Klarhet
Att beskriva något så enkelt och självklart som att det bara är det som just här och just nu är fallet och inget annat.
Färdighet
Jaget bestämmer sig genom att minnas sitt varande på andra platser, i andra sammanhang, då det överlevde. Kanske mer.
Detta arbete glöms ofta eller förminskas till irriterande hinder för det ”riktiga” arbetet. Men minnet måste finnas där. Som en slags styrka. Basala muskler för att kunna stå, gå, vara härskare. Orka härska. Orka vara hatad. Orka erkänna alla sina fel fullt öppet.
För klarheten krävs färdigheten. Den förutsätts. Men vårdas med skam. Tas för självförhärligande, fåfänga.
Istället är det insikter om redan vunna erfarenheter, kunskaper som alltid är färskvara, som aldrig lagras tillräckligt tydligt. Som hela tiden måste återvinnas. Och återbrukas.
Spöket/pärlan
Det är ok att vara ett spöke intalar sig spöket, men han drömmer i hemlighet om att vara en pärla. Hur länge i ett liv är länge? Hur länge blir för alltid?
Spöket har börjat klä sig som en pärla. Han försöker gå som en. Det är svårt. Och hemma sjunker han ihop i all sin spökighet. Allt släpper. Konturerna löses upp.
I lådorna är det spökigt, oklart, gammalt, dammigt. I hyllorna har han hela sin spökhistoria samlad, osorterad, otydlig, skrämmande.
Hur blir man en pärla? Mer pärlig?
Platsen här
Det fanns en lägenhet i en förort söder om Söder som var som en mall. Konstigt nog. Den var egentligen en nödsituation. Men hon som bodde där såg till att den höll tätt, höll fast, höll uppe. Den fungerade som framtiden, innehöll hoppet. Kuddarna i soffan med fina mönster, gardiner med rysch, glasbord och mjuk matta. En trygg lukt och en omsorg som endast en kreativ ensamstående periodvis missbrukande mamma med höga ambitioner och låg lön kan visa.
”Ät inte de sista skivorna av limpan, snälla. Då har vi ingen frukost. Men ni kan ta choklad. Eller ett kex.” sa hon mellan raderna, genom dottern som torkade bort fingeravtrycken på soffbordsskivan av glas. Som torkade bort smulorna, sparade den sista skvätten mjölk till mammas morgonkaffe, inte var hungrig egentligen och inte behövde någon macka.
Ibland fick hon vredesutbrott. Som alla inte helt utvilade mammor kan få. Ibland dansade hon disco i vardagsrummet och bjöd på godis. Sjöng med till Lady in red som gick på repeat. Som alla inte helt nyktra mammor kan göra.
Allt var rent, luktade gott och hade vackra färger. Ibland saknades det tvål eller toalettpapper eller mat. Men aldrig spänning. Ibland rymde dottern hemifrån när det blev för spännande. När mamman bjudit hem folk. Eller när mamman flyttat ihop med folket i ett hus, blivit för upptagen av ytorna, olika bänk- och bordsytor. Hudytor.
Ett tag var dottern punkare. Men hon hade alltid läppstiftet innanför konturen och aldrig på tänderna. Hon hade pressveck på jeansen och rena t-shirts. Hon hade blanka Martens och bomberjackan luktade sköljmedel. Inte som killarna de mötte på festerna som luktade rulltobak, ingrodd smuts och gammal fylla. Men hon hittade en killpunkare som luktade gott. Som hade samma slags mamma hemma i sin småstad. Vars t-shirtar alltid var kritvita och som aldrig hade smutsiga jeans.
Mamman tyckte om honom och blev också lite punkare.
Mannen
Den lilla mannen bor i södra Sverige, andas havsluft och drömmer om flygplatser och den perfekt packade övernattningsväskan. Svart, brunt, grått, marinblått.
Den stora mannen finns egentligen inte. Är död men dyrkad. Lever ett halvliv. Som mäktig fantasi inuti den lilla mannen.
Mannen II
Manfreds kompis bor i ett jättefint hus. Han är stolt över att han känner någon som har ett så fint hus. Han fotograferar huset när han är där och hälsar på. Det gör han så ofta han kan. Han firar jul där. Och på sommaren badar han i den lilla sjön nedanför huset.
Eftersom han känner sig hemma och välkommen, och inte vill att det ska förändras, gör han så mycket han kan för sin vän. Han hjälper henne med det han kan genom sitt yrke. Han föreslår henne i olika sammanhang där hon skulle tjäna på att lyftas fram. Han håller henne högt. Han vill inte förlora möjligheten att vara i hennes hus. Han älskar det där huset.
Långt inom sig tänker han ibland den förbjudna tanken att huset kunde varit hans eget. Att han själv hade fått bo där, möblera efter sitt tycke och bjuda hem sina vänner. Vara centrum i sådana sammanhang, så som hans vän är.
Han är inte avundsjuk. Han har det jättebra. Han reser mycket, arbetar utomlands, har inflytande, ansedd smak och tjusiga vänner.
Men ibland tänker han att det vore fint att få vara alldeles ensam i det där huset, som dess herre.
Det är en skör dröm. Och komplicerad. Han vet ju inte vem han skulle vara utan sin vän, på sin väns plats. Skulle han kunna fylla huset som hon gör? Han är inte helt säker på det. Han är inte lika självsäker som sin vän. Hon bara gör allt så enkelt, verkar det som. Äger hus, vinner priser, skiljer sig, tjänar pengar, kör bil utan körkort, umgås med viktiga personer. Han tycker att hon är fantastisk.
Han vet att huset inte skulle finnas utan henne. Det skulle inte finnas för honom. Han skulle inte kunna få tillgång till huset på egen hand, som hon.
Därför njuter han när han hälsar på. Han är lycklig och sorgsen samtidigt i sin kärlek till huset och sin beundran för sin vän. Han är glad att huset är så stort och tungt och att hans vän är så långsiktigt kalkylerande eftersom det innebär att de alltid kommer att finnas där, huset och vännen. Vännen i huset. Han älskar det huset.
Rättning
Det är så jag ser det. Jag rättar fel. Korrigerar misstag. Här. Vansinnigt uppblåst. Så till den grad att det är på gränsen för vad som är tillåtet att producera som kultur. Ger ingen skön känsla. Bara obehag. Håll till godo.
Och vad gäller kritiken så finns ingen som skulle kunna rubba mig. Allt är manglat och klart, in i minsta detalj nagelfaret (vilket obehagligt ord) och extremt tillrättalagt. Jag faller in i tidens högst accepterade trollbeteende. För att jag kan. För att det är okej. För att vi inte förtjänar bättre.
Jag kan också uppskatta kattungar. Verkligen. Och handarbete gör jag hela tiden. Myser i soffan. Leker med barn. Äter middag. Och så det här. Monstergörat. Slimetillverkningen.
Platsen här II
De maktlösa lever det lilla livet. Plockar blommor, bakar kakor, hejar på hemmalaget, relaterar till sin närmaste omgivning, umgås med grannarna. Dina referenser avslöjar dig, liksom dina skor och nagelband.
Gillar du det här? Svarar du på den frågan? Eller har du lärt dig att hålla käften med dina åsikter till dess att de kan förankras i de övre skikten av godkända smakdomare.
Nä, du håller inte käften. Du säger som det är. Eller hur? Salut.
Och där tar de makten över sina liv.
El Streberenos må ha chans till makten över företag, länder och andra människors framtid. Men den som inte håller käften för att den vet vad den gillar och vågar stå för det har makten över sitt eget liv. Jag tror allvarligt att det är bättre.
Salut för att inte hålla käften. Allt käfthållande gör dig sjuk i magen, axlarna, huvudet. Kompassen pajar och du blir evigt vilsen.
Manfred, jag talar till dig. Ryck upp dig. Knyt skorna. Gå din egen väg. Sluta älska det där huset. Be din vän dra åt helvete. Du förtjänar det. Du förtjänar ett eget liv. Eller hur? Din dröm?
Solen
Pärlan skiner, putsad. Precis på gränsen vacklande mellan god tro och ond bråd död.
”Död åt allt heligt” tänker Pärlan. ”Jag skiner”.
Spöket softar soffan. Kommer katten. ”Skina solen?” jamar katten. Spöket sparkar katten. Katten går till Pärlan. Pärlan sparkar katten.
”Död åt katten” tänker Pärlan. ”Jag är solen”.