Genom fönstret såg jag männen försvinna över stranden i ett långt följe. Nu var det bara vi två kvar. Hon rev upp och ner över nagelbandet tills lösnageln på långfingret ramlade av. Därunder var den vanliga nageln tunn och klumpig av intorkat lim. ”Kan jag få en skjorta nu?” Hon såg upp på mig med det trögflytande i ögonen. ”Jag minns inte var skjortorna ligger.” Hon började dra av nästa nagel. ”Då kan jag väl få din?” Lösnageln på pekfingret föll av. ”Jag ville fixa jobb till dig hos Adrian.” svarade hon. ”Jag ville hjälpa dig.” Några glasspapper föll ner på golvet när hon flyttade sin arm över bordet. ”Snart kommer Sam tillbaka och då förväntar han sig att du är här och har städat, när föreställningarna börjar.” Jag plockade upp glasspappren från golvet, hennes ena nagel låg bland dem. ”Fast jag måste gå nu.” Hon svarade inte. ”Hallå, jag måste låsa nu, var är nyckeln?” Jag tog tag i hennes arm. ”Det minns jag inte.” Det såg faktiskt ut som om hon inte mindes någonting, där innanför var allt bara svällande och utan kärna, det fanns ingenstans att ta fäste. ”Jag går nu”, sa jag. Jag vinkade till henne. ”Hejdå Melody”. Hon mumlade något tillbaka. ”Prata högre” skrek jag till henne. ”Du måste slänga skräpet”, hennes röst var bara lite högre än en viskning, hon såg ut genom fönstret innan hon reste sig och gick före mig ut i köket och pekade mot sopsäckarna i ena hörnet. Hon öppnade dörren längst bak i köket och över hennes axel såg jag en trång innergård helt i skugga. Restaurangens betongväggar övergick i låga träskjul som övergick i rostiga plåtskivor som övergick i ännu ett träskjul med en öppen dörr som stod och slog. Asfalten hade spruckit upp tvärs över gården, jag hörde vågorna men havet verkade vara långt borta. Det rörde sig i skuggorna längs väggarna, min blick blev skarpare och jag kunde urskilja katterna som kom mot oss. Melody släpade ut en av påsarna på gården, katterna skrek av förväntan när glasflaskorna och matresterna rasade ur påsen. De åt urskiljningslöst av maten och pappret och plasten, jag såg att de tuggade på glasbitarna. Fler och fler fortsatte de komma ur skuggorna med magarna släpandes i marken. Jag plockade ut skärvorna ur den varma högen. ”Vi måste ta bort glaset Melody.” Hon vände upp och ner på nästa påse och igen rasade allting ut, fimpar och äggröra, jag visste inte att de serverade äggröra. Jag försökte hålla undan katterna med mina ben samtidigt som jag plockade ut glasbitarna. Varje gång jag lyckades putta bort en av dem, trängde en annan sig förbi mig. ”De klarar det” sa Melody. ”De är vana.” ”Va?” I hörnen låg drivor av gamla rester, det som katterna lämnat, fisk, färdigpanerad, en hög med pommes frites som höll på att upplösas och bli till en vitblek massa. En varmare vind kom med lukten av sjöbotten. Melodys flimrande ögon fick inte fäste någonstans utan skannade bara fram och tillbaka över högen med skräp och försökte sen haka sig fast vid en av katternas utskjutande ryggar men gled bara av och fortsatte rastlöst. I hörnet närmast restaurangen låg en hög med filtar och bland dem rörde sig flera kattungar i olika storlekar. En hona med svullna spenar låg på sidan med ryggen tryckt mot betongväggen medan en mindre och en större unge diade henne. ”Bor de här? Är de era?” Hon strök en av dem över huvudet. ”Ja, de är Sams.” Hon klappade katten ner mot marken, benen vek sig under den. ”De är bättre än råttor och de håller råttorna borta.”
Jag såg en fimp upplöst i äggröran och där bredvid papper som någon dragit längs med sina fuktiga mungipor. Mörka hårstrån växte ut ur den varma högen. Ett fönster stängdes någonstans, ett annat fönster stod och slog i vinden. Några av katterna började dra sig tillbaka. Melody gled ner på huk, jag såg in under hennes kjol, de rosa blygdläpparna mellan hårstråna som var svarta, precis som håret på hennes huvud under det rödfärgade. Behåringen var tunn, antagligen hade den vuxit ut helt nyligen. Jag fortsatte plocka ut glasbitarna. ”Du behöver inte hjälpa till”, sa Melody med ansiktet bortvänt och fortsatte klappa katten medan den tuggade i sig en vit pommes frites som satt fast i en servett, den åt upp servetten också. ”De har starka magar. Deras magar blir starkare när de lär sig äta allt.” Solen som täckts av det högsta träskjulet syntes nu ovanför en lägre plåtskiva. ”Magen fortsätter tugga sen, som på en fågel. Det är det som händer när de vänjer sig vid att äta allting såhär.” Den tröga vätskan som kom ur hennes kön droppade inte utan låg helt stilla i den sneda solen som nådde in under jeanskjolen nu. Hon märkte ingenting, tryckte bara katten längre ner mot marken. Magen låg över, täckte jeanskjolens kant. ”De måste äta upp allt innan föreställningarna börjar”, sa hon. ”Annars ser det skräpigt ut och det tycker inte Sam om.” De försökte gå, de var mätta. Jag lyfte dem under magarna och bar dem tillbaka till högen. Melody gjorde ingenting. Jag hade blivit hungrig. ”Var är nycklarna Melody?” Hon orkade inte sitta på huk längre, lät låren vila mot den varma asfalten. ”Jag vet inte.” Katternas magar jobbade och jobbade, man kunde se det utifrån, hur det hårda köttet där inne knådade glassplittret, plasten, fisken. ”Som på en kyckling”, sa Melody, ”Du vet att en kycklingmage inte går att äta för att den är så hård.” De flämtade medan deras magar drog ihop sig och svullnade upp under revbenen, de blev trötta, de la sig på asfalten medan kropparna arbetade vidare. ”Var ska vi börja leta efter nyckeln Melody? Var har den funnits förut?” Tröttheten kröp genom ryggen och vidare upp i huvudet när hon inte svarade. Hennes ögon fortsatte flimra som en trasig skärm. Jag satte mig ned med asfalten mot låren, katterna slogs om resterna av en fiskfilé. Fönsterrutorna slog, någon ropade, ett barn skrek tillbaka, jag undrade var de var, jag hade inte sett något hus i närheten av restaurangen. Solen träffade plåtskivan bakom oss. Den kom både framifrån och reflekterad bakifrån i strålar av rostigt ljus. Katterna trängde ihop sig i de smala skuggorna längs väggen igen. Jag flyttade mig efter dem. Melody satt kvar med det rostiga ljuset frätande över hårbotten. Jag höll upp den tomma plastpåsen för att skydda henne men fick inte skuggan att täcka hela henne. Först stack ena armen ut och när jag flyttade den hamnade vaden i solen. Jag fick mjölksyra i armarna av att hålla påsen. Jag måste släppa den. Hon verkade ha fastnat i en rörelse med ett ägg hon skulle slänga i handen. Soppåsen låg över hennes ben där den landat när jag släppte den. ”Släng ägget också.” Hon gjorde det, utan kraft, det landade och sprack några centimeter ifrån henne och rann ut. Det vitnade snabbt i det skarpa ljuset som hela tiden nådde längre in över gården, innan solen rörde sig och ägget hamnade i Melodys skugga där det blev kvar i sin halvt stelnade form, inte längre genomskinligt, inte heller vitt. Hon luktade hela tiden starkare, det var som om hon tillagades på den varma asfalten. Det stack i näsan och jag reste mig upp och gick mot dörren som var täckt av märken efter katterna som försökt komma in. Jag drog upp den utan att vända mig om, på insidan fanns ett lås som jag vred om.
Där inne var det svalt och fläkten surrade. Jag vände mig om och såg att också insidan av dörren var täckt av rispor från någon som försökt ta sig ut. Jag öppnade den igenfrostade frysboxen. Jag var verkligen hungrig nu. Boxen var tom utöver en påse ärtor som frusit fast i ena väggen. När jag slet loss den gick påsen sönder och några av ärtorna rullade ut. Jag satte mig med ryggen mot dörren. Ärtorna mjuknade i min mun, snart hörde jag att det bankade på dörren. Någon krafsade, jag visste inte om det var hon eller en av katterna. ”Prata högre” ropade jag fast hon inte sagt något. ”Prata högre”, jag skrek det igen genom dörren. Jag sög på ärtorna och såg mig omkring i köket där jag jobbade nu. ”Hallå?” ropade jag genom dörren efter en stund. ”Hallå, är det någon där?” Jag visste att hon var där, var skulle hon annars vara, det fanns ingen väg ut från innergården annat än genom restaurangen. Hon krafsade på dörren, jag visste att det var hon nu för det krafsade så högt upp, dit upp kunde inte katterna nå, ljudet kom från ovanför mitt huvud. Plastförpackningen släppte sitt vatten när den tinade och jag blev blöt över låren. Jag fortsatte äta av ärtorna. Sög på dem tills de mjuknade. Det var helt säkert hon som krafsade nu. Jag kände mig trött som om jag varit sjuk länge och orkade inte lyfta bort den blöta påsen från mitt knä. Det kalla vattnet trängde genom byxorna och ner längs låren, droppade ner över plastgolvet mellan mina ben. Jag vilade en stund med ögonen stängda. När hon ropade ryckte jag till och reste mig upp. Jag såg framför mig hur hon grillades i ljuset mitt på gården. Jag tänkte på hur solen studsade i plåtskivan och tillbaka mot henne och märkte henne med runda hål och jag gnuggade mig i ögonen, stod emot impulsen att sätta mig ner och blunda igen. När jag öppnade dörren slog värmen emot mig som i en bil. Hon hade lagt sig ner med låren vilande mot varandra. ”Melody du luktar illa.” Med händerna under huvudet såg hon mot mig genom sitt runda ansikte. ”Kom nu.”
Vi gick ut genom restaurangen och ner över stranden. Hon satte sig på marken och sparkade av sig skorna, de grå sandkornen fastnade på hennes ben. Hon tog inte av sig sina kläder innan hon började vada ut i vattnet. Jag vadade efter henne, en våg närmade sig sakta och träffade henne, nådde upp över hennes kjol så att den blev mörkare där vattnet gjorde en bård över det bleka jeanstyget. Vattnet var kallt över benen men luften var varm, jag böjde mig fram och torkade henne i mungiporna, de vita flagorna fastnade på mina fingrar. Jag sköljde av dem i vattnet och såg dem flyta iväg. Inga alger, ingenting på botten, bara den grågula sanden och det helt klara vattnet och genom ytan hennes ben och mina som flöt ut och fick konstiga proportioner när det rödaktiga ljuset från solen som var på väg ner träffade ytan och våra vader och fötter där under såg svullna ut som om vattnet läckt in innanför huden och sakta fyllde upp våra kroppar. Jag gnuggade hennes kinder med det salta vattnet och såg hur hennes puder sprack upp, jag la min hand över hennes bakhuvud och höll hennes huvud under ytan tills vattnet fick färg och det mörkt beigea flöt ut och försvann. Det fanns kala fläckar på huvudet där hårstråna hade lossnat, jag gnuggade i hårbotten som var lätt att komma åt nu när ännu fler hårstrån släppt och flutit iväg, det var verkligen inte mycket hår kvar, hon var nästan ren från det röda håret, snart skulle hennes eget mörka växa ut där under. Jag lyfte hennes kjol och började tvätta rent henne, hon var varm och mjuk, öppen, men slöt sig när jag tryckte det kalla vattnet in i henne. Jag pressade min kupade hand fylld av vattnet upp mot henne, jag ville att vattnet skulle nå in överallt, så att det sura verkligen skulle försvinna, jag ville rensa henne. Efteråt låg vi i sanden och jag hjälpte henne att dra av de andra naglarna, gnuggade bort limmet, när det satt fast tog jag hennes finger i min mun och gnuggade av limresterna som var kvar med tänderna och spottade ut dem i sanden som först blev mörkare av mitt saliv men spottet torkade snart in och sanden blev helt ljust grå igen, hon somnade till, jag la fingret under hennes näsa och kände andedräkten. Sam kom inte för att leta efter oss, vi slappnade av, såg hur flugorna började få tillbaka energin igen nu framåt kvällen. De få hårstråna som var kvar på hennes huvud hade dragit ihop sig av saltvattnet och låg krusiga runt hennes runda ansikte. Först syntes våra fotspår i vattenbrynet men snart försvann de igen. Hon vaknade till med ett ryck och försökte resa sig, hon såg sig förvirrat omkring. Nej, nej, jag höll emot över hennes axlar, först var hon oväntat stark, jag tryckte henne nedåt i sanden. Sen slappnade hon av. Jag la henne ner, fällde hennes rygg. Hon tog sats som om hon skulle försöka igen men jag höll stabilt runt hennes axlar och hon lugnade sig. La sig tillrätta på sidan. Huden var kall efter badet. Men värmen där innanför trängde igenom. Hon blev varmare när hon slappnade av, varmare av sömnen som var på väg igen. Sanden blev mörkare gul i det sista ljuset, vi kunde höra ljuden uppe från restaurangen, jag såg upp mot den och såg att det lyste rött där inifrån. ”Nu börjar snart föreställningarna” sa jag till Melody men hon låg bara och såg rakt framför sig, ihoprullad på sidan, jag undrade om hon frös och jag klappade henne över armen, hon reagerade inte alls. Jag kände igen under hennes näsa om hon fortfarande andades och det gjorde hon. Det mörknade, jag klappade Melody över håret, hon hade slutit ögonen nu, hon sov.