1.
En soffgrupp i vitt läder, ett lågt bord.
En korsordstidning uppslagen på bordet.
Receptionisten:
Om man inte har en egen penna så finns det pennor att låna,
både bläck och blyerts, i pennstället på hyllan
ser du?
Gröna stolar längs väggarna.
En mamma och ett barn, en flicka.
En kvinna i röd klänning.
Flickan mumlar hemligheter, in i mammans jacka, som mamman inte hör.
Receptionisten tuggar tuggummi.
Kvinnan i klänning:
Jag har en bokad tid.
Röd hellång klänning.
Receptionisten:
Hon är här
jag skulle vilja säga, nästan varje dag.
Barnet mumlar hemligheter, det är ingen som lyssnar, rakt in i mammans jacka. Mammans jacka är från Rodebjer.
Receptionisten:
Hon har inte någon bokad tid.
Hon har aldrig någon bokad tid.
Tuggar tuggummi.
En dörr öppnas, en man säger ett namn. Mamman tar barnet i handen, de går in till honom. Han stänger dörren om dem. Det låter ingenting när han stänger dörren om dem.
2.
Tidig morgon, soluppgång utanför vårdcentralen. Inget fågelkvitter.
Gröna stolar. Tidningar i ett tidningsställ. Mat, mode, korsord, sudoku.
Receptionisten:
De spelade in två avsnitt av Gåsmamman
säsong två här.
Det kom ett helt team och gjorde i ordning.
De ställde en växt där i hörnet till exempel.
Det blev ganska fint.
Några av kunderna som väntade fick vara statister.
Men jag fick inte vara med,
de hade en skådespelare som skulle spela receptionist.
Tuggummi, melon mint flavour.
Kvinnan i röd klänning sitter i en av de gröna stolarna. Väntar.
Receptionisten:
Nästan varje dag, jag sa ju det.
Hon säger att hennes styvson är läkare här.
3.
Vitt jämnt ljus.
Samma röda klänning.
Receptionisten:
Jag vet. Alltid samma klänning.
Fönstret står öppet.
Receptionisten:
Alltså vi har ju pratat med polisen,
såklart
har vi gjort det.
Men hon gör ingenting olagligt.
Vinyl FM på låg volym.
Receptionisten:
Men det blir ju lite konstigt. Att hon ska vara här.
Men de säger att de inte kan göra någonting. Hon gör ingenting olagligt.
Men så fort hon gör någonting så ska vi anmäla. Vi har satt upp övervakningskameror.
4.
Från övervakningsfilmen:
Receptionisten sitter bakom disken. Tar upp ett tuggummipaket ur väskan. Räcker paketet till kunden, under glasskärmen. Kunden skakar på huvudet.
Kunden, en kvinna i röd klänning. Mörkt långt hår. Stora mörka ögon.
Receptionistens läppar rör sig men videon har inget ljud.
Kvinnan i rött sätter sig i soffan. Öppnar en korsordstidning. Ser sig om efter en penna. Receptionisten pekar på pennstället. Kvinnan i rött väljer bläck.
Nej, inga ljud.
5.
Tomt i väntrummet.
Vitt ljus. Den bästa musiken från 60- och 70-talet.
Receptionisten:
En gång var Zara Larssons lillasyster här.
6.
Mamman:
Hon har någon typ av eksem,
vi förstår inte vad det är.
Det kliar hela tiden och ingenting hjälper.
Jag tycker så synd om henne.
Flickan ligger i soffan med huvudet i mammans knä. Röda kliande små armveck.
Kvinnan i rött sitter mittemot. Håret mörkt, oborstat. Ögonen. Lutar sig framåt.
Kvinnan i rött till barnet:
Om du slutar klia så slutar det klia.
Hon ställer sig upp, går mot läkarnas rum.
Mamman följer henne med blicken.
Kvinnan i rött:
Men du vill inte sluta klia eller hur?
Receptionisten följer henne med blicken.
Kvinnan i rött:
Bakom någon av de här dörrarna finns han.
Är det okej om jag bara testar att knacka på?
Receptionisten:
Om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att hon har någon styvson.
Jag vet inte vem det skulle vara i så fall. Jag har frågat och
det är ingen av våra läkare.
Vinyl FM.
Receptionisten:
Vi har erbjudit henne KBT. Vi har det. KBT.
Men hon tackade nej.
Och vi har ju fri vård i Sverige.
Grundprincipen är
att vi inte kan tvinga någon till vård
som inte vill ha vård.
Hon är helt fri.
Spottar ut tuggummit.
Receptionisten:
Men ja,
freedom’s just another word for nothing left to lose.
Barnet. Eksemen. Hemligheterna.
Kvinnan i rött:
Varje dag, när jag går genom parken på vägen hit
är det som att träden lutar sig in över mig
och sjunger.
Receptionisten:
Vad sa hon?
En dörr öppnas, en läkare kommer ut. Säger ett namn. Mamman och barnet går in.
7.
Från övervakningsfilmen:
Receptionisten ska gå för dagen. Öppnar dörren till en av läkarna, säger något. Lämnar.
Tomma gröna stolar, tom reception. Stängt.
Läkarens dörr öppnas igen. Han sticker ut huvudet, ser sig omkring. Det är för dålig bild för att man ska kunna avgöra om han är orolig eller om han är förväntansfull.
8.
Receptionisten:
Vi finns i hela Sverige.
Stockholm, Göteborg, Malmö.
Vi fanns till och med i Sundsvall ett tag
men det gick så dåligt
så de la ner.
Nya tomma korsordstidningar. Nyinköpta modemagasin. Kvällstidningar från kvällen innan bara.
Receptionisten:
Jag köpte dem igår på vägen hem.
Kvinnan i röd klänning ligger ner i soffan, tittar upp i taket. Vit lädersoffa.
Receptionisten:
Titta vad nyfiket och intensivt hon tittar upp i taket.
Man skulle kunna tro
att hon såg stjärnor där.
Ett stjärnklart vårdcentralstak.
Där,
Orions bälte!
Kanske.
Tuggummi. Då och då blåser receptionisten bubblor.
Mamman och flickan kommer in, anmäler sig i receptionen.
Receptionisten till barnet:
Vill du ha en klubba?
9.
Kvinnan i rött:
Jag vill bara
komma förbi.
Eller
igenom kanske, egentligen.
Receptionisten:
Vi förstår henne inte,
ingen av oss här på vårdcentralen.
Det är som att hon lever i en annan värld.
Vi känner lite: Wakey wakey,
eller vad man ska säga.
Mamman:
Jag vet inte.
Hon kanske är väldigt väldigt ensam.
Kanske är sjukskriven
och ensam.
Receptionisten:
Kanske vill känna att hon har någonstans att gå på morgonen
så hon går hit.
Men det blir ju lite konstigt.
Mamman:
Det finns ju människor som har problem på riktigt.
Det blir liksom lite fånigt.
Receptionisten:
Ja exakt så,
lite fånigt.
10.
Kväll. En av läkarna sticker ut huvudet. Ingen där. Han försvinner igen, stänger. God natt.
11.
Morgon. Soluppgång. Men det är ingenting som märks inne på vårdcentralen.
Kvinnan i rött:
Det är en trädsång,
jag förstår den inte helt
men varje gång jag hör den
tycker jag att jag
kommer lite närmare.
Receptionisten:
Man vänjer sig efter ett tag.
Man sorterar bort det hon säger,
och så hör man det inte till slut.
Det är som ett brus bara
för mig nuförtiden.
Som bruset från gatan
när fönstret är öppet.
Kvinnan i rött:
Jag har en bokad tid.
Jag väntar på min läkare,
min styvson, min läkare,
men han verkar vara försenad.
Vet ni när han kan träffa mig?
Receptionisten:
Kolla! Jag registrerar ingenting.
Det kommer inte in, det blir bara ett brus.
Jag vet inte vad hon sa,
på riktigt,
jag skulle inte kunna berätta för dig nu
vad det var hon precis sa.
12.
En ringblomma i en vas på bordet.
Receptionisten:
En av sköterskorna fyller jämnt i dag
och då brukar jag alltid köpa en bukett
som är från hela personalen.
Hon tyckte att vi kunde sätta en blomma här ute också,
så att alla kan få njuta lite.
Det var väl fint?
Kvinnan i röd klänning går omkring i väntrummet.
Mamman:
Ja, vi är tillbaka. Salvan som vi fick hjälper inte.
Det verkar vara ett väldigt speciellt eksem.
Låg musik.
Receptionisten:
Nästa vecka ska de spela in några scener till en serie om helikopterrånet
här på taket.
Det tycker vi ska bli jätteroligt.
13.
Från övervakningsfilmen:
Kvinnan i rött står i receptionen. Ser ut att skrika, munnen tätt intill glaset som skyddar receptionisten.
Häftiga rörelser med armarna och hon ser verkligen ut att skrika, men det finns inget ljud.
Börjar kasta tidningar och pennor. Rycker i handtagen, bankar på dörrarna till läkarnas rum.
Receptionisten rullar bakåt på sin stol, inåt i receptionen. Tittar upp mot kameran. Skrämd blick, men ett litet leende längre in i ögonen.
14.
Mycket tidig morgon. Spelar ingen roll, det är alltid tänt inne på vårdcentralen.
Dörren till en av läkarnas rum flyger upp, smäller i väggen. Läkaren kommer ut.
Ingen musik.
Han ser sig omkring. Det är tomt. För tidigt. Ingen där. För sent.
Han tittar upp, får syn på kameran, tittar snabbt ner igen. Står stilla, tittar ner i golvet. Börjar klia sig långsamt i armvecken.
15.
Furustolar, en soffgrupp.
Mamman och flickan. Andra mammor och andra flickor. Människor med röda sår. Jättemånga eksem som inte går över.
Receptionisten:
Vi ska få biljetter till premiären av helikopterrånetserien på Stockholms filmfestival.
Det är bara att maila HR om man vill ha.
Men det räcker inte till alla
så det är lite först till kvarn.