Så sjöng han, för mig, han
som inte älskade
mig och den
som inte älskar mig den måste
jag förinta, den måste förlora, den måste
inför allas ögon klösas
naken ut
ur mitt land. Jag sänker den. Some velvet morning
when I’m straight, sänker jag rösten, tänker bort, var jag så motbjudande
ung.
Kunde han inte
älska mig? Nej, för han hatade
smarta satmaror,
och jag själv var en mycket smart sat-
mara, stöpt i min sort, varför
viskar jag? Störtar allt
ljud jag har
in i hans tunga, ljuger mig blå nu, var han så tvungen? Att hjärtligt och innerligt hata
min mun. Var jag så motbjudande
ljus. Han kunde burit
keps.
Solglasögon
parasoll
men mördades hellre
av gudar och sina egna
älskade hästars förbannade, sjungande löften om att förkrossa
honom
som han förkrossade mig,
med kyligt hjärta
underjordens kallaste
kropp av son
fryser i helvetet där jag kysser
sonens hästar, oändligt, ty
när jag sagt mitt, ty det var en sonkropp, och min var en satmaras och en moders,
ty jag var en mor
Även åt honom, alltid åt honom, och som denna lilla
man
vägrade
älska något med mig. Han gjorde
sig själv förbjuden mig, och jag fick aldrig vara hans
barn.