Sömnbrist. I den lilla kokvrån tömmer jag en halv kanna vatten i bryggaren. Kroppen är både kall och varm på samma gång, för natten var ett mörkt hål, en bottenlös brunn av Jon som jag cirkulerade på ytan av. Hela tiden trodde jag att jag skulle falla ner, men jag höll mig kvar, av någon anledning höll jag mig kvar. Jag ville och ville inte falla ner i det där hålet.
   Armarna och benen känns liksom bedövade när jag lägger mig på sängen och rätar ut Madame Bovary. Jag manar ner blicken på sidan. Försöker hålla den stilla där, få den att röra sig långsamt över raderna med bokstäver. Men betydelsen når inte in, och blicken dras hela tiden upp mot fönstret. Vinden sätter de allra smalaste grenarna i rörelse där ute. Jag sjunker ner med huvudet mot uppslaget och tittar på det en stund.
   Vi ska ha läst hela tills imorgon. Hittills har jag inte lyckats läsa färdigt någon enda bok till seminariet, och snart är det hemtentaperiod. Jag trodde att jag skulle bry mig mer, att jag skulle vara fruktansvärt nervös, men det är jag inte. Kanske brydde jag mig för bara några dagar sen. Men nu är det borta.
   Amanda Palmer. Jag reser mig tvärt ur sängen, den lilla pocketutgåvan slår igen. Sätter mig vid skrivbordet och slår upp datorn. Amanda. Palmer. Det var så hon hette, artisten Jon lyssnade på med armarna om benen i soffan på festen. Fingrarna skriver långsamt in hennes namn i Youtubes sökfält. Det första som kommer upp är en låt från samma album, jag känner igen den rosa bilden med hennes ansikte på, men den andra träffen ser ut att vara en musikvideo. Want it back heter låter. Jag startar den.
   Amanda Palmers kropp stiger upp inför mig på skrivbordet. Hon är avlång och stark och ögonbrynen är ritade krokiga i pannan. Orden jag knappt hörde på festen hörs tydligare nu, direkt ur Amanda Palmers mun.
   Jag pausar och scrollar ner för att läsa kommentarerna. Den första som syns är av en anonym som skrivit Is this a transvestite? Jag scrollar tillbaka upp igen och startar om videon från början. Lutar mig tillbaka i stolen, ser på hela videon nu, ända till slutet, det är så varmt i magen plötsligt.
   Med färskt kaffe på sängbordet sjunker jag ner i sängen och sluter ögonen, använder Madame Bovary som huvudkudde. It doesn't matter if you want it back, you've given it away, you've given it away. It doesn't matter if you want it back, you've given it away away away. Hon är så vacker, vad är det som är så fasansfullt vackert? Jag undrar vad Jon kände första gången hon hörde den här låten. Eller första gången hon hörde Amanda Palmer över huvudtaget. Var hon själv eller med någon då? Var det länge sen? Det var det säkert.
   Jag vill aldrig sluta lyssna på den här låten. Hur är Jon när hon är själv? Sådär som hon var när hon lyssnade på musiken, helt mjuk och öppen, helt otillgänglig för hela världen? Varför kan hon inte vara så med andra? 
   Vad är det som får en människa att röra sig så som Jon gör, att se på andra människor så klart? Vad ger en människa den självklarheten, den säkerheten, det modet? I jämförelse med henne blir alla människor plötsligt så vaga och suddiga, overkliga.
   Jag har bara försökt smälta in, som om just mina känslor och drömmar inte kan vara annat än omöjliga. Hur kan jag ha låtit mig själv bli så slapp och ouppmärksam?
   Det är som om Jon flyter ut över bilden av mitt eget liv och täcker det. Det var meningen att jag skulle vara mer som hon, men av någon anledning misslyckades jag.
   Vid fotändan av sängen ligger min gamla mörkgröna hoodie. Jag fiskar upp den och trär på mig den över linnet, drar upp huvan. Ser mig omkring i den lite instängda lägenheten. Den är faktiskt ganska trist, nästan ful. Den är kal och tråkig, nästan utan några saker, och det som finns ligger bara slumpmässigt utplacerat här och där. Visst, jag kommer bara få ha den några månader till, men jag har ju inte ansträngt mig det minsta för att göra det hemtrevligt här, för att göra det till mitt. Jag har inte ens tänkt på det. Hur kan jag inte ha tänkt på det?
   Jons blick är där med mig i rummet och synar det, och vad den ser är bara ett ingenting. Den ser en lägenhet där en människa utan betydelse bor, med en personlighet lika tom och kal som väggarna. Ett obehag börjar pulsera i min mage. Jag kryper ihop på sängen. Det går inte att tänka bort det nu, att hon ser allt det här, och hennes blick är som en kall stråle över de tomma vrårna, över alla bevis på att den som bor här egentligen inte gör någonting av sitt liv. Strålen blänker över den beiga soffan, soffbordet, sängen med vita lakan, över kroppen som ligger i mitten av allt detta i en gammal hoodie som vuxit fast vid henne som mossa. Hon som ligger där har inte försökt göra någonting av sig själv, för hon vet inte vad det innebär att leva.
   Alla andra verkade förstå varför jag och Fredrik var tillsammans bättre än jag. Det var inte som att det var något fel på honom, han hade fina, vänliga ögon och hans hår var mörkt och vackert. Han var snäll och omtänksam, han sa hela tiden hur mycket han tyckte om mig, gled med sina händer över mina axlar, min midja. Jag behövde liksom inte ge något gensvar, jag kunde bara falla in i hans famn och han var nöjd med det. Han krävde ingenting av mig och det var det som var så skönt. Jag förstår det inte nu. Hur kan någon människa nöja sig med det, att inte vilja veta vad som finns inom andra, att inte ens undra, inte ens fråga efter något som döljer sig bakom det allra mest ytliga?
   Men det är sant, jag ville inte veta någonting om honom heller. Skillnaden var att han inte verkade särskilt bekymrad över det. Och det var en sådan lättnad att vara ihop med någon, mamma frågade om honom hela tiden med ett stolt tonfall, Carro tittade på mig med finurliga ögon, som om det var hon som hjälpt mig till att äntligen ta ett kliv mot ett värdigt, verkligt liv. Som om hon visste någonting om mig. Kände mig bättre än jag känner mig själv.
   Envist drar jag av mig hoodien igen fastän det får mig att frysa. Slår upp boken igen och tvingar mig själv att läsa. Nu vill jag inte titta på träden där utanför längre, nu vill jag bara bort.
   Men hur skulle man väl för en utomstående kunna förklara denna ogripbara misstämning, som skiftade lika hastigt som skyarna på himlen och virvlade undan som luftens nyckfulla vindkast? Det skulle hon aldrig ha kunnat komma sig för med, därtill saknades både tillfälle och förmåga att välja de rätta orden.
   Jag sätter mig upp i sängen, skriver in Jons namn i Messenger.
   Hej, vill du ses någon dag?
   När jag har stirrat ut i rummet en stund kan jag inte låta bli att kolla om hon har svarat. Det har hon.
   hej thea, javisst! aktivismöte imorgon, sugen?
   Kul! Jag kommer gärna på det.
   Jag stirrar på skärmen tills hon har svarat igen.
   möt mig vid hornstull strax innan 14 så visar jag vägen.
   Jag skickar en glad smiley, låser mobilen och lägger den upp och ner på nattygsbordet innan jag kryper ihop i sängen igen.