This is the index

the gay chat

Liza Tegel

Faktura (en filmdikt)

Emma Glimmer-Larsen

FÖRSTA AKTEN

det är behjärtansvärt att veta

att de flesta blir till långt efter midnatt

att drömmar inträffar som nålar

stuckna genom tomma maskor

släpar trådar efter sig i mönster

längs nylonet varsamt trätt över lösnaglarna

ett nästintill ogreppbart material mot benen

någonting mellan sand och sammet

har gjort sig fin men det håller aldrig

en hel dag innan håret klumpar sig, smälter

in i huden och blöder igenom bluslivet

som fladdrar över tunna axlar

runt vilka det rör sig

långsamma insekter som

vi utgör och väntar på

han snuddar rutan samtidigt som humlan

jag berättar allt för sprickan som uppstår

samtidigt som det inte är en metafor:

jag som skriver denna dikt som om den är skriven

med handen platt mot marken som ett öra och sedan

lägger de omogna frukterna längs med fönsterkarmen

luckorna öppnas och sluts utifrån, vad är det med den här

marinaden

citrongula sprider sig äggen

i en enda omelett

morgonen häpnar

vi rodnar i det skarpa ljuset

inför varandra

gomspalten läker så fint

i tysthet, under nyblommad hägg

letar sig röken in i köttet

eller drar sig köttet tillbaka

när det möter lågorna

håller man händerna

helt nära elden när

man håller händerna

och griper tag om veken

med pincettgrepp

som ett ganska nyfött barn

tills solen fullkomligen slocknar

och samlar intrycken inuti när natten närmar sig

med ett ljust och för norden särpräglat mörker

varje morgon går han ut och känner efter

har frukterna mognat

ansamlas sockret i hårda kristaller

ska munnen fyllas av syra

är en av oss fatkaraktären

ANDRA AKTEN

vem vaktar barnen när skörden sker

den binder sig också till marken

med sina många rötter och frukter

sipprar fröna ut i myllan och vänder

det är skriket som väcker mig och

jag förstår nästan omedelbart att det är

hungern som får tiden att gå

och stanna

tänder släcker lampan taktfullt och

runt husknuten porlar bäcken

blinkar ögat öppet och blått

rullgardinen hissas och slänger käft

mödomens ormar slinker igenom

omvälvd av en älskling och ingen

botgöring sker men en viss

melodi får man faktiskt förvänta sig

salviaskotten växer långsamt

jag har lovat att inte prata om astrologi

kan du höra det här (en död snäcka)

kan du se mig om jag står i fönstret stilla

om vi fäster ett snöre mellan bottnarna

av konservburkar och pratar normalt

kan signalerna gå ända fram och in

det ser ofta bättre ut än vad det är säger hon och

han som väntar på något gott bara gapar

ett förtryckande opakt bildspråk utgör bakgrunden

verksamheten är viktigare än helheten

ögonblicket läker alla sår, det är en slags sömnad

runt varje stygn bildas en fåll som stoppar trådarna

så skrivs berättelsen fram enligt stränga principer

medan jag plockar apelsiner och gröper ur köttet

fyller skalen med knäckebröd och havregryn

och sväljer utan att tugga

TREDJE AKTEN

döda fåglar fäster sina fjädrar i mina skuldror

jag bär en mycket grann dräkt och vingarna

sveper genom luften, visslar

slumpas ut i många eldar och

knivskarp är våtman mot min lilla kind

fjunen rör sig som spröt på snigelhuvudet

för att fånga upp det som bekräftar torkan

bara vin kan växa här säger han

hämta din abakus, min skatt

är det digitalt att

dra naglarna mot griffeltavlan

borde inte skiffret lossna snart

hur vänjer man sig vid symboler

vad skiljer vapnet från försvaret

eller räcker det att skaka grenarna

och fånga frukterna i förklädet

han som skriver har lovat mig

en ring stor som hela huvudet

innanför druvskalet finns färgämnet

och dryper vinet rakt ner i buteljen

där man bara glömmer det tills färgen skiftar

svart som persika och helt söt i munnen och ansiktet

mot glaset verkar blodstrimmorna nästan stråla

hon har räknat månaderna sedan sist

(de är tre)

en mor vankar av och an längs golvplankorna

hon har slarvigt markerat tunnornas tilltänkta platser

med kraftig, vit krita

klipp till en närbild på ett valfritt organ

halsens fingrar öppnar magmunnen för

en ymnig flod, märkbart mousserande

i ögonvrån skymtar klargrönt och koppar

tarmarna runt ett lindat pekfinger, vad är det här

förutom kött inuti kött gröps innanmätet ur

och flyttar stearinet från en veke till en annan

den som blundar vaknar till nästa värld

under varje ögonlock vilar violetta strålar

drick av det som är vinets färg

ät av det som är druvans smak

kärlek kan man inte smaka på man måste ta hela

det är det som är så sexigt med ostron säger

han som alltid river kvittot itu innan det kastas

ingen ska se utgifterna som eftergiften innebär

pandemiåren var hårda men inte verkningslösa

det är ett cleant mål och ingen har sett nätet fjädra

han som lyfter stockarna och tunnorna

(kliver in och ut ur skinnet

slår av och på speglarna febrilt)

talar ut i ingenting: – ytan alldeles spegelblank

innan barnet separeras från badvattnet

i en sista liten glad och hoppfull blot

korkarna glider in och ut ur butelj

den mjuka kanten kring öppningen

medan gästerna älskar och dricker

honung med sugrör av metall

det är inte rekvisita om

det bara råkar finnas

och vad haven anbelangar

dryper de av plast

FJÄRDE AKTEN

när man drar sina fingrar genom vågkammen

löper stråna mellan knogarna i järnformationer

sent om sommaren är skuggorna högre än rankorna

och långt svalare än vad jäsprocessen kräver

på fältet torkar blodet i prydliga buntar

man kan nästan räkna cellerna som druvorna

fyllda av ett frodigt rött & blött regn

vi som gjort vinet vill tacka marken

den som har vaktat vattnet medan barnet

varit och vänt tolv gånger i trädtunneln

vill bara veta var solen stod vid födelsen

men jag var svag den natten och dog av törst

ska jag säga till alla som vill lyssna

jag ska säga till mina barn att det här är solkatter

blankt är vattnet, ytan oskyldig, omöjlig att fota

utan filter smakar saften beskt och surt

skaldjuren på botten tar bort det mesta

men lämnar ruset orört och intensivt

han som går ut och letar går ut utan kläder

och hatar näktergalen

vart går ett naket barn om inte hit, säger han

som öppnar källardörren

där häxprocessen tar vid

suger ut syret

korken svullnar

myten säger att

rosor slår rötter

i korkekens bark

om man vattnar

och spyr

tio gånger om

han väntar ut fullmånen där nere

det är inte kravfyllt om det sker

reflexmässigt, det är olika saker

att drunkna i vatten och att drunkna i vin

fläckarna påminner om blod

inte till färgen men till våldet

var han åtminstone lycklig

såg han babys första steg

hyn och kläderna en festlig färg

blått och rött blir lila

processen är helt naturlig

jästen används ibland i bröd

smakar champagne och aprikos

men helt annan till färgen

babyögon nästan

på knä är alla barn

på rygg är alla horor

på huvudet har alla kronor

utom häxor dom har hattar

fattar du

utan titel

Lara Kallström

Prolog / en Gåva / ett Spott

kapillärer

krossade muggar på skogsstigar

vi plockar svamp för att spela schack

det är alltid någon som ska vinna

som brunelleschis profil

i jämförelse med hans kupoler

slanka korintiska kolonner

uppkörda djupt i förlorarens

röv

du får det att låta som att vi spelar ett spel

det är inget spel det är ett spott

åklagare kan inte leka

de kan inte heller mejla

de kan bara dra fram en loska

en nobel förruttnelse

tro bara inte att du kan berätta något för mig jag aldrig tidigare hört

Kapitel Ett / Fragment / en Jour

han lägger ut en bild

han har klarat en kurs

han har fattat att

(vi förtjänar ett liv)

sen tar han diplomet och placerar kniven under

det är viktigt med diplom

extra papper att torka upp med

plocka fram

bevis i en tingsrätt

små blommor trillar ur fickan

vissna av polyestersvetten

det är tydligt

att han vet sin plats

knäna sprucket böjda

bekräftas av ett antal stickskador

gärningen begicks med uppsåt

och i min journal står det

borde ringt 112 istället

Kapitel Två / Kapital / en Förälskelse

dina rena händer

orörda fingrar att ta hand

om de vilda krusbärsbuskarna

och inget att spilla på hennes nattlinne

jag gillar inte cykloper

de ljuger för mycket

och två ögon är alltid vackrare än ett

nej jag kan inte se dig som en cyklop

jag ser dig som min bror

vi ljuger för varandra med fniss i blicken

sväljer sakta vallmofrön

på en vallmoäng

vi somnar tillsammans

mamma tycker inte om det

hon skriker på oss och säger att vi gör fel

jag menar bara att du har träflisor i din hand

Kapitel Tre / Orsakssamband / Skuld

kärlek och hot

språkets viktigaste betoningar

vi hoppade framför femton tåg

tolv vagnar vardera

sen parfymerade de våra döda kroppar med victoria’s secret bodymists

det finns en buss som åker

mellan fittja och ekerö

den tar oss inte hem

men den far iväg till ett mellanparadis

den slutar nog gå snart

blodet om blommorna pressas mellan boksluten

du har så många quirks

jag vill bara inte släppa taget

Kapitel Fyra / Ilska / en Dilf

avskräckande skotthål om dörren

välkommen hem

vissa lever sextio år innan de blir lyckliga

vissa dör om och om igen

en främling sover på funkissoffan

han säger

hon högg sig själv i ansiktet

stickskador och hugg

plockar en vissen blomma

och placerar vid varje krossad kapillär

fångar henne

inte som en scen

inte som på film

(vi visste vad vi var)

hon dör och får lukta pure seduction

Kapitel Fem / Sorg / Willem Dafoe

han skriver ett brev

han vill aldrig träffa sin son igen

och min pappa skrev

även han skrev brev

jag hoppas att de som sitter inne

går vilse i skogen

protoxisk

svamp

ät svamp snälla rara ät svamp

(för)gifta (för)huden

uppskuren hy

grenarna vill inte se djävular i sin skog

jag har ett stort ärr på min axel

det är från ett fall på en skogsfest

och jag har små ärr längs min arm

rispor från den giftiga björken

jag vill lägga mig ned bredvid den

smaka på barken

smaka på vinet

han förlorar

men det gör vi andra också

Epilog / Os Cús de Judas¹

bitna äpplen

njuta av det beska

masken bosätter sig i fruktköttet

och blommor vissnar inte av sig själva

jag borde inte döma de enögda på förhand

vi växte upp på samma sätt

den natur som orsakar all ondska mot kvinnor

ondskan du talar om är en besatthet

jag vill svälja ett hårstrå i taget

tills jag är full

mätt på

en gråtande kvinna är en beräknande kvinna

falsk i bröst lår själ

och ljuger med händerna fyllda av bär

¹Os Cús de Judas, roman skriven av Antonio Lobo Antunes 1979, bokstavligen på svenska – Judas rövhål (plural).

Depressionstrilogin

Isabella Green Kalén

nattklang

Molly Engblom

P.S.

Clara Olausson

Jag skaffade mig aldrig en riktigt förträfflig röst.

luftkvalitet var aldrig min starka sida och därför kunde jag inte heller uppskatta Semester när det bjöds på något sådant. Men oj vad jag tänkte.

jo, jag tänkte En Hel Del… på saker som skönhet

exempelvis kunde jag börja gråta när jag såg en människa jag ansåg vara ful, eftersom det någonstans på jorden kanske fanns någon som istället såg den vackraste människan de visste. Ja jag hamnade på en plats där Kärleken människor kände till varandra var så stark att jag till och med i det mest vidriga ansikte kunde se något vackert skymta… under ytan Förstås.

ibland på nätterna konstruerade jag nya världar alla väldigt lika den vi lever i, den enda skillnaden kunde exempelvis vara att jag kunde läsa tankar. och det jag fick veta gjorde mig sömnlös i flera dygn, trots att jag varje morgon återvände till den verklighet där jag inte kan läsa någons tankar.

tankarna som drabbade mig mest är för svåra och komplexa att översätta till ord, förstås, men jag har försökt!

givetvis finns det saker jag aldrig kan få veta och inte heller vill veta men jag är Så nyfiken. trots det ställer jag sällan rätt frågor utan uppfinner istället mina svar utifrån samtal jag har med koncept och människor i mitt huvud. Ni måste förstå, att jag är mycket blyg och har en tunn tunn tunn röst. Jag vill tro att jag en gång i tiden var någon annan, men jag har nog alltid varit jag, eller befunnit mig i detta kärl om vi vill bli lite metafysiska, men själ och kropp hör ihop så det vill vi nog inte bli.

en gång promenerade jag hem, och i några sekunder glömde jag bort att tänka, att vara orolig, och när tankarna kom tillbaka var allt genast farligt, farligare än någonsin, att promenera hem och förvänta sig ett öde värre än döden, vad man än gör… det var typ min vardag…

nåväl…

det var emellertid ett spjut som utgjorde grunden för allting, och det gick rakt igenom mig.
ett sätt att bli avrättad på helt enligt lagen, och förresten kan man ta livet av sig genom att hoppa rakt ner i en inhägnad med krokodiler, nu när jag är död kan jag inte längre göra det… varför berättar jag det här? No reason… just treason!
Detta är bara en död av alla andra dödar, en gång drömde jag att jag berättade allting jag drömde om, som om jag inte ens i drömmen kunde få uppleva ett förverkligande, till och med i drömmen är Ordens uttalande större än Händelsen själv. det var så jag visste att jag aldrig mer skulle säga något.

Adieu!

Enkät om verkligheten

Malte Persson

Floder kan kallas älvar, men älvar kan inte kallas floder.

Jag håller med…

□ helt □ delvis □ inte alls

Feer kan kallas älvor, men älvor kan inte kallas feer.

Jag håller med…

□ helt □ delvis □ inte alls

Enhörningar…

□ finns i både fantasin och verkligheten

□ finns i fantasin, men inte i verkligheten

□ finns i verkligheten, men inte i fantasin

□ finns varken i verkligheten eller fantasin

Tvåhörningar…

□ finns i både fantasin och verkligheten

□ finns i fantasin, men inte i verkligheten

□ finns i verkligheten, men inte i fantasin

□ finns varken i verkligheten eller fantasin

Jag är…

□ helt och hållet ängel

□ delvis ängel, delvis människa

□ helt och hållet människa

□ delvis människa, delvis djur

□ helt och hållet djur

Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?

□ klockan

□ tiden

□ den förlorade sonen

□ annat (var vänlig specificera: ________________)

Vi lever i…

□ den bästa av världar

□ den sämsta av världar

□ en mer än genomsnittligt bra värld, men inte den bästa

□ en mer än genomsnittligt dålig värld, men inte den sämsta

□ den enda, och alltså både bästa och sämsta, av världar

□ något annat, t ex fantasin

Vilket av dessa alternativ, om du måste välja ett, förklarar största delen av ditt lidande?

□ dåliga livsval

□ dåliga gener

□ omgiven av idioter

□ samhällets bristfälliga organisering

□ syndafallet, då de första människorna av Satan i ormens gestalt lockades att äta av frukten från kunskapens träd på gott och ont, och därför av Herren utdrevs ur Edens lustgård

□ bortbytt vid födseln

Om du var tvungen att leva i en av följande tider, vilken skulle du välja?

□ pestens tid

□ grevens tid

□ samtiden

I min garderob har jag…

□ kläder

□ skelett

□ Narnia

Insjön är…

□ ett fönster mot jorden, så som Tranströmer menar

□ en insjö

□ båda delarna samtidigt

□ varken eller

Döden är…

□ en såningsman, så som Bo Setterlind menar

□ en ylleolle, så som Stig Larsson menar

□ en bluff av det begravningsindustriella komplexet

□ kan inte svara pga ännu levande

□ kan inte svara pga redan död

Det goda…

□ kommer segra över det onda

□ kommer besegras av det onda

□ kommer inte gå att skilja från det onda

Jag identifierar mig mest med…

□ prinsessan

□ riddaren

□ draken

Jag är…

□ utvald

□ inte utvald

Se det som en undergång, eller en kritik mot konceptet ”tema” / ormen är en drake, en acceleration

Ali Alonzo

Intro:

En alv

Eller nej, en kalv (min hund)

Eller nej, jordskalv

Nej, världen skälvde

Och världen skälvde

Drakarna som vaktar skatten skattar

Lite lite lite

Det bästa med fantasy

Är att det i böckerna och filmerna

Finns onda och goda

Precis som i verkligheten

Jag skojar inte

Jag hatar nyanser

Orcher, och pr-chefer

Jävla fittor

Horor

Ett monster eller pr-chef eller orch

Är en polis liksom

Varje gång jag skriver

Orcher, så försöker

Autocorrect få det till

Pr-chef

Tänk hur boken Bilbo

Blev tre filmer som var

Tre timmar vardera

(Tre gånger tre är nio)

Så imponerande

Att få de tio sista sidorna i en bok

Att bli

Tre timmar film

Det är lite som sjukvården

Fast tvärtom

Gud, en man sa en gång

Du är en plakatpoet

Och jag blir väl

Verkligen det

Del 1:

Ok nej

Tänk dig kartan på

Bokens första sida

Jag drar ett finger

Längs med bergen

Jag vill anta att jag smular

Sönder dem och plockar

En evighet med handen

Jag vill stå med ett svärd på scen

Jag älskar plast och plasticitet

Yxor, det är en ynnest

Någon gråter i en hamn

De säger att det väller in orcher

Över bergen

Att vi måste bli en bult

I en dödsmaskin

För att ha möjligheten

Att kunna köpa

Våra fria små äpplen

Och ta av alla fria små lappar

Från våra fria små äpplen

Och äta dem i våra

Fria små kök

De säger att man föds till slukare

Där borta

Man växer in

Till en tomhet bakom ögonen

Vi måste utrota varenda jävel

Och se det som en kärlekshandling

Nämn en terrorism som inte är

kärleksterrorism

Aldrig igen, det finns inga ursäkter

Utom just denna

Aldrig igen

Det finns inga goda drakar

Bara dåliga kläder

Jag vet precis vilken sorts människa du är

Jag hör hur orcherna sitter och

Pratar på tunnelbanan

Jag hör hur de hatar vårt sätt att leva

Jag hör det på rösten

Jag hör hur någon sitter på en skatt

Slå dig ner

Slå ner dig

Jag ska berätta / om en vetenskap / som är så sann / att det inte är sant:

Dvärgar, rödlätt, sangviniska

Alver, klär sig, i tjära

Kan inte tänka / så mycket, det är, en fråga, om; ;;;;; storlek

Fixering vid mödrar / breda pannor

De spänner bågen med snäckor

De vet inte riktigt hur det funkar

Flyter och rinner snabbt inuti huvudet

Hobbit, storfotad, magisk

Tragisk, ja, säkert

Trögflytande

Slapp (i hullet) / behärskas av godtycke

Som är

gul, melankolisk, stel

Jag spänner en pr-chef

Med en snäcka

När jag ska hänga en hals i uniformen

Från taket några veckor

Efter den stora elden

Det handlar, om, makt

Del 2.

Jag tror / Draken / Kanske / Kommer / Magen sträcker sig, varmt / över / Ett gräs

Vi ska vara

En kronologisk bro

Mellan en samtid

Och en Baktid

Vi ska bränna ner

Alla små fina

Träd för att

Göra målarfärg

Med askan

Till röd lera

Med kylans munnar och tungor

Ormar som kryper över den varma gröna

Ryggsköld

Och då

Skriv dessa saker och skär upp dem

Och blanda blod

In i den släta kurvan

Och kyss och håller hårt om vår ilska

I det vida mullret

Kuksugande sol

Och titta på det klibbiga röda

Sakernas kroppar

Vi skulle göra

Växa till strypta själar

och så till sist

brand

bränna varje träd till papper

brev och frimärken

om vi vill

vi kan ta blod och tårar

och skriva ner allt

vi dödar

vi kan lägga det på papper

och skicka det i blod

till de grymma gudarna

som håller oss vid liv

vi har inget val

vi är bara skådespelarna

bakom skottlinjen / pillinjen / båglinjen / gräs / stenar / syra

vid foten av varje kulle

och jorden runt oss börjar brinna

och blod rinner i bäckar

genom den röda leran

och blodet droppar in i hålen

av drakar som stryper / räddar / älskar / of course you know, this means…

av ormarna som kryper

En kaviarscene

Oline Hyllested Madsen

Nu er han poet, men før det var han mobber. Han har inviteret alle til kaviar og vodka i sit hjem ved søerne, noget der må være gået i arv fra rige forfædre. Selvom han har et sådant, et forældrekøb, så burde han ikke have råd til kaviar, for han er poet, og normalt ville han ikke engang byde på mere end én flaske vodka. Ingen spørger hvor al den kaviar kommer fra, ingen vil være duksen der spørger, men ingen lader til at vide, hvor al den kaviar kommer fra.

Lejligheden er på Nørrebrosiden, men den er i stueetagen og har forhave ud til Sortedamssøen. En hvidtjørn markerer poetens højborg.

I mange scener herhjemme plejer at være en smuk kvinde med sløve øjne, dvs. tunge øjenlåg, dvs. hun altid ser uinteresseret ud, uanset hvor investeret hun er i samtalen. Hun er endnu ikke dukket op til kaviar og vodka.

Der sidder et par stykker i en sofagruppe, her spørger en pibende lys stemme efter kaviar. Stemmen ligger under sofabordet og har bare ben der stritter ud med sko der bindes i silkebånd om anklerne.

Hun er stoppet med at lede efter samtaler og har lagt sig ned for at stirre i stedet. Selskabet kan kun se hendes fødder og hun kan også bare se den smule kaviar, der falder ned på gulvet ved siden af hende. Havde hun været lille som en fe, havde hun kunnet lægge kaviaren langs kravebenene, tænker hun på. Så ville hun have lagt dem der, som sortglimtende ædelsten.

En anden spørger efter en dåse med kaviar, og han gør dette ved at tiltale poeten som Lorte Lars. Lorte Lars virker uanfægtet. Han peger ud i køkkenet og siger, at resten findes derude.

I køkkenet står Ålen, og han er der, selvom de fleste i selskabet mimer to fingre i halsen, når de nævner hans navn. Men derfor giver folk ham nu et kram uanset. Hånden hvis det er første gang, de møder ham i virkeligheden.

Ålen er ikke en voldtægtsmand, han er grænseoverskridende ud i det åbne, og man kan ikke anklage nogen for noget, som alle kan se. Ej heller beskylde nogen for noget, de ikke skammer sig over.

Nogle er sorte mellem tænderne, de har kaviar mellem alle tænderne. Især én kaviarmund fra sofaen smiler stort, han vil nok gerne snave snart.

Ingen i selskabet har lyst til, at de bliver flere. I grunden vil de hellere være færre, der er aldrig nogen der råber op, når poeten undervejs smider nogen på porten. Det er en del af det, at være der, på Sortedams Dosseringen.

Alligevel er der en kvinde, der spørger efter de sløve øjne. Hvor hun bliver af, hende med de sløve øjne. Poeten er i den anden ende af rummet, han står og ryger ud af terrassedøren, men han hører det og svarer på tværs af rummet. Overalt i hans mundhule er kaviar. Han fortæller, at hun blev så sur en aften, at hun rev sin bluse i stykker, og så spiste hun den, hun tyggede og slugte den, rub og stub. Det havde været noget af en scene.

Midt på gulvet står der en og smører kaviar ud på håndleddet, hun gnider så de små bobler sprænges.

I fugleflugt, fra Ålen ud til tjørnehækken, står en gruppe. De taler om, hvordan flere af dem har tænkt mere på Hermiones tidsvender, end de plejer. De mener alle, at de har brug for den (hvad deres karriere angår), for man kan ikke både have et arbejde, gå i skole og færdiggøre sin digtsamling på samme tid. De bliver dog hurtigt enige om, at de blot ville sove længere og onanere oftere, om de havde flere timer i døgnet. I denne scene snos deres hår rundt om pegefingrene.

Udenfor falder måneskinnets sne i fuldfede fnug. I lyset fra poetens stue ligner det lilla marcipan. Så meget sne.

En ringbrynje har fundet sin vej til festen, måske det er poetens. Det er praktisk at have, fx, en hat på hjemme hos poeten, så er der større sandsynlighed for, at nogen tager et billede af en, mens man er hjemme hos poeten. Brynje eller ej findes der en del blitz, for der er kaviar overalt i ansigternes landskab.

Ingen tror på det med at hun spiste blusen. Da poeten sagde det, troede de på det alle sammen, de himlede med øjnene mange af dem. Men når de genkalder sig det dagen efter, så ved de godt, at det ikke er sandt. De har før hørt, hvordan poeten laver om, når han fortæller, om en aften de har haft sammen. Historierne kan splintre, når man gentænker dem.

Alle gæsterne syntes rødmossede den aften. Når de hver især tænker tilbage på aftenen, så er den sølvglinsende fedtet.

Luna Lovegood wannabe

Nora Fortes

en flaska bläck korkas upp

och doften av nermald iris

den har stått på någons utemöbel
svettats genom glaset

det finns
det fanns en dans

jag ville bara ha älvorna

jag ville bara ha älvorna
dom smög mellan grässtrån
kittlade mina fötter
svängde sig över humlors ryggar surrade runt min näsa
dom kunde allt
samma saker som magiker

hade jag kunnat lära mig lika mycket
kommer jag?

jag är olärd än idag

det finns en plats
finns det?

för extrema väderförhållanden
för jordbävningar och vulkanutbrott
dom väller upp ur marken

om man verkligen vill

vill vi?

en gång försökte vi åka barkbåt tillsammans i bäcken
jag såg framför mig hur jag satt i fören
älvorna satt och dinglade med benen över relingen
skrattade
och lät skummet tvätta deras fötter
tio små glasnudelkroppar bakom mig
tredje gradens brännskada i min panna
jag skulle skratta

swish

swosh
swash

plums

jag forslades runt
studsade mellan slemmiga stenar under vattnet

blåsorna i min panna spräcktes
i smällarna och vätskan späddes ut i bäcken

men det var värre
det var värre för dom

fören pekade
rakt
nedåt under min tyngd och dom katapultades
rakt
genom luften

dom landade till slut…

men det tog väldigt
lång
uppe i luften tid

den yngsta av oss spetsades på en tärnas näbb

resten av färden blev en sorgevecka
vi gick från ljusa till svarta
och himlen med

men sen blev den blå igen
svart
blå
svart
blå
svart
blå
svart
blå
svart
blå
sen svart
sen blå

hela veckan fick vi klamra oss fast i varandra

i våra hulkningar

vi guppade upp och ner

vi sydde ihop molnen
vi hämtade dom uppifrån

och nerifrån
och mittemellanifrån

tills ett mulet bolster täckte hela jorden
jag hörde dom viska om mig häromdan
dom viskade i stackato

dom viskade på stenen i myren bland träden
dom viskade med överste trollsländan
är ödmjukheten vårt starkaste vapen

herr överste
är är du ödmjuk herr överste?
och är du ett starkt vapen?
dom viskade till lingonsnårens parasiter
vapnet ni använder är det ett uppror mot ödmjukheten?
ni kan inte vara mjuka
i något öde
är ni ledsna för det
dom viskade om kvicksilver
är det så illa med lite gift ibland
är det så illa
dom viskade om bly

om det är för en god sak

om man fyller flytvästar med svart luft
är det fortfarande en…flytväst?
dom viskade om mig häromdan
får man ha en flytväst…
…får man ha en flytväst på fastlandet
får man

ha en flytväst för att skydda sig mot jorden
dom viskade om äkta vänskap

vem är rädd att bli smutsig men äter snårets lingon

lägger frön i marken med plasthandskar på
borde vi vara rädda är vi rädda
dom viskade om apelsinskal och stearinljus
rädda att bli smutsiga
att smutsa ner smutsen är redan nedsmutsad
dom viskade som ingen har viskat förut
nej! men så här har vi aldrig jobbat förut
håll er till stadgarna snälla
snälla tappa inte förståndet
dom viskade en sång som var fin men jag kunde inte texten
oledoledoffkinkelanekoffkoffelanebinkebaneoledoledoffoledoledoffkinkelanekoffkoffelanebinkebaneoledoledoffoledoledoffkinkelanekoffk
dom viskade en visa på ett annat språk
it doesn’t matter if you love him
or capital H I M
cause baby you were born this way
dom viskade om att utveckla sina språkkunskaper
snälla ta tre djupa andetag
tappa inte förståndet snälla
dom viskade om vikten av att repetera sina glosor

ja men herr överste vi ÄR snälla det var inte det.
som var frågan. vi hade bara velat veta. jag hade bara velat veta.
är det vårt starkaste vapen?

dom viskade om övervikt
om maten tar slut får vi äta upp varandra. om maten tar slut äter vi upp varandra. det har visat sig ha flera hälsofördelar att
äta folk

som tillhör samma art.
näring i kvadrat.
dom viskade om hälsofara
dubbelt iq
fyra fötter
och känslomässig
karneval
karnevalisk känslomässighet
dom viskade om autonomi

vi kommer aldrig fram till något om vi fortsätter såhär

dom viskade om ofrivillig ensamhet
men jag då
ofrivillig barnlöshet

men vi då
ofrivillig djurfrånvaro

men dom då

dom viskade om en liten fluga som mot alla odds hade världens bästa doftsinne

men vi kan fortsätta

fortsätta med vad?

lite till
och sen när vi är klara får alla göra precis vad dom vill
dom viskade fast dom skrek fast dom viskade fast dom skrek fast dom
vart leder det här?
nej.
ingen vart.
dom viskade om mig häromdan

viskade dom verkligen om mig häromdan.
lilla jag
men gud
tack

dom viskade om mig häromdan och nu har dom tystnat