När jag växte upp var det en smärtsam spjälkning, jag var något att bryta ner i världskons många magar, tugga tugga och underbygga. 
          Ur nätan steg          en ryggrad, rak och spänd som stånd, 
sprängde fram;          jag sträckte på mig!           Mättad som av nån slags jäst
          Jagen från förr 
          ställde sig vid gallret 
och sträckte sig efter mig, räckte ut sina tungor,                    sög av metallen 
Järnblinkande, täckta i navlar (dåtiden fäster           überivrigt          överallt!) 
          — min egen navel ryckte mot dem, som att 
den var Magnetens ena pol, och de           var alla          mina mot-      poler 
Barnen samlade sedan ihop mig från golvet, jag hade spillts och runnit mig fram. 
Det var bråttom, för det fanns golvbrunnar och hungriga hundmunnar.
 
Världskon droppar     och min käke är uppbänd. Måste gapa när hon sölar ner. 
Jag har lärt mig att svälja spyan, och låtsas den vara en          bön. 
Sedan viskar jag tyst till talgen. Ur de inre magarna råmar hon. 
          Skakar på sig:          Regn. 
Barnen bestämde sig för huden, och där har de stannat, bepälsade, ludna. När jag 
          stötte ut hjärtat          låg det i händerna som en gulnad tonsillolit. 
Jag ville inte längre ha det i händerna men jag kunde inte förmå mig att stoppa tillbaka det, till platsen där livet ska sprida sig, jag tänkte: 
är livet blott en odör, och cellerna ryggar, en efter en,
därur kommer det sig,     att jag Rör på mig. 
 
Rinner genom en. Den stora magen mumlar. 
Somnar jag så, ömt insvept i kotungans          saliv.
Om jag är min egen mor, om jag är de där barnen. Snälla blunda 
          för mina misslyckanden, får jag      försöka       en gång till. Får jag? Får jag
snälla försöka en gång till, jag lovar att bättra mig,    vara bättre! (En annan)
Om natten drömde hon 
att tånaglar växte       på undersidan av foten, de möttes på mitten, 
överlappande. Jag bad någon hjälpa henne. Läkaren skakade på huvudet 
– det var för sent.        Barnen skakade 
buren: när de skrek lät de som hyenor, Hönor: något gällt 
          och vildkommet          vansinne. 
 
Ett av barnen tror att det kom på att kuken är som rutten köttfärs, surrad runt ett spett. Sedan
såg vi Friends          när Monica lindar kött runt Joeys omskurna penis 
                             och     barnet förstod 
                 att inget har man     upptäckt först…  
Allt var redan gjort och därför fanns det bara en sak kvar:    att bryta ner, förstöra
Kyssen smakar bränt hår, som när det sista barnet knullade, on top vid 
          tända stearinljus, och fattade eld.
                                             Den där gången. Sprak. Och sött, sött,     svartlukt. 
Den där. Tanken. Där kossans mjölk samlas. Och sedan läcker, läcker,      lakterar. 
Varma ömma. Jag skakar på huvudet 
när jag erbjuds spenen. Navlarna rycker,      ylar, vi
          känner igen oss, i något av handlingen, vi bara minns inte vad. 
 
Ibland när jag är ute på en bar är
mina handlingar som typ      glatt muskulatur, inget jag styr över, 
jag hånglar med mannen som hånar mig     liksom kons magar gaggar, 
jobbar, tuggar, brinner – utanför agens, bara sker, bara sker. Våmmen, munnen 
efter fem öl, vräker mulen 
          mot hans hals och 
                       under mig       går ådran upp i ståndpunkt, som att 
bettet liksom lockar under 
läppens          läpptunna nervtak. 
Jag äter av dem,  de styr mig, 
          mot ännu en kyss, ett pinsamt kretslopp, och jag är en nod, jag 
                        just nu, när jag skriver det här, mular jag himlen med tösöt spya, 
över mulen, över kalvkroppen, mina kalvbröst. 
          Ja, barnen förstår      att det här är vårt liv.
 
Systrarna      ställde sig på sina bakben. De lapade av den större Honan. 
När jag såg dem 
skakade jag på huvudet,      som att de var dumma, befängda barn. 
(Vilket de ju   också var.) 
          De föddes, de reste sig –        de skämde ut sig. 
                    Storkossan.    Skakar på sig:           Regn.
                                                                   Återigen:        Regn. 
 
Barnen förbittras, deras ögon de      går i moln. 
          Ruvar så, juvret. En glödgad, skallrande koskälla. 
Bakom ögonen: Hetvägg, särklumpat brödsmul. Vi gapade med samma mun, vi 
                    släppte in      det ovan brända. 
          Vid samma tidpunkt höjdes priserna för parkering i stan, därför körde jag mest runt,
inte bara kvarterets loopar men hela kommunens. Fram och tillbaka, 
jag typ drevade mig själv.
          Det var självklart en gul lapp på rutan          när jag slutligen Stod Still. 
          Barnen skrattade åt mig och jag bara blödde. Ur blodet kom klumparna av bröd. Det var alltså där jag hade lagt det. Jag hade samlat dem i lungorna för att kunna leva av min luft.
På vägen upp ruttnade något, inte brödet men dess lukt – barnen gjorde tecken med sina händer som att de spydde och
          jag ville helst bara att de skulle stanna upp så att jag kunde säga Förlåt.
 
Jag vet inte vad jag ska säga till dem längre. Hur ska jag förklara det. Att det enda jag vill är att vi alla stannar, en liten stund, och ser på varandra, i all vår blålila utdrivningsfas, blåsan som blygnar, muskelfibrernas flinka flätverk liksom intrikata gåtor framfläkt: att vi kan stå nakna           för mig att be om ursäkt, ursäkta Tiden och detta
          att vi Går på Tidens fötter (liksom toddlers på faderns)
          allt längre bort 
från den skrattande hopen,            Knoppar Av    barn för barn, som att 
          vi drog mjölktänder, avmätt ur själen. 
 
Ett av barnen vakar i öppen säng, en kista dinglande över sänkan. Ovanför 
          hörs grannarna avla i halm. 
Barnet pressar sig mot madrassen, mot kudden, och blir syndig. Kudden är hård och liksom formbar, det är hennes mormor som har sytt den: 
ena sidan pryds av en rödklädd gumma; andra sidan av en grönklädd. 
Hättorna pressas mot könet när hon juckar mot det. De andra barnen 
          signalerar sin avsmak          med tecken för spya, igen.     De hånar alltid. 
 
Kons efterbörd kallas kotte. Vid kalvningen ställs allt på sin spets. Ur spetsen 
          tränger en droppe. Det liknar sperma men 
sötheten är tunnare, är mjölk. Tänder          tränger, ur skallbenet, 
Det är att hjärnan hugger sig ut,
          Mintsmak i munnen efter att ha borstat emaljen av mig. 
          Jag trodde länge att smutsen hade trängt in i mig, men barnen och jag har enats om en annan slutsats: det är ur Mig smutsen tränger, och varje försök
          accentuerar det         jag vill frångå. Man kan tro att loppet är dött innan födelse,
men också deformerade kalvar         kalvas. 
          Också misslyckade försök försöks. 
Jag sträcker mig efter mig själv och jag snubblar     vid mållinjen, men på marken 
                    kan jag se upp och             möta min blick. Tandrad, -huggande. T- 
          Jag kalvar mig själv     jag gråter.

Stramar så kossan. In under gommen. Hon njuter mig. Att föras genom nya sätt att gå sönder. 
Jag har lärt mig bara detta: lidandet är aldrig samma. Varje mage är helt ny. 
          Så vänder jag mig i slemmet, förvånad över halkan på den här ytan, 
fastän förra magens halka också var hal, är denna kanske mer glatt,           och krampande. 
          Kossans bäcken. En skalle, genomtyngd av Kalv. 
Kalven är en slags hjärna, spridd i klövar, ögonhalkig yta, tofsen på pannan och 
en mule som dryper            av världsandens halsslem. 
          Det kanske låter               som att barnen 
          ryggar mig, men jag vet att det är av kärlek de hugger. 
En gång var jag varje barn,           nu är jag bara en ny, 
                    knoppsprängande polyp,      en rivröd pulpa.          T h ugg. 
 
Världskon ryser, någon blåste någon avlägsen vind. Typ suckade av lättnad. 
Genomskälvd av kylan – 
                    Skakar på sig:          Regn. 
          Barnen för ner fingrarna i halsen       och spyr.