This is the index

Ett havsdjur på Skansen

Runa Alakoski

Jag smetar tystnad runt huvudet
å drar bak klockan fem varv,
tid
jag behöver tid
för att förstå
vem Oidipus skulle kunna vara

du låter som något stort
eller som något i havet

Oidipus Oidipus
är du en bläckfisk

eller en känd stenbumling

du låter som
något högtravande
kanske en
skrittande häst
eller en elit,
en man som älskar att strykas medhårs

jag minns något!
Nu när jag klättrar långt bak i hjärnan
det är något
grekiskt med dig

åh,
varför
varför
varför alltid grekiskt

Oidipus,
du låter som någon som mumlar
oilidolidoff

du låter som Andromeda och Kalypso
och jag vet inte heller
vilka dom är

du låter som något rika personer gillar
du låter som kulturellt kapital
du låter som någon
född för att bli stor

när jag blundar
ser jag dig med
en stor näsa

klockan har gått två varv fram
jag känner i fingertopparna
en gnista av hat
fucking Oidipus, retas du med mig?

Oidipus
har du kräkts någon gång?

Oidipus
jag vill googla vem du är
jag vill inte googla
vågar inte ljuga
är mycket bra på fantasi

vågar
vill inte

vågor
vågorna i skallen skvalpar fram sådant som luktar som du

krusmynta, saltsten å tång
lever, gräshed å lerpöl

Orakel! Är du ett orakel?

Hur luktar ett orakel?

Ska vi leka orakel och vanlig tjej?
Det känns som om den leken slutar
när du får för dig att tafsa på mig

Oidipus,
om vi gick i samma klass
och jag va tjej och
du va kille
då skulle jag nog ragga på dig
och undra lite i smyg
varför dina föräldrar döpte dig till

Oidipus

ville dom att du skulle vara grek, å speciell?

Om du va tjej och jag va kille
I samma klass som innan

hade jag låtsats bry mig om vilken musik du gillar
och sen när du började le lite mot mig
hade jag frågat
”hahah alltså
varför heter du Oidipus? De e ett så jävla
osexigt namn.”

Oidipus, du skulle kunna vara Gud
å du skulle kunna gilla Iron Maiden

jag är redan trött på ditt namn,
hoppas du är ett havsdjur på Skansen
som aldrig lyckas rymma
och dör där
fångad,
men inte helt ensam, ändå, kanske

Oidipus
tänk om det blir pinsamt när jag googlar vem du är

Men!
man ska akta sig för att tveka
så jag tvekar inte en sekund
innan jag klickar

OIDIPUS
ENTER

Oidipus,
din lilla luring
Konung och incestuös

du låter ångestfylld och vilsen

du luktar hö och åsna, stål å krusmynta

Oidipus
jag undrar hur du skulle säga hejdå
du skulle säkert
berätta något om ödet
och klappa mig på kinden

det känns en aning förminskade
men jag orkar inte bli arg

Oidipus
jag landar nog i vattnet ändå
och
om jag skaffar barn
och
dom vill ha ett akvarium
med havsdjur i, du vet
fiskar och sådant
ska jag pitcha ditt namn som förslag

det skulle passa så bra!

Oidipus bearbetningar

R Emanuel

Om natten har stjärnorna skrikit

i ett epileptiskt anfall.

Jag har sökt efter min faders dräpare

medan Theresias har skadat mitt ansikte.

Det allvetande oraklet har hävdat att

Tyrannernas tyrann,

den bestialiske slaktaren är jag.

Jag har hatat laglösheten,

avskytt den som tagit döden till hjälp

för att slippa se förödelsen kräla ut genom sårskorporna.

Jag har brutit mot det periodiska systemet,

verkligheten har skadat min hornhinna

och jag kan inte leva med iris och pupill.

jag är ett avskum i min egen tid,

ett avgrundsvrål från dödsriket

som gick i siarens fälla.

Den som förstår sin egen tragedi

är blind för sanningen,

han flyr alla minnen med diktatoriska predikningar

medan antikens hänförare blir balsamerade i förtid.

Jag trodde Thebe var mitt rike,

nu härskar jag knappt

över mitt fragmentariska förstånd.

Alla slag är konserverade i lillhjärnan

och min faders blick har besmyckat

mina ögonlock.

Kreons molande vrede

har skadat arvsmassan

och Phytagaros sats har blivit till mummel.

Min moder var min älskade

och nu hänger hon med

en förruttnad navelsträng runt halsen.

Lurad i Keillers park

Noel Skoglund

blev lurad i Keillers park
bakom parkbänken panoramavägen

ögonen såg så ärliga ut
att jag försökte le med (följa efter)
hjälpa till hela vägen
kulmen ner
till nuvarande mcdonalds
och hisingsalliansen

och kulmen ner
till motståndarens nerdragna shorts
väl därnere stod munnen
som ett stumt o som ett öppet sår

rött kort
direkt
tre matchers avstängning
vitt blod rann längs benet

blev du gravid
eller blev det bara frispark

jag blev lurad i Keillers park
här blev du till

här sondmatades
minnet av min son
i drive thrun

där borta
på Lundby sjukhus dog han,
men ingen minns hur
nu är det du och jag kvar

nu är det bara vi
två, min son
visst känner du fortfarande
kärleken

dikter

Matteo Ippolito

Männen med kikare.

Vi har letat efter
Månens
Nakna
Baksida
Däruppe
Och när vi såg jorden,
Ovanifrån för första gången
Tog vi kort på henne

Redigerade den snyggt nog
för att hamna i magasin
pinup blad

Ett avskuret klot
Av
Hedermörker
Runtom

Pretentioner

Kommer ironiskt
Antingen på fest
Eller
i någons ansikte

Skulle det
Inte vara roligt
Att skapa liv
För skojs skull
Med ett
Ironiskt smil,
Samtidigt bläddrar
Man
I en klassiker

Och avsluta varje
fylle sms med en punkt

Sömnrytm

En timma
Så långt tog det
innan du
hade nog av din favorit
film
Och jag hade ställt fram rätt
saker
Mig i centrum med
en smutsig liten komplimang
för en smutsig liten människa
Men jag blir gärna sotare
om det är det som krävs
för mina sköra fingra
och så kallade kropp
att hitta dig
den kvällen
Tog inte slut
men halvt druckna tittade vi upp
bort från varandra
Glatt rödkokta
jag pekar på
själen som flög in
och du
sliter ner den
Återgår till att
formar mitt ansikte
Med allt annat än ditt
ansikte

Efter allt
åker vi in
Med våra hemligheter
tar frukost och
jag smetar marmelad
Med rester av dig

Tillbaka på brottsplatsen

Magnus R Lindgren

Farsan hade lämnat in och jag blivit kallad till bouppteckning efter den gamle skitstöveln – gubben som jag inte sett röken av sedan jag hals över huvud stuckit hemifrån med fickorna fulla av morsans juveler för sisådär femton år sedan.

Någon sliskig lagvrängare jag aldrig hört talas om tidigare – Olsén, jur. kand. – hade tydligen nosat rätt på adressen hem till Gunbritt och skickat något slags formellt brev i ett kuvert som såg jävligt dyrt ut och med mitt fullständiga namn skrivet utanpå.

Bouppteckningsmötet med gubbens arvtagare – vilka de nu kunde vara – var inget jag såg fram emot, särskilt inte eftersom det skulle hållas hemmavid. Men utsikten att det fanns slantar att inkassera även för den förlorade sonen gjorde att jag trots allt bestämde mig för att ta mig tillbaka till platsen för min allra första riktigt lyckade stöt.

Morsans glitter hade trots allt inbringat närmare femtio lakan och hållit mig hjälpligt flytande i åtminstone tre månader efteråt. Och av lagens långa arm hade jag inte sett minsta skymt. Inte på grund av den där första stölden iallafall.

Möjligen hade de aldrig fattat att det var jag som knipit juvelerna. Eller också hade morsan begripit men låtit bli att tjalla för farsan.

Förmodligen var det så, för annars hade jag väl haft bylingen i hälarna direkt. Gubbfan skulle inte ha lagt fingrarna emellan, inte gett sig förrän jag hamnat på anstalt för det där. Men ingenting sådant hände, vilket det förstås borde gjort, så oförsiktig och klantig som jag varit i början av mitt kringflackande liv som tjuv.

Alltså – min slutledningsförmåga hade vässats betänkligt under alla år som yrkeskriminell: Hon hade helt enkel dragit en vals för farsan.

Inte trodde väl jag att morsan fortfarande skulle vara vid sunda vätskor femton år senare. Därför blev jag minst sagt förvånad när jag släntrade in i hallen hemmavid och såg henne stå där och livligt konversera båda mina tjockskallar till bröder samtidigt.

Du är precis dig lik lilla mamma, tänkte jag. Och juvelprydd till tänderna dessutom. Det riktigt rasslade om henne när hon gestikulerade och diskuterade, medan mina menlösa brorsor mest stod och nickade. Hon tystnade dock tvärt när hon fick syn på mig och hela sällskapet vände sig om.

”Tjena”, sa jag. ”Hörde av Olsén att det skulle delas ut lite glix här idag. Tänkte det var hög tid att avlägga visit. ’Long time, no see’ som kobojsarna säger!”

Gissa om det tappades dubbelhakor i hallparketten i just det ögonblicket. Ja jävlar vilken entré, alltså.

Och nu undrar du förstås om det blev några penningar efter farsan?

”Låt mig säga så här: Jag tar notan. Drick va fan ni vill era jävlar!”

När proppen gick ur på barnbördsavdelningen i Säffle

Magnus R Lindgren

Det var vid midsommartid 1973 och jag hade kommit i arbete som städare på sjukhuset i Säffle. Ja, egentligen gjorde jag samhällstjänst för en rattfylla, men eftersom alternativet varit att skaka galler hela sommaren, fann jag mig i min lott i landstingets städrock utan att knota.

Ganska snart fick jag uppgiften att svabba golven uppe på barnbördsavdelningen på våning sex. Och jag gjorde det tydligen med den äran, för där blev jag sedan kvar tills hela påföljden var avtjänad och mitt ringa brott var sonat.

Sommaren 1973 var het som i en bakugn. Moder Svea svettades, men var fortfarande vid tämligen sunda vätskor. (Ingen hade ännu kommit på den befängda idén att sälja ut välfärden till lägstbjudande kapitalist och tro sig lösa alla hennes problem på det sättet). Men där fanns orosmoln på himlen.

Först landsbygden och därefter småstäderna hade successivt avfolkats och den samhälleliga servicen hade blivit allt svårare att upprätthålla. Medborgarna bidrog på de sätt de kunde. Alla drog sitt strå till den gemensamma stacken, så även jag i den uppkomna situationen som mest berodde på otur i kombination med en blöt valborgsmässoafton i den värmländska residensstaden Karlstad.

Centerpartiets nytillträdde partiledare Torbjörn Fälldin utmanade sossarnas fyrtioåriga styre av folkhemssverige under parollen Vi flytt’ int’ (centraliseringen skulle brytas) och barnmorskornas riksförbund hade precis börjat plädera för den så kallades färdknäppens förtjänster (effektiviteten inom den offentligt finansierade vården skulle förmodligen öka).

Det senare hade dock de värmländska gossarna ännu inte snappat, ty salarna fylldes i rasande takt, med blivande mödrar som blev liggande fullt ut färdigjästa utan att något sedan hände. Grossesserna gick helt enkelt i stå i värmen.

Kvinnorna klagade. De svettades och svor. Jag led med dem när jag gick där och svabbade. Att ligga i väntans tider, på långt gången övertid, var ingen promenad i parken. Hellre då en promenad i parken långsamt skjutandes en barnvagn framför sig. Det förstod till och med jag.

Snäll och välvillig har jag alltid varit, även om många rättsvårdare envist hävdat motsatsen i varje sammanhang där de givits tillfälle. Otack har alltid varit min lön, utom möjligen under den där heta sommaren 1973 på sjukhuset i Säffle.

Jag ryckte ut med handdukar kylda i kallt vatten, baddade flickornas pannor och visade dem mina omsorger så gott jag kunde. Endast deras matta leenden var lön för min möda, inbillade jag mig när jag med tilltagande hybris började känna mig som utsänd av Honom där uppe.

Jag avtjänade inte längre bara. Jag tjänade. Jag var en osjälviskt tjänande människa – inte längre någon simpel småtjyv utan en godhetens apostel på tillfälligt besök i lilla Säffle. Alltså, tänkte jag: städningen blir möjligen en smula åsidosatt men hellre det än att låta kvinnor lida. Jag minns det än i dag som en härlig tid.

* * *

Nöden är uppfinningarnas moder brukar det ju heta och snart efterfrågades inte bara blöta handdukar utan även regelrätta färdknäppar från snart sagt varje sjukhussäng på avdelningens salar för fullgångna men ännu icke igångsatta graviditeter. Och då kvinnornas makar, fästmän, pojkvänner och vanliga bondläppar från Säffle inte tycktes ha fattat galoppen, var det till min (vid det laget närmast gränslösa) barmhärtighet och (på den tiden outtömliga) energi de stackars kvinnorna kom att vädja.

Först ut var lilla fru Svensson, som bryskt kallade mig till sig en morgon. Hon hade fått nog, sa hon, bad mig att dra för draperierna mot fröken Johansson intill och beordrade mig sedan upp i den högljutt knarrande landstingsbädden. Och döm om min förvåning när den lilla frun, mindre än femton minuter efter fullgjort värv, kunde rullas ut till förlossningsrummet. Två timmar senare hade också ett välskapt gossebarn kommit till världen.

Herr och fru Svensson sken som två solar över babylyckan för vilken de åtminstone delvis hade mig att tacka. Min frikostigt utdelade färdknäpp hade den nyblivna modern för längesedan förträngt. Och maken var lyckligt ovetande. I sin iver erbjöd han även mig en stor fet cigarr för att fira den lyckliga nedkomsten av hans förstfödde.

Självklart hade jag det goda omdömet att tacka nej. Puffande på rökverk under arbetstid ville jag inte nedlåta mig till. Dessutom var jag redan påkallad att bistå fru Olsson i andra änden av samma sal. Hon hade vid det laget gått mer än fyra dygn över tiden och läkarna föreföll handfallna inför hennes alltmer prekära situation. Jag kände mig då mer eller mindre tvingad att omedelbart rycka ut till undsättning och ta vid där hennes ohängde make helt uppenbart hade fallerat. Samma procedur upprepades och resultatet också.

Salarna med otåligt väntande kvinnor, vars avkomma inte ville ut, fortsatte att fyllas med nya patienter. Och när ryktet om mina särskilda tjänster en gång kommit i svang bland de frustrerade kvinnorna hade jag fullt sjå i att hjälpa dem så gott jag kunde.

Jag glömmer aldrig deras tacksamma blickar när de en efter en rullades i väg mot förlossningsrummen med värkarbetet i full gång. Officiellt svarade jag för rengöringen av golven i några av salarna på sjukhuset, men samtidigt lyckades jag alltså på ett avgörande sätt bidra till att proppen gick ur, så att säga.

Barnbördsavdelningens produktivitetshöjning intresserade snart även sjukhusledningen. Man hade noterat ett påtagligt förbättrat utflöde av patienter och beläggningen hade på bara några veckor gått från katastrofalt över tillgängliga platser till modest eller på gränsen till låg. Ledningen var förstås nyfiken på vilka rutiner som hade förändrats. Och i sådana fall: om något liknande kunde införas på andra ställen. Man avlade visit för att inspektera.

Barnmorskorna visste, men de höll tyst. Läkarna hade ingen aning. Det bjöds på kaffe och tårta och inte ett öga var torrt när sjukhusdirektör Peter Niklasson, vid påtår nummer två, lät meddela att hela personalstyrkan skulle få tre veckors sammanhängande sommarsemester som belöning för sitt goda arbete.

Barnmorskorna kramades och läkarna skakade hand, även med mig, trots att jag bara var städare på avdelningen och dessutom inte hörde till dem som hade någon frihet att se fram emot under de närmaste månaderna.

Alla var glada och tacksamma och jag kan ganska säkert säga att något liknande aldrig har inträffat vare sig förr eller senare på sjukhuset i Säffle och förmodligen inte någon annanstans heller inom den krisande svenska vårdapparaten.

Sårskorper

Leif Achton Lynegaard

Jeg er passioneret sårsamler. Indrømmet. Det drejer sig om sårskorper i alle afskygninger.

I starten spiste jeg dem mens jeg sad og så fjernsyn. Sårskorperne havde en let saltholdig smag, som matchede perfekt til et glas rødvin. Very delicious

Tørrede hudflager, efter hård hud, specielt under fødderne, var også en stor delikatesse.

I smag og i form kunne de godt minde om tørrede kokosflager.

Nu er jeg begyndt at samle på de smukke farverige sårskorper i stedet for at spise dem.

Hård hud indgår også i min samling. Selvom de bleghvide grågrumsede hudflager visuelt ikke gør megen væsen af sig.

Jeg placerer dem i gamle chokoladeæsker, hvor jeg arrangerer dem efter form og farve.

Jeg er ikke specielt vild med chokoladen, den smider jeg gerne ud. Men æskerne med formene hvor chokoladestykkerne har ligget i, passer perfekt til sårskorperne og hudflagerne.

Jeg har ca. 300 æsker i min samling. Alle omhyggeligt registreret i et sindrigt udtænkt system. Jeg sidder med en pincet om aftenen, og sysler med samlingen.

Alle mine sårfragmenter stammer fra mig selv. Det startede lidt i det små med nogle skinnebenssår, hvor jeg pillede skorperne af, så snart de var begyndt at hele. Derefter dannede der sig hurtigt en ny skorpe, som jeg igen kunne pille af.

I længden blev det dog ikke til så meget, med de sår som jeg ved små og store uheld påførte mig. Derfor begyndte jeg med vilje at gå ind i borde, stole og alt muligt andet, for at få nogle flere sår og skrammer.

Jeg begyndte også at tage forskelligt værktøj i brug. På den måde kunne jeg lave nogle endnu kraftigere og dybere sår.

Det har bevirket min krop og lemmer efterhånden er oversået med ar og sår i mange afskygninger. De fleste er naturligt nok på arme og ben, men min torso er også ved at komme godt med. Det er også helt klart den største overflade, som netop kan give materiale og grobund til min fetisch dyrkelse.

Kun ansigtet går fri. Her sætter jeg grænsen, indtil videre.

Skolning ett till fem

Kristina Bjurling

Jag skolades till former

som passade in

i klassrummets

rektangel

en gång

var jag en

triangel

Jag stod i rader

någon glömde bort

mitt namn

då fanns jag inte

mer

den dagen

När solen klättrade

in i klassrumsfönstret

bildades en stege

där smög jag ut

Böckerna som

plastades in i blå plast

mamma som plastade

och tejpade

Jag var så entusiastisk

ville så hjärtans gärna formas

till något

Tre år senare slet jag av plasten

skrev med svart tusch-penna;

FAAN FAAN FAAN

Jag hade blivit något

ett motstånd

Jag gav mig själv en läxa

frige

din skolade själ

väx

över bräddarna

kliv

i smutsen

tvätta långsamt

fram

essensen

Den bästa bilden

av mig

är den

där jag ljuger

Jag är fullständigt

fri

Havet slår förgäves

jag ljuger

så bra

Om jag bara hade en vän

Kasia Syty

sa det icke-lekande barnet den fastspända ungen som aldrig fick komma ut

om jag kunde visa upp mig och vinka ovanifrån
till någon nere som tittar upp
om någon kunde vara med och tro på det jag vill tro på
kände lekens tvång

kände att utan skratt blir inget
om jag kunde få skippa den pinsamma tystnaden uppblåsta skrytfraser

mot ett enda gemensamt glädjerop
Mot glöd
Dygnet runt

Jag ger dig min oro
i min tomma mage
sa barnet
ge mig dina möjligheter i genväg det kan du väl inte neka

ett barn

Askmoln och sporadiska hallonregn

Johnny Olsson

Det verkar som om den lilla bomben fungerar.
– John Ashbery

som förstelnad i ett tillstånd av munterhet
jag andades in ett svampmoln
av vanillin och kände något
falskt i halsen, bullarna hade
varit Andra om jag halat in
en stång av äkta vanilj
de andra viskar
flaskorna in på rad i hans hals
hostan tog kål på mig
när andan kippades efter

visst gör det ont
när andan kippas efter
som en föraning om
andningens väsens… host (!)
väsentliga livsuppehållande uppgift
att hindra något (läs: livet)
från att lämna kroppen
kom ihåg det

ingenting får lämna kroppen
en kapsyl som placeras upptill
i espressomaskinen är kroppen
som låter vatten skölja igenom
och lämna ifrån sig smak
men ingenting annat
får kroppens material
lämna ifrån sig
än smakomdömen eller andra immateriella
ämnen som flödet av vatten
som slussas genom kroppen
för med sig
i sin strömmande rörelse

utomjordiska joner

kol-14 skickar dig mailsvar
svaret är ett dokument
och i det dokumentet står

halvledare i skymning
klyvningen undergiven helyllet
halveringstiden upphör att räknas
i livets slutskede
allting försonas liksom
tankar och känslor upplöses, men
konsekvenser förmås inte glömmas

skinande vinnare
än dig finns det ingen skönare
du öppnar en butelj
beslutsamt som en drönare
att öppna är att krossa
en svensk tiger är en kisse
större än en tennsoldat
med ögon som ett luktsalt
käften skönjbar som en gomspalt
käften (!) i min dröm iögonfallande
mot marken störtar den svenska tigern
tung som en staty och läpparna
gör sig redo att glänsa
vaselinet optimerat för gnidande rörelser
nästlas in i springan – spalten
alltför allergisk mot carmex
tigern ser symmetrin i vaselin
smörjandet ett matematiskt fingeravtryck
som registreras, den syns
ingen skälver åt en så stor katt

människor talar som svärd
människor går genom svärd
färdas genom talet
får talets gåva som gåva
den utgångna utgåvan
så deadstock som det bara går
någon måste alltid

finansiera ens stunder av olycka

ceder sviden
i siden
så är seden i år, som
urvriden citron
i sår slickas
med salt och patrón

nyckelringen i pendling
från taket hängande
som ett ljudlöst smycke
skär den rosa luften rosa
och huden över ansiktet
skrynklas i en
obegriplig ekvation
latent som
en liggande stol

motvilligt
tvungen att värna
kombattanterna i skärvor
som att försöka
limma fast is
i en avfrostad frys

glider upp ljudlöst
i fönstersmygen
som över krossat glas
gummi torkar i håret
vart jag än går ska jag bära med mig
denna mögliga vattenspegel
på ryggen och blankpolerade
skaldjursspeglar i håret
som när strån fryser

alltid lika sorgligt när kroppar fryser
men varför gnider du in parfym på dina läppar

parfym som

som kostar
som poesi
som smakar

jag hjular genom rusta
du hjular genom jysk
läpparna är röda
och halsen luktar mysk doften av en man

som körde ford i livets slutskede
han hade skrotat sin krockade opel

med det sagt så är det sagda icke-bindande
jag menar
jag kanske är bunden vid mitt ord men det är bara sexigt
som låten går
om du var bunden skulle jag ge dig
allt det där jag annars inte ger dig
alltid bunden i tid
barnen orkar inte stänga ute
föräldrarnas bindande trollformler
anklarna är fästade vid dina fötter
och skönheten är det våta i dina ögon

som aldrig försvinner

det våta som aldrig vinner

alla vi som låtsas vara snälla när tomten frågar
kyss min pissmun tomteskum
man äter bara sin gröt och håller käft
gasten som tror det finns ståplats på bröstkorgen

tro mig, tomtens komplimanger faller i död jord

den fristad mitt hjärta
krympte i handen
klev bara över kroppen
med en lättad suck
finns det några snygga

barn här, inte?
då får vi trolla

– att byta bredband

jag vill inget hellre än att lukta gott
och det har jag också fått

att livet går sin gilla gång
tror jag inte jag gillar

har alla män varit gifta i ett tidigare liv
eller vadan denna besatthet

som Kafka på Carmen

tänderna tuggar

ett bett över armen
Kafka väcker mig med sin räfflade hud
och sina skrämmande
exakta tidsangivelser
men om jag blir snittad
så får jag ju träffa mitt sår igen

såret är alltid ett kärt återseende

ögon som jag äter
med och ögon
som jag återfuktar
när det behövs

ögonen

ser och hör
poeternas oerhört
maskulint kodade bisysslor
går det att sälja äventyr
som dessa?

och kattmänniskornas katter
stör kanske inte det mänskliga nattarbetet
genom sina dagliga vanor
men stör dessa människor kattarbetet?

så fort en katt försöker köpa en bit mark här på jorden
blir det hus i helvete, det får
idéer att kräkas i idévärlden
i himlen blir allt bara för mycket
för en stackars idé
kraven på självförverkligande
och kraven på gentrifiering
ju fler grisar
som kan klämmas ner i säcken
desto bättre hipster
ser ni mönstret
som ett instrumentellt monster
alla dessa stackars katter

om jag ska sia hur mycket betalt ska jag då ta, för att sia
ringa in ögonen
med den här pennan
och ge oss sluggona
luggen ner över pannan från höger
det här är på ingång
be dina blonda vänner att bida sin tid
eller konfiskera min inspiration som gudomlig

mig gör det mindre
jag har redan uppnått mina sinnens fulla stukning
som alla sakrala människor
med en skiftlägeskänslig poetik
min uppstötning ligger i framkant
vig som ett operaskrik
med en sur framtoning
klä mig som du har förstånd till

jag är kniven säger jag
och skruvar åt mig själv nervöst
en påse blod i väskan
som en vätska i ny tappning
när vi kramades i entrén sa du
du ska krama mig igen i etern
jag tog anstöt av ren och skär
lust och jag älskade det

have a great day or die hard