, man får lägga sig där på sängen och han lagar mat i det smutsiga köket. Fönstret vetter mot ett stort tungt träd. Eftermiddagssol som inte tränger sig på längre, men som finns där mot de fuktiga bladen.

Vad jag önskar att jag hade vetat hur levande jag var. Man vet inte att man lever förrän man minns tillbaka, medan man lever väntar man på livet, men jag vet nu, att jag levde tack vare dig. Du kunde förtvivla när jag satt i mörkret, rent av ställa till en scen. Du drog ut mig ur det mörka lilla sovrummet där mina depressioner lade mig. Mina depressioner har alltid lagt mig i mörka sovrum, placerat mig på sängöverkast, stirrandes upp i taket. Jag minns din satta kropp, dina breda fötter, ditt behov av renhet. Sfärer som delades med dig hölls rena, något din mor lärt dig. Än idag ser jag din känsliga blick, ditt noterande av plackers som ligger använda mot porslinet i badrummet, jag ser dem och tänker mig ett sting av irritation i din blick. Du skulle ha bett mig att kasta dem i soptunnan och om jag böjer mig ner och plockar upp papper från golvet tänker jag att du tycker att det är bra.

II

Sami Aidi

däckens gummi slitna händer läderliv

mycket som stelnat i språken

under kökslampor

i världen runtom som oavbrutet

proklamerar enorma rubriker

kluster överallt svärmen som

väsnas i höstmarken i hjärtat

blickarna som gömmer sig

mellan vardagens vidrigheter

i lunchmörkret avslaget

du är ett belägrande begär

jag vill att du ser mig med ögonen

du ser världen

jag vet inte vad det betyder

att jag vill vara dina ögonblick kanske

en reducerad verklighet dekorerar

mitt inre en trädgård full av vår

där du hela tiden säger

allt ær fucking smukt hær

det bodde en man på gården

där du bor nu

han spikade fiskar på väggarna

lät fönstren stå öppna som ögon

fåglarna trivdes i hans lyckliga land

dagarna virvlar ur mina händer

gränslösa köldmarker om nätterna

avståndet en utpost

ett vansinne på tungan

våra ansikten ljuger genom varandra

dina händer försvinner sömnlöst

in i solen söndrar himlens svärta

som blir till ringar på dina fingrar

du knäböjer framför mig

gräset skapar fläckar/klot på tygen

världar på huden

mitt svar en slungad snara

tänderna en säker vägg

du låter ringarna försvinna i den

väldiga kullens mörkt packade

material en död jätte mellan husen

Otid

Nikolina Nordin

små lena fåglar

slutar ömma

blick och minne

talar i sömnen

mumlar ditt namn

var kommer det ifrån

saker vi hatade

den jag blir

som saknar

ber om motvilja

vi ropade

från samma plats

du måste bli underbar

vi hatade

olika former av hjärtan

handen över benen,

man lär sig

att födas

utbruten och uthuggen

vem är den

som rör sig

ur ett misslyckande

fåglarna var tvungna att dö

i otid

händerna har slagit ut

och öppnar mitt ansikte

simma hit

en öppen kropp

utan sömn eller löften

hur skulle jag klara av det

glömmer undan

mitt själv i dina ögon

till exempel

hur jag

alltid

kommer ha träffat dig

sörja för spöken

som vuxit

ur raset

håll dem öppna nära

som en skål

en mun

en såryta

får jag älska så

som ett öga

som en ödeläggelse

Paris

Anna Nygren

Hennes röst är för mjuk. Som ett alldeles upplöst skelett.

Burn baby burn.

Katedralerna väller fram över oss som en flock vilda hästar.

Jag ville att hon skulle ta hand om mig. Och hon gjorde det med en våldsam ömhet. Jag drunknade i hennes bröst. Vi hade klivit in i kyrkan. Det fanns inte många andra platser. Vi kände att andarna var med oss. Alla levande och döda. Vi är några som nyss fallit från himlen. Vi är här för att förlåta och bli förlåtna. Vi har gjort något vedervärdigt. Vi har inte gjort någonting. Hon håller mig i sina svala armar. Jag skulle kunna somna.

Det känns som om det finns en förbannelse över oss. Det är den starka LÄNGTAN. Den ska finnas i en evighet och vi måste finnas med den. Det är vi dömda till.

Organen dunkar i köttet.

Vi ligger så nära himlen. Snart ska vi komma. Vi känner värmen från solen över huden. Huden som ett landskap. Det strömmar något glänsande över oss. Därifrån vi kom dit ska vi också återvända. Något är ondskefullt i oss. Vi ska känna det onda nära det goda.

Hennes goda händer. Dom som tar hand om mig.

Hon viskar mot min kind. Jag hör hennes hjärta. Det viskar mot mig: Den blåskimrande Längtan. Vi som kommer bli något. Vi som ska göra något och ändras. Vi som ska flyta i havet.

Ljudet av metron under oss. Blodet i staden. Vi känner allt som rör sig. Det rör sig också i oss. Vi är allt, ALLT. Det slukar oss och vi äter hungrigt. Vi kan vara tillsammans.

Elden är solen som är hjärtat i rymden. Stjärnorna faller vi rämnar sakta vi vi vi har löst upp oss som subjekt och nu är vi endast en klump av allt som skimrar.

Burn baby burn.

Crepuscule.

Det mörknar omkring oss och inuti. Något ruttet luktande finns i inälvorna. Något skrämmande. Som ett hem för något äckligt, som ett hem för oss. Vi har tagit allt. Det är så girigt. Detta i oss. Det drömmer. Drömmer om det stora, det som är allt. Alldeles för mycket. Det är alldeles för mycket. Vi vilar i vakenhet.

Nu kommer det. Staden i våra lungor i våra njurar. Det renar oss. Vi smälter. Vi är. Allt.

ur Nova laser

Linnéa Enström

i början

nej

bröstkorgen töms på luft

skulderbladen

fälls ihop

som en liten kniv i en liten ficka

handen för ögonen, ögonen för ansiktet

sol och smuts och torkad jord

ta emot rundningen och landa i

hjärtats mitt

dunklet, stillheten, de tätt liggande

stenarna

det sägs att jag hamnade bredvid mig själv, men egentligen
rörde jag mig lite, lite

såg någon som liknade mitt syskon och gick dit. det
regnade den dagen

vi borde ha gått på museum

jag hade en grön jacka, det är en av sakerna man minns

ögonen: helt öppna

mina: bruna

en klump med jord smulas mellan fingrarna och slutar
vara jord, blir för litet

det har inte heller något ljud

man kan säga att jag tystnar ner i bilen, väskan nedtryckt
vid mina fötter

något samlas bakom släta ansikten

rör sig på ett särskilt eftersläpande sätt

vibrerande, in

tystnad är ett nervgift

det gör mig blank och fin

en psykotisk man sa till mig: du har så stora läppar

vad ska man göra med dem på bussen, sina vanliga

uppspärrade ögon

jag lägger dem hos den eller den personen

inte heller i hans blick

det är för att reflektionen har förlorat sitt fäste

varje outtalat ord är en droppe titanium som innesluter
mina organ i färgen

white-metallic

kött tar glänsande form, upphör vara kött

något kommer utifrån och sticker huden som en tunn,
tunn

nål

det riktningslösa är en lättnad för den som inte orkar göra
något med nålarna, ta fram dem och säga: jag förstår min
reaktion

det är roligare att dra runt med någon annans kille

bensin är mycket billigare i USA

ljuset ljusare

som om solen är för stor för sig själv

sprickande, läckande

jag blir kåt av att se på den hela dagen

åh! vet ni

en morgon ligger vi med varandra för första gången

efteråt är jag lika lugn, lika stilla över huden

binda känsligheten i metall

förvara nålarna långt från kattens små tassar

bära dem i sitt barnbröst

bära dem med högburet huvud, som uppför en trappa.

hålla händerna framför sig som en skål

alla kommer titta på skålen istället för nålarna

friheten ligger i det hemliga, insnärjda

friheten ligger inte i skålen

det kallas att blanda bort korten

ett annat uttryck lyder: om du ger lillfingret till en missbrukare

så tar han hela handen

men det var länge sedan gick jag på fest och fuckade runt,

blicken som en inzoomning på allas ansikten för att hitta

jag vet inte ens vad

och samtidigt: solen, apelsinerna

colan som vi lägger i min ryggsäck, en till nu och en till
senare

har du blundat mot helgen och sett färgerna skifta mellan

rött och svart

det röda hjärtat och läpparna

gråten som kommer, eller alkoholen med sin sprängkraft.

bilen som är röd och fabrikens arbetare. den rödfärgade

stenen, ett landmärke där på stranden. sanden i kalifornien,

har du gått på den

sett solen spricka som en äggula mot horisontens linje

gapande mot havet och himlen hängande från sin rymd

kniven är skarp, men randen av dagen är skarpare och
blödande tung

vad var det egentligen som hände i biosalongen

jag blödde ner i toaletten med mitt kön

livmodern är röd och fostren som blundar på det där
stängda sättet

fosterhjärtat, nedanför moderns. jag föddes skrikande som

alla andra. stenen lades i mitt svalg eller ögonen vid ett

visst tillfälle

eller den växte gradvis samman med min kropp, som en

hybrid

eller den drog andra stenar till sig och metallen som grep

över armarna

samma kraft återfinns i rymden–

samma kraft återfinns i förälskelsens fruktansvärda hål

och mer: vallmon i drömmen växer så att den sprakar

växande full

upp i mitt ansikte

vara någons sporadiska älskarinna

ta bort sitt uttryck från ansiktet och gömma det under
kläderna eller i händerna om man inte har några kläder

vilja stanna där, i tungans fördjupning

inte säga något om sig själv till sina vänner

gå in i nedsläckta nätter med sminket som ett noggrant
skydd

höja sina armar mot ingen speciell

höja sina armar

och se!

armarna lyfter

ligga i badet hela kvällen med ett stort hål i ryggen

ligga här och vänta på att inte orka ligga här längre

små skalbaggar på golvet, hoppande för blicken. som om
blicken inte vill se dem

som om blicken har bränt fast i marmorlik stillhet

eller

blicken förstoras och tilldelas vissa människor

det märkte jag

hela vår uppenbarelse där vid kusten

tinglik

sten och gränslöshet hör samman för att

1. det är stängt inuti sig självt
2. det stöter tiden ifrån sig

vad ska man försaka för att känna sig levande

vilka mjuka ögon

jag ser ju hur du älskar mig med de där ögonen

lite ledsna, havslika

mer ljusa än blå

ett litet slag tappade jag fattningen

fann den igen

fann den i ett fönster

eller tidigare: på marken

några hjälpte mig med sina flickarmar och ben

petade tillbaka andningen där den ska vara: djupt begravd,

ett nätt sänke i svalget, hängande

här

som mörka droppar på ett strå, jag tror av dagg

blodsänket

som fäster natt mot natt i

oändlig följd

ur Flimmer

Kira Carpelan

Klarhet

Att beskriva något så enkelt och självklart som att det bara är det som just här och just nu är fallet och inget annat.

Färdighet

Jaget bestämmer sig genom att minnas sitt varande på andra platser, i andra sammanhang, då det överlevde. Kanske mer.

Detta arbete glöms ofta eller förminskas till irriterande hinder för det ”riktiga” arbetet. Men minnet måste finnas där. Som en slags styrka. Basala muskler för att kunna stå, gå, vara härskare. Orka härska. Orka vara hatad. Orka erkänna alla sina fel fullt öppet.

För klarheten krävs färdigheten. Den förutsätts. Men vårdas med skam. Tas för självförhärligande, fåfänga.

Istället är det insikter om redan vunna erfarenheter, kunskaper som alltid är färskvara, som aldrig lagras tillräckligt tydligt. Som hela tiden måste återvinnas. Och återbrukas.

Spöket/pärlan

Det är ok att vara ett spöke intalar sig spöket, men han drömmer i hemlighet om att vara en pärla. Hur länge i ett liv är länge? Hur länge blir för alltid?

Spöket har börjat klä sig som en pärla. Han försöker gå som en. Det är svårt. Och hemma sjunker han ihop i all sin spökighet. Allt släpper. Konturerna löses upp.

I lådorna är det spökigt, oklart, gammalt, dammigt. I hyllorna har han hela sin spökhistoria samlad, osorterad, otydlig, skrämmande.

Hur blir man en pärla? Mer pärlig?

Platsen här

Det fanns en lägenhet i en förort söder om Söder som var som en mall. Konstigt nog. Den var egentligen en nödsituation. Men hon som bodde där såg till att den höll tätt, höll fast, höll uppe. Den fungerade som framtiden, innehöll hoppet. Kuddarna i soffan med fina mönster, gardiner med rysch, glasbord och mjuk matta. En trygg lukt och en omsorg som endast en kreativ ensamstående periodvis missbrukande mamma med höga ambitioner och låg lön kan visa.

”Ät inte de sista skivorna av limpan, snälla. Då har vi ingen frukost. Men ni kan ta choklad. Eller ett kex.” sa hon mellan raderna, genom dottern som torkade bort fingeravtrycken på soffbordsskivan av glas. Som torkade bort smulorna, sparade den sista skvätten mjölk till mammas morgonkaffe, inte var hungrig egentligen och inte behövde någon macka.

Ibland fick hon vredesutbrott. Som alla inte helt utvilade mammor kan få. Ibland dansade hon disco i vardagsrummet och bjöd på godis. Sjöng med till Lady in red som gick på repeat. Som alla inte helt nyktra mammor kan göra.

Allt var rent, luktade gott och hade vackra färger. Ibland saknades det tvål eller toalettpapper eller mat. Men aldrig spänning. Ibland rymde dottern hemifrån när det blev för spännande. När mamman bjudit hem folk. Eller när mamman flyttat ihop med folket i ett hus, blivit för upptagen av ytorna, olika bänk- och bordsytor. Hudytor.

Ett tag var dottern punkare. Men hon hade alltid läppstiftet innanför konturen och aldrig på tänderna. Hon hade pressveck på jeansen och rena t-shirts. Hon hade blanka Martens och bomberjackan luktade sköljmedel. Inte som killarna de mötte på festerna som luktade rulltobak, ingrodd smuts och gammal fylla. Men hon hittade en killpunkare som luktade gott. Som hade samma slags mamma hemma i sin småstad. Vars t-shirtar alltid var kritvita och som aldrig hade smutsiga jeans.

Mamman tyckte om honom och blev också lite punkare.

Mannen

Den lilla mannen bor i södra Sverige, andas havsluft och drömmer om flygplatser och den perfekt packade övernattningsväskan. Svart, brunt, grått, marinblått.

Den stora mannen finns egentligen inte. Är död men dyrkad. Lever ett halvliv. Som mäktig fantasi inuti den lilla mannen.

Mannen II

Manfreds kompis bor i ett jättefint hus. Han är stolt över att han känner någon som har ett så fint hus. Han fotograferar huset när han är där och hälsar på. Det gör han så ofta han kan. Han firar jul där. Och på sommaren badar han i den lilla sjön nedanför huset.

Eftersom han känner sig hemma och välkommen, och inte vill att det ska förändras, gör han så mycket han kan för sin vän. Han hjälper henne med det han kan genom sitt yrke. Han föreslår henne i olika sammanhang där hon skulle tjäna på att lyftas fram. Han håller henne högt. Han vill inte förlora möjligheten att vara i hennes hus. Han älskar det där huset.

Långt inom sig tänker han ibland den förbjudna tanken att huset kunde varit hans eget. Att han själv hade fått bo där, möblera efter sitt tycke och bjuda hem sina vänner. Vara centrum i sådana sammanhang, så som hans vän är.

Han är inte avundsjuk. Han har det jättebra. Han reser mycket, arbetar utomlands, har inflytande, ansedd smak och tjusiga vänner.

Men ibland tänker han att det vore fint att få vara alldeles ensam i det där huset, som dess herre.

Det är en skör dröm. Och komplicerad. Han vet ju inte vem han skulle vara utan sin vän, på sin väns plats. Skulle han kunna fylla huset som hon gör? Han är inte helt säker på det. Han är inte lika självsäker som sin vän. Hon bara gör allt så enkelt, verkar det som. Äger hus, vinner priser, skiljer sig, tjänar pengar, kör bil utan körkort, umgås med viktiga personer. Han tycker att hon är fantastisk.

Han vet att huset inte skulle finnas utan henne. Det skulle inte finnas för honom. Han skulle inte kunna få tillgång till huset på egen hand, som hon.

Därför njuter han när han hälsar på. Han är lycklig och sorgsen samtidigt i sin kärlek till huset och sin beundran för sin vän. Han är glad att huset är så stort och tungt och att hans vän är så långsiktigt kalkylerande eftersom det innebär att de alltid kommer att finnas där, huset och vännen. Vännen i huset. Han älskar det huset.

Rättning

Det är så jag ser det. Jag rättar fel. Korrigerar misstag. Här. Vansinnigt uppblåst. Så till den grad att det är på gränsen för vad som är tillåtet att producera som kultur. Ger ingen skön känsla. Bara obehag. Håll till godo.

Och vad gäller kritiken så finns ingen som skulle kunna rubba mig. Allt är manglat och klart, in i minsta detalj nagelfaret (vilket obehagligt ord) och extremt tillrättalagt. Jag faller in i tidens högst accepterade trollbeteende. För att jag kan. För att det är okej. För att vi inte förtjänar bättre.

Jag kan också uppskatta kattungar. Verkligen. Och handarbete gör jag hela tiden. Myser i soffan. Leker med barn. Äter middag. Och så det här. Monstergörat. Slimetillverkningen.

Platsen här II

De maktlösa lever det lilla livet. Plockar blommor, bakar kakor, hejar på hemmalaget, relaterar till sin närmaste omgivning, umgås med grannarna. Dina referenser avslöjar dig, liksom dina skor och nagelband.

Gillar du det här? Svarar du på den frågan? Eller har du lärt dig att hålla käften med dina åsikter till dess att de kan förankras i de övre skikten av godkända smakdomare.

Nä, du håller inte käften. Du säger som det är. Eller hur? Salut.

Och där tar de makten över sina liv.

El Streberenos må ha chans till makten över företag, länder och andra människors framtid. Men den som inte håller käften för att den vet vad den gillar och vågar stå för det har makten över sitt eget liv. Jag tror allvarligt att det är bättre.

Salut för att inte hålla käften. Allt käfthållande gör dig sjuk i magen, axlarna, huvudet. Kompassen pajar och du blir evigt vilsen.

Manfred, jag talar till dig. Ryck upp dig. Knyt skorna. Gå din egen väg. Sluta älska det där huset. Be din vän dra åt helvete. Du förtjänar det. Du förtjänar ett eget liv. Eller hur? Din dröm?

Solen

Pärlan skiner, putsad. Precis på gränsen vacklande mellan god tro och ond bråd död.

”Död åt allt heligt” tänker Pärlan. ”Jag skiner”.

Spöket softar soffan. Kommer katten. ”Skina solen?” jamar katten. Spöket sparkar katten. Katten går till Pärlan. Pärlan sparkar katten.

”Död åt katten” tänker Pärlan. ”Jag är solen”.

Magicicada, m.fl.

Mai Ivfjäll

MAGICICADA

spökskriver
över
din
kropp
en
bön
av
bläck
rinner
ini
varje
por
jag
läser
av
alla
dina
seismiska
sprickor
påminnelser
om
ett
liv
före
mig
efter
mig
mitt
hjärta
slår
i
takt
med
cikadavingarna
jag
har
varit
under
jord
dessa
13
år

(
nymfen
väcks

)
men
du
du
försöker
bara
sova
och
jag
jag
reciterar
att

jag
är
död

(
och
odöd

)
jag
är
död
jag
är
död
jag
är
död
tills
evigheten
blomstrar
rör
sig
mellan
hjärnan
och
rummet
död
död
död
men
jag
är
också
odöd
så
mycket
alldaglighet
knyter
den
levande
hjärnan
i
den
döda
kroppen
här
på
andra
sidan
av
det
sublima
jag
har
börjat
att
se
tiden
sorgen
är
ett

instagramfilter
jag
tar
på
mig
när
flicksinnet
tråkat
ut
sig
själv
är
jag
en
sån
som
kommer
av
poesi
under
täcket
iphonen
i
handen
jag
lyser
alienlikt
onani
och
ariana
reines
ljuskroppen
skapas
omkastad
en
geod
min
besatthet
jag
tappar
min
svanhud
medan
jag
mässar
da
da
derrida
daddy

FRAGMENT #2

jag är din
lilla rosa toypudel
bär
min lilla rosa kropp
tills bördan blir för stor

IN I LÄNGTAN VITA ROSEN

jag kysser
sidan och undrar om
grannen
kan se mig lukta på
din dikt

L’APPEL DU VIDE

jag kallar dig
jord smörjer din lera i ansiktet
jag kallar dig vittne medan tidvattnet
sliter isär min kropp

ACNE ARCHIVE

huden
blommar konstellationer
bleka
stjärnor ett levande arkiv
fruktbart svullet underverk

FEJKNUCKA

sex
rinner ur mig
erotiken
av döda blommor
någon sorts suck

VILDHJÄRNA DRÖJER

blött
magnoliaträd
droppar

minnen efterregns-
spökdop

HÄXPROCESS

om jag doppar dig
i en pool
av loka likes too much
vad blir vi
salome anmodas

VILDHÄSTAR FINNS INTE MER

alla kroppar
jag kunde ha varit
jordbunden medan
du drömmer hur mycket
rosa orkar en dikt

BLOMBLAD ÅDRORNA

mitt kön är ungmö
min kropp är ett smultronställe
honungssuck kalla
mig persefone som om
vinterns grepp hade mening

BIG DIKT ENERGY

du är ointresserad
men
jag skickar diktpics
ändå