Jag är hemma hos Jack. Det är tillräckligt varmt för att sitta på hans och Kalis balkong. Vi frågar varandra hur det är, vad som händer just nu. Jack har skaffat sitt första heltidsjobb, det är på Filmhuset, han och Kali måste flytta på grund av en vattenläcka. Jag säger grattis, jag säger vad synd. Vi plockar fram vinglas. De är alla olika i form, färg, tyngd. Han säger, välj ett. Som ett tarotkort, välj ett. Det vackraste glaset bär på en karg inristning, en varg, inramad av olika snirkliga former som löper ner mot foten. Jag väljer det. Jack tittar upp från vinflaskan, jag ser hur någonting i hans min pausas. Det är **** som har gjort glaset, säger han. Namnet skjuter ut ur munnen som ett avlossat skott.
På balkongen lyser solen upp Jacks rakade hjässa, blottar tatueringen som kröner den. Jag dricker ur vargglaset och röker så mycket att det kommer ut på fel ställen. Jack är rak. Han tassar inte runt det aviga, utan precis som med vinflaskan rycker han bara upp korken och häller upp. Det är tacksamt. De sitter på andra sidan bordet från mig, vackra, ansiktena möter solen och glänser som förgyllda. Jack ger mig en rynkad, uppfordrande blick. Hans sätt att räcka ut en hand, varsågod, lätta på hjärtat. Jo, tack. Det går däremot inte. Det sätter sig i gommen som en otuggad matbit. Jag sväljer och sväljer. Orden är intrasslade i varandra och jag känner värmen stiga i kinderna, hur den röda färgen breder ut sig. Att framlägga min olycka, mitt och Hildas ensidiga sorgespel, vore ovärdigt och obegripligt i det här ljuset. Nyanserna hade bleknat, knutarna framhävts. Solljuset lyser gul och varm, mina vänner badar i det. Så jag fortsätter smutta vin och röka.
Tankarna är som kvicksand, är det kanske värmen. De är desto mer påtagliga, förföriska, går att bläddra i som ett häfte. Kali berättar om sitt nya projekt, när hon talar viftar hon med händerna fram och tillbaka. Bakom hennes axel, förbi det uppklippta håret, vibrerar luften. Hon rör på munnen, de rödmålade läpparna tecknar sig som ett överansträngt gummiband mot ansiktets vithet. Det går knappt att tyda några ord. Öronen lyssnar efter något annat, jag känner igen sorlet och kristallplingen. Blicken lägger sig okoncentrerat mellan deras axlar, färgerna flyter isär och bildar små prickiga fält. Kalis röst, den raspiga stämman, tappar luft och dukar undan. Och på det följer balkongens plåtbalkar, plastmatta, genomlysta glas, cigarettaska, gester – – –
Sorl, pling, ett spirande sus.
Två framväxande ansikten. Den ena med Hildas konturer. Den andra med hans. De blåser upp som ballonger, kinderna tätt tätt sammansvetsade, varma och kära. Det nyblivna paret poppade champagneflaskan och vätskan smattrande längs flaskhalsen. Han böjde sig ner för att viska något i hennes öra, jag stod för långt bort, hörde ingenting. Deras skuggor dubblerades i rörelserna, blev till fler och fler, jag tänkte herregud låt det vara över men det tog aldrig slut, som när feberdrömmar verkar i mörkret. Verkligheten blir skrämmande utan att ta till våld.
Det kanske låter konstigt, men på senaste tiden har en udda åkomma drabbat min kropp. Mina konturer, det yttersta, klyvs och blir fransiga. Kroppsdräkten är som en gammal trasmatta, ändarna på huden bör flätas samman för att hindra insidan från att flyta ut. Jag förstår inte riktigt hur det kommer sig, det är som en oplacerbar allergi.
Som med de flesta allergier är orsakerna säkert flera, ett hopkok.
Orsakerna. Ja, var har sakerna sin början? Kanske har man vuxit runt någonting. Foten, möjligtvis naveln? Eller den halvmåneformade, puderrosa levern?
Ett mysterium, som så mycket annat. Som att en del av mänsklighetens tidslinje är ett svart streck. Det tänker jag mycket på. Precis i början finns det tusentals år som är tomma på historia. Den tiden vet vi ingenting om. Inte för att det behöver spela någon roll. I själva verket spelar det ingen roll, det är bara att tomheten är så hisnande. Vi vet ju – i begynnelsen fanns ett vatten. Enbart den släta vattenytan, inget land att beträda. Det fick bli människans uppgift. Att slunga ett redan vältränat (och av Gud format) ben över vattenytan. Och det skedde så! Tack, Eva och Adam. De första, som i sin nakna rädsla fann varandra och gav upphov till mänsklighetens under.
Tack, det är tack vare er vi kan slunga ett ben innanför dörren till Hjälmaren på Årsta torg och be om ett glas vin på tapp. Att vi kan bli förstådda, att det finns ett människosläkte att värna om.
Jag avslutar den tysta bönen i huvudet och ställer ner två välfyllda vinglas framför Hilda. Hon tittar upp, nickar som tack och drar handen genom håret. Ringfingret glänser till i rörelsen, hädiskt. Vi pratar, som vi brukar, tills läpparna är fnasiga och lila. Klagar på en gemensam vän och allt han inte kan rå för, det är bara det att han är så ung. Pratar vidare om hans nya partner, en ännu yngre kille som är slående vacker men oerhört tyst. Hilda bygger torn på bordet, hon har något i händerna som gör sådant möjligt. Se här: en snusdosa som balanserar på ett glasögonfodral. Hon plockar fram läppstiftet ur fickan, ställer den silvriga behållaren vertikalt ovanpå, triumferar. När tystnaden väl uppstår, och det gör den nu (allt oftare), ser jag hur de svarta små rutorna växer. Hon säger ingenting om ****. Jag frågar inte. Namnet ligger i luften och osar. De överstrukna meningarna hopar sig. De lägger sig på hög i ett hörn. Det är en av våra nya aktiviteter, att bygga osynliga torn.
Jag märker att hon är full när hennes ena öga börjar släpa efter. En tjej från hennes kurs kommer in genom dörren, spatserar fram med rak rygg. Hon stannar till vid oss. Vad länge sen, hur är det? Jag ger henne en slapp kram. Hon vänder sig hastigt mot Hilda, slår ut med armarna: och hallå grattis, så kul. Ja, jag fick inbjudan, så fint. Hilda ser varm och lysande ut. Hon sätter ena handen mot kinden, som för att kokett dämpa ljuset inför mig. Tänderna är färgade av vinet, ögonen likaså. Handen vilar runt vinglaset, ringen stöter emot det i ett pling.
Min inbjudan fick jag i handen. Deras namn stod där i snirkliga bokstäver, propert.
På natten tänker jag det igen. Någonting hos mig måste ta form. Med detsamma. Här ligger jag, men utan kroppens alla flätor och knutar hade jag varit fullkomligt formlös. Mörkret är ljust i natt. Våren träder in i blått och grått. Tystnaden brusar. Den går inte att stänga av. Det var en av mina rädslor som barn, att tystnaden aldrig riktigt är tyst. Nattduksbordet är strött med intorkat snus, papper, pennor och halvlästa böcker. Platsen bredvid min är sval och orörd. Jag öppnar en bok, läser bara början. Stannar precis innan författaren måste spränga texten med intrig och kaos.
Världens begynnelse är en tröstande tanke. En tid då ingenting fanns och allt var möjligt. Den tystnaden är inte lika skrämmande, bara behaglig. Jag sluter ögonen, ser den platta jorden framför mig, karg och öde. En öppen horisont, en varm bris.
Men. Är det begynnelsen, eller är det slutet? Har de inte samma utseende? Ett vatten, ett avlångt vatten som ett bombnedslag, en krater kantad av härjad röd jord. Den är lerig, formbar, som play-dough. Fåglarna börjar kvittra, en yrande och flyktig kör. Morgonen gror. Har man stelnat till en fast form, finns det ingenting mer? Jag har inget minne av att ha funnits till i början. Om jag fanns så var jag ovetandes. Slutet tvingar dig att titta på. Jag hatar alla författare som tvingar mig att titta på deras slut.
Det är två veckor kvar till ceremonin. Vi råkar stöta på varandra. Det har gått en tid, så när hans ansikte kommer, när kroppen närmar sig förstår jag det inte först. Sedan står han där, totalt oundviklig med en stripig lugg. Den hänger som vår rullgardin i köket gjorde. Den var i gul vaxduk.
Ingen idé att parera slaget. Huvudet är tjockt och ömt och jag undrar hur fan hamnade vi här? Jag tittar på honom och anar ingen sådan eftertanke, vilket bara matar på min begynnande ilska som en skvätt vatten på het olja. Han är invirad i ett Hilda-täcke, en slemmig hinna av hennes vätskor och DNA. Som att han trätt henne över sig. Hur hon drar handen genom håret, samma hand med samma blänkande ring, hennes tendens till att gunga fram och tillbaka genom att ta stöd på hälarna, samma ordspråk, nästan samma blick. Jag mår illa. Det stiger i halsen. Ett grumligt vatten som dämpar stämbanden. Får inte ut ett ord. Han pratar på och jag ser den välbekanta gluggen kika fram mellan tänderna.
Det finns en anteckning i min telefon som handlar om den gluggen, det var en text med massa radbrytningar, jag var så arg att det knappt gick att greppa telefonen, mycket på grund av att jag inbillade mig att hans ansikte var skärmen och tangentbordet hans tänder. Jag tryckte enter-enter-enter, prickade hörntänderna. Det funkade. Texten blev som sönderslagen.
Du kommer på bröllopet väl? Han ler lojt, lutar huvudet åt sidan. Som att han inte kände till gästlistan på sitt eget bröllop. Jag nickar: självklart.
Ilskan går inte att husera. Det kanske är det som är felet, något psykosomatiskt. Att det är den som pyser och bildar skav och glipor i kroppen. Det är inte en helt dum teori faktiskt, om det inte vore så att ilskan lägger sig sekunden han är ur sikte. Som att ett åskmoln tvärt skulle ge vika för sol och blå himmel. Något är ju fel. Jag känner mina känslor fel.
På dagarna, när jag inte är upptagen med att läsa början på en bok eller sortera papper på jobbet, så sitter jag länge och tittar på grannens tusenskönor utanför mitt fönster. Mer specifikt hur deras huvuden vänder sig mot solen. En rörelse som bär på intention och drift, som sker i tystnaden, bortom människan. Ute är det vindstilla, men jag tror mig höra något. Ett sus. Ljud från ett levande bubbel. Det sjudar under ytan, krusar vattnet försiktigt. En bit hopp, är det möjligt? Jag lägger ner hela min tankeverksamhet på det, på suset och tusenskönorna, på att pröva det levande, få det att äntligen klyva vattenytan. Genom blommans gula mitt ser jag deras knoppande ansikten. De framkallas som ett tunt pappersark över verkligheten, lägger sig över synen.
Dagen är kommen. Sommaren och vigseln. Hilda håller i buketten med tusenskönorna. Hon knäpper händerna under bröstet, infriar bruden. Jag försöker hålla blicken stadig, leendet och modet. Buketten bildar ett starkt vitt ljus. Jag skördade blommorna från grannens trädgård tidigt i morse när jag inte kunde sova. Klev över staketet och ryckte dem ur jorden. Ljuset sticker, det petar envist sina illavarslande strålar in under ögonlocken.
Skål! Kristallplingen ekar under de vita tälten. Sedan stiger sorlet upp igen, gafflarna river mot porslinet, skratten går i vågor över långborden. Det är en lycklig dag. Min bordsgranne har en stor mustasch som vickar från sida till sida när han tuggar. Mustaschen plockar upp smulorna och får dem sedan att falla ner igen. Jag tittar på, fascinerad. Hilda regerar drottning över sällskapet. Ansiktet är upplyst, inifrån. Tusenskönorna ligger på duken vid hennes sida, numera slappa och med rynkiga stjälkar. Han håller i hennes hand. Han lutar sig mot henne, viskar något i hennes öra. Det går en ilning genom mig, som hur tystnaden låter. Mustaschen vickar, fram och tillbaka. Tältet fladdrar i den lätta brisen. Jag hör ingenting, de är för långt bort. Köttbiten ligger slapp och utsöndrar en tunn vätska. Det är en lycklig dag. Jag sveper bubblorna, känner hur de pirrar i halsen.
Jag ställer mig på baksidan, ursäktar mig klumpigt från bordet. Bort från sorlet och ljuset. Jag låtsas röka en cigg, eller jag röker en cigg, men inte för att jag vill. Låter tårarna falla på marken, står lutad framåt så att de inte kommer på klänningen. De bildar mörka prickar på asfalten, med osäkra, utflytande kanter. Jag tappar formen. Det som kallas fattningen, men för mig är det formen. Flyter ut
De har gift sig.
Ilskan och sorgen. De gifter sig, ironiskt nog gifter sig känslorna och de bildar vågor, ilskan är vågskummet och sorgen är vattnet, det väller det växer det väller det växer det väller det växer och jag förstår nu jag ser nu det är början på slutet de kysser varandra, början och slutet kysser varandra,
skapar ett barn,
skapar ett hem,
skapar en cirkel som inte huserar mig utan som tränger bort mig och jag förstår inte vad jag har gjort förrän jag står där med tusenskönorna i handen