Dagen alltid lika stark, den består av sol och sol består av riktning, som varje morgon leder oss. Dig först, det är alltid du som går upp först, gör kaffe åt oss. Din mor har gått till jobbet. Vi disponerar lägenheten, du gör kaffe, socker mjölk, jag vaknar tung, solen bär mig. Finns det inget att göra så finns solen. Några kvarter bort finns en strand, för vi bor i Ipanema, vi bor på den vackraste gatan i Rio de Janeiro. Vi bor på rua Nascimento Silva. Tystnaden utanför fönstret, bara fågelkvitter, portvakter som sopar gatan, vattnar de fuktiga plantorna. Du serverar kaffet och börjar rulla dagens första joint. Vi har vaknat i ditt pojkrum. Din hy är blekare än min. Jag har lärt mig att använda badrummet nu, behärskar duschen, som bara är en rak stråle. Badrummet går i rosa toner. Vi delar det med din mor. Jag hör henne om mornarna och hon hör oss om nätterna. Är det inte märkligt, hon hatar mig, ändå är jag här. Hon väntar på att jag ska åka hem, det är inte långt kvar nu, april. Hon bryr sig inte om att motarbeta oss längre för hon vet att jag åker.
Du tänder dagens första joint och blickar ut över världen. Du vet hur man äger mig. Du gör omelett. Du gillar ost. Du ska jobba. Du är en hårt arbetande person, har alltid varit. Man talar om riobornas medelklasslättja, du är inte sådan, du jobbar, du jobbar ihjäl dig. Din febrighet, dina svettningar. Du måste producera. Jag ska följa dig till tunnelbanan för du ska till studion. Du klär dig för det, din ryggsäck packas, du bär den som en skolpojke och vi tar trapporna ner till gatan. Solen står högt men har börjat bli barmhärtig. April är en mild månad, högsommaren är genomlevd, man undviker inte längre varje skuggfri plats. Vi står på gatan och du har en riktning och jag har dig. Jag jobbar inte, det har jag aldrig gjort.
Dagen bär allting, det är ingen kamp att vara till, ingen ansamling av energi att ta sig fram, allting växer, trycker sig igenom, vi rör oss så lätt genom grönskan. Du vaktar mig, ser till så jag håller mig vaken. Man kan inte stå och slöa, närsomhelst kan något hända. Man måste veta vilka blickar som säger vad. Vilka vibrationer att stänga ute, hur ta sig vidare. Du lär mig. Många har lärt mig. Men ingen som du. Jag känner hur din kropp reagerar på minsta vindpust, när den spänner sig och blir vaksam, det är en instinkt som inte finns i mitt system. Jag följer dig, vi går längs Nascimento Silva till tunnelbanan Canta Galo. När vi ska säga hejdå är ingen kyss djup nog som avsked.
Jag väntar på dig. Det är det jag gör, medan jag lever. Jag vet att du ska komma tillbaka till mig, det är sådan du är, du vill vid arbetsdagens slut, fram emot kvällen, vara tillsammans med mig. Du kommer att ringa. Det gör du alltid, jag går omkring i Ipanema och vet att du ska ringa. Jag går på stranden, sitter och ritar vid Aproador, skissar. Jag är lycklig, det är efter att vi har misshandlat varandra, jag har gett dig fem knytnävsslag i ansiktet och kastat ut oss i livsfara efter livsfara och du har stannat vid min sida. Vad du gjorde var att rida ut stormen hela vägen, sedan landade vi i ett rum i Copacabana. Ett av våra gräl hördes från trapphuset till grannarna som ringde polisen. Som två barn slogs vi hela vägen ner för tio trappor och efter det var jag lycklig. Det fanns ingenting kvar av något, en storm som passerar passerar verkligen. Allt jag ville var att dansa och det gjorde jag också. Du retade mig för det, ”Så fort du hör musik börjar du dansa!” surade du, för så fort jag hörde musik började jag dansa. Och du la armarna i kors och såg tjurigt på mig. Min kropp tog till sig alla rytmer och de var många. Du tyckte inte att det var något märkvärdigt med gatumusikanter som spelade samba för turisterna i Copacabana, men jag dansade.
Pikachu har en dunk med portugisiskt vin i sin lägenhet som har en ledig säng som jag och Paula delar. Du är svartsjuk på henne, men ni gillar varandra, får lov att dras med varandra. Hon sover ganska ofta där, jag sover mest hos dig. Ibland sover jag bredvid Paula. Det är du svartsjuk på. Lägenheten är en svinstia, det är så smutsigt att man omöjligt kan börja städa någonstans, det är ingen idé. Pikachu jobbar framför datorn med vindunken mellan benen när jag kommer dit. Han ger fotmassge, eller rygg, man får lägga sig där på sängen och han lagar mat i det smutsiga köket. Fönstret vetter mot ett stort tungt träd. Eftermiddagssol som inte tränger sig på längre, men som finns där mot de fuktiga bladen.
Vad jag önskar att jag hade vetat hur levande jag var. Man vet inte att man lever förrän man minns tillbaka, medan man lever väntar man på livet, men jag vet nu, att jag levde tack vare dig. Du kunde förtvivla när jag satt i mörkret, rent av ställa till en scen. Du drog ut mig ur det mörka lilla sovrummet där mina depressioner lade mig. Mina depressioner har alltid lagt mig i mörka sovrum, placerat mig på sängöverkast, stirrandes upp i taket. Jag minns din satta kropp, dina breda fötter, ditt behov av renhet. Sfärer som delades med dig hölls rena, något din mor lärt dig. Än idag ser jag din känsliga blick, ditt noterande av plackers som ligger använda mot porslinet i badrummet, jag ser dem och tänker mig ett sting av irritation i din blick. Du skulle ha bett mig att kasta dem i soptunnan och om jag böjer mig ner och plockar upp papper från golvet tänker jag att du tycker att det är bra.