This is the index

teckningar

Eugene Sundelius von Rosen

Gläntan

Mimounah Alma

hjärnorna som stöps här / stöps till is / stöps av omformaterat glas //
titta inte upp från tanken / nu / när världen tar slut / kommer jag gå under här / kanske /

180928 / 01:56
i min hand – den lilla stoltheten
att bära någons trötta floskler på mina axlar

och hon –
en havsfantasi bortom

dit alla vägar vänder / förlorar jag mig / i hennes sorg / förlorar jag mig / när bristerna rinner ut /

180929 / 02:18
stå här
avklädd framför mig
vrid ur ett litet hjärta

åh
vrider ur
ett litet hjärta

ett två tre fingrar / omslutna av hennes läppar
tänk att bli slukad / att bli ett med värmen
kissar jag på handen här / kysser hon på munnen här
svamlar jag ängsligt här / vidgas hennes pupiller här
vilar jag i hennes tankar här / får blått en ny innebörd här
så liten hon är / nästan som ett barn / tänker jag
så liten hon är / med hud så mjuk / så ömtålig //

vilar vi tillsammans i den lilla gläntan
lägger mig platt här och
nu när det fortfarande känns
varmt och ömtåligt och
hjärtat sväller och krymper
skriker och förlåter
hjärtat skvallrar och kräver

låter henne dra ur proppen

låter hjärtsaften rinna ur mig

I LOVE U SAPPHO

My Roman Fagerlind

Kan vara en replikväxling (som nu), kan också sammanfogas och läsas som mer sammanhängande dikter

Nattens svarta sömn i ögonen. Marken är skiftande med alla sina kransar, skakar stillheten. Du är sagoväverskan med sminkväska som jag äter från detta vita. Din honungsröst när du lyser. Jag lever i ditt ansiktes gärning, mitt emot ditt mod. Jag ser på dig, en mjuk flicka som plockar blommor 2 Du är bedräglig som en vår. Liksom daggig, med mjuk röst

Jag sätter mig ner. Sitter här. Overksam i blomstring. Ingenting mycket, uppriktig men inte mer 2 Du blomstrar, purpurröd! Skakar marken som oregerliga djur

Jag talade med dig i en dröm. Talade med mitt öppna hjärta. Jag bad om att delta. Du sa: det kan inte ske mänskligt. I drömmen åldrades jag, huden blev rynkig, uttänjd. Du sa: dödliga kvinnor, jungfrur, härskarinnor. Du kallade mig för din guldkantade Afrodite

Lady Dawn, Härskarinna Gryning. Glöm inte vreden, de dödligas vrede. Det finns döttrar som är döttrar åt sig själva-

–Med sig i båtarna har de mängder med guldarmband, purpurröda luftiga klänningar, smycken, oräkneliga silverbägare och elfenben-

–De kryper ihop, de väntar på att kärleken ska komma. Älskade hjärtan, rosenarmade systrar. Dagen närmar sig

Jag ställer mig upp. Som bruden med de vackra fötterna. I drömmen blandade du alla sorters färger. En polerad farstu, sötäpplen som mognade. Det fanns salta floder och kikärtor som växte på flodernas stränder 2 Jag önskar att jag vore död 1 Att komma till någon, vänlig. Komma närhelst som sömnen

När hon lämnade mig grät jag mycket. Lät kroppen sjunka bland kuddarna. Hennes doft, hennes saffransfärgade klänning. Hon sa: neither for me honey nor the honey bee. Med den rösten, allt man begär. Man minns för att man varit ung

Också lotus, stränderna var lotussträckta

Jag gled, försvann i skräck. Täckte kroppen med mjuka kläder. Hennes frånvaro you burn me you burn me. Den förfärliga sorgen. Större än en stor

Jag älskade också någon. Jag säger att vackrast är det som vi älskar 2 Hon blev vilseledd- 1 –Tiden rann och jag låg ensam–

–Och det fanns varken någon människa eller något tempel. Endast tomhet där vi inte var. Det fanns ingen lund, ingen dans, inget ljud. Inga handdukar, dyrbara gåvor-

–Låg där utsträckt med mina gyllene armar. Utmattningens spända hästar. Ömsom ett hot, ömsom ett löfte. Synen av våra brokiga hårband. Sjung syster, sjung för offerriterna 2 Sjung om det violsmyckade bröstet som var mitt

Ja. Mandelblom, övärldar, plågogivare. Begäret. Hellre ansikte än krig

En sorg vitare än ägget. Jag vill peka ut den vanvettiga, jag pekar på mig själv. Jag hör denna jublande genomborrande kör. Ser ut. Salt vatten, livliga blickar. Det drabbar ekarna, sköljer över, en utsikt av pinje, det täcker. När sorgen slår ut förgörs platsen omedelbart 1 Och steker oss 2 Man måste hålla makten åtskild 1
But all is to be dared, because even a person of poverty-

–Färgen försvinner från kinden. Det fina gruset går som en signal genom hud och händer. Du vaknar, eller så somnar du om. En lyra är också ett vapen. Skrattande! Do not move stones

Nattens svarta sömn i ögonen. All is to be dared. Jag säger dig, man kommer minnas dig i framtiden

My Roman Fagerlind ingår i Pralins redaktion.

ur Innan livet

Theodor Hildeman Togner

Sömnbrist. I den lilla kokvrån tömmer jag en halv kanna vatten i bryggaren. Kroppen är både kall och varm på samma gång, för natten var ett mörkt hål, en bottenlös brunn av Jon som jag cirkulerade på ytan av. Hela tiden trodde jag att jag skulle falla ner, men jag höll mig kvar, av någon anledning höll jag mig kvar. Jag ville och ville inte falla ner i det där hålet.

Armarna och benen känns liksom bedövade när jag lägger mig på sängen och rätar ut Madame Bovary. Jag manar ner blicken på sidan. Försöker hålla den stilla där, få den att röra sig långsamt över raderna med bokstäver. Men betydelsen når inte in, och blicken dras hela tiden upp mot fönstret. Vinden sätter de allra smalaste grenarna i rörelse där ute. Jag sjunker ner med huvudet mot uppslaget och tittar på det en stund.

Vi ska ha läst hela tills imorgon. Hittills har jag inte lyckats läsa färdigt någon enda bok till seminariet, och snart är det hemtentaperiod. Jag trodde att jag skulle bry mig mer, att jag skulle vara fruktansvärt nervös, men det är jag inte. Kanske brydde jag mig för bara några dagar sen. Men nu är det borta.

Amanda Palmer. Jag reser mig tvärt ur sängen, den lilla pocketutgåvan slår igen. Sätter mig vid skrivbordet och slår upp datorn. Amanda. Palmer. Det var så hon hette, artisten Jon lyssnade på med armarna om benen i soffan på festen. Fingrarna skriver långsamt in hennes namn i Youtubes sökfält. Det första som kommer upp är en låt från samma album, jag känner igen den rosa bilden med hennes ansikte på, men den andra träffen ser ut att vara en musikvideo. Want it back heter låter. Jag startar den.

Amanda Palmers kropp stiger upp inför mig på skrivbordet. Hon är avlång och stark och ögonbrynen är ritade krokiga i pannan. Orden jag knappt hörde på festen hörs tydligare nu, direkt ur Amanda Palmers mun.

Jag pausar och scrollar ner för att läsa kommentarerna. Den första som syns är av en anonym som skrivit Is this a transvestite? Jag scrollar tillbaka upp igen och startar om videon från början. Lutar mig tillbaka i stolen, ser på hela videon nu, ända till slutet, det är så varmt i magen plötsligt.

Med färskt kaffe på sängbordet sjunker jag ner i sängen och sluter ögonen, använder Madame Bovary som huvudkudde. It doesn’t matter if you want it back, you’ve given it away, you’ve given it away. It doesn’t matter if you want it back, you’ve given it away away away. Hon är så vacker, vad är det som är så fasansfullt vackert? Jag undrar vad Jon kände första gången hon hörde den här låten. Eller första gången hon hörde Amanda Palmer över huvudtaget. Var hon själv eller med någon då? Var det länge sen? Det var det säkert.

Jag vill aldrig sluta lyssna på den här låten. Hur är Jon när hon är själv? Sådär som hon var när hon lyssnade på musiken, helt mjuk och öppen, helt otillgänglig för hela världen? Varför kan hon inte vara så med andra?

Vad är det som får en människa att röra sig så som Jon gör, att se på andra människor så klart? Vad ger en människa den självklarheten, den säkerheten, det modet? I jämförelse med henne blir alla människor plötsligt så vaga och suddiga, overkliga.

Jag har bara försökt smälta in, som om just mina känslor och drömmar inte kan vara annat än omöjliga. Hur kan jag ha låtit mig själv bli så slapp och ouppmärksam?

Det är som om Jon flyter ut över bilden av mitt eget liv och täcker det. Det var meningen att jag skulle vara mer som hon, men av någon anledning misslyckades jag.

Vid fotändan av sängen ligger min gamla mörkgröna hoodie. Jag fiskar upp den och trär på mig den över linnet, drar upp huvan. Ser mig omkring i den lite instängda lägenheten. Den är faktiskt ganska trist, nästan ful. Den är kal och tråkig, nästan utan några saker, och det som finns ligger bara slumpmässigt utplacerat här och där. Visst, jag kommer bara få ha den några månader till, men jag har ju inte ansträngt mig det minsta för att göra det hemtrevligt här, för att göra det till mitt. Jag har inte ens tänkt på det. Hur kan jag inte ha tänkt på det?

Jons blick är där med mig i rummet och synar det, och vad den ser är bara ett ingenting. Den ser en lägenhet där en människa utan betydelse bor, med en personlighet lika tom och kal som väggarna. Ett obehag börjar pulsera i min mage. Jag kryper ihop på sängen. Det går inte att tänka bort det nu, att hon ser allt det här, och hennes blick är som en kall stråle över de tomma vrårna, över alla bevis på att den som bor här egentligen inte gör någonting av sitt liv. Strålen blänker över den beiga soffan, soffbordet, sängen med vita lakan, över kroppen som ligger i mitten av allt detta i en gammal hoodie som vuxit fast vid henne som mossa. Hon som ligger där har inte försökt göra någonting av sig själv, för hon vet inte vad det innebär att leva.

Alla andra verkade förstå varför jag och Fredrik var tillsammans bättre än jag. Det var inte som att det var något fel på honom, han hade fina, vänliga ögon och hans hår var mörkt och vackert. Han var snäll och omtänksam, han sa hela tiden hur mycket han tyckte om mig, gled med sina händer över mina axlar, min midja. Jag behövde liksom inte ge något gensvar, jag kunde bara falla in i hans famn och han var nöjd med det. Han krävde ingenting av mig och det var det som var så skönt. Jag förstår det inte nu. Hur kan någon människa nöja sig med det, att inte vilja veta vad som finns inom andra, att inte ens undra, inte ens fråga efter något som döljer sig bakom det allra mest ytliga?

Men det är sant, jag ville inte veta någonting om honom heller. Skillnaden var att han inte verkade särskilt bekymrad över det. Och det var en sådan lättnad att vara ihop med någon, mamma frågade om honom hela tiden med ett stolt tonfall, Carro tittade på mig med finurliga ögon, som om det var hon som hjälpt mig till att äntligen ta ett kliv mot ett värdigt, verkligt liv. Som om hon visste någonting om mig. Kände mig bättre än jag känner mig själv.

Envist drar jag av mig hoodien igen fastän det får mig att frysa. Slår upp boken igen och tvingar mig själv att läsa. Nu vill jag inte titta på träden där utanför längre, nu vill jag bara bort.

Men hur skulle man väl för en utomstående kunna förklara denna ogripbara misstämning, som skiftade lika hastigt som skyarna på himlen och virvlade undan som luftens nyckfulla vindkast? Det skulle hon aldrig ha kunnat komma sig för med, därtill saknades både tillfälle och förmåga att välja de rätta orden.

Jag sätter mig upp i sängen, skriver in Jons namn i Messenger.

Hej, vill du ses någon dag?

När jag har stirrat ut i rummet en stund kan jag inte låta bli att kolla om hon har svarat. Det har hon.

hej thea, javisst! aktivismöte imorgon, sugen?

Kul! Jag kommer gärna på det.

Jag stirrar på skärmen tills hon har svarat igen.

möt mig vid hornstull strax innan 14 så visar jag vägen.

Jag skickar en glad smiley, låser mobilen och lägger den upp och ner på nattygsbordet innan jag kryper ihop i sängen igen.

Herz

Isabelle Löf

genom hål i skallben blomfält
av minnen
vätskande berättelser

gångar av blomsöta
prästkragar flätade
hårt om organ

minnesmuskeln
sträcker på sig hey kitty
kitty sträcker ut sig
efter rädslan
att inte bli tagen på allvar att inte
kunna tala eller förstå att vara kvinna nu
och en gosedjursmamma nu att en brud
inte står vid bergbranten
på fjällgatan
och vill hoppa
eller står på uteserveringar
och vill springa ut i gatan och inte kan blåsa
rosornas dun utan något att önska och sluta
vara bortom räddning och sluta
springa iväg hela tiden för att få veta
vilken dag det är hundra år senare
och ingen dag har gått

det händer att blodet katten rinner och

jag går sönder men det spelar ingen roll
jag har en kvar
hon har svart päls
jag måste ha en kvar
hon som minns

och trycker tabletter mot gommen
som knoppar
mot tungan våta mörka klockliljor
och kör in i motsatt blomfält där flickor
alltid är bortom räddning och jag håller inte
hastigheten på väg till ett sagoslut
med katten och rädslan
i baksätet

invikta tassar när hon sover
och jag spärrar ut minnena
som klor
den enda kvar från en tid
jag hade något att önska ett fotfäste
i marken golvet pedalernas uppblötta
nässlor och jag hoppar varje gång
hjärtat slår
fräser och spjärnar och spinner

vilken takt ska det slå
om jag anpassar slagen

med betablockerare eller rödvin eller
spådomsblad i vinden
om jag lär det bete sig
gå med blyga ben och le försiktigt
den skadesköra rösten
hos ett muskeldjur
trycker bultar
mot gasen
slokande fingrar
om ratten

hjärtats morrhår tistlar hennes nackes
grå strån

E-rosor

Tova Mollby & Emilia Hasselquist Langefors

Gruppchatt mellan febriga lovers och nykter skadeskjuten mamma

Har du känt det, det där i ögonen  när något tvingar hålla kvar lite, lite för länge

dovt från min bläckblanka pupill

till en annan

vibrationen ner i

bröstbultet, den knutna näven under köttet

fortsätter ner i i i i i, ner i lusten  ett nimbusdarr

genom varje ven som en svarslös vind en intuitiv storm en

ton på låg frekvens på en cello en borr i lusten en harpas sträng i zoom när man håller kvar blicken sådär

blickar e vapen

rysk roulette att stirra rätt in i

pistolmynning mot mynning

pupill i pistol

mynnar ut i

själabotten

gräva i den grav

där insidan sipprar ut

för mig är det

kniven mot strupen

kittlar in i

det där du vet

som rister kroppen  en svag vibration, mellan spända bultande lår en svag vibration, elr som i mig, ett våldsamt oväder som brakat loss fått mig

lite rubbad från marken

lite blodet i huvudet

blodet i

underlivet

strömmar till

floden när hon mynnar ut i havet
upplöses av extas

// erosälskling/håller rosbladen hårt

Mina reflexer är ögon i natten, skimrande ropar upptäck mig vid vägkanten. För jag är villebråd på villovägar. En naiv snorunge som balanserar över himlahöjder lurar över djävulsgap. Mina dävna reflexer, rycker inte undan hand vid brand hellre försmäktar jag i eros lågor. Flämta efter mig i askan. Samla in mig när jag brinner.

// loveblind/hybrishjärta

alla kära ansikten liknar varandra

ni är de älskliga dårarna

som tror att ni har upptäckt något

rosdårar

kärleken bottnar bara i sig själv

// orolig mamma

Eros the bittersweet

känner man det inte, bittermandeln mot tungan,

när ens egen högsta dröm

är en annans värsta mardröm

och man hatar sig själv för man skulle slänga systraskapet i marianergraven

tio gånger om om man bara

fick känna hennes tunga mot ens glödande hud EN ENDA GÅNG

bara en viskad ofödd hemlighet

hennes gudomliga läppar

för nära

mitt öra och sen. Kunde. Jag. Dö.

// erosälskling/håller rosbladen hårt

Jag längtar så jag går sönder

// erosälskling/håller rosbladen hårt

Artilleriet som darling bär med sig

är en

skonande skrämmande makt

och det ryms i min mun

som vore de samskapta

helt logiskt översatta

och tunga

i varandra

darling är världen, livet och

nothing less

jag ser det i ölbuzzet

därför är det så, jag åtrår alltså är jag,

descartes hymlade med detet men

jag sätter det på

piedestal, jag

sätter dig på piedestal, jag

sätter darling PÅ EN TRON och

dansar runt den som

en galning

// loveblind/hybrishjärta 

Minns att ert blod är en manisk flod

och ingen stor tänkare

rödrosor varnar och ni sätter dem i vas

plockar taggar som det vore på lek

rosdårar älskade älsklingar blödande ni

Det är dödligt allvar nu

// orolig mamma

Jag föddes trollbunden till döden

du hotar med förruttnelsen

jag drömmer om befrielsen

det äntliga återförenandet med jorden

trängandes in i varje milli av mig

har kastat mitt hjärta utför en brant

för en sekund

av ömhet
fast alla mina vänner frågat

vad håller du på med

jag håller på …. (med kärlek) (att dö) (jag håller hårt om kärlek) (jag släpper lätt om livet, darrar vid handen, balanserar vid branten)

ge mig åtta liv o jag

kommer offra dem alla för eros igen

gräva åtta hjärtan ur mitt bröst

knyta våra kramar runt dem som en varlig rosett

ceremoniellt till Eros

all of me

när jag offrar hjärtan på löpande band

Särimnerhjärtan

aldrig mina att rå över

men mina att sprida ut, som rosenblad täcker rutten jord

jag klistrar kinden mot graven

flirtar med döden

som tonårsfan i publik hormonsstinn flammar upp

se mig, välj mig, ta mig med

Hades jag vill slicka lågor med dig

// erosälskling/håller rosbladen hårt

Stolt dom i natten nu, juridicum jublar och sprudlar: Du är den åtalade du är vittnet du är domaren du är advokaten och du är offret

jag protesterar, ljudligt, viskar väser vrålar att offret är mitt hjärta

se det ligger lamt och skrämt på rättssalens karga piedestal (på kärlekens piedestal)

dina vidöppna ögon, domslutet

stirrar rakt igenom mig

avslöjar mitt hjärta

medbrottsligt dunkar det för dig

Anne Bonny Mary Read igen

Thelma o Louise igen

partners in crime

guilty as charged

vi är rovdjursmoves älskliga och rosiga av rodnad

din blick luktar bränt

den e våld å omsorg

den e vapen å komplimanger

// loveblind/hybrishjärta

NI ÄR RÅDJURSMOVES ni är bara små kids

kids å rådjurskid i stora trånga skogar snår

svåra sliriga geggan höjer blicken mot er ömma rå

råa rådjursblick

rakt in i själen ni är öppna som en snäcka krossad

och tömd på havets melodier

kids i stan i stora sorgen kid i urskog rådjurskid i kärleksskogen när den ruttnar ner i sanka träsk

galopperar djupt i sörjan idel hjärtslag deep deep down

// orolig mamma

Kan inte höra havet i mitt krossade snäckskal men lyssnar efter snäckor i havet

djupdyker o letar o lyssnar och

allt

är

melodi

// erosälskling/håller rosbladen hårt

Hon ger mig: läppar

hon ger mig: ögon

regnet lockar oss ut genom fönstret

det drar oss ner mot gatan och vi drar oss mot varandra

hon ger mig: myrra

kanske är jag jesusbarnet, varför vet jag inte det, jag vet att jag smeker henne som vore jag det, som vore jag en frälsare, som vore jag spotlightsen på himlen, som vore jag vägrenens kamomill i ett doftspill, som vore jag den som splittar havet i två som man särar på benen som man särar och sakta varsamt kittlar inåt, som vore jag Messias för henne, som vore jag mjuk och oändlig, eller stanna orgasmen en sekund, det är henne astrologerna byggt allt på och det är för henne himlen har sina basala behov, som det skvalar i fönstret när vi dras mot varandra, skvalar stjärnljus över din nakna kropp, skvalar himmelvatten från din nakna kropp från särade haven särade benen och jag kan gå på vatten och du är modern och den heliga anden som uppfyller mig med fittsaft, drömdoft och dåsig dimblick vi är skapelsemyt och framtidsfantasi du är begynnelsen

// loveblind/hybrishjärta

Blind in i graven och tung av extas

älsklingar i havet av drunknande rosenblad

är ni ankare beträdda av liklarver

fäster världen vid sin dröm

i all er digra död

frälsaren är inte den som kysser er godnatt

frälsaren är handen som varsamt leder er

upp ur kärlekens grumlade blick

// orolig mamma

Mitt hjärta ett skatbo i hög hög tallkrona

spanar ner på världsgolvet och rensar genom skroten

små pusselbitar av dig

det som blänker i träsken

i soporna

är ett litet gollumhjärta bultandes för mig vaktar det med livet

my precious

// loveblind/hybrishjärta

Ja, hon blir guld när du ser på henne sådär

hon lyser i skenet av kärleken

ni är

skator som dyker efter glimret i gyttjan

bygger bo av ölkapsyl o kolapapper

stoltserar med stöldgods ingen nånsin velat ha

jag är ledsen om jag synar men

det ni bygger är luftslottt

en gnistrande chimär

en såpbubbla som tigger att bli spräckt

 // orolig mamma

Skatorna står i en vacker ring

de stämmer upp i kör för oss

jag blundar och det låter förjävligt

och mitt i detta välvilliga skränande

genljuder silverklockor

det är pulsen när du viskar

skator samlar guld å silver

å jag skatsamlar varje minsta del av dig

bygger kärleksnäste

// erosälskling/håller rosbladen hårt

Ni står i en apokalyptisk dröm och stirrar rakt in i undergången

står i elden i eros tuggummiandedräkt

och sväljer mer bensin

// orolig mamma

Samlar silverblänk till kärleksnäste

// loveblind/hybrishjärta

Kärlek är: girighet

// orolig mamma

Samlar guld, rökelse och myrra till kärleksnäste

// erosälskling/håller rosbladen hårt

Du bygger gökbo av stulen kärlek

// orolig mamma

Samlar frihet till kärleksnäste

// loveblind/hybrishjärta

Kärlek är: de tidlösa fängelsehålorna 

// orolig mamma

Samlar vingar plockar fjädrar till kärleksnästet, en efter en, blir eggande duvarmé

// erosälskling/håller rosbladen hårt

Kärlek är: vingar i handcuffs, bakbunden frihet.

// orolig mamma

Samlar KLOROFYLLET PIGMENTET RÖSTFLÄMTET

// loveblind/hybrishjärta

ELEKTRICITETEN ROVDJURSHETSEN AMORSPILSPETSEN

// erosälskling/håller rosbladen hårt

GULDET DIMMAN FINGRARNA

// loveblind/hybrishjärta

LÄPPEN INNAN KYSSEN

// erosälskling/håller rosbladen hårt

NATTEN INNAN DAGEN

// loveblind/hybrishjärta

MÅNGLANSENS MANI

// erosälskling/håller rosbladen hårt

Kärlek är en galenskap

ni svirrar ner i djupet nu

// orolig mamma

HÄMTAR GALENSKAPEN OCH TAR DEN I HAND

GÅR MED KÄRLEKEN I ENA HANDEN OCH VANSINNET I ANDRA

// loveblind/hybrishjärta

SAMLAR VANSINNET TILL NÄSTET

// erosälskling/håller rosbladen hårt

Kärlek är ingens fel men aldrig vettig

// orolig mamma

Känner du inte?

känner du inte hur det drar in som ljumma vindar

känner du inte hur det flimrar i ljumsken reflexar för lusten

// loveblind/hybrishjärta

Kärleken är drömmen klädd i marsipan och insnurrad i rosensnår

jag plöjer mig igenom

// erosälskling/håller rosbladen hårt

Kärlek är den maktgalna skalpellen

// orolig mamma

Har du inte känt det, blicken när den piercar

det gåtfulla outtalade klarspråket

har du inte känt det

att blickarna har koden

till hjärtats pin och puk

till könets pin och puk

att lusten sitter överallt

när blicken slickar silhuetten

// erosälskling/håller rosbladen hårt

Har du inte känt det vansinnet

samlat kattguld i en mörkerbäck

// loveblind/hybrishjärta

Jag har känt det

jag har älskat det

det finns ingen vackert i vansinnet

kärlek är en vingklippt förhoppning

en förlorares blinda önskan om något mer

kärlek är bältros som invaderar en kropp

en klåda, en smärta, en vacker invasion, en invasiv art

lupiner som blöder ur huden ur asfalt

kärlek är sårskorpor som ideligen pillas upp

kärleken är förblödd, ett tillstånd av hypovolemi av sepsis av anemi av hemofili oavbrutet blod och sjukdom

lukten som klamrar fast i väggarna, i lakanen, i näsborrars kött, långt efter att pesten sjasats ut.

Kärlek är Dagen efter festen-städet, flaskorna som skramlar, avslagen öl som skvalar i diskhon. Dagen efter lusten; salt svett, kropparna som skramlar, tårarna som skvalar i dikesrenen

jag har känt det, det där i ögonen

när man håller kvar lite, lite för länge

impulsen från svart pupill till orkanisk lust

hennes puls under tunn tunn handledshud

hennes pulserande våta löfte över min karga drömmande kropp

jag har känt det,

galenskapen

greppet som glider

klotet som rubbas

bergens porösa ömhet

brustna läppar omfamnade verklighetens taggtråd

när hon talade

en mörk flod vällande ur hennes bottenlösa gap

en besvärjelse över mina fingertoppar i hennes hår

en spricka i kristallen blev sprickor i luftslottet vi närt vid vårt bröst

brustna ögonkast

blev brustna hjärtan

och förblödda kroppar

jag har känt det

jag varnar er

lilla hjärtat ska inte ut i risken upp i flåset

lilla hjärtat ska inte klistras mot kall is hänförd av stillheten i lögnen

lilla hjärtat ska inte slickas av lågorna i fartfläktens lockelse mot branten

lilla hjärtat ska inte förkolnas i illusionen om en brand

lilla hjärtat mitt förlorat

en rest ur askan matt glimrande

lilla hjärtat ingen fågel fenix

jag är en liten, vingklippt gråsparv

jag har känt det men jag räds

när lustens eldar brinner upp

står vingbräckt gråsparv kvar

i skogsbrandens pyrande landskap

en dystopisk sorg förkolnad

// orolig mamma/vingklippt lover

Kärleken är inte sommaren 2018

kärleken är snäll eld i öppen spis

nyfiken blomstrar fram

och törsta värma leka

och trösta närma smeka

mitt hjärta en kamin

så långt från skogsbrandsödemarken

och längst in på ditt lokala ölhak

i spill och smul

fågel fenix hånglar upp amor klädd i fireproof plastic wings

och sparvens vingar slår

och slår och slår och slår

//loveblind/hybrishjärta

Ta alla kärlekar jag nånsin haft

Antologi #4

Texter av: Hanna Lundegård Lublin, Klara Hjorth, Maja Schein, Oline Hyllested Madsen, Tova Gerge

Redaktion: Ida Mirow, Maria Bodin, My Roman Fagerlind

Omslag och formgivning: Ida Mirow

Format: 180 × 115 mm
Antal sidor: 26
År: 2023

Beställ här