Han väcker henne inte som han hade lovat att göra. När hon vaknar är det för att en fiskmås skrattar sig hes utanför fönstret. Kastar sig i vinden. Sovrumsfönstret är prickigt av regn. Fjösigt regn, stickigt, nålstickigt. Sånt där som känns som när någon nyser på en.
Hon sätter sig upp. Hon är rufsig. Hon är mosig. Sedan kommer hon ingenvart. Hon sitter kvar i sängen. Det är något som surrar inuti. Det går inte att sätta fingret på vad det är, även om hon känner igen det. Det är svårt att skaka av sig det när det kommer. Det letar sig lätt upp i ansiktet, in i ögonen. Så hon sitter kvar och väntar på att det ska gå över.
När det har gjort det är hon snabb in på toan. Golvet knakar, korta små brak under henne. Träet känns kallt.
Hon hör röster från köket. Mansröster som mumlar. Hon stänger tyst dörren. Sedan är det dags. Hennes spegelbild. Svullen och röd. Finniga kinder. Mjuka armar. Hon duschar och tvättar ansiktet.
I köket sitter han. Hon ler och virar morgonrocken tätare runt sig.
“Godmorgon”, säger han. “Vad du var fin.”
Han sitter vid köksbordet med sin bror.
“Vad är klockan?”
Klockan är nio. Hon kollade innan.
“Inte så mycket. Typ nio”, säger han.
“Har du varit uppe länge?”
“Nej, inte särskilt. En timme kanske.”
Hon nickar.
“Det finns kaffe”, säger han.
“Tack. Vad bra”, säger hon.
Klänningen är vit. De köpte den på loppis. Den i Larv. Det finns bra bröllopsklänningar där om man har tur och vet var man ska leta. Den som de köpte är nog från 00-talet. Den är lång med lite tyll och axelbandslös med silvriga broderier över bysten som slingrar ner mot magen. Den är fin, men stygnen och tyllen kliar mot huden. Hon hade ingen bra underklänning.
De struntade i slöja. Ett vitt diadem med blommor blev snyggare och mer modernt. Diademet är fint. Blombladen av tyg har flera lager så att de ser stora och fylliga ut fastän de inte är riktiga, ser nästan ut som pioner eller rosor, och i mitten finns grå, glittriga diamanter som matchar silvret i klänningen. Han sa att hon var fin när han fick se, och det var hon. Han fick se henne direkt, behövde inte vänta tills de var i kyrkan som i amerikanska filmer där sånt betyder otur. Det viktiga var att hon var fin. Att hon fick veta det.
Hon tänkte att hon fick sminka över allt det röda bara. Locka håret. Bra foundation. Silvrig ögonskugga som matchade. Det skulle bli bra, men hon vaknade för sent. Han väckte henne inte. Hon hann sminka ansiktet, men inte armarna. Hon hann locka håret, men inte göra en hårinpackning. Hon hann inte alla steg. Ögonskuggan blev lite smetig. Roguen satt lite fel. Hon hade sett många Youtube-klipp för att lära sig hur en brud ska sminka sig, men hon lyckades inte. Hon har aldrig varit bra på att sminka sig. Hon ville ha lösögonfransar också, men fick inte till det och fick slita av sig dem igen. Då surrade det i henne igen. Hon fick sitta på toalocket en stund tills det försvann. Hon försökte undvika spegeln när hon gick ut från toan, men såg sig själv i ögonvrån när hon öppnade dörren. Nu låtsas hon att hon inte gjorde det.
När hon gick ut till bilen fick hon regn i ansiktet. Han försökte skydda henne från det under ett paraply, men vinden var så stark att paraplyet krökte sig i den och regnet skvätte mot ansiktet ändå. Hon hade som tur var en fickspegel och rättade till det i bilen med fingrarna så gott det gick, men tänkte att hon verkligen borde ha haft lösögonfransar.
Hon sitter i baksätet bredvid honom. Hans bror kör.
Hon tittar ut på de kala fälten. De är gula, vissna, vissa är bruna, grässtråna vassa. Det ligger kvar lite snö mellan gräset och jorden och i vägkanten. Den är frusen, beige och rinnig.
Regnet lägger sig över bilfönstren som en silvrig ridå. Först som prickar, sedan klumpar de ihop sig i små floder. Tunna skynken som vajar i vinden och bygger om världen utanför.
De kysser varandra. Han försöker smeka hennes ansikte, men han måste akta sminket. Hon tar hans händer och flyttar dem ner till sin midja. De glider snart upp till brösten. Hon tar bort dem.
“Vänta tills bröllopsnatten”, säger hon.
Det är i stunder som denna som hon tänker att hon är bra på att le. För han tittar in i hennes ögon och ler också och hans ögon strålar och han lutar sig tillbaka i det svarta bilsätet och suckar och säger:
“Åh, helvete.”
Han verkar lycklig. Det får henne att rodna under sminket.
Bilen pajar. Den hostar och dör. Hans bror hinner rulla den till sidan av vägen. Regnet smattrar mot rutorna. Floderna över dem är tunna, men många. Fälten utanför stora och platta.
Hon tittar på hans bror.
“Men det kan du la fixa?”
Hon får veta, efter att de båda bröderna har gått ut och kollat, att det inte går. Båda svär åt varandra. Deras röster mumlar genom rutorna. När de kommer tillbaka in i bilen är de tysta.
Han är röd i ansiktet och kliar sig i nacken och säger något om att han älskar henne.
Då älskar hon honom också.
Hans hår krullar sig. Det gör det när det är blött ute.
De trängs under paraplyet. Bilen lämnar de i vägkanten lite för nära diket. Den lutar ner i leran, men faller inte. Hon trycker sin kind mot hans. Den svarta kupolen över dem huttrar och skakar i vinden. Deras händer är sammanlänkade runt handtaget. En gemensam kamp. Han säger att han inte bryr sig om sminket. Då förstår hon att det verkligen har börjat rinna. Hon vänder undan ansiktet. Hennes kind känns kall utan hans. Hon försöker rätta till sitt hår, men inser att det är för sent.
Vägen är lerig. Hon märker att hennes klänning har blivit lerig på kjolen, trots att hon har ansträngt sig för att hålla den över marken med ena handen.
“Vad fin du var”, säger han igen.
Hon tittar ner på kjolen. Hon ser framför sig hur den kommer att släpa över kyrkans flerhundraåriga stengolv och lämna ett vått spår efter sig. Som en stackars människa som förblöder och spiller blod. Ljuset silar in genom skotthålen som finns kvar i kyrkporten efter kriget mot danskarna för trehundra år sedan. Hon känner blickar sticka i sina röda armar. De är inte där än. Armarna är gömda under jackan.
“Kommer vi ens att hinna dit?” frågar hon.
Hans bror har sprungit i förväg. Han är en skugga borta på vägen som hukar sig i regnet och vinden.
“Ja, för helvete”, säger han och klämmer hennes hand.
Han låter så glad. Hon undrar varför. Hon huttrar nu.
Hon hann inte försöka tillräckligt. Hon vaknade för sent. Hennes klänning är för blöt. För lerig.
Hon minns hur det luktade i hans epa. Hon minns hur glad han blev när hon log. Hon tänkte på barn och studsmattor då och på talldoften vid Vänern om sommaren. Det är lätt att glömma henne. Han gör det också ibland. Det har att göra med hur hon är, tänker hon. Hon måste förlåta honom, eftersom han verkar förlåta henne för att hennes smink rinner, tänker hon.
Det sitter några fiskmåsar på en åker. De sticker ut som vita nålhuvuden i jorden. Deras vingar flaxar. Man hör deras skratt på långt håll.
Det surrar i henne. Det surrar ända upp i ansiktet. Han säger inget.