dom
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
säger
något håller på att ta över vår kropp, vi måste dricka gift för att hålla det borta, kan ni fatta det alltså, vi måste dricka gift, genom en slang som ska skjutas in i vår arm, rakt mot vårt hjärta, för att pumpa runt gift, och förinta det innan det förintar oss
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
dom säger vi
 
är en typ 2
 
 
 
och
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
det i oss saknar förmåga att hålla sig självt tillbaka, det anpassar inte sin hastighet till något, man kan säga att det tappat all respekt för sin omgivning, om det haft koncept om respekt och omgivning, vi vet inte ens om vi kan säga så, men hur det än är, det där inne, det kommer inte ändra sig, det kommer bara fortsätta fortsätta fortsätta och fortsätta fortsätta sin aktivitet, sin enda aktivitet: förökning, förökning, oupphörlig förökning, exponentiell, repetitiv, alltså gränslös förökning, kolonisering egentligen eftersom inget blir över
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
vi kan läsa det som en total avsaknad av känsla
för när det är dags att sluta

och det säger dom
 
 
rubbar omgivningens balans, alltså er och såklart vår, vi är inte dom enda — beståndsdelar, livscykler, kritiska punkter, former och formler — det har bekräftat det vi sett, och trott, och känt: vi har ingen motvikt, det rör sig i ett, i varje riktning, inget tar emot — ingen jämlik eller överman — eller under — det är inte möjligt, vilket ju för oss är en helt eskalerande erfarenhet och vi ser det, snyggt, men groteskt —
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
att frodas utan gränsvärde —
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
bortom kartor, grafer, myter, metaforer, animationer, illustrationer, VR, AR, beskrivningar,
allt det där
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
som man tänker sig att det funkar
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
misstanken
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
att premissen är

att varje liten del är exakt identisk
med varje annan del, exakt identisk, varifrån den än hittas
plockas, förökas, är varje liten del
en exakt replika av sin separation
alltså inte i storlek
eller form — i funktion, i natur
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
och det enda dom kan säga är

det är fullständigt onaturligt
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
att det inte skulle finnas någon skillnad mellan en liten och en stor
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
att det är en klon av en klon utan ursprung, stam
huvud, ledning, utan först
och inget sen, att det växer
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
inte här
och sen lite där
 
att det är likadant
i
oss
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
på samma gång
allt i varje del, växande centrum av växande centrum
som existerar i en
exakt
direkthet, egentligen
har vi inte bra ord för det
 
 
 
centrum

exakt
 
 
 
och direkt, det är missvisande, fel, vi kan jämföra
 
 
Med en jämförelse av en hund och en bläckfisk:
en åttaarmad bläckfisk har ungefär lika många neuroner som en hund, och den har tre hjärtan, det säger inget
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
dom säger
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
dom försökte provocera fram en självattack —
genom en enkel intern konflikt — om vi inte kan stoppa det kan det stoppa sig själv

så vi tog ut det och klippte det
i ännu mindre bitar — ännu mindre klibb — och stoppade tillbaka det, men först täckte vi ursprungets väggar med diamant, alltså riktig diamant, och sen väntade vi

på att diamanten skulle sätta stopp, alltså att bitarna bokstavligen skulle gå, eller ja, slå in i väggen, och det skulle vara det
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
diamant världens hårdaste material
sas det
 
 
men bitarna, klibbet, klonerna, alla
sökte sig själva, sina identiska själva, sina exakta klon-klumpar, som om de aldrig varit isär, och fortsatte så, på den elfte dagen, när utrymmet i ursprunget tagit slut åt dom upp
eller egentligen slukade, hela diamanten, det vi såg var mer av ett sluk
dom omvandlade hela diamantens struktur — men behöll sin egen — utan tecken
på förändring, inte ett spår
av diamant i klibbet
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
inte ett enda minne av vägg kvar
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
vi har aldrig känt något liknande