Sam framstod som sliten för sin ålder, även om jag inte visste hur gammal han var, hans skägg var gråsprängt och hans byxor satt för långt ner på höfterna. Det fick det att se ut som om överkroppen var nästan lika lång som benen. När han vände sig mot mig märkte jag att hans ögonvitor var gulaktiga i tonen. Han såg mig inte i ögonen utan tittade istället över min axel och ut över havet. ”Vi serverar bara panerad fisk här, så det är inga konstigheter, lätt att komma ihåg vad gästerna vill ha eller hur?” Jag nickade. ”Du kan sitta här ett tag för vi behöver dig inte än eftersom det regnar.” Sam drog fram en vit plaststol åt mig. ”Men det är jättebra att du är här.” Han satte sig på en barstol och hamnade därför högt ovanför mig. Jag såg upp mot honom. ”Det är sådana dagar nu när vädret svänger snabbt, som igår till exempel, det blåste hela förmiddagen och sen helt plötsligt slutade det och så blev det jätteskönt och man kunde sitta här på framsidan och titta på alla lediga, eller arbetslösa är de väl, som går runt och slösar bort sin tid här nere.” Han tittade drömmande ut mot uteserveringen, en likadan plaststol som den jag satt i välte i vinden. Längre bort rörde sig en grupp män kring en bil. ”Men det är alltså inte de där alkoholisterna som är våra kunder, ja eller det säger väl sig självt, men det är härligt att sitta och titta på dem en solig dag, det tycker jag, det händer alltid någonting, de stämmer träff, någon är arg på någon annan, de tar varandra i försvar, blir vänner igen, det är tydliga bilder av det mänskliga psyket på ett sätt, jag är väldigt intresserad av psykologi, det har jag alltid varit. Det är en del av varför jag är chef också. Det är inte alla chefer som är intresserade av människor på det sättet.” Jag nickade. Sam var gladare nu, han slog sig på knäna och försökte starta igång sig själv som en maskin, men lyckades inte riktigt ändå och blev sittande på sin stol. Jag tittade ut genom de stora fönstren mot havet och såg att det var sant, att det hade börjat regna. En grå hund kom springande mot Sam och gned sig mot hans vänstra ben. Han böjde sig ner och tog tag runt hundens käkar. ”Hon är gammal.” Han tryckte sin panna mot hundens panna. ”Snart är det slut för dig.” Jag satt i plaststolen som han hade ställt fram åt mig och drog upp benen i knät. Jag lutade hakan mot knäna. En ung kvinna med brett ansikte putsade kaffemaskinen. Hennes hår var färgat rött, det var metalliskt i färgen. Så fort Sam hade gått ut i köket vände hon sig triumferande mot mig. ”Det är för dåligt, att du ska sitta där och inte få betalt.” Hon rörde sig så lätt och det såg ut som om hon hade mycket att göra. Armarna arbetade oavbrutet men när jag följde hennes händer såg jag att hon bara drog dem upp och ner över den glänsande maskinen, som om hon försökte få fäste men hela tiden gled av. Jag satt kvar med benen under hakan och såg på henne. Himlen ljusnade där utanför men utan att det slutade regna. ”Egentligen behöver vi ju inte någon extra. Det går sämre och sämre för varje dag, och så en dag med sol och då har han direkt anställt någon ny.” Hon spände åt sin hästsvans och sträckte på sig. ”Du borde söka ett annat jobb, de behöver folk som säljer biljetter i hamnen.” Jag la märke till att servitrisen och Sam hade likadana skjortor på sig, figursydda svarta, som glänste när de rörde sig. ”Jag skulle gärna vilja ha en skjorta.” Hon såg förvånat på mig när jag pratade, som om hon redan glömt att jag var där. Saliv i mungipan. Hennes överläpp hade ingen amorbåge, den var helt jämn. ”Det känns lite konstigt nu, som om det inte alls syns att jag jobbar här.” Hon stod och hängde över disken med kinderna vilande i händerna, långsamt sken hon upp. ”Det är klart du ska ha en skjorta.” Jag följde efter henne, hon öppnade en dörr som det stod ”personalrum” på. Rummet var litet som en garderob och hade gula väggar. ”Vi har inga extra men du ska få min.” Det var så trångt att hennes arm hela tiden rörde vid min. Det enda ljuset kom från ett litet takfönster. Hon drog skjortan över huvudet och vände sig leende om och räckte den till mig. Någonting glänste i hennes mun. Det var en tandställning, den täckte både över- och underkäken. Det brände i mina kinder. Nu såg jag att hon var ett barn, säkert inte mer än tretton år. Jag kände värmen krypa längs med hårfästet. Hennes bröst var svullna i ljuset genom fönstret och huden lite genomskinlig i sin vithet. Hon gjorde inte någon ansats för att klä på sig. Naveln var djup som en skål, jag såg på den. Det var tydligt att hennes kropp inte var färdig utan att den växte och hittade nya former och brösten var olika stora, det vänstra rundare och tyngre med en bröstvårta som mörknade medan den högra var ljusare röd och spetsig och naveln så djup som den bara är på ett barn, den svullna barnmagen. Jag drog hennes skjorta över huvudet och den var elastisk men ändå för liten och jag förstod inte hur jag hade kunnat tro att vi var lika stora. Man kunde se min hud mellan knapparna. Det skapades ett mönster av huden och i en av gliporna kunde man också se min navel. Jag undrade om hon hade lånat mig skjortan för att reta mig, om detta med skjortan var ett skämt för henne, hon måste ju ha sett att jag var mycket större än hon. Skjortan luktade av hennes svett, jag försökte känna om det var ett barns svett, men det gick inte att avgöra. Hennes röda hår glänste i ljuset från fönstergluggen. Vi stod så mittemot varandra, helt nära. Hon såg leende på mig. Ögonen lätt tårade. Hon slickade sig över tandställningen. Jag såg igen ner mot hennes navel. Den mjuka magen rörde sig när hon andades. Hon vände sig om och letade i en väska, jag ville röra mig efter henne för att fortsätta se på hennes navel. Jag ville inte släppa naveln med blicken. Det djupa hålet i hennes svullna mage. Jag kunde inte vrida mig efter henne, det var för trångt. Jag blundade. När jag öppnade ögonen såg jag hur hon drog på sig en t-shirt. Det stod ”Melody” på den med silvriga bokstäver och noter och stjärnor i silver och guld cirkulerade runt bokstäverna. ”Jag heter det, Melody.” Jag stod längst in i hörnet och kände väggen genom skjortan. Min hud knottrade sig i de stora gliporna mellan skjortans knappar. Hon stod stilla en stund och drog handen genom håret, sen log hon igen och knäppte upp sina byxor och drog ner dem över höfterna. ”Du får de här också.” Hon hade ljusgrå trosor, ett barns trosor. Hon följde min blick när jag såg ner på dem. ”Vill du ha dem också?” Jag tittade ner på hennes bara fötter. ”Det behövs inte”. Hon skrattade uppspelt och och fortsatte dra av sig byxorna, sen trosorna. De låg i en hög vid hennes fötter. Hon stödde sig med armen mot väggen bredvid mig och ställde sig på ett ben och balanserade. Foten pressades mot stengolvet, den blev rödare längs kanterna av trycket. Hon hade tagit fram ett par beiga strumpbyxor, hon drog dem över foten, nylontyget vilade kring hennes ankel. Jag fortsatte titta på foten som pressades mot golvet och kände hela tiden lukten från hennes kön när hon rörde sig, syrlig och stark. Jag såg på golvets rutnät under hennes fot, hon drog strumpbyxan upp mot knät. Hon bytte ben, balanserade nu på det andra, drog strumpbyxan över nästa fot. Hennes ojämna bröst hängde mot marken under  t-shirten, hon stod böjd in över mig. Det vänstra bröstet vaggade när hon rörde sig. Jag kunde se bristningarna i huden på hennes lårs insida. Hon satte andra foten i marken och drog upp strumpbyxorna över höfterna. Det glesa könshåret syntes genom nylonet. Jag såg hur strumpbyxorna gled in mellan hennes ben, hon rättade inte till dem. En fläkt började låta ute i restaurangen. Jag kunde inte känna lukten från hennes kön längre. Jag andades djupt genom näsborrarna men kände ändå bara stekoset där utifrån. ”Ska du inte ta på dig dem då?” Skjortan spände över mitt bröst. Hon tog fram en jeanskjol ur väskan och drog upp den över höfterna utan att släppa mig med blicken. Hon lät byxorna och trosorna ligga kvar på golvet och öppnade dörren ut till restaurangen. Jag lade igen märke till att jag hade på mig vinterskorna, mina fötter var varma och det såg konstigt ut. Jag tog av mig barfota. Melody log mot mina fötter. 

”Vi kan bli anmälda om du är barfota i köket”. Sam stod vid spisen och såg på oss, han höll sig i spisen som om han var rädd att han annars skulle falla. ”Vi kan förlora våra rättigheter, fattar du?”. Hans röst sprack. Melody såg lycklig ut. ”Det är inte så lätt, det är hennes första dag.” ”Gör bara som jag gör” viskade hon i mitt öra. Vi hämtade skorna igen. När vi kom ut stod en kvinna vid kassan, hennes man satt ihopsjunken vid ett bord längre bort. Ljuset speglades i havet och sen in genom rutorna så att det skapades en gloria runt kvinnans huvud av allt ljus. ”Du får ta de här kunderna”, viskade Melody. Hon stod på tå för att nå upp till mitt öra, hon tryckte sina långa vita lösnaglar in i sidan på mig. Jag tittade mot Sam som hade kommit ut ur köket, nu satt han och klappade sin hund, den åt en bit panerad fisk ur hans hand. ”Aj, det där är min hand”, han tog tag runt hunden käke. ”Stackars hund.” Han såg upp mot kunden på andra sidan disken. ”Hon är så gammal att hon har blivit dement. Ibland stannar hon bara upp medan hon skäller och ser rädd ut, som om hon inte kände igen sin egen röst.” Jag väntade fortfarande på att han skulle säga att det var min tur, att jag skulle ta beställningen. Himlen var så ljus nu fast det fortfarande regnade. ”Ja, alltså, vi kan inte ge dig någonting betalt, som jag ju har sagt, men det förstår du nog också själv, om det inte är så att du ser en massa gäster som inte vi ser.” Han vände sig mot Melody och kvinnan på andra sidan disken. ”För ni ser väl inte en massa gäster? Eller är det kanske så att det är jag som ser i syne? Fast hela restaurangen egentligen är full?” Kvinnan skrattade nervöst, Melody skrattade lyckligt. Hennes barnbröst studsade under t-shirten. Det såg ut som om hon ville klappa i händerna. Jag var rädd att knapparna på skjortan skulle trilla av för den spände så hårt över min kropp. Jag såg framför mig hur en av trådarna gick av och knappen sköts iväg och hur jag sedan måste krypa runt på alla fyra och leta efter den, över stengolvet som är kallt mot handflatorna och lägga kinden mot golvet för att kunna se in under disken så min kind täcks av stekflottet. Jag föreställde mig att den förvirrade hunden trodde att jag också var en hund och att den började gnida sig mot mig medan ägaren skrattade och ropade ”stackars hundar”, och Melody räckte mig en bit mat och skrattade när jag åt den.. ”Hallå?” Kvinnan på andra sidan disken tittade strängt på mig. ”Hon är ny”, sa Melody och log mot kvinnan så att tandställningen glänste, täckt av saliv, och kvinnan log mot Melody som om de var ett gammalt par. Jag försökte lägga armen över knapparna, täcka gliporna mellan knapparna med armen. Det gick inte att täcka alla glipor samtidigt. Jag lät armarna hänga längs med sidorna. Melody tog min hand och la den över kassaapparaten. Hon tryckte med min hand över knapparna. ”Hundratjugo” sa hon långsamt, som när man pekar mot en lampa och säger ”lampa” till ett litet barn. ”Kort eller kontant?” frågade jag. Melody tryckte min hand under disken, hennes ena nagel skar in lite i min handflata, det luktade svett kring oss men jag visste inte om det var hennes eller min. Kanske var det min svett genom hennes skjorta som skapade den nya sura lukten. Kvinnan tittade på mig med ögonen glansiga av omsorg. ”Kort”, sa hon och skrattade lite och jag skrattade också. Melody skrattade inte längre, hon tryckte sin nagel längre in i min handflata. Jag räckte kortläsaren åt kvinnan. Melody släppte min hand. Hon försvann in i köket. Kvinnan stod kvar och log mot mig, jag log tillbaka. Det spände i min kinder. ”Du kan sätta dig, vi kommer ut med maten”, ropade Melody inifrån köket. ”Jaså, jaha”, sa kvinnan och pillade lite på sin läpp. ”Ja, då så.” Det sved i handen efter Melodys nagel. 

Det kom inga fler gäster. När Sam hade gått för dagen var det bara jag och Melody kvar. Vi satt i personalrummet och väntade ut tiden, matsalen låg mörk där utanför. ”Nu är klockan nio, nu går vi”, sa Melody plötsligt. Hon släppte ner sitt hår, pannan var svettig. Några hårstrån klibbade fast mot tinningarna. Man kunde se huvudets bleka hud genom de röda hårstråna när hon hade släppt ner håret, så tunt var det. ”Man kan se ditt huvud lite där” sa jag och sträckte mig fram för att försöka lägga det till rätta. Hon tog ett steg tillbaka. Ett överlägset leende gick över hennes tunna läppar. ”Det är för att jag färgar det varje vecka”. Hon plockade bort några hårstrån som låg över hennes axlar och samlade dem till en liten klump och slängde den på golvet. ”Egentligen är det svart så jag måste bleka det först och sen färga det rött. Det är Adri som hjälper mig med det.” Melody öppnade dörren och gick ut. Jag plockade upp hårstråna från marken och la dem i fickan på mina jeans. Det blev en liten utbuktning där klumpen med hår låg. Där utanför hade det slutat regna men luften var fuktig mot våra ansikten. ”Vem är Adri?” frågade jag. ”Adrian, min pojkvän”, sa Melody. ”Det är han som säljer biljetter i hamnen, jag sa ju att jag skulle fixa ett jobb till dig där.” Melody drog mig tätt intill sig. ”Där är han.” Hennes andedräkt var varm mot min kind. Hon pekade mot en person som stod och värmde händerna över en eld längre ner på stranden. Han hade gröna militärbyxor och grön dunjacka fast det var en varm kväll. Han var nästan lika kort som Melody och precis som hon hade han ett barns kroppsspråk, han stod och sparkade rastlöst i gruset bredvid elden. Jag lutade mig närmare Melody och försökte hålla i hennes hand men hon drog undan den. På avstånd såg det ut som om hans ansikte var täckt av akne men när vi kom närmre såg jag att det var ärr som gjorde hans ansikte gropigt. Han vände sig om och log mot oss. Det rann en tår från hans ena öga ner över den gropiga kinden, antagligen för att han fick vinden i ögonen, eller också hade han precis gråtit. Oavsett gav det mig känslan av att jag från början kommit för nära honom. Han slickade sig hela tiden runt munnen och huden runt munnen blev rödare för varje gång. Jag försökte avgöra hans ålder, ansiktet var slitet men ögonen tomma som hos ett litet barn. Melody tryckte sig mot hans bröst. Hon såg allvarlig ut och klappade honom långsamt över kinderna. Jag stod nära dem, försökte få tag i Melodys hand igen men hon drog undan den. Det blåste hårt från havet, vinden lyfte Melodys tunna hår och blottade fläckarna av kal hud. Hon tittade upp mot mig med triumferande blick samtidigt som hon tog min hand och tryckte den. ”Fråga då, du kom ju hit för att fråga Adri om något, eller hur?”. Det hade redan börjat bli mörkt, himlen var rosa och blå. Jag vände mig mot Adri för att fråga honom om jobbet. Han hade en svullen blodådra under ögat. Den pulserade. ”Men fråga honom om biljetterna då!” Melody lät irriterad nu, hon stod fortfarande tryckt mot Adris bröst. ”Vad är det du säljer biljetter till?” frågade jag och såg på ådran under ögat som rörde sig i små ryck, det såg ut som om det gick snabbare och snabbare. ”Jaså, du har berättat om biljetterna.” Han tryckte Melodys kinder mellan sina händer. ”Dig kan man inte lita på”. Han räckte ut tungan åt henne. Den var vit och prickig på ovansidan. ”Jag säljer biljetter till föreställningarna som är i restaurangen på kvällarna. Det är dans och sång och så.” Melody satte sig ner och värmde sina händer över elden. Jag satte mig bredvid. Jag såg att hon hade ett skrapsår på knät under de genomskinliga strumpbyxorna. En liten sten satt fast i såret, innesluten i nylonet. Adri klämde sig ner mellan oss. Han rörde runt i elden med en pinne och det kom en skarp lukt. Jag höll för näsan men det stack ändå i näsborrarna. ”Det är mitt eget företag”, sa han med en ny allvarlig röst. ”Man kan köpa biljetter i restaurangen också. Men Melody köper dem till mig med personalrabatt, hon får köpa hur många hon vill, och så lägger jag på lite extra och så säljer jag biljetterna här nere på stranden. Sam vet inte att jag gör det, men det är bra både för honom och mig. Jag övertygar folk som inte ens visste om att Sams restaurang fanns om att gå dit. Så han tjänar ju på det.” Jag nickade. Vi satt runt elden, det var kväll runt om oss. Vi värmde våra händer. Melody kröp upp i Adris knä och började stryka honom över de gropiga kinderna igen. ”Säg att du vill ha jobbet då” sa hon irriterat utan att vända sig mot mig. Jag tittade på Adri, han tittade inte heller på mig. Han slickade sig fortfarande oavbrutet runt munnen. ”Vilket jobb?” frågade han irriterat. ”Jag kan inte anställa någon än, jag har ju precis börjat.” Adri sköt Melody från sig. ”Du får släppa mig nu Melody, jag måste hämta mer virke till brasan.” ”Det luktar lite som någonting bränt” sa jag. ”Det är nog för att det är plast i”, sa Adri. ”Jag samlar allt, papper och plast och pinnar, allt brinner. Nu blir det snart mörkt så jag måste samla mer.” Det hade blivit rött och rosa på himlen, det luktade av plasten och pappret från elden. Det luktade brandrök. Adri hämtade en servett och en plastflaska som låg och rullade över sanden. Han la dem på brasan. Jag märkte att hans ansikte blev vackert i ljuset från elden, Melodys också. Deras ansikten färgades orange. Det var som om ljuset strålade ut ur deras ansikten, som om det brann inuti deras huvuden. Jag la mig ner med huvudet i Melodys knä. Det var skönt att ligga där och bli uppvärmd. Jag kände den syrliga lukten från hennes kön, det var samma som förut. Jag försökte dra in lukten från henne igen men då kom en vindpust från elden och jag kunde inte längre känna någon doft från henne, bara brandröken. I ljuset från elden såg man tydligare partierna där hennes huvud blottades. Den bleka skallen mellan de röda hårstråna. Jag såg upp på ärren i Adris kinder. Han slog i gruset med sin pinne. ”Nej, det kommer ingen mer idag. Kom nu Melody.” Jag satte mig upp och Adri hjälpte Melody att resa sig, han la armen om hennes axlar och drog med sig henne bort över gruset och upp mot parkeringen. Jag reste mig också upp och såg Melody försvinna in i en liten vit bil. Adri stängde dörren om henne. Hon smällde med händerna i bilrutan. Sen tryckte hon pannan mot glaset och vinkade leende mot mig.