This is the index

materia prima

Liza Tegel

dom

säger

något håller på att ta över vår kropp, vi måste dricka gift för att hålla det borta, kan ni fatta det alltså, vi måste dricka gift, genom en slang som ska skjutas in i vår arm, rakt mot vårt hjärta, för att pumpa runt gift, och förinta det innan det förintar oss

dom säger vi

är en typ 2

och

det i oss saknar förmåga att hålla sig självt tillbaka, det anpassar inte sin hastighet till något, man kan säga att det tappat all respekt för sin omgivning, om det haft koncept om respekt och omgivning, vi vet inte ens om vi kan säga så, men hur det än är, det där inne, det kommer inte ändra sig, det kommer bara fortsätta fortsätta fortsätta och fortsätta fortsätta sin aktivitet, sin enda aktivitet: förökning, förökning, oupphörlig förökning, exponentiell, repetitiv, alltså gränslös förökning, kolonisering egentligen eftersom inget blir över

vi kan läsa det som en total avsaknad av känsla
för när det är dags att sluta

och det säger dom

rubbar omgivningens balans, alltså er och såklart vår, vi är inte dom enda — beståndsdelar, livscykler, kritiska punkter, former och formler — det har bekräftat det vi sett, och trott, och känt: vi har ingen motvikt, det rör sig i ett, i varje riktning, inget tar emot — ingen jämlik eller överman — eller under — det är inte möjligt, vilket ju för oss är en helt eskalerande erfarenhet och vi ser det, snyggt, men groteskt —

att frodas utan gränsvärde —

bortom kartor, grafer, myter, metaforer, animationer, illustrationer, VR, AR, beskrivningar,
allt det där

som man tänker sig att det funkar

misstanken

att premissen är

att varje liten del är exakt identisk
med varje annan del, exakt identisk, varifrån den än hittas
plockas, förökas, är varje liten del
en exakt replika av sin separation
alltså inte i storlek
eller form — i funktion, i natur

och det enda dom kan säga är

det är fullständigt onaturligt

att det inte skulle finnas någon skillnad mellan en liten och en stor

att det är en klon av en klon utan ursprung, stam
huvud, ledning, utan först
och inget sen, att det växer

inte här
och sen lite där

att det är likadant
i
oss

på samma gång
allt i varje del, växande centrum av växande centrum
som existerar i en
exakt
direkthet, egentligen
har vi inte bra ord för det

centrum

exakt

och direkt, det är missvisande, fel, vi kan jämföra

Med en jämförelse av en hund och en bläckfisk:
en åttaarmad bläckfisk har ungefär lika många neuroner som en hund, och den har tre hjärtan, det säger inget

dom säger

dom försökte provocera fram en självattack —
genom en enkel intern konflikt — om vi inte kan stoppa det kan det stoppa sig själv

så vi tog ut det och klippte det
i ännu mindre bitar — ännu mindre klibb — och stoppade tillbaka det, men först täckte vi ursprungets väggar med diamant, alltså riktig diamant, och sen väntade vi

på att diamanten skulle sätta stopp, alltså att bitarna bokstavligen skulle gå, eller ja, slå in i väggen, och det skulle vara det

diamant världens hårdaste material
sas det

men bitarna, klibbet, klonerna, alla
sökte sig själva, sina identiska själva, sina exakta klon-klumpar, som om de aldrig varit isär, och fortsatte så, på den elfte dagen, när utrymmet i ursprunget tagit slut åt dom upp
eller egentligen slukade, hela diamanten, det vi såg var mer av ett sluk
dom omvandlade hela diamantens struktur — men behöll sin egen — utan tecken
på förändring, inte ett spår
av diamant i klibbet

inte ett enda minne av vägg kvar

vi har aldrig känt något liknande

Reglerna

Redaktionen

För den 17e utgåvan av Pralin formulerade vi i redaktionen ett antal regler. Dessa var:

1) Den vars text tidigare refuserats av Pralin uppmanas att mejla oss samma text på nytt.

2) Texten måste vara orörd sedan sist, den får alltså inte ha förbättrats.

3) Vi förbinder oss att publicera alla texter som skickas till oss enligt regler nr 1 och 2.

4) Vi gör inga korrigeringar eller redigeringar, utan publicerar texten så som den inkommer till oss och alltså i samma skick som den tidigare refuserats.

5) Skälet till den tidigare refuseringen avslöjas inte.

6) Det är tillåtet för författaren att vara anonym eller använda sig av pseudonym.

någonting väntar; mognad eller terrorism

Svante Erlandsson

Lördag:

hela helgen urholkad och sällan hål som smärtar, utsikterna har förtvinat, sällan nåt som kryper upp som en liten liten skorpion på skulderbladen och får mig skälva av den lilla värstingen av den lilla beröringen (min vän han drar en lina, han kirrar det fint) som föregår sticket och alla känslorna. gråta utan gift, gråta med halva min kraft hela tiden och ibland känns det värre eller menar kanske den där gigantiska likgiltigheten man suktat efter film men som nu håller porten för alla skälvningar.

Söndag:

Men middan igår hörde jag utspela sig magnifikt. Pasta, sås, tomater och skålar som matchade de hundra fondvita väggfärgerna. Jag drar en tråd ur min flickväns minne och förnimmer sakta rigatoni som låg kokt så vackert med slö ånga hängandes, belyst under en ostgul lampan, alltsammans i en visuell kakafoni med skärandes nyanser som i ett rop sa: här har mörkret fått övertaget, här har smaken fallerat och firandet blev en praktisk sak, ätandet gjordes för funktion och boxarna och flaskorna var där för en funktion. Vi gjorde det för att vi trodde vi ville men egentligen för att vi behövde.

Och i ropet gick jag in och försökte njuta men slutade med att sänka mina krav, a la folkis. Ja, ljusen våldtogs av tändstickorna och stämningen fortsatte att driva. One man down nere på soffan, hon har tagit skydd på mjukaste underlag och min bästa vän går ut på balkongen och vill prata allvar, säger att det behövs, men jag står emot i en sista tapper handling. Ska nog ut för lite frisk luft, ja okej, skynda hem, jag sa hem långsamt som om det insinuerade att jag höll på med några dåliga beslut, som om det insinuerade det jag inte tordes säga, som vet du vad jag mår inte så bra den här gossen ska nog ut för lite frisk luft och sen får vi se vad som händer.

Måndag:

Jag delade ut pamflett på min skola om en allmänt älskad “kändis” som enligt en celeber sajt med tvetydig pressetisk legitimitet målade ut vederbörande “kändis” som en välhängd kille med behov av att spela skinnbanjo i offentliga omklädningsrum. “Kändisens” identitet var hemlig men tillräckligt många detaljer lämnades ut för att jag kunde bereda mig en killgissning. Han hade blivit utslängd från en bastu i Västergötland lagom till mello. Man kan säga att vi båda äger behovet av att göra den förbjudna frukten till någonting som faktiskt händer, men på olika sätt. Vi hatar båda samhället, bara det att han gör det framför två unga män med kuken ute fast med otillräcklig ånga för att runkandets erkännande skulle utebli, medan jag hellre målar ut en kille som beslutar att runka framför två unga män i en bastu. Alla tyckte det var en dålig idé, det förra och det senare. Stämningen emot mig lättade när jag förklarade att det inte var jag som önskade blotta min masturbation framför andra. Senare den kvällen drabbades jag av skuldkänslor – resultat av en utmålning som kändes onödig. Men det var ändå nåt som hände.

Tisdag:

Vi fattar Oskar, glo med dina lysmaskar som en skit, dina dojor hit och dit och sen kanske vi svarar på dina lumpenbrev. Men klanka inte ner på mina motaktioner! Och när vi kommer hem så kan vi fly igen, skrida ut till villorna och lägga små hemgjorda bomber med små lappar i deras brevlådor. Däri ska det stå: jag älskar dig, eller gör din grej, och sånt som skrämmer men uppmuntrar för att nå någon effekt som blir det ena eller det radikalt andra. Andas. Jag kallar det kärleksterrorism. Se mig rakt i ögonen och säg att idén är dålig. Vad tror du om mig, gosse- jag kan mitt ämne! Jag översåg alla radikala forum och gjorde en tolvårings bästa för att tolka grodors innebörd. När du satt och lekte med dina systrar i skogen hade jag utvecklats till att tycka om nätter med sommarregn, öppna fönster och en nedärvd minimal laptop till lekplats. Mitt ensamställe var ett nerfettat tangentbord i svart glans där r:et försvunnit. Men det var också där jag var för där kunde jag vässa min ironiskt radikala åsiktshållning. Vad som sades mellan fyra och åtta kanaler var sällan verkligt, förutom den drabbande ensamheten som inte kunde kännas av någon annanstans. Efter flera tonår på självradikalismens brant och efter (den för mognaden obligatoriska) pendelsvängen, bär jag endast detta med mig; ensamhetens opersonliga skri mellan hat mot Obamas övriga utspel, läckt kinesisk övervakningsfilm på dödliga sammandrabbningar mellan människa och fordon samt söta små kattungar. Så vi kan svara på lumpenbreven nu, men jag sjappar gärna snart och du kan dubba dig om middan, för ledningen har börjat trampa en på tårna och jag tror att det bara är början. Så farbror svante här ska hem och preppa svaren, för han känner sig ensam.

Onsdag:

De taskigt vaggade kvinnorna hade brillor och papper på vad jag hade gjort, med hot direkt från deras egen högsta instans och väldigt många och ilskna klagomål som i sin samlade form ventilerades i ett åtal. Läskiga grejer, sa jag och höjde på ögonbrynen, men inget ni får igenom om rädslan slutade malplacera era hot som riktigt verkliga, ja tänk om jag hade min lilla karta, tänk vad jag kunde ha stått upp och vad jag hade sagt om er lilla anda och gemenskap. Jag är enligt naturen en ung rebell och hämnd är mitt mellannamn. Det är mig likgiltigt att approchera och ta den vuxna konversationen, den som för er ändå aldrig var ett alternativ.

Men för att återvända till verklighetens rektorsförhör: svante behövde ge sig. Sceneriets tårar kändes nödvändiga, ett cancerfall till morsa blev mitt avslutande kort och jag kammade hem era medkänslor lika falskt som jag bekände mitt brott mot alla värdegrunder i världen. Krevaden tror ni dör ut. Men den gör inte det (detta är ett hot). Eller det är nästan en lögn; den förlikar sig med sin död och slocknar stadigt tills den fullständigt slaknat och därefter blir det krevad två; överraskningen; en blixtsnabb ejakulation; den andra bomben som dödar den förstas offers hjälpare och medmänniskor. Haha, ni kommer bli allt förvånade när detta blir en grej. Det som göms i snö kommer upp i tö.

Percy

Sara Holmström

Percys kropp har flutit upp på stranden.

Jag har hört det.

Varför är du inte nere på stranden?

Jag har ingen svart klänning med mig.

Percy, jag önskar att allt var svart. Havet, sanden, gräset. Kungsfiskarens svarta ögon. Dess fjädrar måste teckna sig svarta mot en svart himmel.

Hon ser på en obestämbar punkt framför sig. En insekts surrande ansluter sig till havets brus och världens sorl. En insekt framför rutan, mot vilken hon sitter vänd utan att se hur vinden smeker det långa gräset som växer mellan sanddynerna.

Hon har blivit lämnad ensam. Sanden har letat sig in i vecken mellan kläderna, ansiktets hud täcks av en tunn hinna, skapad av den salta luften. Hon slickar sig om läpparna. Det är en drunknads läppar hon känner. Inte vätta av saliv, inte smekta av en tunga, men lätt särade, väntandes.

Ett minne av henne själv som något mer än en skepnad i långa kjolar med volang. En mor med fulla bröst, en full bröstkorg, som hon aldrig mer ska återvända till.

Hon har tagit armen från mahognybordet, de två snittblommorna darrar fortfarande av rörelsen. Hon reser sig upp. Luisa står i köket, hennes hår knutet under en rutig sjal, böjd över bordet med sin runda rygg vänd mot henne. Mary minns sin barndom i England. Detta land hon lovat att aldrig återvända till. Hon minns kvinnan som flätade hennes hår och sjöng för henne. Kvinnan med samma namn som den kvinna som hon nu ser framför sig, som ståendes lagar en barntröja. Nålen i en varm, fårad hand. Rörelserna hon ser sker i takt med hennes andning.

Luisa hör henne inte när hon lämnar dörrposten och rör sig vidare mot bakdörren. I tamburen stannar hon och böjer sig ner. Under det smala hallbordet ligger en kniv med matt egg, fläckar av rostlikt fiskblod.

Percy, jag önskar att du hade dragits ner mot botten, jag står inte ut med ännu en kista! Vart ska vi ta vägen i detta land som inte är vårt. Havet hade kunnat föra dig hem men förde dig åter till mig.

Percy vad säger jag! Dina läppar, en drunknads, vill jag kyssa hellre än en annans bultande blodfyllda.

Percys kropp har flutit upp på stranden.

Jag har hört det.

Begravningen börjar snart.

Begravningen får vänta.

En lätt kontur av hennes ben syns i det vita tyget när den salta vinden blåser mot land. Denna konstanta riktning som formar landskapet och får träden att huka sig med ryggen mot havet.

Mary, begravningen ska börja nu.

Begravningen får vänta.

Där ligger hennes kärlek, hans hals, blottad för vinden. Hon vill krypa upp bredvid honom varsamt täcka den tunna huden med sin egen, värma upp den av vatten och vind nedkylda kroppen.

Percy.

Hon kan inte värma kroppen. Inte hans, inte sin egen. En ilning i nacken, precis vid hårfästet. Hon faller på knä bredvid bädden av kvistar på vilken hennes älskade ligger.

Percy, döden är inte fridfull, den är plågsam! Du är dig inte lik. Ditt ansikte, förvridet, som om vågorna arrangerat anletsdragen på fel sätt. Av dina läppar finns inget kvar att kyssa. Endast en stel linje där dina ord förut lämnade din tunga.

I sin hand har hon kniven, så starkt kopplad till havet. Hon stryker den våldsamt mot kjolen. Inälvornas intorkade fläckar där kan inte besudla hans rena innanmäte.

Mary, du måste gå nu.

Hon har öppnat hans fortfarande blöta skjorta och fört kniven mot hans bröst.

I döden, svept i siden. Gråt, ty Percy är död.

Ett havsdjur på Skansen

Runa Alakoski

Jag smetar tystnad runt huvudet
å drar bak klockan fem varv,
tid
jag behöver tid
för att förstå
vem Oidipus skulle kunna vara

du låter som något stort
eller som något i havet

Oidipus Oidipus
är du en bläckfisk

eller en känd stenbumling

du låter som
något högtravande
kanske en
skrittande häst
eller en elit,
en man som älskar att strykas medhårs

jag minns något!
Nu när jag klättrar långt bak i hjärnan
det är något
grekiskt med dig

åh,
varför
varför
varför alltid grekiskt

Oidipus,
du låter som någon som mumlar
oilidolidoff

du låter som Andromeda och Kalypso
och jag vet inte heller
vilka dom är

du låter som något rika personer gillar
du låter som kulturellt kapital
du låter som någon
född för att bli stor

när jag blundar
ser jag dig med
en stor näsa

klockan har gått två varv fram
jag känner i fingertopparna
en gnista av hat
fucking Oidipus, retas du med mig?

Oidipus
har du kräkts någon gång?

Oidipus
jag vill googla vem du är
jag vill inte googla
vågar inte ljuga
är mycket bra på fantasi

vågar
vill inte

vågor
vågorna i skallen skvalpar fram sådant som luktar som du

krusmynta, saltsten å tång
lever, gräshed å lerpöl

Orakel! Är du ett orakel?

Hur luktar ett orakel?

Ska vi leka orakel och vanlig tjej?
Det känns som om den leken slutar
när du får för dig att tafsa på mig

Oidipus,
om vi gick i samma klass
och jag va tjej och
du va kille
då skulle jag nog ragga på dig
och undra lite i smyg
varför dina föräldrar döpte dig till

Oidipus

ville dom att du skulle vara grek, å speciell?

Om du va tjej och jag va kille
I samma klass som innan

hade jag låtsats bry mig om vilken musik du gillar
och sen när du började le lite mot mig
hade jag frågat
”hahah alltså
varför heter du Oidipus? De e ett så jävla
osexigt namn.”

Oidipus, du skulle kunna vara Gud
å du skulle kunna gilla Iron Maiden

jag är redan trött på ditt namn,
hoppas du är ett havsdjur på Skansen
som aldrig lyckas rymma
och dör där
fångad,
men inte helt ensam, ändå, kanske

Oidipus
tänk om det blir pinsamt när jag googlar vem du är

Men!
man ska akta sig för att tveka
så jag tvekar inte en sekund
innan jag klickar

OIDIPUS
ENTER

Oidipus,
din lilla luring
Konung och incestuös

du låter ångestfylld och vilsen

du luktar hö och åsna, stål å krusmynta

Oidipus
jag undrar hur du skulle säga hejdå
du skulle säkert
berätta något om ödet
och klappa mig på kinden

det känns en aning förminskade
men jag orkar inte bli arg

Oidipus
jag landar nog i vattnet ändå
och
om jag skaffar barn
och
dom vill ha ett akvarium
med havsdjur i, du vet
fiskar och sådant
ska jag pitcha ditt namn som förslag

det skulle passa så bra!

Oidipus bearbetningar

R Emanuel

Om natten har stjärnorna skrikit

i ett epileptiskt anfall.

Jag har sökt efter min faders dräpare

medan Theresias har skadat mitt ansikte.

Det allvetande oraklet har hävdat att

Tyrannernas tyrann,

den bestialiske slaktaren är jag.

Jag har hatat laglösheten,

avskytt den som tagit döden till hjälp

för att slippa se förödelsen kräla ut genom sårskorporna.

Jag har brutit mot det periodiska systemet,

verkligheten har skadat min hornhinna

och jag kan inte leva med iris och pupill.

jag är ett avskum i min egen tid,

ett avgrundsvrål från dödsriket

som gick i siarens fälla.

Den som förstår sin egen tragedi

är blind för sanningen,

han flyr alla minnen med diktatoriska predikningar

medan antikens hänförare blir balsamerade i förtid.

Jag trodde Thebe var mitt rike,

nu härskar jag knappt

över mitt fragmentariska förstånd.

Alla slag är konserverade i lillhjärnan

och min faders blick har besmyckat

mina ögonlock.

Kreons molande vrede

har skadat arvsmassan

och Phytagaros sats har blivit till mummel.

Min moder var min älskade

och nu hänger hon med

en förruttnad navelsträng runt halsen.

Lurad i Keillers park

Noel Skoglund

blev lurad i Keillers park
bakom parkbänken panoramavägen

ögonen såg så ärliga ut
att jag försökte le med (följa efter)
hjälpa till hela vägen
kulmen ner
till nuvarande mcdonalds
och hisingsalliansen

och kulmen ner
till motståndarens nerdragna shorts
väl därnere stod munnen
som ett stumt o som ett öppet sår

rött kort
direkt
tre matchers avstängning
vitt blod rann längs benet

blev du gravid
eller blev det bara frispark

jag blev lurad i Keillers park
här blev du till

här sondmatades
minnet av min son
i drive thrun

där borta
på Lundby sjukhus dog han,
men ingen minns hur
nu är det du och jag kvar

nu är det bara vi
två, min son
visst känner du fortfarande
kärleken

dikter

Matteo Ippolito

Männen med kikare.

Vi har letat efter
Månens
Nakna
Baksida
Däruppe
Och när vi såg jorden,
Ovanifrån för första gången
Tog vi kort på henne

Redigerade den snyggt nog
för att hamna i magasin
pinup blad

Ett avskuret klot
Av
Hedermörker
Runtom

Pretentioner

Kommer ironiskt
Antingen på fest
Eller
i någons ansikte

Skulle det
Inte vara roligt
Att skapa liv
För skojs skull
Med ett
Ironiskt smil,
Samtidigt bläddrar
Man
I en klassiker

Och avsluta varje
fylle sms med en punkt

Sömnrytm

En timma
Så långt tog det
innan du
hade nog av din favorit
film
Och jag hade ställt fram rätt
saker
Mig i centrum med
en smutsig liten komplimang
för en smutsig liten människa
Men jag blir gärna sotare
om det är det som krävs
för mina sköra fingra
och så kallade kropp
att hitta dig
den kvällen
Tog inte slut
men halvt druckna tittade vi upp
bort från varandra
Glatt rödkokta
jag pekar på
själen som flög in
och du
sliter ner den
Återgår till att
formar mitt ansikte
Med allt annat än ditt
ansikte

Efter allt
åker vi in
Med våra hemligheter
tar frukost och
jag smetar marmelad
Med rester av dig

Tillbaka på brottsplatsen

Magnus R Lindgren

Farsan hade lämnat in och jag blivit kallad till bouppteckning efter den gamle skitstöveln – gubben som jag inte sett röken av sedan jag hals över huvud stuckit hemifrån med fickorna fulla av morsans juveler för sisådär femton år sedan.

Någon sliskig lagvrängare jag aldrig hört talas om tidigare – Olsén, jur. kand. – hade tydligen nosat rätt på adressen hem till Gunbritt och skickat något slags formellt brev i ett kuvert som såg jävligt dyrt ut och med mitt fullständiga namn skrivet utanpå.

Bouppteckningsmötet med gubbens arvtagare – vilka de nu kunde vara – var inget jag såg fram emot, särskilt inte eftersom det skulle hållas hemmavid. Men utsikten att det fanns slantar att inkassera även för den förlorade sonen gjorde att jag trots allt bestämde mig för att ta mig tillbaka till platsen för min allra första riktigt lyckade stöt.

Morsans glitter hade trots allt inbringat närmare femtio lakan och hållit mig hjälpligt flytande i åtminstone tre månader efteråt. Och av lagens långa arm hade jag inte sett minsta skymt. Inte på grund av den där första stölden iallafall.

Möjligen hade de aldrig fattat att det var jag som knipit juvelerna. Eller också hade morsan begripit men låtit bli att tjalla för farsan.

Förmodligen var det så, för annars hade jag väl haft bylingen i hälarna direkt. Gubbfan skulle inte ha lagt fingrarna emellan, inte gett sig förrän jag hamnat på anstalt för det där. Men ingenting sådant hände, vilket det förstås borde gjort, så oförsiktig och klantig som jag varit i början av mitt kringflackande liv som tjuv.

Alltså – min slutledningsförmåga hade vässats betänkligt under alla år som yrkeskriminell: Hon hade helt enkel dragit en vals för farsan.

Inte trodde väl jag att morsan fortfarande skulle vara vid sunda vätskor femton år senare. Därför blev jag minst sagt förvånad när jag släntrade in i hallen hemmavid och såg henne stå där och livligt konversera båda mina tjockskallar till bröder samtidigt.

Du är precis dig lik lilla mamma, tänkte jag. Och juvelprydd till tänderna dessutom. Det riktigt rasslade om henne när hon gestikulerade och diskuterade, medan mina menlösa brorsor mest stod och nickade. Hon tystnade dock tvärt när hon fick syn på mig och hela sällskapet vände sig om.

”Tjena”, sa jag. ”Hörde av Olsén att det skulle delas ut lite glix här idag. Tänkte det var hög tid att avlägga visit. ’Long time, no see’ som kobojsarna säger!”

Gissa om det tappades dubbelhakor i hallparketten i just det ögonblicket. Ja jävlar vilken entré, alltså.

Och nu undrar du förstås om det blev några penningar efter farsan?

”Låt mig säga så här: Jag tar notan. Drick va fan ni vill era jävlar!”

När proppen gick ur på barnbördsavdelningen i Säffle

Magnus R Lindgren

Det var vid midsommartid 1973 och jag hade kommit i arbete som städare på sjukhuset i Säffle. Ja, egentligen gjorde jag samhällstjänst för en rattfylla, men eftersom alternativet varit att skaka galler hela sommaren, fann jag mig i min lott i landstingets städrock utan att knota.

Ganska snart fick jag uppgiften att svabba golven uppe på barnbördsavdelningen på våning sex. Och jag gjorde det tydligen med den äran, för där blev jag sedan kvar tills hela påföljden var avtjänad och mitt ringa brott var sonat.

Sommaren 1973 var het som i en bakugn. Moder Svea svettades, men var fortfarande vid tämligen sunda vätskor. (Ingen hade ännu kommit på den befängda idén att sälja ut välfärden till lägstbjudande kapitalist och tro sig lösa alla hennes problem på det sättet). Men där fanns orosmoln på himlen.

Först landsbygden och därefter småstäderna hade successivt avfolkats och den samhälleliga servicen hade blivit allt svårare att upprätthålla. Medborgarna bidrog på de sätt de kunde. Alla drog sitt strå till den gemensamma stacken, så även jag i den uppkomna situationen som mest berodde på otur i kombination med en blöt valborgsmässoafton i den värmländska residensstaden Karlstad.

Centerpartiets nytillträdde partiledare Torbjörn Fälldin utmanade sossarnas fyrtioåriga styre av folkhemssverige under parollen Vi flytt’ int’ (centraliseringen skulle brytas) och barnmorskornas riksförbund hade precis börjat plädera för den så kallades färdknäppens förtjänster (effektiviteten inom den offentligt finansierade vården skulle förmodligen öka).

Det senare hade dock de värmländska gossarna ännu inte snappat, ty salarna fylldes i rasande takt, med blivande mödrar som blev liggande fullt ut färdigjästa utan att något sedan hände. Grossesserna gick helt enkelt i stå i värmen.

Kvinnorna klagade. De svettades och svor. Jag led med dem när jag gick där och svabbade. Att ligga i väntans tider, på långt gången övertid, var ingen promenad i parken. Hellre då en promenad i parken långsamt skjutandes en barnvagn framför sig. Det förstod till och med jag.

Snäll och välvillig har jag alltid varit, även om många rättsvårdare envist hävdat motsatsen i varje sammanhang där de givits tillfälle. Otack har alltid varit min lön, utom möjligen under den där heta sommaren 1973 på sjukhuset i Säffle.

Jag ryckte ut med handdukar kylda i kallt vatten, baddade flickornas pannor och visade dem mina omsorger så gott jag kunde. Endast deras matta leenden var lön för min möda, inbillade jag mig när jag med tilltagande hybris började känna mig som utsänd av Honom där uppe.

Jag avtjänade inte längre bara. Jag tjänade. Jag var en osjälviskt tjänande människa – inte längre någon simpel småtjyv utan en godhetens apostel på tillfälligt besök i lilla Säffle. Alltså, tänkte jag: städningen blir möjligen en smula åsidosatt men hellre det än att låta kvinnor lida. Jag minns det än i dag som en härlig tid.

* * *

Nöden är uppfinningarnas moder brukar det ju heta och snart efterfrågades inte bara blöta handdukar utan även regelrätta färdknäppar från snart sagt varje sjukhussäng på avdelningens salar för fullgångna men ännu icke igångsatta graviditeter. Och då kvinnornas makar, fästmän, pojkvänner och vanliga bondläppar från Säffle inte tycktes ha fattat galoppen, var det till min (vid det laget närmast gränslösa) barmhärtighet och (på den tiden outtömliga) energi de stackars kvinnorna kom att vädja.

Först ut var lilla fru Svensson, som bryskt kallade mig till sig en morgon. Hon hade fått nog, sa hon, bad mig att dra för draperierna mot fröken Johansson intill och beordrade mig sedan upp i den högljutt knarrande landstingsbädden. Och döm om min förvåning när den lilla frun, mindre än femton minuter efter fullgjort värv, kunde rullas ut till förlossningsrummet. Två timmar senare hade också ett välskapt gossebarn kommit till världen.

Herr och fru Svensson sken som två solar över babylyckan för vilken de åtminstone delvis hade mig att tacka. Min frikostigt utdelade färdknäpp hade den nyblivna modern för längesedan förträngt. Och maken var lyckligt ovetande. I sin iver erbjöd han även mig en stor fet cigarr för att fira den lyckliga nedkomsten av hans förstfödde.

Självklart hade jag det goda omdömet att tacka nej. Puffande på rökverk under arbetstid ville jag inte nedlåta mig till. Dessutom var jag redan påkallad att bistå fru Olsson i andra änden av samma sal. Hon hade vid det laget gått mer än fyra dygn över tiden och läkarna föreföll handfallna inför hennes alltmer prekära situation. Jag kände mig då mer eller mindre tvingad att omedelbart rycka ut till undsättning och ta vid där hennes ohängde make helt uppenbart hade fallerat. Samma procedur upprepades och resultatet också.

Salarna med otåligt väntande kvinnor, vars avkomma inte ville ut, fortsatte att fyllas med nya patienter. Och när ryktet om mina särskilda tjänster en gång kommit i svang bland de frustrerade kvinnorna hade jag fullt sjå i att hjälpa dem så gott jag kunde.

Jag glömmer aldrig deras tacksamma blickar när de en efter en rullades i väg mot förlossningsrummen med värkarbetet i full gång. Officiellt svarade jag för rengöringen av golven i några av salarna på sjukhuset, men samtidigt lyckades jag alltså på ett avgörande sätt bidra till att proppen gick ur, så att säga.

Barnbördsavdelningens produktivitetshöjning intresserade snart även sjukhusledningen. Man hade noterat ett påtagligt förbättrat utflöde av patienter och beläggningen hade på bara några veckor gått från katastrofalt över tillgängliga platser till modest eller på gränsen till låg. Ledningen var förstås nyfiken på vilka rutiner som hade förändrats. Och i sådana fall: om något liknande kunde införas på andra ställen. Man avlade visit för att inspektera.

Barnmorskorna visste, men de höll tyst. Läkarna hade ingen aning. Det bjöds på kaffe och tårta och inte ett öga var torrt när sjukhusdirektör Peter Niklasson, vid påtår nummer två, lät meddela att hela personalstyrkan skulle få tre veckors sammanhängande sommarsemester som belöning för sitt goda arbete.

Barnmorskorna kramades och läkarna skakade hand, även med mig, trots att jag bara var städare på avdelningen och dessutom inte hörde till dem som hade någon frihet att se fram emot under de närmaste månaderna.

Alla var glada och tacksamma och jag kan ganska säkert säga att något liknande aldrig har inträffat vare sig förr eller senare på sjukhuset i Säffle och förmodligen inte någon annanstans heller inom den krisande svenska vårdapparaten.