Redan första kvällen, när de träffas, berättar han om löftet han avlagt. Han har planerat det länge, men pesten som härjar gör att resan får uppskov, ett slags tomrum karvas ut i ödets annars trånga rymd. Hon vet att hon är en ersättning, något som får ske i väntan på avfärd. De har bestämt träff på en brun pub i Vasastan där det är tomt på gudar, det är söndag, april, grym och kall, alla upphöjda är upptagna. Under radarn skiner solen, dess långa armar smeker deras ansikten så ömt så ömt. Afrodites händer kunde inte vara lenare, eller friare. De dricker, diskuterar litteratur och framtiden och dåtiden, sånt man pratar om. Han verkar oberörd av ölen, hon blir snabbt berusad av nästan allting, har glömt att äta idag, upptagen med alla andra sysslor och göromål som anstår människor i hennes ställning. Hon reser sig upp för att köpa en öl till, och känner sig betraktad, en samtidigt blyg och skarp blick tar in henne. Det är ett finstämt rus, hon känner sig flickaktig och fullvuxen samtidigt, hon har sina behag, men kan manövrera dem på ett annat sätt än tidigare. Det är nytt, och hon älskar allt som är nytt. Hon känner igen känslosvallet från barndomens förälskelser, också alltid om våren, som att en sådan förbannelse måste blomma upp i takt med naturen. Överallt i den spirande myllan vaknar nymferna, lägger sina små huvuden mot axlar och ryggtavlor, kallar in Eros, gulliga krypskytt, med sin armé av känslor. Inte för att det hade behövts, vissa människor laddar sitt vapen helt själva, pressar mynningen mot gomseglet och avfyrar. Vissa människor älskar verkligen smaken av stål och krut. Hon kommer att hinna avfyra flera gånger innan skotten blir slutgiltiga. Hon ställer ner sin nya öl, skummande krona, på det mörkbetsade och hårt lackerade bordet. Han ler, kanske första gången för dagen, för dejten. Tar av sig sin träningsjacka, tar en klunk från sin öl. Blicken fortsatt svårtydd. Nacken nyrakad som hos ett bråkigt barn. Ovanligt vackra armar.
På morgonen, den första morgonen, ligger han i hennes armar som en son ligger hos en mor. Hennes arm bakom hans huvud, hans huvud på hennes bröst. Med sin högra hand visar han hur en vän en gång låtsades DJ:a med en pizza som skiva och det är bedårande, hans lilla skådespel. Han har långa ögonfransar som nästan nuddar kinderna. De har blekts av den starka vårsolen. Hon är lättad över att hon aldrig lärt sig att räkna, för hon hade inte kunnat motstå frestelsen att hålla fast honom tills hon räknat varje hår på hans huvud. Som ett straff, som en belöning. Han är verkligen värd ett straff. Hon är verkligen beredd att offra. De ligger så, mor och son, långt efter att solen lämnat horisonten och börjat närma sig zenit. Hon förbannar den vidriga himlakroppen, påminner sig om att den bara är en av alla befintliga stjärnor. Hon ursäktar sig till slut, måste gå, måste påbörja dagen. Hans säng känns som en kräm som man inte bottnar i, en mild och varm avgrund. Hon tycker sig ana en antydan till besvikelse i hans ansikte, men det är helt enkelt inte passande att stanna längre. I efterhand återkommer hon ofta till den här stunden. Kanske var det hon som övergav honom först. Kanske hade hon kunnat förmå honom att överge sina gudar och sina planer, kanske hade hon blivit avgudad för alltid om hon hade lyckats. Men hon väljer att gå. Han kallar in henne igen och igen efter den natten. Hon är väldresserad och hoppfull, en glad hynda med viftande svans. Lekfull och lojal. Hon vill visa sig värdig moderskap. Hon vill inte ersätta hans mor, men bli mor till hans barn. Av någon anledning känns det som att skillnaden däremellan är hårfin. All älskog i världen verkar inte kunna öka den obefintliga avgrunden mellan de två positionerna. Hon lär sig snabbt att fri vilja är lika meningslös som himmelskt ingripande. Det är ingen ära att förpassas till mytologier. Även ett värdelöst orakel hade kunnat förutse att hon aldrig kan bli vare sig den ena eller den andra sortens mor med dessa förutsättningar. Han spelar sina kort som att hon hade röntgenblick, som att hon vet allt, eller kommer att få reda på det förr eller senare. Han erkänner 1 sanning och döljer inuti denna 1 annan: han kommer aldrig att älska henne.
Det är en stor sanning som kräver ett moget sinne för att mottagas, förälskade vuxna kvinnor som tror de är långt bortom övergreppsåldern förmår inte ta in det han säger, än mindre förstå det, sätta in sig själv i kontexten. Han berättar om anklagelserna riktade mot honom. Kvinnan som han utsatte för något har nyligen kontaktat en av deras gemensamma vänner och förebrått vännen för sin fortsatta och därmed svekfulla vänskap med honom. Detta har gjort honom upprörd, vemodig. Gamla skuldkänslor rörs upp men han försöker ta det med ro. Han säger att hon får ställa precis vilka frågor hon vill, hon kan få veta precis allt hon vill veta. Nej, det polisanmäldes inte. Nej, de har inte kontakt. Ja, han har pratat om det med sina närmsta. Ja, han var full och hög. Det var länge sedan, åratal, ett annat liv. Hon vet inte vad hon ska säga. Hon håller om honom som en mor tröstar en sörjande son medan han bedyrar sin ånger. Det är oklart vad anklagelsen gäller, det saknas rubricering; men han tar på sig skulden, som en hjälte, bär den ångerfullt och värdigt. Hon vill inte veta någonting, det var så länge sedan, han var så ung. Men till slut får hon veta, när historien upprepar sig med henne i rollen som den utsatta. Han är en utmärkt atlet, brottargreppet överrumplar henne. Hennes rörelser påminner om samtycke, men det är försvar. Hon lyckas byta position – det känns som en bedrift – för att slippa bli knullad på ett sätt de aldrig knullat på tidigare, ett sätt de aldrig pratat om att knulla på. Han säger okej, som att det är hans samtycke som saknas.
Hon är lättväckt, som en insekt, aldrig riktigt sovande, inte heller helt vaken. Just den här natten, natten efter, sover också han oroligt. Ångesten väcker honom, vilket också väcker henne. Hon frågar hur han mår. Han säger att det är kemiskt. Hon håller om honom trots att det är fysiskt. Han berättar att han tog ecstasy igår, något slog fel, dopaminnivåerna är så låga att Dionysos själv skulle skämmas. Hennes andra missbrukare lider inte av den här typen av urskuldande ånger. Hon är van vid att män knarkar för att de hatar sig själva, inte att de hatar sig själva för att de har knarkat. Det är en uppfriskande dimension av självhatet, hon tolkar det som en sorts agens, som att han verkligen äger sina destruktiva handlingar. Hon förlåter honom. Viker ihop det och rubricerar det som dåligt sex, ett missförstånd som de klarade sig igenom. Ett stygn i historien som bildar vad som ska bli en väv av lidelse och lidande. Hon vet att i grekisk mytologi är det nästan samma sak att förföra och att våldta, som i berättelserna om Europa och Zeus. Men Europa fick namnge en hel kontinent. Tektoniska plattor med offrets namn smeker fortfarande jordskorpan. Hon själv är ingen fenicisk prinsessa, hon är helt vanlig. Hon fantiserar om ett liv tillsammans med honom, om tatuerade bebisar som glider ur henne som på löpande band. Hon väver, pliktskyldigt, som om det var på beställning från Gudarna själva. Det blir ingenting av det, vid varje inslag skjuts garnet av varpen och bildar en trasslig härva på golvet. Hon plockar upp trådarna och börjar nysta om. Garnet smeker hennes händer om natten. Glider in och ut ur greppet, tyst och lent.
Hennes kärlek skrämmer honom inte men han delar den inte heller. Han förklarar nyktert att hans lojalitet vilar i helt andra företag. Men han tycker om henne, givetvis. Han trivs med henne, han är så glad att de träffats. Han känner sig bara inte kär. Han hade kunnat säga: Jag är inte redo för någonting seriöst. Eller: Kan vi inte bara ta det som det kommer. Men han har talets gåva, en ordperson, så de sitter på hans kammare och förhandlar om förhållandet. Hon befinner sig i alla möjliga sorters underlägen men mest försvagad blir hon av sina känslor. Det är känslorna som förkroppsligas i alla andra underlägen: hennes intellekt, hennes ålder, hennes kön. Hon har känslor för att hon har de andra attributen, och hon har attributen för att hon är den som har känslorna. Hennes enda övertag är hans skuldkänslor gentemot henne och kanske gentemot alla som kom innan henne.
Hon argumenterar för att de gemensamt behöver ta ett beslut om vilken sorts relation de har innan han åker iväg. Hon förtjänar att veta efter allt detta, och att han är skyldig henne det. Hon fortsätter: att de när som helst kan avsluta relationen, även under tiden han är bortrest.
Han argumenterar för att han inte vill sluta träffa henne innan han åker, men att det känns svårt att ha en distansrelation med så stora avstånd, speciellt när han inte är kär.
Hon vill nog inte träffa honom mer om det inte finns någon framtid.
Han svarar att han har tänkt att de varit ihop ett tag redan.
Hon förstår inte vad han menar. Vad är det i sådana fall de pratar om? Men hon säger ingenting för hon vill inte att han ska ångra sig.
En del av henne vill gärna att han ska ta beslutet att lämna henne. En annan del av henne vet att han aldrig varit hennes, att hon inte kan begära detta, men hon är fullkomligt stöpt i förälskelse, kärlekens är en främmande logik. Hon försöker tystna. De beslutar att försöka. Han känner sig kanske skyldig henne det. Det är en mycket fattig jord för kärlek. Han serverar mat, de kollar på tv, somnar utan att ligga.
Till slut reser han, som unga män gör. Hon står kvar på stranden medan han närmar sig horisonten. Fotvalven fyllda av sand, sjögräset når upp till naveln, havsvattnet är iskallt mot ljumskarna, könet vått. Gränserna blir mjuka streck i sanden precis i vattenbrynet, vassen ruttnar snabbt i värmen och torkan. Vågornas svall slammar igen mynningen, ingenting får komma ut. Hon blir givetvis hysterisk, givetvis. Pendeln svänger mellan hat och tillförsikt, tankarna går, röda som havet, svarta som vin. Hans korta meddelanden känns tomma, de laggande samtalen haltar, han sitter på caféer med gratis wifi, skakig uppkoppling, bilden av honom är luddig och tom, närmast performativ. Tidsskillnaden är enorm, ljuset från fönstret som han har ryggen mot räcker för att lysa upp hennes ansikte i decembernatten som härjar i hennes rum. De avlägger rapporter om vardagen, de är främlingar nu. När de har sitt sista videosamtal är han hemma i lägenheten han hyr där borta, istället för sitt vanliga café. Det enda som avslöjar att han är på en annan kontinent är att lamporna avger ett kallt sken istället för hennes varmgula. Hon anar att någonting helt nytt ska komma, men att den här gången är det något hon inte kommer tycka om, något hon inte kommer att kunna älska. Hon förhalar. Tvingar honom att filma hela sitt hem, kallpratar idogt, är ovanligt charmig, flickaktigt fnitter. Till slut framför han sitt ärende. Det känns märkligt bekant för henne, som att de redan haft detta samtalet. Hon är inte förvånad men förkrossad likväl. Det finns ingenting att säga, ingenting att rädda. Hon vädjar till honom, inte att älska henne, men att förklara för henne, vad var det som hände. Hon vet att en gåva bara är en gåva när den ges utan baktankar, men hon erkänner skamfyllt att hon hade tänkt sig att få någonting tillbaka. Att hennes handlingar drivits av begär och att hon blivit förblindad av det, inte sett honom. Att hon kan acceptera att det är ödet att de träffats, men hon kan inte hantera att han går ostraffad ur det medan hon vidhåller sitt begär och därför måste våndas. Kanske borde hon valt samma kalla och kärlekslösa Gud som han valt. Men det hade kanske också varit ett straff.