i rabarberskogen samlas mina sniglar mina barn
uppleva mig själv som barn partner moder
alltmer ensam men också fylld av kärlek
en växande ros och taggarna i magen
ett blödande sår och spjutet i hjärtat
ett vakuum i svalget
pratar med mig själv i spegeln och lockar tiden
som en liten tand
är sårbarheten formad som en moder
att vara krävd som den viktigaste
när jag egentligen och innerst inne
kanske struntar i mig själv
lova mig grodyngel i mängder
att slunga ner i halsen
klockan i magen som tickar
oavbrutet
mitt ansikte förvrids
samma tid varje kväll
det är någon jag liknar
men jag kan inte komma på vem
rabarberns sura sötma
slår upp hål
i mina drömmar
in träder det vilda
otämjda
jag vrider mig i outnyttjade lakan
jag är en vidrig resurs
veckla ut blomman i mig
och trä de gröna trådarna
över mitt ansikte
jag rodnar när jag tänker på
hur en lust kan forma sig
till en önskan
eller ett hot
rida ut i stormen
natten hästen fåglarna
vakna med rutten rabarber
under täcket
börja fingra på dess grova stjälk
spindelsnår
i mjuk rabarberskog
tvinna anklarna
och tryck mig ner
jag lilla färska
stensöta rakt ner
i halsen
det som möter mig
en tam öppning
jag vill sjuda köttet
med kvinnorna
vid min sida
värp äggen
lägg dem tappert
i hyddan
låt ungarna kläckas
vilsna
vakna till liv
den saftiga rabarbern
att fylla
brunstig mun
läpparna vandrar
sin egen
historia
jag låter mig sänkas ner
i de enskilda djupen
jag är ett djur
sniffar efter bytet
tömmer mina kjolar
på bråte:
döda sorkar och levande skogsmöss
vill jag minnas tiden
eller cirkulerar den runt min kropp
tills jag knappt kan andas
otaliga gånger
väcker jag mig själv
i sömnen
för att vrida klockan till en tidpunkt
innan jag fanns
det bor stenar i mitt huvud
som vill tala
och väsnas
kring tiden
stigen har ett slut men mina böner
når inte fram
ugglan fräser i trädet
myrorna gräver sina gångar
jag hör allt
jag inte kan förstå
riva järnet
längs kroppen
jag är vaken
storsint
rävar jublar
i grön sammet
skymningen fångar
en gammal dam
att linda in
och låta somna